Möte med Rama 20150207

Vi finns fortfarande och diskuterar fortfarande böcker. Nu har vi läst Möte med Rama av Arthur C Clarke. Diskussionen blev lång och livlig, kortfattat kom vi väl ungefär fram till följande:

Gubbsnusk
Känslolöst
Lunkande
Diskussionsvänlig
Avsaknad av karaktärsutveckling
Vi saknar en "sluttboss"
Unken kvinnosyn
Ett psykbryt hade varit pricken över i:et

Frukta icke, vi har ej gått under

Bloggen må kanske ha sett sina glansdagar, men bokklubben lever!
Följ oss på Instagram:
http://instagram.com/inlibrisveritasinvinovita

Nästa träff åker vi ut i rymden.

En storm kom från paradiset

Vi har läst fantastiska En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru. Vi tycker att den är fantastisk eftersom den berättar en fascinerande livshistoria, för det vackra och poetiska språket och för ett väl fungerande upplägg. Vi hyllar den även för att den känns viktig och relevant just nu i debatten om invandringspolitik och Reva-projekt. I en värld som blir hårdare och kallare visar den personerna bakom "invandraren" och påminner oss om allas unika livsöde. Samtidigt är det en fin uppgörelse från en son om sin far. Ja den här gången var vi eniga om bokens briljans och kunde faktiskt inte se något dåligt med den alls. Så kan det också vara, ibland.

En väldoftande Wägner

Den 19 augusti i år samlades vi på Södermalm, där fyra av bokklubbens medlemmar numera huserar. Denna gång var det en väldoftande Wägner som stod på menyn. Norrtullsligan är en följetång som Elin Wägner publicerade veckovis i, förslagsvis, en Stockholmtidning (fanns sådana begränsade tidningar vid sekelskiftet?). 1908 gavs delarna för första gången ut tillsammans i romanform. När man läser är det däremot inte känslan av att "den här är en hundra år gammal bok", som slår emot en. Under vår bokdiskussion är det många som uttrycker hur "ahead of its time" den är, att vi får tydliga "Maken-vibbar" och att detta, tyvärr, är en tid man läser om alldeles för sällan.

Norrtullsligan handlar om kontoristerna Elisabeth, Eva, Baby och Emmy, vilka huserar, inte på Södermalm, utan i Vasastan och i de centrala delarna av Stockholm. Tiden är före den kvinnlig rösträtten. Ofta läser man om kampen och kämparna för rösträtten i 20-talets Sverige. Men mer sällan om tiden då de första kvinnorna tog sig ut på arbetsmarknaden: de första starka stegen ut i mannens territorium,  det offentliga. "Man vet inte så mycket om den här tiden." - säger en av oss.

Kvinnorna i denna roman bor tillsammans i en lägenhet på Norrtullsgatan, medan de jobbar hälsar och lusten ur sig för att klättra en aning på karriärsstegen. Samtidigt söker de efter något annat: lugn, livsglädje, kärlek och uppror. Men männen - direktörerna, cheferna och "de andras" fästmän - gör det sannerligen inte lätt för dem:

- Bästa Elisabeth, sade fästmannen och såg på Eva, medan han talade, sedan när är du socialist?
- Sedan jag började försöka försörja mig själv, sade jag.
- Därför skall icke kvinnor försörja sig själva, avgjorde han.

Två av oss har läst romanen förut. En av dessa tyckte betydligt mycket mer om den nu. För den andra var det precis tvärt om. De flesta av oss tycker att språket är smart, rappt och märkt av det typiska vassa wägnerska pennskaftet. Dock diskuterar vi om inte språket, ordvalen, ibland blir en barriär. Uppfattar vi all satir och alla skämt? Förmodligen inte. Men språket funkar förvånansvärt bra - än. Formen? Ja, den får sig en del kritik. Kanske skulle det fungera bättre, som just en följetång. Som roman blir den lite spretig, utan en tydlig röd tråd. En av våra kvinnor efterfrågar istället ett tema-fokus, för kronologin håller inte riktigt.

Men häftigt och tragiskt är det: att samma frågor som debatteras idag, redan debatterades för hundra år sedan. Denna ständiga konflikten mellan arbetet och kärleken, uppoffringar eller uppror, rätta sig till ledet eller ställa sig utanför... Ändå älskar vi dessa kvinnor, deras socialism, deras äventyr i vardagen, deras broderier och deras interna dialoger. Vi diskuterar de modiga, smarta och utbildade kvinnorna, som "ändå var utbytbara".

Norrtullsligan har valts till en så kallad "Stockholm läser-bok" och vi tänker på hur mycket som hänt beträffande stadens yttre siluett, men förfäras i nästa andetag över hur lite som förändras i våra idéer.

Vår kära bibliotekarie hade kommit över ett gammal magasinupplaga av Norrtullsligan från 1919: "Jag tyckte jättemycket om den och inte bara för att den luktar så gott." En välskriven, väldoftande och läsvärd Wägner. Helt enkelt. 

Bakom pennskaftet denna gång
Jenny
- som ber om ursäkt för alla ofullständiga meningar i detta inlägg. Allt för konsten. Förlåt mig - grammatiken.

”Går det här att använda i undervisningen?”

Bokcirkeln har läst Cementträdgården av Ian McEwan. En författare vars namn man så väl känner igen, men som man har svårt att placera. ”Var det han som skrev…. nej vänta det var väl nån annan… eller?”. Så var han i alla fall för mig. Därför kändes det spännande att sätta tänderna i denna hans debutroman från 1978. Boken handlar om fyra syskon som till en början bor med sina föräldrar i ett hus någonstans i Storbritannien. Som läsare förstår man ganska snabbt att det inte står helt rätt till i relationer och känslor hos bokens karaktärer. Föräldrarnas död sätter igång en rad destruktiva händelser. De bryter sexuella tabun och utforskar gränser, de är rädda att förlora varandra och drivs såväl längre ifrån som närmare varandra. Cement spelar såklart en avgörande roll i boken, men låt oss säga såhär: De har inte blandat cementen så bra, och när en annan person kommer in i deras bubbla rubbas deras värld.

Några av oss är fascinerade av den här berättelsen. Det finns en nerv, en feber och någonting som lockar i de onormala syskonrelationerna. De fascineras av de myter kring ”manlig självbefläckelse” som finns i boken och drar paralleller till andra verk. De pratar om att syskonen är ihopbundna av sår, att de enas kring sjuka band. De pratar om föräldrarnas relation, sinsemellan och gentemot barnen. Och om det symboliska i att pappan cementerar in hela trädgården innan han dör – det blir ett hus och en trädgård där ingenting längre kan växa. ”Det är något som är intressant” med den här boken utbrister en av oss gång på gång.

Undertecknad har dock svårt att skriva under på alla dessa beskrivningar. Jag har svårt att se tjusningen med denna bok. Jag får ingen sympati för nånting i den här boken, varken handling, karaktärer eller språk. Okej, viss symbolik och visst intresse kan väl finnas för vad som kommer ske, men…. Nej. Varför har han skrivit den här boken, frågar jag mig själv och hittar inga riktigt bra svar.

Kanske kan det även vara så att min läsning plågats alltför mycket av att jag ”tjuvlånat” boken på mitt lärarlånekort på orten där jag arbetar. ”Och du SKA använda boken aktivt i din undervisning?” hör jag fortfarande bibliotekariens stränga stämma. ”Eeeehhh…. Ja....” svarar jag. Därmed har min läsning plågats av ett dåligt samvete och ett febrilt funderande om hur jag faktiskt skulle kunna använda den med mina elever. Jag har inte kommit på hur än. Om nån har något tips, får ni gärna höra av er. Men jag har inga höga förhoppningar. ”Cementträdgården” är nog en bok som ska hålla sig långt borta från alla klassrum.

Ida – som ber om ursäkt för att inlägget kanske blev en aning färgat av skribentens egna åsikter

”Det är egentligen en bok om ingenting”

Vi befinner oss i Hälsingland. Jag skriver på en melodikrysstalong gjord av melodikryssmästaren. Hemmagjort melodikryss på kassettband hör liksom till. Men i mina rutor står nu ord som ostkrok, björkved, ananasbål, liv och Bolaño. För det är ju det det här handlar om. Till denna sommarträff hade vi förutom Trasdockan, även läst De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. Mina anteckningar är till en början någorlunda utförliga och rediga, men sen tog pappret slut och jag var tvungen att vända på melodikrysstalongen, varpå lösryckta citat ur diskussionen står huller om buller mellan melodikryssrutorna. Jag bör kanske tillägga att jag inte läst ut romanen och hade lite svårt att hänga med i diskussionen.


Vad handlar då romanen om? Allt och ingenting. Poesi. Sexualitet. Svåra, sorgliga män. Livet. Om mexikaner vilse i Mexiko, vilda detektiver och Sonoras öknar.

En av oss säger att det var en lättläst bok, men nog en svår bok att prata om (ändå pågick diskussionen rätt länge). En annan har läst romanen tidigare, och gillar stämningen och känslan hon får när hon läser boken. En tredje tycker att romanen är lite rörig men att det inte gör så mycket, men säger sedan att boken är en av de bästa böcker hon läst, kanske rent av den bästa.
Då jag inte riktigt kan bringa något sammanhang i mina anteckningar följer här citat:

”Man var verkligen inne i romanen. Som att man klev in i deras liv.”
”Det är en bok om poeter som ligger med varandra.”.
”Jag hade samma känsla som när jag läste Gösta Berlings saga”
”Vem är den där jävla kroppsbyggerskan?”
”Jag förstår inte allt, eller så finns det inget att förstå”,
”Är inte förmedlandet av ett budskap viktigare än själva formen?”
”Oj, har jag läst om den här personen tidigare?”
”De knarkar och pratar poesi”
”Men är han bara sjutton år?”
”Det finns inget fönster. Det finns inget att kämpa för här i livet”
”Men måste man vilja säga något?”
”Inälvsrealisterna är ju bara luft. De betyder ju inget.”
”Salva terre. Rädda jorden”
”Jag tänker på Twin Peaks”
”Det liv de sökte fanns inte där”
”Som fantasy fast förlagt till en riktig värld. Magisk realism”
”Man har ingen koll på vad som händer där. Även om allt är fiktion.”
”Är det slut nu?”

Ananas Surpris
spadet från en burk inlagd ananas
ganska mycket vitt vin
lite päronsoda
en halv kruka mynta

Gör först ananassalsa på burken med inlagd ananas. Recept får du leta någon annanstans. Häll sedan över ananasspadet i en stor bålskål. Fyll på med vitt vin. Torrt eller fruktigt spelar ingen roll. Ta det du har hemma. Fyll sedan på med päronsoda. Smaka av. Antagligen smakar det som att det är någonting som saknas, så ha därför i myntablad. Låt bålen stå en stund och servera sedan Ananas Surprisen väl kyld.

Trasdockan av Christine Falkenland

I en grässlänt, utanför en gård i Hälsingland, tar bokdiskussionen plats denna gång. En idyllisk plats, som för att väga upp det o-idylliska i den aktuella boken – Trasdockan av Christine Falkenland. Bokens handling är långt ifrån lycklig, långt ifrån bokklubbshelg med åtta förtjusande flickor i Hälsingeskogarna. Men kanske därför passande – att väga upp det goda med det onda, jobbiga och svåra. Och miljömässigt kanske ändå inte så långt ifrån – författaren växte själv upp i Dalsland, på en herrgård utanför Mellerud. Nåja, en något haltande liknelse möjligen. Nu till boken.

Boken handlar om Ylva, en 35-årig poet, som läsaren får följa utifrån hennes dagboksanteckningar den sista tiden innan hennes död. Ylva är en trasig och otrygg kvinna som försöker hantera verkligheten på det enda sätt hon kan – genom att möta och locka till sig män, att i sex få känna sig behövd och få känna åtrå en kort stund, allt medan hon successivt mår allt sämre. Allt blir en självdestruktiv härva, där hon utnyttjar och låter sig själv bli utnyttjad.

Boken börjar med att Ylva flyttar tillbaka hem, till rättarbostaden intill herrgården i den lilla byn där hon växte upp. Hon har skrivkramp (såklart!) och tänker att hembygden kan vara rätta miljön för att få igång skrivandet igen (såklart!). Skrivandet uteblir (såklart!) och istället sätts det igång en massa andra processer i Ylva – hon fortsätter sitt destruktiva liv och ligger med så gott som varenda man hon stöter på, godsägaren såväl som hans son – den 17-åriga Gustav, som dessutom blir vanvettigt förälskad i Ylva. Hon inleder även en relation med en ensamstående mor, även hon rätt så trasig. Handlingen kretsar kring dessa relationer, om hur Ylva resonerar kring sig själv, sitt förflutna och sin framtid. Kring barn som fötts på fel plats, för tidigt och dött. Om en uppväxt som inte varit vad den borde och om en längtan till någonting annat. Boken slutar med att Ylva planerar ett självmord, men blir mördad innan hon hunnit slutföra det. Hon dör gravid.

Vi enas om att boken är lättläst. Men medan några beskriver den som osammanhängande, klyschig och ytlig, beskriver andra den som intressant, febrig och med bra driv. En av oss har läst allt som Falkenland skrivit innan, och beskriver i relation till de andra böckerna Trasdockan som obehagligare och annorlunda, men inte dålig. Bokdiskussionens tjusning: att man inte behöver tycka lika.

De flesta är ense om att man inte riktigt får lära känna Ylva – bilden blir för platt, karaktären för otrovärdig. Hon visar inga känslor och det känns som att det fattas någonting för att läsaren ska förstå henne helt. Och någon stör sig på Ylva helt enkelt för att hon är störd. Men å andra sidan – hon saknar ju uppenbarligen någonting i sitt liv, och en bok i dagsboksform kanske inte ska ge läsaren varje pusselbit till en människas inre? I varje fall inte dagboken från en så uppenbart trasig person som Ylva. Någon gör här en liknelse mellan Ylva och Gustav – båda lika otrygga, lika infantila och lika rädda. Båda skriver poesi och längtar till någonting annat. Vi uppmärksammar även att Ylva ju betyder ulv, dvs ett rovdjur och blir lite förtjusta i den kopplingen.
Eller stör vi oss på Ylva för att vi är ovana med att en kvinna beskrivs som känslokall och utan relationer i en bok? Är vi för formade av den stereotypa bilden av kvinnan i böcker (den känslofulla, varma, moderliga), eller är det så att Falkenlands beskrivning i det här fallet faktiskt inte riktigt håller? Bokdiskussionens storhet: att väcka tankar hos varandra och kunna se boken på flera nya sätt.

Handlingen kretsar såklart mycket kring sex, och det är något som många av oss stör sig på. Inte att det handlar om sex i sig (Nota bene: vi är inte en särskilt pryd bokklubb i vanliga fall, och vi har läst en hel del böcker med sex i), men vi stör oss på hur sexet beskrivs, att alla män i boken bara tänker på sex, men också att hon hela tiden gör det. Det blir för mycket könsord, för mycket tvättande av underliv med honungsvatten, för många hårda ord. Samtidigt vidgas diskussionen återigen av de som försvarar boken - sexet är det enda Ylva har, det är genom sexet hon blir någon och där hon finner någon slags trygghet. Och mer intressant är kanske att diskutera varför Ylva hamnat i denna sits – vad är det som hänt under hennes uppväxt som gjort att hon blivit den hon är? Kan hon ha blivit utnyttjad av sin far som barn? Är det relationen med läraren i hennes ungdom som förändrar henne? Är det när hon lämnar ungdomskärleken Kim? Bokdiskussionens fördel: att man kan ställa tusen frågor, men inte behöver komma fram till ett rätt svar.

Slutet drar ner boken. Språket ändrar karaktär, det går fortare ju närmare självmordet Ylva kommer, men vi tycker det blir svårt att förstå och att det inte blir så bra. Vi hamnar i en lång diskussion om vem som mördade Ylva och vem som är far till barnet hon bär, vi blir förvirrade och trasslar in oss i egenhändiga teorier om vad som kan ha hänt. På så sätt är boken en bra bokklubbsbok – den lockar fram diskussioner och olika synsätt på handling och karaktärer. Och i det här fallet skapade den även en lååång avstickare om vita män i böcker (Nota bene: ett av den här bokklubbens favoritämnen är just att klaga på ”vita, missförstådda män”). Vad har egentligen vita män i medelklassen att klaga på? Varför ska vi läsa om deras klagan? Ändå hittar de alltid saker att klaga på, saker de vill att man ska tycka synd om dem för. Någon tycker synd om dem för att de inte får känna tillhörighet i en grupp som enas kring någonting de vill förbättra eller förändra. Vi blir uppeldade, vi blir feministiska (och detta i en bokdiskussion om en bok som egentligen inte handlar om vita, missförstådda män) och vi enas om att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Bokdiskussionens härlighet: att den börjar i handlingen i en bok, men oftast slutar någon helt annanstans.

Äckligt vad ordet. Med oförståligt?

För många månader sen läste vi en annan bok, där en överintellektuell pojke sätts i centrum. På sätt och vis kan man likna honom vid Safran Foers huvudperson. Dock är Yukio Mishimas huvudkaraktär så långt ifrån Oscars kärleksfulla sökande man kan komma. Men även i denna bok, Sjömannen som föll i onåd hos havet, blir faderslösheten och sökandet efter en fadersgestalt bokens huvudintrig.

Noboru är tretton år och alltså snäppet äldre en Oscar i Extremt högt troligt nära. Kanske är det bland annat därför som hans tankar, hans berättelse blir så mycket mörkare. Han är ingen barn längre, men han är heller ingen man, än. I sitt sökande efter tillhörighet finner han en grupp killar som styrs av en jämnårig ledares mörka fantasier om överjaget, högt medvetande och känslan av oberoende. Tillsammans strävar de efter att stå över det fysiska och världsliga, vilket leder dem till diverse bestialiska aktioner. Flådda djur. Misshandel. Mord. Vet de vad de gör? Är de manipulerade? Är de tillräckligt gamla för att räknas som brottslingar och mördare?

Bokklubbsträffen ägde rum på Stora Essingen, i Elins kollektivboende, Kråkslottet. Elin bjöd på en fantastisk indisk middag. Dock utspelade sig kvällens bok, träffens samlingspunkt, i ett annat asiatiskt land: Japan. När boken röstades fram fick många av bokklubbens medlemmar insikt i författarens tragiska och kaotiska liv. Han var en passionerad nationalist. Och som sig bör: galen men briljant. Hans provokativa stil har gjort honom till en av Japans mest uppmärksammade 1900-talsförfattare.

In libris veritas uttryckte många olika åsikter om denna Mishimas roman. Många tycker att den är motbjudande och onödig. "Vad gav den egentligen? Det är en bekräftelse på att det finns konstiga människor, men det visste jag redan." Så lyder den ena tongången. Det verkar som att de medlemmar som fått författarpresentationen också fått en negativ bild av boken. Jag själv hade föreställt mig någon gammal mysig Hemmingwayfarbror som skrev delade med sig av sina mörka bilder genom sina böcker. Knappast såg jag framför mig en man som i verkliga livet hade samma storhetsvansinne som personerna i hans böcker. Den andra tongången i diskussionen lyfte upp det äckliga och motbjudande som intressant och givande. "Den har en sorts Flugornas Herre-känsla." Berättelsen lyfter många frågor om vad människan är kapabel till. Vilka faktorer är det som leder fram till ungdomarnas onda handlingar? Och sjömannen i den andra delen av historien: den vackra delen av historien. Den som handlar om en sjöman som slits mellan det äventyrliga livet på havet, och kärleken och tryggheten på land. Han blir den försvunna fadersgestalten som även han söker efter tillhörighet. När jag skriver det här slås jag av att även denna bok äger ett stort mått av temat "missförstådda män som det är synd om". Ett tema som vi stundtals föraktar . Dock måste man uppmärksamma Mishimas trovärdiga kvinnobeskrivning som på intet sätt faller tillbaka i gammalmodig kvinnosyn. Mamman till trettonåriga Noboru är självständig, vanlig, kärleksfull och stark. Den beskrivningen gillar vi. "Bra skildring, för att vara skrivet av en homosexuell konservativ man", tycker vi.

Efter detta diskuterar vi mycket på genustemat. Vi diskuterat titeln, språket och Japans religiösa situation. Tankarna som killgruppen drivs av liknar nämligen många nyandliga rörelsers världsbild, poängterar jag själv som ju är cirkelns religionshistoriker.

Det är i slutet av denna träffs intressanta diskussion som vi röstar fram Extremt högt otroligt nära som nästa läsning. (Denna behandlas i ett inlägg här inunder.) De två böcker som presenterades, av Elin, men som inte gick vinnande ur striden var: George R. R. Martins Game of Thrones och The animal-lovers book of beasty murders av Patricia Highsmith.

Jenny

Extremt högt och otroligt nära

Uppsala den 17:e mars. Adressen är Torngatan. I en lägenhet några trappor upp träffas fem av bokklubbens medlemmar över hemlagad pizza. Den roman som ska diskuteras är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer.

Tre medlemmar har läst ut hela boken (en för andra gången), en medlem har läst baksidestexten och en medlem har inte läst någonting, för att hon inte fick tag i boken. För att ta det kort – hon letade en annan bok än den vi skulle läsa, på grund av en miss av en annan liv-medlem. Nog om det.

Vi är alltså bara tre som har läst romanen. Ida fullkomligt älskade boken. Det var exakt den bok hon behövde läsa. Jenny var till en början lite försiktig i sina hyllningar, men pratade sedan nästan lika lyriskt som Ida om romanen. Och så jag då, som tyckte att boken var riktigt bra, men som ändå var besviken. Varför återkommer jag till.

Saker vi gillar med romanen:
Vi gillar hur Foer kryper under skinnet på oss med allt han skriver.
Vi gillar Oscars uppfinningar om hur man kan minska människans sorg i världen.
Vi gillar det livfulla, beskrivande och foerska språket.
Vi gillar mor-son-relationen.
Vi gillar hur känslorna liksom finns mellan raderna.
Vi gillar berättelsen om New Yorks sjätte distrikt.
Vi gillar att romanen är så full av röster.
Vi gillar hur sista kapitlet spelas upp baklänges.
Vi gillar inget-något-platserna i farmorns lägenhet.
Vi gillar att romanen handlar om elfte september-attacken, men utan att egentligen behandla den.
Vi gillar alla Blacks som delar med sig av sina berättelser.
Vi gillar bilderna i boken, även om vi inte alltid förstår dem (som dörrknoppen).
Vi gillar bokens alla kärlekshistorier, och hur de liksom påminner om varandra på olika sätt.
Vi gillar historien om Dresden.
Vi gillar hur vi upptäcker saker samtidigt som Oscar, och inte före honom.
Vi gillar hur boken liksom är pretentiös, men ändå inte.
Och vi gillar Oscar, som försöker hantera sorgen efter sin döde pappa på det ena sättet efter det andra. Vi gillar hans fantasi, hans uppfinningar, hans företagsamhet och hans veganism som gör undantag för frystorkad glass.

En medlem hävdar bestämt att en bok som denna inte skulle kunna skrivas i Sverige. En annan säger att det kanske snarare handlar om att det inte skulle kunna ges ut en bok som denna. Eller att det kanske redan har getts ut en sådan bok, men att den kanske inte har nått så många läsare. Vi diskuterar sedan huruvida det finns en svensk berättelsetradition eller inte. Vi kommer sedan in på svenskarnas syn på sig själva och på sin historia. Kanske går det inte att jämföra med den amerikanska litteraturen, eftersom USA är ett så pass ungt land och väldigt heterogent till skillnad mot Sverige. En annan säger att Sverige är så pass sekulariserat, och att litteraturen kanske också är det, till skillnad mot den amerikanska litteraturen. Kanske ger religiositeten ett visst djup i litteraturen, säger en medlem. Här någonstans säger en medlem att vi kanske behöver en ny väckelserörelse i Sverige, men från mina anteckningar går det inte att läsa sig till vad den skulle handla om.

Finns det då något som är dåligt med romanen? Vi kan inte komma fram till något. Så här i efterhand jag kan bara beklaga att jag inte fick samma upplevelse av romanen som första gången jag läste den. Då var jag alldeles lyrisk och höjde boken till skyarna. Jag tycker fortfarande om den, men den är inte längre berusande. Och det gör mig besviken. För jag vill ju tycka om den här boken så himla mycket, jag vill ju älska den. Men jag gör det inte. Jag tycker bara att den är förbannat bra, men det räcker liksom inte. Jag försökte intala mig att det kanske var för att jag läste boken i ett slags feberyra, men antagligen har det med mig själv att göra. På samma sätt som man inte kan stiga ner i samma flod två gånger så kan man inte läsa samma bok två gånger.

Avslutningsvis presenterade Annika tre böcker om kärlek:
Gargoylen av Andrew Dawidsson, En dag av David Nichols och Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez. Den sistnämnda boken blev vald till nästa bok.

Solomons sång av Toni Morrison

Mitt förnamn kommer från min pappas farmor (och för att mina föräldrar ville ha ett kort namn) och mitt efternamn efter någonn Svante rätt långt tillbaka i släkten. Skulle jag känna mig rotlös om jag inte visste var mina namn kom från? Kanske, det är svårt att veta. Men så rotlös som Milkman känner sig i Toni Morrisons Solomons sång det tror jag inte att jag skulle känna mig. För det här är en roman om rotlöshet. En berättelse om att söka sina rötter och hitta sitt riktiga namn. På en annan plats, i en annan tid och under andra omständigheter än nu och här.

Det är 60-talets USA, bland de svarta i södern (eller nej inte södern visar det sig när vi pratat ett tag, snarare Virginia och Michigan och vi skäms över våra usla geografikunskaper). Huvudperson är Milkman, vars riktiga namn dock är Macon Dead, precis som sin far och farfar. Hans familj har det relativt gott ställt jämfört med andra svarta, men istället är det familjens förflutna som jagar Milkman. Hans farfar som skjutits ihjäl av de vita, hans far och syster som tycks hata varandra och såklart förstår man som läsare ganska snart att det finns en mörk hemlighet i den här släktens historia och att Milkman är i stort behov av att få ta reda på vad. Det är bara det att det på vägen till de där rötterna händer en hel massa saker. In i historien vävs Milkmans mammas historia, och hans bästa kompis Guitar som börjar mörda vita som hämnd för mord på färgade. Hans faster Pilatus och hennes historia och Pilatus dotterdotter Hagar som förälskar sig i Milkman. Det blir lite rörigt, men det är trevlig läsning. Stundvis känns den som en saga och vi förstår att Morrison fick Nobelpriset. Språket i boken kan man inte klaga på och författaren är bra på att väva ihop berättelser - hon kan skriva och hon kan bitvis fånga sin läsare.

Men så är det ju det här med bibeln. Trots att vi ropar in en av LIV:s makar som kan det här med religion, får vi ändå ingen riktig reda i det. För så mycket har vi förstått att namnen är viktiga och symboliska i den här boken. Vi förstår varför Hagar och Pilatus heter som de gör, men nånstans där virrar vi bort oss. Solomon var kung efter David, men varför Solomons sång? Och varför Rebecka och Ruth? Vi ger upp att försöka tyda dessa ”allegoriska undertoner” och enas om att vi skulle ta till oss boken på ett djupare sätt om vi kunde vår bibel (och skäms över våra usla bibelkunskaper). Sen läser nån på baksidan något om ”tusen tolkningsmöjligheter” och vi ger upp.

Så vi pratar om annat som vi förstår oss på. Det är spännande att läsa om den rangordning som finns bland de mörkhyade och det här med rotlöshet ger upphov till en lång diskussion om den amerikanska rotlösheten. Vi drar paralleller till SVT:s dokusåpa ”Allt för Sverige” och vi ler lite åt de sentimentala amerikanarna som gråter när de får reda på var deras farmors far plöjt en åker. Men samtidigt är det kanske inte så konstigt, i ett land som är så stort, heterogent och ungt som USA. Kanske skulle även jag, under de omständigheterna, känna ett större behov av att söka mina egna rötter.

(nånstans här förlorade vi oss också i en diskussion om ”den stora amerikanska romanen” men den diskussionen är jag så trött på så den orkar jag inte skriva något om)

Nåja, för att sammanfatta. Solomons sång var trevlig läsning som ingen av oss avskydde men inte heller älskade. En trevlig, om än lite rörig historia, om rotlöshet och att söka sina rötter.

Nästa LIV-bok blev ingen mindre än Augustprisvinnaren Pojkarna av Jessica Schiefauer (dock presenterad dagen innan den vann!). Utslagna fick 13 skäl varför av Jay Asher och Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Ericsson Sandberg se sig. Och nöjda och glada med detta val surplade vi i oss det sista av våra Southern Comfort-drinkar och begav oss hem från Nyköping för den här gången.

/Ida

Ambivalenta anteckningar

”Kommer inte komma ihåg om trettio år” står det i mina anteckningar från en träff i juni 2011. För mig räckte det uppenbarligen med etthundratio dagar. Visserligen får jag erkänna att jag inte läst romanen, men något kan man ju tycka att jag skulle minnas. Eftersom jag ändå inte gör det får ni istället mina anteckningar. Jag ger er Andrew Taylors Det blödande hjärtat i etthundratio ord:

1800-talsstil, allvetande berättare som ska mästra, befriande att slutet inte var omvälvande, besviken på slutet, besviken över upplösningen, dagboken, engelsk, får en bild av hur allt ser ut, ingen action, ingen deckare, inte spännande, kommer inte komma ihåg om trettio år, konstig turn på slutet, loomed like a dirty wedding cake, lämnade inget bestående, lämnar inget efter sig. Behöver alla böcker det?, lätt att komma in i, lättläst, mellanbok, morsan och mannen – sex i huset?, mysbok, många namn, obehaglig, okej – lite mysig, ordspråk, platt fall, realistisk, sammanhållen med alla karaktärer, skitdåligt slut, skvaller, slätstruken, spännande, spänningsroman, störiga kommentarer, tråkig, tråkig läsupplevelse, Virgina Wolf – Eget rum – fint eller pretto?, välskriven, välöversatt.

”Nä, men jag har sett filmen”-temat gav oss Fight club av Chuck Palahniuk, The children of men av PD James och Little women av Louisa May Alcott. Trots att alla inte sett filmen blev det Fight club vi bestämde oss för att läsa. (Och det gjorde även jag.)

utan minne, men med anteckningsbok
Isabella

Östrogenrelaterad autism?

18 september 2011
Hemma hos Elin
diskussionsbok: Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Boken i centrum för dagens träff har kommit oss till känna genom diverse Babelpresentationer, lovord från samma litteraturprogram och viskningar om att denna polska kan och bör vara en framtida nobelpriskandidat.

Romanen handlar om en ensam kvinna som lever precis vid gränsen till Tjeckien. Hon har två lika isolerade, manliga och lite egna grannar. Resten av de närliggande husen tillhör sommargäster, vars hus vår hjältinna ser om då de inte är där. Själv brinner hon för astrologi, ställande av horoskop och inte minst för djur och dessas välmående. Hon när därför ett hat mot de jägare som enligt henne tar liv av pur lust och glädje, utan några som helst känslor av skam eller skuld. När en av hennes närmsta grannar plötsligt upptäcks död i sitt ensliga hus inleds en rad händelser som sätter vår hjältinna i centrum för både invånare och rättsväsende i det lilla samhället och i den i utkanten belägna stugbyn.

Vi älskar Tokarczuks språk och översättningen, kommer vi överens om, måste vara otroligt skickligt gjord. Det känns som att läsa på originalspråk. Även om vissa av oss anser att språket spretar så passar det i sammanhanget och för denna egna kvinnas berättelse. Vi älskar att den känns både gammaldags och nutida på samma gång. Aktuell. Tidlös. Vi liknar hennes författarskap vid en lättillgängligare Herta Müller.

Vi gillar skarpt Tokarczuks huvudkaraktär, hennes sätt att uppfinna sitt eget språk, sätta stor bokstav där hon vill, skapa sin egna tankevärld och sanning kring planeter, stjärnor och hus. Sättet att agera och tänka lockar till många höga skratt, mellan sidorna.

Det är även fantastiskt att läsa en bok där man sympatiserar och känner för nästintill alla karaktärer, men speciellt de som rör sig runt vår hjältinna. Även de män som beskrivs som offer för testosteronrelaterad autism, alltså män som tystnat och mest börjat intressera sig för ordning, små byggnadsarbeten och biografier, tycks om av bokcirkeln. Tokarczuk har en förmåga att kombinera det tunga och svåra med det mysiga och den enkla människans lättsinne och komik.

En av oss tyckte att boken, omslaget och intrigen kändes extremt pretentiös till en början; Blake-citat som avbryter varandra, en modern konstnärs bilder dyker upp mitt i boken och det är så klart ett litet och udda förlag som ger ut det. Men som tur är släpper detta till fördel för den både intet- och allsägande berättelsen. Det handlar om natur, det handlar om mänsklighet och det handlar om hämnd.

Slutet ska vi så klart inte avslöja, men det kan nämnas att det diskuteras vilt. Var det ett värdigt slut? Var det det vi hade förväntat oss? Gjorde det boken och berättelsen rättvisa? Vad blir budskapet i slutändan? Vad vill författarinnan säga och vad uppfattar vi som läsare? Är vi cyniska eller naiva?

Diskussionerna ledde oss in på astrologins logik, om sådan finns, nerladdande av en aura-app och till slut till en ny omröstning med ett boktema inte långt ifrån astrologins horisonter:

Jenny hade på grund av bokcirkelns geografiskt ensidiga författarval valt endast asiatiska författare, eftersom in libris veritas inte läst någon dito. Dessutom var alla författarna från Indien. Valet och röstningen stod mellan 50-talets R.K. Narayans bok Guiden, 90-talets Arundhati Roys De små tingens Gud och den nutida Aravind Adiga och dennes nyutgivna pocket Den vita tigern. Den sistnämnda gick vinnande ut röstningsmomentet.

Just det, vår hjältinna hette Janina Duszejko.

bakom skrivmaskinen
Jenny

LIV läser historical romance

Träffen innan denna, den 12 februari i Malins lägenhet, hade tre väldigt romance-iska omslag vandrat en runda på förslag i vår bokcirkel. Alla böcker var skrivna av den magnifika och lovordade Loretta Chase, mästarinna i romance-genren. Vinnande ur röstningen gick "boken med mest snusk". Jag tror vi alla tänkte att: "Ska det va så ska det va!"

"Don't Tempt me" är den historiskromantiska romanen om den unga excentriska, exotiska och inpulsiva kvinnan Zoe Lexham som efter ett halvt liv i främmande land (i ett Harem) återvänder till det pryda och aristokratiska England där hon försöker "hålla sig i schack". Hennes sensuella sätt och otvungna uppträdande går inte riktigt ihop med familjens förhoppningar, men lockar desto mer den uttråkade casanovan AKA Lucian de Grey Duke of Marchmont, som numera är i behov av en utmaning. På bokens baksida heter det: "She knows everything a young lady shouldn't and nothing she ought to know. She's a walking scandal, with no hope of a future... unless someone can civilize her."

http://www.romancebookcovers.com/

Tidigare har in libris veritas läst romanceboken Soulless, men då så kallad Steampunk Romance. Denna var en positiv överraskning för många av cirkelns medlemmar. Denna bok gick dock mycket ris men även en del ros. Diskussionerna kretsade kring syftet med att läsa denna typ av litteratur. Hälften av gruppen tycker att hon är rolig och har ett underhållande språk, medan andra halvan bara tycker att det är ett dåligt författarskap. Och är klyschorna berättigade bara för att det är romance? Varför accepterar man plötsligt denna kvinnobild och just i detta fall, denna orientalism? Vi har svårt att bestämma oss för om författaren är seriös eller om hon bara har ordentlig distans till klyschorna. Frågan är också om majoriteten av hennes läsarkrets har det? Distans alltså.

Dock lockade boken till många citatuppläsningar. Det blir både löjligt, otroligt roligt och snuskigt. En av oss hade en speciell fallenhet för att härma den manliga huvudkaraktären i hans vånda: "Oh, but no!" Många av oss tyckte att det var underhållande läsning, även om det mesta kändes som en lång startsträcka i riktning mot bokens kärna/klimax/essens. Kring detta tema sas bland annat: "oerhört otändande namn på könen", "...men vad är det för mening med boken? Vad får man? Man blir liite kåt...".

I slutändan blir det ändå så att vi uppfattar boken som ett försök till provokation, men att den tyvärr faller tillbaka på fördomarna. Den kommer nog att snart falla ur vårt mentala minnesbibliotek, även om vi uppskattar dess fantastiska funktion som spridning av läslust!

Dessutom gav boken oss anledning att ge årsfestmaten ett passionerat och kryddigt tema. Det bjöds på "Haremsmat" och efterrätten bestod av en afrodisisk chokladkaka med passionsfrukt och chili.

Dessutom tyckte vi hemskt mycket om det dubbla omslaget: (och här trodde jag även att jag skulle kunna lägga upp en bild på det inre omslaget som är av en lite mer explicit karaktär, men det verkar som att det finns en hemlig romance-lag om att dessa inte får läggas upp på internet, så istället får vi rekommendera att man går till närmaste bokhandel och kollar in romanceböcker med dubbla omslag! Mycket nöje!)


Vi röstade även denna kväll fram våra favoritböcker, ur 2010 års läsning i bokcirkeln:

Bästa bok blev Sofi Oksanens Stalins kossor
Bästa bokklubbsbok/diskussionsbok blev skräcknovellssamlingen Vålnader av Joe Hill

/Jenny

Maken eller När kärleken inte räcker till

Det är sensommar i Uppsala och Livs 45:e bok ska diskuteras. Sex medlemmar träffas, äter soppa och klämmer på en liten bäbis som plötsligt finns i Livs omgivning. Självklart överlämnas en litterär gåva från Liv, nämligen en muminpappa i plysch, nästan i samma storlek som det lilla livet. När den nyblivna mamman tagit sitt barn och mumintroll och begett sig hemåt börjar den litterära diskussionen. En medlem har läst ut hela romanen, medan de andra har läst mer eller mindre hela boken.

Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.

Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.

Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.

Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.

Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.

Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.

Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:

Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)

Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.

Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”

LIV-helg i Roslagens famn

En fredag i början av juli träffas nästan samtliga av LIV:s medlemmar i en sjöbod ute i Roslagen. Vi befinner oss i skuggan av ett kärnkraftverk och ror ut på havet för att möjligtvis få en liten skymt av verket. Dimman ligger dock tjock över vattnet, så vi ser inte längre än bort till närmsta kobbe. Kärnkraftverket gör sig dock påmint i form av något som ser ut som en klockradio uppställd på en hylla i sjöboden. Apparaten ska varna om något obehagligt händer, vilket tack och liv inte inträffar. Fredagskvällen tar slut efter två litterära frågesporter och nattbad, varpå vi går till sängs.

På lördagsförmiddagen hittar vi pocketböcker, en tekanna, smörknivar och ett tvålfat på en bakluckeloppis. Tyvärr glömdes tvålfatet kvar på loppisbordet. Efter en rejäl smörgåslunch på ett femtiotalsfik i Östhammar återvänder vi till sjöboden och ytterligare en frågesport, dock inte av litterär art. Detta melodikryss vinns av en mycket förvånad Liv-medlem, som vann för att hon visste namnet på en mer Backstreet Boys-medlem än andrapristagaren. Efter en fästingoperation och en storslagen grillmiddag inleds sedan diskussionen av Fight Club klockan 20.41 på lördagskvällen.

En medlem hade inte hunnit läsa särskilt långt i romanen, men drogs in i den på en gång. En annan läste romanen på en strand i Grekland, och tyckte att den passade utmärkt som strandlektyr. En tredje tyckte att den var kul att läsa, men att den ballade ur lite i slutet. En fjärde medlem är glad att hon läst den och hon gillar konceptet. En femte medlem är väldigt kluven, men tycker att romanen är spännande och bra skriven. En sjätte medlem tyckte att romanen var lite svår att ta till sig, men att den var helt ok. En sjunde och sista medlem hade bara läst 40 sidor och kunde inte riktigt uttala sig om romanen.

Fight Club är som vi ser det en roman om våld, samhällskritik och mansideal. Lättsmält, populärkulturellt pretto, utbrister en medlem. Vältrande i våld, utbrister en annan. Är denna orgie av våld nödvändig? Måste det skrivas in i minsta detalj? Vi diskuterar översättningen och finner Big Bobs svenske version Bauta-Bob aningen mer sympatisk på grund av det töntiga namnet. Vi diskuterar rymdapor och den överraskande vändningen romanen tar mot romanens mitt.

Ständigt dessa unga män, säger en medlem. Vi diskuterar dessa unga, missförstådda män ett tag. De som inte verkar hitta sin plats i samhället. I denna roman tar de till våldet som ventil. Genom våldet får de utlopp för känslor, något som inte verkar rymmas i männens vardag. Vi tolkar detta mer som en kritik av samhället som det är idag – att det inte tillåter samma känsloyttringar och normer för personer som definieras som män till skillnad mot personer som definieras som kvinnor. Vad vi ser som en kritik av machoidealet vet vi dock inte om andra ser. En medlem anser att många, särskilt unga män, verkar referera till boken eller filmen Fight Club som en cool bok/film om våld. Därefter stannar diskussionen vid dessa unga män som läser Fight Club för att det är en kulttbok och för att det är en häftig bok om våld.

Ett par av oss är kluvna inför boken. Vi hade förväntat oss mer, men vi vet inte om det har med boken eller oss själva att göra. Kanske har vi för höga förväntningar på denna kultroman. Kanske missar vi det storslagna i den. Vi vet inte. Kvällen blir så sakteliga mörkare och vi går nästan om varandra i vår diskussion. Vi diskuterar själva texttolkningen ett tag, och finner oss fångade i den hermeneutiska cirkeln. Här har jag slutat anteckna. Diskussionen om Fight Club anses avslutad då ytterligare en medlem opererar bort en fästing.

Som vanligt är presenteras nya böcker. Böckerna har det gemensamt att de återfanns i Idas bokhylla och att de alla på något sätt handlar om ”kvinnan” – kvinnans historia, kvinnans kropp och kvinnans relation till mannen. Böckerna som det röstas mellan är Min mormors historia (antologi), Smuts – Katarina Wennstam och Maken – Gun-Britt Sundström. Den sistnämnda, som har blivit presenterad av samma liv-medlem tidigare, vinner. Lördagskvällen avslutas sedan med en litterär Jag-har-aldrig, där samtliga medlemmar förtär alkoholhaltig dryck till påståendet Jag har aldrig läst Röda Rummet.

Undertecknat
Sara

”det känns som att det är någonting vi inte förstår”

Efter utomhustacos och efter att ha bevittnat en tragisk möhippa, gav sig LIV denna kväll ikast med Don Delillos bok Mao II – Den stora massans ensamhet. Delillo var, för de flesta av oss, innan detta en tämligen okänd författare, men som omskrivits som ”en av de centrala gestalterna i den litterära postmodernismen” och som enligt den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom kan ses som en av de fyra stora författarna av sin tid, tillsammans med Thomas Pynchon, Philip Roth och Cormac McCarthy. Många yngre författare som Bret Easton Ellis och David Foster Wallace anger DeLillo som influens. Detta tycker många av oss såklart låter spännande. Och så titeln dessutom – Mao II – Den stora massans ensamhet. En bok som handlar om Bill Gray, en mytomspunnen författare, som lever avskuren från världen och skriver på sitt stora verk. Om Scott och Karen som är hans hängivna assistenter, om en svensk fotograf som reser världen runt för att fotografera författare och om en annan författare som sitter fången i Beirut. Enligt baksidetexten behandlar boken ”de stora frågorna om den lilla människans livsvillkor”. Det kunde nog allt bli nåt.

Men det blev det inte. Eller, allting blir ju alltid nånting, men det här kanske inte blev som vi trott. Jag ska försöka förklara.

Själva temat i sig känns bra, och boken börjar lovande med ett avsnitt om ett massbröllop inom Moonsekten i USA, som tydligt belyser ensamheten i den stora massan genom såväl Karen, som väljer att gifta sig på detta sätt, och hennes far, som desperat försöker hitta henne med blicken och förstå varför hon gör det. Men sen spricker och spretar det iväg åt olika håll. Kanske vill Delillo för mycket, för vi är ganska eniga om att det här inte håller. Det är ensamhet, författarskap, massan, terrorism, religion, psykologi….

Det känns pretentiöst. Vi använder ord som svår att komma in i, spretig och en kamp att inte hoppa över delar av sidan. Malin menar att boken är full av citat som hon borde tycka om, men som hon inte orkar sätta sig in i. Och Anna menar att hon kommer in i språket, men bara för att hela tiden kastas ut igen. Framför allt är det dock kanske känslan av att det är någonting vi inte förstår som dominerar. Vad vill författaren säga med boken? Det är en bok vi ville tycka om, men där det hela tiden är någonting som stör och som Sara uttrycker det - Det känns som det är nåt jag inte fattar – har jag missat nåt?

Men så, mitt i allt det där vi blir förvirrade av, sticker några bitar ut. Den inledande scenen med massbröllopet hos Moon-sekten. Eller stycket om Kohemenis död. Temat om ensamheten i den stora massan - hur olika ensamma människor hittar varandra men ändå fortsätter vara ensamma. Två fina bilder målas upp i boken – av författaren som den mest ensamma som finns och av ensamma Karen som söker massan. Stycket där Karen vandrar runt i New York lyfts av någon fram som ett av bokens bästa. Någon annan tycker om den stämning som läsningen ger – att ständigt vara på avstånd och liksom se allt genom en dimma. Även beskrivningen av pojken och fången i Beirut lyfts fram som en stark sida. Och nånstans här kommer vi in på om boken kanske handlar om kampen mellan terrorismen och litteraturen, och vilken av dem som förändrar världen mest.

Personkulten har en stor plats i boken. Kring författaren Bill. Kring Mao. Känns det inte lite långsökt att alla i boken pratar om Mao? Kanske, men långsökt eller inte, och stilistiskt okej eller inte, så blir det i alla fall en tydlig symbol för bokens tema om viljan att tillhöra något. Om just den stora massan och dess ensamhet.

I diskussionen kommer vi såklart in på Paul Auster. Det är kanske inte så konstigt eftersom DN nyligen publicerade en intervju med Auster, som då nämner Delillo som sin närmsta vän. Artikeln handlade förövrigt om att inte nå fram till författaren – om den onåbare författaren och om kultstämningen som kan uppstå kring en författare. Hoppsan – ett tema som plötsligt kändes väldigt nära temat hos Delillo.

Hur sammanfattar man då detta? Det var en bok som blev annorlunda när man pratat om den. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. Det är en bok som många av oss kanske inte skulle rekommendera, om man inte vill känna sig förvirrad eller har lust att övertolka varje mening i en bok och sen kanske känna sig smart. För här finns det nog meningar att tolka. Om man orkar. Men vi orkar nog inte hela vägen fram. Men den är såklart en läsupplevelse och ger någonting, som varje bok ju gör. Eller kanske har vi analyserat sönder den och sökt för mycket efter någonting som inte finns – kanske tror vi att det ska vara djupare än det är? Vi vet inte. Ni kanske kan berätta för oss när ni läst den.

Till nästa gång läser vi något mer lättsamt. Annica presenterade tre deckare och vi drar alla en lättnadens suck efter ovanstående läsupplevelse. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och De fyras tecken av Arthur Connan Doyle fick se sig besegrade av Det blödande hjärtat av Andrew Taylor.

Kvällen fortsatte i lättsamhetens tecken med Eurovision Song Contest och heliga löften om att i framtiden ordna världens roligaste möhippor åt varandra.

/Ida

Tre kvinnor eller Spill (en damroman) av Sigrid Combüchen

”Lite spill har väl ingen dött av” sa jag och hällde vatten över köksbordet. Vi är tre kvinnor som äter vegetarisk fajitas och smuttar på ett glas rosé i en liten etta i Stockholm. Visst var uppslutningen inte den bästa vid denna LIV-sammankomst men trivselnivån var hög. Efter avklarad måltid och med den sedvanliga osten uppdukad gick vi in på dagens bok. Kanske satt romanens Hedda vid ett liknande bord med sin bror, Elsa och Luigi? Stockholm känns i alla fall som helt rätt plats för denna träff även om vi i romanen även besöker Lund och kontinenten. Stockholm är där den unga Hedda äntligen blir sin egen person, där hon går från att vara lydig familjeflicka till en ung kvinna som tar för sig av vad hon vill ha. Lund är istället platsen där den fiktiva (eller inte fullt så fiktiva) Sigrid Combüchen smyger omkring i skymningsljuset. Hedwig Langmark skriver sina brev från pensionärsstaden nere i Spanien men är nog i tanken snarare närmare Lund än Stockholm.

Vi möter tre kvinnor
i romanen: Hedda, Sigrid och Hedwig. Hedwig skriver brev till författaren Sigrid, hon känner igen sig i en av hennes böcker. De börjar brevväxla och sakta börjar Sigrids bild av Hedwig som ung (Hedda) ta form. Heddas historia är en efterkonstruktion, Sigrids idéer och fantasier om hur Hedwigs liv var och kunde ha varit. Sigrid och Hedwig är inte alltid ense om vad som egentligen hände och vad Hedda egentligen tänkte. Och det är vad som gör romanen så spännande – den väcker tankar både om vad som egentligen hände men också om vem som äger rätten att tolka och värdera en persons historia.

Titeln Spill
ger associationer till spillt vatten eller överblivet material av något slag. Hur talande är det då inte att Hedda från första sidan stävar på med hushållsbestyren och sömnadsarbetet – det blir så lite spill när Hedda arbetar får vi veta av Madame. Sigrid tycks mer fascineras av det förspillda med Heddas liv. Vad som kunnat hända och alla möjligheter som aldrig fick chansen att blomma ut. Men det tycker Hedwig bara är struntprat – vad vet Sigrid egentligen om hur hon kände och känner? Det är existentiella frågor maskerade i ett generationsdrama, där den utomstående Sigrid för den unga Heddas talan och Hedwig hamnar i försvarsställning. För hur vet man egentligen vad man vill med sitt liv? Hur vet man att man valt rätt? Och får man vara nöjd med hur det föll sig? Eller måste man alltid vilja att det skulle ha blivit mer? Dessa frågor lämnas åt läsaren att ta ställning till. Vi filosoferar över huruvida svaret blir olika beroende på var i livet man befinner sig. För kan en människa verkligen se likadant på sitt liv alldeles i början och i slutskedet? Omläsning fodras! Och var vi måhända lite för unga för boken? (Det känns som om det är den ständiga frågan).

En smått melankolisk
ton går igen hela berättelsen, som om det hela bara var en dröm, en eftertanke, något inte helt realiserat. Det ger romanen en smak av spill(bitar) – brev, tankar och en berättelse som kanske inte alls var tänkt att bli till samlas på sidorna. Denna medvetna spretighet samt det episodiska upplägget och de snabba bytena mellan olika personers perspektiv speglar hur historian om Hedda är en efterkonstruktion som skiljer sig från Hedwigs version av vad som verkligen hände. Melankolin förstärks av den oskuldsfullhet inför framtiden som visas i romanen. För oss som läser romanen med vår kunskap om att andra världskriget var alldeles bakom hörnet, får alla anspelningar på Tyskland och Mussolini oss att haja till – de går en kåre av obehag inför hur naivt Hedda och hennes vänner ser på sin omvärld. Samtidigt är det starkt av författaren att inte moralisera eller lägga in värderingar i Heddas berättelse – det hade förminskat historien och romanens karaktärer.

En damroman
är underrubriken. I romanen reser Sigrids med tåg, när en bekant ifrågasätter hennes författarskap snäser hon av honom med att hon just nu håller på med en damroman. Varför just en damroman? Varför är det ordet så laddat? Varför får användandet av en kvinnlig könsmarkör romanen att verka mindre viktig? Är det därför det eggar upp oss så? Vi drar snabbt paralleller mellan hur Hedda och Heddas mamma förväntas vara den snälla, uppoffrande kvinnorna som offrar allt för familjen. Hur en kvinnas intellekt har en underordnad betydelse eftersom hennes huvudsakliga funktion är att göra mannens liv så behagligt som möjligt. Här kolliderar vår tids syn på jämställdhet och 30-telets med varandra. Vi kan inte annat tro än att Sigrid Combüchen provoceras av detta till lika stor grad som oss. Dessutom kunde vi inte motstå att diskutera varför Sigrid Combüchen skrev in sig själv i romanen. Även om hon i efterordet hävdar att ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Varför provocerar det oss när författaren förverkligar sig själv på detta vis? Är det ett legitimt stilistiskt drag eller storhetsvansinne?

Ni kanske undrar
varför jag byter rad mitt i en mening utan någon särskild anledning? Det är precis den frågan jag skulle vilja ställa till Sigrid Combüchen. Romanen var lättläst, trevlig och intressant MEN jag blev oerhört uppretad på att de på de mest olägliga
ställen kom denna typ av radbrytningar. Det gjorde att jag helt kastades ut ur historieflödet och hade svårt att motivera mig att läsa. Stilistik i alla ära men ibland kan det gå för långt.

Nästa bok
presenterades av Sara. Hon hade kolla upp vårt bibliotek och kommit fram till att vi läst alldeles för lite asiatiskt, östeuropeiskt och amerikanskt. Hon krävde att vi skulle lyfta blicken mot framtida Nobelpristagare och presenterade: Roberto Bolano (2000) Om natten i Chile, Don Delillo (1990) Mao II – den stora massans ensamhet och Mircea Cartarescu (1996) Orbitór. Flest röster fick Don Delillo, och den diskuterat vi hemma hos Jenny i Uppsala.

Trevlig läsning
A
N
N
A

En varm kväll i amerikanska södern

En kväll i höstas träffades vi hos Ida för att diskutera Dödssynden – To kill a mockingbird av Harper Lee. Det blev en fantastiskt trevlig middag med sydstatstema (bland annat rostad sötpotatis och pecannötspaj, mm!) och lagom tills det var dags att diskutera boken serverades det drinkar på Southern Comfort. Jag kan väl säga så mycket som att de verkligen gick hem, så mina minnen (och anteckningar) från resten av kvällen är inte helt glasklara. Jag minns dock att det blev väldigt mycket skratt och väldigt mycket värme, det senare till stor del genom Elins fina ”övning” där vi fick chansen att ge varandra en riktig ego boost och berätta vad vi tycker om hos varandra. Något alla borde prova i sina kompisgäng! Det jag kan säga med säkerhet om bokdiskussionen är att de få av oss som hade läst ut boken – en modern amerikansk klassiker som kom 1960 och fick Pulitzerpriset året därpå – verkligen tyckte om den. Det är bok som verkligen växer för varje sida man läser, ända till slutet. En historia om fördomar, rasism och småstadsmentalitet men kanske framför allt om kärlek mellan barn och föräldrar och om att stå upp för det man tycker är rätt. Allt genialiskt skildrat genom ett barns ögon. Läs den!

/Malin

Svinalängorna

En svinkall januarikväll träffas åtta av nio medlemmar inne på biografen i Uppsala. Under ordnade former hämtar vi ut biljetter, köper största biomenyerna med storpopcorn och storläsk och bänkar oss på den rad som reserverats åt oss, sånär som på ett par platser. Drygt halvannan timme senare stapplar vi ut ur biosalongen med gråten i ögonen. En efter en berättar vi var de första tårarna började trilla. Ingen var dock i närheten av vår dancing queen som började gråta nästan direkt efter att reklamfilmerna var slut.

Väl hemma hos Elin försöker vi bräcka varandra i gråt. En berättar att hon minsann grät till Arn, en annan till Sportkrönikan som nyligen visats på tv. Därefter lämnar vi tårarna och börjar diskutera filmen och boken. Många av oss tyckte att filmen var mycket bra. ”Strålande”, utbrister någon. Lägenheten där Leena vuxit upp ser precis ut som en medlem har föreställt sig. Vi är överens om att Pernilla August inte har gjort någonting för mycket i denna film, även om några tycker att det är bra mycket mer svärta i filmen jämfört med boken.

Någon tycker att filmen och boken inte riktigt stämmer överens, men vi gillar sättet August gör det på, att hon låter filmen börja där boken tar slut, för att sedan nysta sig tillbaka till barndomen och de minnen som Leena verkar ha förträngt. August besvarar några av de frågor som lämnats efter att bokens pärmar stängts igen. Detta gör att det finns ett visst glapp mellan boken och filmen. Då boken har sitt självklara fokus på den unga Leena och det som upptar hennes tankar – livet med allt var det innebär av vänskap, syskonskap, kattungar som dränks, simningen, familjetrassel, spyor och alkohol och om det som kanske händer sen – får mycket av detta inte plats i filmatiseringen. Leena har tagit sig vidare. Hon är nu vuxen och har själv barn. Någon tycker att Leena är starkare i boken. I filmen ser vi henne mer som ett offer. En som i vuxen ålder tar på sig mycket skuld och undrar vad hon hade kunnat göra annorlunda. Någon funderar på om det kanske är oundvikligt, filmen består ju av återblickar, av minnen från barndomen, skavanker och skav som Leena verkar ha gjort sig av med, men som nu smyger sig på när Leena måste ta hand om det då hon återvänder till platsen där allting började – lägenheten i Svinalängorna.

Vi jämför gestalter ur boken och filmen. Vi diskuterar kvinnornas utsatthet och deras kaffedrickande tillsammans. Vi undrar var den bokläsande mamman tog vägen i filmen, hon som var stamkund på biblioteket. Samtidigt gör det oss inte så mycket. Att skapa film innebär att koncentrera, att skära bort det ovidkommande. Istället får annat plats, som Leenas lexikon med uppslagsord från barndomen. I filmen blir det tydligt ett sätt för Leena att ta kontroll över saker som händer – skrivandet som ett sätt att sortera och organisera det kaotiska, vilket i filmen har sin parallell i Leenas pedanteri och fixering vid detaljer i vuxen ålder.

En medlem undrar om boken egentligen är så bra. Den har ju belönats med Augustpriset, men är den verkligen värd det? Vi jämför boken med några andra Augustvinnare, men kommer liksom ingen vart. Vi enas dock om att slutet i Svinalängorna är bra. Det där när de tre vännerna sitter tillsammans och inser att de alla har olika problem, men att det inte är mer synd om någon annan.

Vi faller in i diskussioner om alkoholism, om att inte ha tillräckligt med pengar, om att städa hemma hos andra, om de som bor i svinalängor och miljonprogramsområden idag. Vi vänder åter till boken och stället där allt började gå utför. En har gjort hundöra vid formuleringen ”Var skulle jag ta vägen för evigt?”, en annan på ”här hade de suttit sönder sittandet” och hur Leena kunde höra att en period började. Efter ett tag säger någon att det finns formuleringar i boken som gör att den är värd sitt Augustpris.

Vad mycket vi har lärt oss om Finland, utbrister någon. En annan flikar in att vi ju tidigare har läst hur bra det var i Finland jämfört med Estland, och så funderar vi på om gräset verkligen är grönare på andra sidan

Slutligen diskuterar vi slutet av filmen, om Leenas sammanbrott i lägenheten. Vi finner det skrämmande hur hon sliter av sina gamla kläderna från barnen, som om det Leena varit med om kunde smitta. Hon vill låta det förflutna vara, inte hålla på och rota i det. Någonstans här är flera av oss riktigt irriterade på Leenas man, som låter barnen röra de gamla sakerna och som öppnar en flaska vin, alldeles utan att fråga Leena om det är ok. Några av oss tyckte att det var lite konstigt att han var så företagsam redan i början av filmen, när han bestämde att de skulle åka och hälsa på Leenas mamma utan att egentligen veta så mycket om vem hon var. Men samtidigt är det kanske det Leena behöver. Någon som gör saker hon aldrig skulle få för sig på egen hand. Någon som utmanar hennes kontrollbehov. Någonstans här reflekterar flera medlemmar över hur det var att spela rollerna som Leena och hennes man, när man som Noomi och Ola var ett par på riktigt då filmen spelades in. Jag tycker mig se något om sex i mina anteckningar, men minns inte längre vad det gällde. Efter denna alkoholångande sjuttiotalsrealism och nutida uppgörelse med sin barndom känner vi oss redo för något annat. Då det är Anna som presenterar böcker kan vi nästan gissa oss till att hon kommer presentera tre böcker fulla av kärlek och passion, vilket hon självklart gör. Då förra romanceboken inte föll samtliga medlemmar på läppen vad det gäller halten av tantsnusk, har nu Anna höjt ribban avsevärt. Samtliga tre böcker utlovar en del explicita saker.

Anna väljer att presentera tre romaner av författaren Loretta Chase, som lär vara en populär romanceförfattarne bortöver haven. De böcker som presenteras är Last Night Scandal, Lord of Scondrels och Don't Temp Me. En av dem handlar om en ung kvinna som återvänder till 1800-talets London efter ett par år som haremsslav... Samtliga medlemmar förutom undertecknad röstade på denna sista bok, som skulle vara den med mest tantsnusk i. Undertecknad var nämligen fullt sysselsatt med att föra anteckningar och att konversera med de två frånvarande medlemmarna om bokvalet, så att hon råkade rösta på en annan bok, som hon trodde innehåll mest tantsnusk. Det återstår att se hur diskussionerna kring denna bok blir.

Vid pennan,

Sara