Pausfågel

En pausfågel är en fågel vars inspelade läte får fylla ut oplanerade pauser mellan radioprogram. Nu befinner vi oss emellertid i bloggosfären och inte i etern, varpå jag vill mynta ett nytt uttryck - pausost. På bilden ser ni tre sorters ost som alla förtärdes under den senaste LIV-sammankomsten. I väntan på rapporterna från Gösta Berlings saga, Hjärtdjur och Natten innan de hängde Ruth Ellis ser ni nu Tofuline Creamy Spread Vitlök & Persilja, Euroshopper brieost (den godaste brieosten enligt två cirkeldeltagare) samt en ädelost av okänt fabrikat.

Utomhuspremiär och ankmänniskor

Den utlovade utomhuspremiären såg ut att få vänta. En varm och fuktig aprildag gick mot sitt slut, solen som lett så glatt från himmelen hela dagen hade gömt sig bakom ett flor av lätta moln och små regndroppar började stänka ner från ovan. Där jag vandrade från Flogsta mot Ekonomikumparken, på en av Uppsalas kanske tråkigaste cykelvägar, trodde jag att vi än en gång skulle få spendera vår bokcirkelträff inomhus. Inget ont om studentrum och studentlägenheter – men vad är det mot att sitta utomhus när våren äntligen nått Uppsala? Lyckligtvis blir bokcirkeln inte skrämd av lite vatten, och väl framme vid Evelyn kommer jag precis i tid för att hjälpa till med den stora flytten ner på gräsmattan. Ekonomikumparken får vänta till Valborg, gräsmattan utanför Evelyn blir kvällens litterära högborg.

I sann bokcirkelsanda dukar Evelyn upp ett dignande bord av läckerheter såsom hembakad foccacia och brownies som komplement till det ständiga vinet. När vi sitter i solen och njuter av vår picknick känns det verkligen som om det är vår. Dagens sammankomst började redan klockan 18.00, allt för att vi skall kunna njuta av solens sista försvinnande strålar bakom husen. På filtar och handukar sitter vi där och väntar på den hårt arbetande Jenny, som ansluter så snart hon slutat sitt slit nere på tågstationen. Så kommer hon då ridande på sin Uppsaliensiska springare (läs cykel) och vi är fulltaliga för kvällen. Tyvärr kunde Isabella inte närvara, hon satt istället som på nålar hemma i Stockholm och väntade på sin chans att sms-rösta vid kvällens höjdpunkt (vi är för tekniskt innovation).

Men boken då, undrar ni som läser. Ska du inte berätta om vad ni sa om Lena Anderssons Duck City, eller glömdes den helt enkelt bort i vinrus och vårkänslor? Självklar diskuterade vi även boken – vad skulle vi vara för bokcirkel om vi glömde den viktigaste – litteraturen?

Boken var för de flesta i bokcirkeln något av en besvikelse. Frågan Ska inte en satir vara roligt? ställdes och diskuterades. Vi kom överens om att vi visste för lite om satirer för att kunna uttala oss om huruvida de nödvändigtvis måste vara roliga. Vi kom däremot överens om att boken tar upp och visar på ett samhällsproblem, vilket ligger i linje med vad satirer ska göra.

Duck City är berättelsen om hur Ankeborg förklarar krig mot fettet, och fetman. Berättelsen om hur storföretag manipulerar bilden av vad som är normal matkonsumtion och hur ett samhälle kan förstöra sig själv. Det sägs vara en satir över dagens USA, med ett tragiskt slut. Flera av läsarna sa att boken fått dem att tänka mycket på vårt samhälle och vår syn på mat, medan andra inte alls sa sig ha påverkats av boken. Denna diskussion ledde till programmet Du är vad du äter och huruvida det speglar vår syn på mat i Sverige. Är övervikt ett samhällsproblem som bör uppmärksammas i denna typ av medier frågade sig några? Varför tycker vi att det blir alltför präktigt? Kan det var så att ämnet är alltför nära oss själva och vår vardag för att vi ska kunna ta till oss det? Trots all kritik vi riktade mot Duck City så ansåg vi ändå att den var läsvärd. "Det är en bok som kan läsas av vanliga människor" sa Ida, och vi andra valde att tolka detta som om hon menade gemene man.

Boken beskrevs bland annat som grotesk, äckligt, hattig med konstiga hopp i historien men även underhållande. För trots att trots att Duck City inte var lika rolig som förväntat fanns det roliga avsnitt. Små kommentarer så som det var gångavstånd så han tog bilen eller hiss för max 3 personer eller 660 kg flimrade förbi på sidorna. Men främst var det nog Kalle As bantningstips: 1. Bestäm dig. 2. Var hård mot dig själv.3. Avstå från att äta tre gånger om dagen och lägg in två mellanmål då du också avstår. som fick många att dra på smilbanden. Annars var det som vanligt de delar av boken där litteratur och litteraturens vikt diskuterades som alla närvarande fann av yppersta klass. Språkligt var boken inte en hitt. ”Språket är fett” hävdade Sara. Och vi andra höll med om att det inte flöt lika bra som i de föregående böckerna.

Duck Citys miljö, ett fiktivt Ankeborg bidrog för en del en del med problematiken kring boken. De som inte tidigare hade läst Kalle Anka hängde inte riktigt med i karaktärerna (eftersom de endast beskrivs mycket grovt och deras karakterisering, enligt vår mening, bygger på att läsaren sedan tidigare är bekant med deras egenheter. Och de mer serietidningsaktiga delarna, så som när de fann ett helt berg av socker och fiskade upp ett hopfällbart staket att sätta runt det, gjorde historien mer splittrad. Det var enligt flera en bok som ville lite för mycket, och inte kunde fullfölja alla sina intentioner. Vi ville nog att den skulle vara vassare och mer rak på sak. Samtidigt så återkom frågan om när något är för nära för att kunna ses tydligt – och vi undrade om en lika bra beskrivning av fetmans effekter hade kunnat göras i en verklig miljö?

Dagens längsta och hetaste diskussion inträffade när Annika frågade hur vi såg karaktärerna framför oss när vi läste boken. Såg vi dem som seriefigurerna?, som människor?, eller min personliga favorit: som ankmänniskor? Meningarna var delade, en del hade sett karaktärerna som enbart människor, andra som ankor och vissa som underliga konstellationer av alla vid olika tidpunkter. En sak var vi dock alla överens om; Harold Bell (litteraturprofessor och överlevare av Ankeborgskatastrofen) var aldrig någon typ av anka. Kanske var det så att de personer som var mest resonabla, och vi kunde relatera till bäst var de som faktiskt behöll en mänsklig gestalt även placerade i en serietidningsvärld?

Så kommer vi till det alltid lika spännande omröstningsmomentet. Denna gång var det Idas tur att presentera böcker och det var enkom svenska tungviktare hon föreslog till nästa läsupplevelse. Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf (utgiven 1891), Gentlemen av Klas Östergren (utgiven 1980) och Maken av Gun-Britt Sundström (utgiven 1976). Ida ställde oss sannerligen inför ett svårt val då alla dessa var böcker de flesta av oss ansåg sig tvungna att läsa någon gång i livet. Som vanligt utbröt en vild diskussion om för och nackdelar med de olika valen, och under stort hemlighetsmakeri skrevs rösterna ned på röstsedlarna. Dagens omröstning gjordes speciellt spännande eftersom en sms-röst skulle avläggas.

När alla röster var räknade kunde det konstateras att Gösta Berlings Saga vunnit omröstningen med sina fyra röster. Tisdagen den 12 maj kommer vi att träffas hemma hos Jenny för att diskutera denna litterära mastodont. Jenny utlovar picknick i den ”riktiga” parken och i fall av regn, i alla fall en utsikt över Uppsalas hustak och Domkyrkans tvillingtorn.


Vid pennan, Anna

En lovsång till livet

I Dårskaper i Brooklyn stiftar vi bekantskap med Nathan Glass, en tillsynes bitter och cynisk man som nyligen tillfrisknat från cancer, men likväl funderar över var det bästa stället att dö på är. Efter rekommendationer beger Nathan sig till sin barndomsstadsdel i New York och beslutar sig för att just Brooklyn är det bästa platsen att sluta sina dagar på. Mycket tankar väcktes till liv av den här boken och redan vid första sidan funderar jag på var jag själv vill dö någonstans. Jag har aldrig vart i Brooklyn, kanske det är det ultimata stället? Hur som haver kom jag underfund med lite olika alternativ, men hade svårt att bestämma mig. Vad jag dock vet, är att jag inte vill tillbringa de sista dagarna i livet i Flogsta. Däremot åker jag gladeligen dit nu, och så gjorde nästan hela det glada gänget i LIV. Alla utom vår arbetande Annika kunde närvara. I Flogsta låghus, hemma oss Anna, möttes vi av doften av nybakat bröd, nachos, guacamole och olika grönsaker. Självklart fanns även den vanliga boxen med vin.

Austers författarskap var många redan bekanta med. Flera av oss hade läst debuten New York-trilogin och tyckt mycket om den. Dårskaper i Brooklyn var dock okänd mark för alla, då Malin presenterade den på föregående cirkelträff. När det var dags för den sedvanliga rundan var alla för slående överens. Positiva ordalag som bra, trevligt, till och med fantastiskt, användes. Och visst var det en mysig läsning! Vi undrade lite vad som hänt med Austers ofta lite svåra, invecklade slut. Kanske var han trött på allt pretentiöst och kände att han ville skriva en lättillgänglig bok om de små sakerna? Det må låta klyschigt, men denna lovsång till livet tar upp anekdoter om människors dårskaper, allt från pinsamheter, felsteg och felsägningar till större misstag. Vi får ta del av varma personskildringar, roliga detaljer om vardagliga händelser, men också allvarligare episoder om religiösa sekter och en hel del anti- Bushpropaganda. Att Dårskaper är fylld av litterära referenser och utspelar sig på ett antikvariat gör den än mer älskvärd. Inte heller slapp vi bibelreferenserna! Sweet!

Boken är som gjord för att omvandlas till en feelgood- Hollywoodfilm. Det rådde dock skiljaktigheter huruvida filmen överhuvudtaget borde göras och i sådana fall, vilka skådespelare som skulle spela huvudkaraktärerna. Det pratades om någon lönnfet boxare vid okänt namn, som skulle passa utmärkt som Tom. I min värld är Jack Nicholson självskriven som Nathan Glass och Philip Seymour Hoffman skulle bli en perfekt Tom. Vem som skulle spela V.P.M, alltså vacker perfekt mor, är ännu oklart. Det måste ju vara en synnerligen het brud. Svårt. Tål att tänkas på. Kanske borde det liksom vissa ansåg, hållas till att förbli en mysig bok, istället för att förstöras till en halvtaskig b-rulle.

Vissa liv- deltagare som brukar propagera för att böcker ska läsas på originalspråk, stördes i det här fallet inte alls av översättningen, utan tyckte att denne gjort ett mycket bra jobb. Austers språk är komplicerat i det enkla, som någon uttryckte det, och många av kapitlens namn är både fyndiga och charmiga. Varför kalla kapitel för ett, två och tre, när man som Auster kan döpa dem till: Om skojare, Spermabanksöverraskningen, Om mäns dumhet och Rökpaus? Dårskaper är en bok som skulle kunna rekommenderas till de allra flesta, också till alla mentala slöfockar, Nathan Glass kallar människor som inte vanligen läser böcker.

Denna gång var det värdinnan Annas tur att presentera cirkelns mest spänningsfulla moment, valet av bok till nästa träff. Som den Sci-fiälskare hon är, tillhörde två av böckerna den genren. Det var The Science of Dune av Frank Herbert och The Redemption of Althalus av David och Leigh Eddings. Stora förhoppningar väcktes då Anna presenterade den ena boken som Star Wars, fast bättre. Kan det verkligen vara så? Då boken inte röstades fram lever vi i ovisshet huruvida det finns en bok som kan slå Star Wars. Den framröstade boken blev Lena Anderssons Duck City, till Jennys förtret. Jennys skepsis mot Lena inföll sig efter dennas, av många, lovordade sommarprogram då hon pratade om Jesus, och om bra och dåliga kristna. Jennys avlutande dissning av Lena löd: ”Tack för den Lena. Jag hatar Bush!”. Kanske kan Jenny omvändas av Duck City? Det återstår att se på nästa träff, hemma hos mig, Evelyn den 26/4 kl. 19. Vid fint väder blir det cirkelns utomhuspremiär, då i Ekonomikumparken.

Jag vågar påstå att Dårskaper i Brooklyn tillhör en av LIV’s favoritböcker. Aldrig har vi tidigare vart så gemensamt överväldigat positiva till en bok. Det rådde däremot splittring i gruppen gällande slutet på boken. Är det fint att allt blev guld och gröna skogar? Kanske var det lite väl sockersött att Aurora och V.P.M, huxflux blev varse sin homosexualitet och fann varandra? Nåväl, vi kom alla överens om att slutet var vackert, och en känsla av eufori infann sig, åtminstone hos mig. Kanske var det vinet, men jag tänkte när jag promenerade hemåt att, var jag än kommer att dö, är livet ta mig tusan bra fint att leva.

Tangenttryckare denna gång, Evelyn

Boken, Bibeln och biblioteken

När den åttonde boken skulle diskuteras var vi återigen tillbaka hos Ida, där första mötet hölls i november. Det bjöds på tortillachips, grönsaker, dipp och godis tillsammans med vad som nu kanske blivit vårt favoritvin. Efter en sedvanlig pratstund om vad som hänt sen sist, som bland mycket annat innehöll mycket berömmande ord till både Bob Hansson och Saras fina sammanfattning här på bloggen tog vi en runda där alla fick tycka till om dagens bok, Det röda tältet av Anita Diamant.

Vi hade både förväntningar och förutfattade meningar om boken, några var misstänksamma mot att det var en ”bibelbok”, och några andra satt under läsningen och väntade på när det man trodde skulle hända. Två av oss hade inte läst klart hela boken, men tänkte absolut göra det, även när de fick en lite sammanfattning av historien. Alla tyckte att författarinnans berättelse om Dinas liv, dotter till Lea och Jakob som det berättas om i Första mosebok, var trevlig och fin läsning, även om alla inte tyckte den levde upp till förväntningarna. Gemensamt hos några av oss var åsikten att första delen var bra, medan den förlorade lite på slutet.

Efter genomgången diskuterade vi hur verklighetstrogen berättelsen var, både till händelserna och traditionerna och levnadssättet, men vi kom fram till att det kan man ju egentligen inte veta eftersom det är så länge sedan det utspelade sig. Men att precis som författarinnan förmodligen velat, så visar den på hur berättelserna i Gamla testamentet (tillsammans med nästan all annan religiös litteratur) har skrivits av män och att det kanske inte gick till på det sättet det beskrivs.

De som inte fastnade för boken på grund av omtolkningarna av de bibliska personerna (är Dinas son Mose?!) tyckte om beskrivningarna av systrarnas relation och matlagningen. Språket både gillandes och ansågs lite väl smetigt ibland, men den var lätt att läsa och komma in i. Vi skulle också rekommendera den till någon som vi tror skulle gilla den.

Vi kom in mycket på vad vi egentligen kan om Bibeln. (Och fick lära oss att man egentligen inte ska prata om Bibeln i det här fallet, eftersom Anita Diamant är judinna.) Vissa av oss har mycket kunskap, andra kommer ihåg en del från Barnens bibel och några kan ingenting alls. Detta ledde till diskussioner om kristendomsundervisning i grundskolan och konfirmation. En av oss, som visserligen inte medverkade, har funderat på att läsa Bibeln och några av oss kom fram till att det vore intressant, inte minst av allmänbildade skäl.

När vi lagt boken åt sidan presenterade Malin sina förslag för nästa bok. Spänningen var olidlig och det blev inte lugnare när många av oss klagade över ett svårt val. Malin motiverade de tre böckerna med bland annat nyfikenhet på författarna. Efter den slutna omröstningen gick Paul Austers Dårskaper i Brooklyn segrande ur striden. Den vann över både Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Håkan Nessers Människa utan hund, men eftersom både Selma och deckare finns med på listan över saker vi vill läsa kommer de säkert dyka upp igen.

Kvällen fortsatte en stund till med diskussioner om skolbibliotekens betydelse för andra och för oss, sommarhögar med böcker man inte hinner läsa nu och kanske en gemensam resa till en sommarstuga i Hälsinglands skärgård, men när den sista droppen vin klämts ut ur lådvinspåsen packade vi ihop våra böcker och begav oss hem. Som tur var upptäckte undertecknad precis innan hon skulle gå ut genom grinden att hon glömt sin anteckningsbok och vände tillbaks efter den, annars kanske detta inte hade blivit skrivet.

Vid tangentbordet: Isabella

En slingrande väg till poesin

En kväll i mars träffas några av oss på en studentnation för att äta ärtsoppa. Därefter beger vi oss till Engelska parken för att höra poeten Bob Hansson tala om sin väg till poesin. I en bokvagn i Ihresalen ligger skrifter från Språkvårdssamfundet. De bär titlar som Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. Samfundets vårmöte ska nu avslutas med att Bob Hansson ska läsa poesi och berätta om sin väg till etablerad poet och författare.

Bob Hansson säger att han kanske borde ha vinglat in med en rödvinsflaska i handen för att bekräfta klichébilden av en sann poet. Istället kommer han in med en colaburk. Han är inte särskilt hågad att leva upp till föreställningen om konstnären som en lidande själ. Bob Hansson har inget till övers till konst enbart för konstens skull. Han började skriva poesi för att förändra världen. Nu, flera år efter att han började, konstaterar han att han har lyckats. Hans poesi har nämligen räddat liv. Han har fått flera brev av människor som har lagt undan rakbladet till förmån för livsviljan.

Kvällens sammankomst har titeln Från MBD till ABC – en slingrande väg till poesin. Precis som rubriken antyder blir det en slingrande väg, inte bara till poesin, utan även till kvällens slut. Under en och en halv timme roar och oroar Bob publiken. Han lutar sig mot podiets skrivbord. Tydligen har han gylfen öppen, för i slutet av kvällen drar han upp den med en ursäktande kommentar. Jag vet dock inte om han ljuger om den öppna gylfen eller inte. Precis som gränsen mellan manus och fritt tal knappast är tydlig är gränsen mellan poesi och verklighet oklar. Gränser suddas hela tiden ut.

Om jag med ett enda ord ska sammanfatta kvällen blir det hudlöst. Bobs ord kryper in under huden på publiken, letar sig fram till våra ansikten, drar upp våra mungipor – och får oss att sätta skrattet i halsen. Bob är vansinnigt utlämnande. Hudlös. Han talar om sitt – allas? – omättliga behov av att bli sedd och bekräftad. Han bjuder på freudianska felsägningar, som ibland känns aningen regisserade. Bob står dock där, bildligt talat naken och utlämnad.

Bob berättar om de bokstavskombinationer han har blivit diagnostiserad med. Han berättar om springet i benen som alltid har funnits. Han berättar om småskolläraren Tyra, som såg alla andra elever förutom honom. Han berättar om den fantastiska högstadieläraren som såg just honom. Via anekdoter om fanzineskapande, skolpoliser och missade tåg till lärare som brinner för sitt arbete och betalning för poesiuppläsningar lyckas Bob berätta om livet och poesin och om dess gränsområden.

Publiken är full av gråhåriga akademiker men även en och annan yngre människa har letat sig hit. Gränsen mellan publik och poet suddas ut. Bob talar till publiken och talar samtidigt till sig själv. Han ser publiken och säger något om en av oss som har ett charmerande leende. Jag känner mig genast träffad. Hans blick har letat sig till raden där vi sitter flera gånger. Tydligen känner vi alla bokcirkelsdeltagare att vi har charmerande leenden. Sådan är han. Bob uppmärksammar alla, samtidigt som vi ger honom enorm respons med alla leenden och skratt som slipper ur oss.

Bob säger att han började tänka någon gång mellan åttan och nian. Han hade då fått uppmärksamhet från sin nye lärare samt en ungdomsbok av sin frånvarande hippiefarsa. En dag satt Bob i sitt pojkrum och tog ut ungdomsboken av Sven Wernström ur bokhyllan. När den var utläst begav han sig till biblioteket och slukade samtliga Wernströmböcker, rädd att bli utkastad från biblioteket för att han inte passade in. När Wernströms böcker var slut tog han tag i en sociologisk avhandling som blivit refererad till i en av de böcker han just läst. Det tog Bob en timme att ta sig igenom en sida. Därefter tog han tag i Marx Kapitalet och blev en av Helsingborgs fem kommunister. Läslusten hade väckts och ledde så småningom till eget skrivande.

Något fysiskt manus har han inte under denna kväll. Jag måste erkänna att jag tvivlade på honom i början. Han kom ständigt av sig. Pauser uppstod – visserligen inte pinsamma, men sådär att jag undrade om han egentligen visste vad han skulle säga. Han kastade sig in i något ämne, men avbröt det drastiskt med repliker som att det inte hör hit och det får jag berätta senare.

Bob använder sig av Språkvårdssamfundets skrifter som rekvisita. Han tar upp en av dem och börjar prata om vad han tycker om språk. Bob har en instrumentell syn på språket. Språk ska användas. Bob har valt poesin som uttryckssätt för att det ger honom ett utrymme att göra fel på. Eller snarare ett fritt spelrum – poesin har inga spelregler och man kan därför inte göra fel.

Mot kvällens slut börjar Bob läsa poesi. Läsa är förresten fel ord – leva passar bättre. Bob är nämligen dikten. Han andas, han flåsar oss i nacken med sina verbala krumbukter, han säger tankar som vi själva har tänkt flera gånger. Och så plötsligt kliver han åt sidan. Han börjar kommentera dikten och sig själv. Börjar spinna på andra trådar. Utelämnar sådant som hör till dikten. Återigen beträder han gränsområden. Jag sitter och funderar på om det där han just sa hörde till dikten eller om det inte gör det. Egentligen spelar det ingen roll. Frågan om var poesin börjar och slutar är oväsentlig. Bob Hansson är en inkarnation av Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. En person som brinner för språk, trots att han tar fel på subjekt och substantiv. Bob ritar sina egna gränser och använder ordet subjektiv istället för substantiv. Återigen vet jag inte om det är regisserat eller inte, men jag tycker att det är fint. Sådan är poesin, subjektiv.

Vid pennan, Sara

Bild från bobhansson.nu

Seriesnack

Så var det äntligen dags för nästa träff, den åttonde i raden av träffar. Malin hade i sitt mysiga hem dukat upp grönsaksstänger, dipp, guacamole, praliner, tortillachips och vin på sitt soffbord och snart trängdes vi alla kring läckerheterna. Temana för kvällens diskussioner var Evelyns praktik, Jennys flytt, populärlitteraturkursen och tusen andra ämnen som flöt ut i vinets periferi. Men i centrum för diskussionen stod såklart förra träffens överlägsna vinnare (i omröstningen angående bokval): Mats Jonssons serieroman Hey Princess.

Mats Jonsson har i sin roman skildrat sina ungdomsår i Stockholms popkretsar, hans ständiga längtan efter bekräftelse och kärlek och sökandet efter den egna identiteten.

Genren var ny för många av oss, medan andra redan läst boken och var bekväma i formen. Efter två veckors bekantskap med Mats självbiografiska och väldigt självutlämnande roman rådde blandade åsikter om såväl formen som berättelsen. Några tyckte inte boken hade gett dem något speciellt och var besvikna, men de flesta tyckte att det hade varit njutfull läsning (och tittning). Några av oss kände dock att de inte riktigt kunde fokusera på lika mycket på bilderna som på texten, medan andra menade tvärt om. Några tyckte att berättelsen var en aning tunn och enformig. Andra höll med om recensionerna som skrev: "Den ultimata 90-tals-ungdomsskildringen." och "Svart och cynisk men likväl bitterljuvt vacker...".

Att identifiera sig med den omgivning som huvudpersonen Mats rör sig i, det vill säga popkretsarna, musikpubarna och festivalerna, var svårt för vissa av oss. Alla vi i bokcirkeln är egentligen för unga för att kunna komma ihåg tidsandan. Men vi var nog alla överens om att boken är ett träffande porträtt av hur det var att vara 20+ i 90-talets Stockholm.

Bevisligen väcker boken blandade känslor hos olika läsare, vilket absolut inte är en dålig recension. Vissa av oss skrattade högt åt formuleringar och träffande situationsbeskrivningar och vissa kunde gråta med huvupersonen och hans stundtals tragiska öde. Vissa fann sig i största allmänhet likgiltiga.

Vi avslutade tankekastandet med att fastslå att Hey princess ändå är en seriebok som vi skulle kunna rekommendera. Även till personer som aldrig läst någon serieroman. Men kanske kan personer som är insatta i pop- och musikkretsar få ut mest utav den, dess humor och nostalgibilder. Och kanske till unga tjejer och killar som inte hittat in i litteraturens förunderliga och vackra värld. Kanske kan en serieroman som denna vara ingången. Men även för en van läsare kan en serieroman vara ett välkommet och härligt stilbrytande inslag i vardagsunderhållningen.

Efter bokdiskussionen var det dags att välja en bok inför nästa träff. Denna gång var det Jennys tur att komma med förslag. Det som det fanns att välja mellan var:

• Den yngsta Booker-prisvinnaren någonsin, indiskan Kiran Desais roman Bittert arv,
• Anita Diamants succéroman från 90-talet Det röda tältet och
• 1988 års nobelprisvinnare Naguib Mahfouz's roman Drömmarnas gata

Eftersom röstningen, den internationella kvinnodagen till ära, blev oavgjord mellan de två kvinnliga författarna så fick förslagskvinnan Jenny välja mellan dessa. Därför läser bokcirkeln just nu Anita Diamants Det röda tältet.

Vid skrivmaskinen denna gång: Jenny

På besök i Medealand

En av bokcirkelns medlemmar luskade redan under hösten reda på att en av bokcirkelns husgudar, Sara Stridsberg, skulle sätta upp en pjäs på Elverket i Stockholm. Så vi bokade platser på en gång, och igår var det äntligen dags att ge sig av till huvudstaden för urpremiär på pjäsen Medealand. Det var ingen regelrätt bokcirkelsträff, men eftersom fem av åtta medlemmar ändå var med, så anser vi att det förtjänar att omnämnas här på bloggen.
Samma bokcirkelsmedlem som dragit igång hela besöket hade även luskat reda på en fantastiskt söt restaurang ett stenkast från teatern, där vi intog välsmakande och lagom stark thailändsk mat under ett tak dekorerat av löv och mellan väggar dekorerade med blinkande ödlor och en Buddha i guld.
Väl på teatern fick vi se en hel del kändisar (en av medlemmarna hade mycket svårt att dölja sin förtjusning över huvudrollsinnehavarens man, även han kändis, som satt bara ett par meter bort) Sen följde en 1h och 20 minuter lång föreställning som bokstavligen tog andan ur oss. En gång i det antika Grekland skrev Euripides pjäsen Medea. 2500 år senare, i modern tappning med Noomi Rapace i huvudrollen, fortsätter teaterhistoriens grymmaste skilsmässa att skrämma och fascinera. Det är rått, gripande, hemskt, poetiskt, vackert. Jag kan fortsätta hur länge som helst, men efteråt utbrast en av medlemmarna att det kändes ungefär som att hon sprungit en mil. Vi var rörande överens om att det var en väldigt bra pjäs, och promenerandes ner mot centrum pratade vi om berättelsens aktualitet än idag, om hur en relation till någon annan kan kväva en själv och om vår kulturs starka fokus på tvåsamheten som vägen till den sanna lyckan.
Som en riktig bokcirkelträff innehöll kvällen även en del vin. Några av medlemmarna avslutade kvällen på en hotellbar i centrum, där vi konstaterade att vi måste se mer teater, och att vi mycket väl kunde se oss själva fortsätta med detta även om 20-30 år.

Vid pennan denna gång: Ida