– Nina Hemmingsson på Uppsala universitets Språkvårdssamfunds höstmöte
I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.
Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.
söndag 1 november 2009
tisdag 20 oktober 2009
Gentlemen och Gentlekvinnor
Tid: den 4 oktober (kanelbullens dag)
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren
Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.
Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.
De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.
Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.
Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.
Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.
Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.
Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.
Fortsättning följer…
Vid tangenterna Anna
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren
Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.
Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.
De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.
Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.
Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.
Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.
Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.
Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.
Fortsättning följer…
Vid tangenterna Anna
söndag 11 oktober 2009
In libris veritas och Nobelpristagaren
En söndag i våras träffades vi i bokcirkeln för att diskutera Herta Müllers Hjärtdjur, en bok som jag tyvärr inte hade läst men ändå fick till uppdrag att blogga om. Av olika orsaker (tänker inte gå in på några ursäkter eftersom jag inte har några) blev mitt blogginlägg aldrig skrivet och mina kära bokcirkelvänner har varit snälla nog att inte påpeka något om det. Men nu har ju Herta Müller gått och blivit Nobelpristagare i litteratur, alltså måste världen helt enkelt få veta vad In libris veritas tyckte om hennes bok!
Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.
Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.
Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.
Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.
Malin
Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.
Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.
Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.
Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.
Malin
söndag 4 oktober 2009
Läskig sommarläsning, eller?
När vi samlades för att diskutera sommarens bok var det på en fredag i september. Det kändes som ett bra val av dag, utan att oroa oss över plugg eller jobb dagen efter kunde vi låta det ta den tiden och det vinet och den osten det behövdes för att hinna med bokprat och annat prat, vi hade ju inte setts sen i slutet av juni! Det saknades en medlem, som den här hösten övergett oss för de snabba cashen i grannlandet. Hon var naturligtvis saknad, men vi hoppas att hon är med oss i tanken och på bloggen.
När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.
Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.
Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.
Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.
Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!
Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.
Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.
Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”
När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.
Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.
Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.
Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.
Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!
Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.
Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.
Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”
onsdag 30 september 2009
Glitterscener och virtuella korvkiosker - Rapport från Bokmässan
Jag hade inte planerat att min resväska skulle vara 14 böcker tyngre på hemresan från Göteborg. Det bara blev så. Det sammanlagda summan jag lagt ut på dessa böcker är dock tämligen låg. Några böcker var lotterivinster och flertalet har inhandlats begagnat. Endast en bok var ett rent impulsköp. Med mig i resväskan hade jag också ett anteckningsblock med noteringar av varierad läsbarhet. I detta häfte med anteckningar har jag noterat att ungdomsboksförfattaren Per Nilssons tycker att Mästaren och Margarita är världens bästa bok och att han gillar Korpens sång bäst av sina egna. Noterat är även att kulturminister Lena Adelson Liljeroth inte vet om att Myndigheten för skolutveckling inte längre existerar och kan inte komma på vad myndigheten heter numera (Skolverket). Jag vrider mig i stolen jag sitter på och undrar om det egentligen är skolans fel att den inte välkomnar kulturen, vilket är Adelson Liljeroths åsikt, när inte kulturministern själv har kunskap om skolans organisation. Jag har även noterat en titel på en bok som verkar väldigt läsvärd, Fågelflickor och frusna pojkar, skriven av den numera pensionerade svenskläraren Christine Monthan Axelsson. I Fågelflickor och frusna pojkar skildrar Monthan Axelsson sin lärarvardag och sina möten med dessa sköra, frusna varelser som befinner sig i skolan. Vidare kan man läsa om hur Monthan Axelsson utifrån elevers skrivande arbetar med identitetsskapande. Detta är även något som även Per Nilsson, som tidigare har arbetat som lärare, tar upp när han pratar om sin senaste bok Absolut Per Nilsson, the very best of. Nilsson menar att skrivande handlar om att ta makten över sitt eget liv, och att berättelser kan få oss att påminna oss om att det är vi som har makten över våra liv. Jag fick faktiskt lite hjärtklappning när jag steg in i salen där Per Nilsson, min tonårsidol, skulle presentera sin senaste bok, Absolut Per Nilsson, the very best of. Det var tänkt att Absolut Per Nilsson skulle bli hans sista ungdomsbok, men han råkade skriva en till. När jag efter seminariet berättar att jag ännu inte vågat läsa Absolut Per Nilsson, varför vet jag inte, men antagligen av något slags rädsla att det nu ska vara förbi, att hans författarskap kommer att vara över, berättar han att det är för mig och för alla andra trogna läsare han skrivit ytterligare en ungdomsbok. Det tackar jag för.
Att växa med skönlitteratur var titeln på ett seminarium med Martina Lowden och Amanda Svensson. Undertecknad har läst bådas debutböcker med stor glädje, men gladdes desto mindre av deras miniseminarium. Vad jag trodde skulle handla om hur man med hjälp av litteraturen kan skapa sin identitet blev snarare två enmanshower där Lowden och Svensson berättade om sina litterära resor, om hur de tagit sig igenom pretentiös litteratur i tonåren och hur de så småningom börjat skriva. För de som möter ungdomar som lider av litterär växtvärk var det kanske meningsfullt, men för de som möter ungdomar som inte ens har börjat växa med litteraturen, de som kanske inte ens har slagit rot än, var det tämligen ointressant. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting emot Lowden och Svensson eller deras debutböcker, jag önskar bara att innehållet skulle motsvara mina förväntningar och den rubrik detta seminarium bar.
Mina förväntningar grusades dock inte när Monika Fagerholm under rubriken En berättelse i förvandling talade om Glitterscenen tillsammans med förläggaren Eva Bonnier. Endast tre meter ifrån henne, ifrån Fagerholm, satt jag och skrev så att pennan glödde. Tyvärr glödde den nästan sönder anteckningsblocket, för jag har nu väldiga svårigheter med att tyda vad jag skrivit. Den känsla jag dock efter detta samtal bar med mig var ren och pur upprymdhet. Och en vilja att läsa om Glitterscenen, och även Den amerikanska flickan. Samtalet handlade om Fagerholms senaste roman, Glitterscenen, men även lite om skrivandet, livet och kärleken i allmänhet. Det Fagerholm ville undersöka med dessa två romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, var hur ett brott blir en mordgåta blir en berättelse blir berättelser blir en myt. Vad som sker med sanningen är inte så viktigt, utan det är myten och mytbildningen som fascinerar oss människor. Så är det även i dessa romaner. I den första äger dödsfallet rum vid Bule Träsket. Flickorna Doris och Sandra försöker lösa mordgåtan, men det blir så småningom mest bara en lek. I den nya romanen har det som hände vid träsket blivit en myt i Trakten. Den amerikanska flickan dansar i en snökula och någonstans sätts en teaterpjäs upp om detta dödsfall. Glitterscenen innehåller mycket fagerholmska. Det där språket som vrider och vänder på sig, som upprepar sig, som håller läsaren vid liv, ständigt. Monika Fagerholm säger att tonen och rytmen är viktigt för henne. Hon tror att rytmen i språket har kraft att ta oss längre än den faktiska utsagan. Fagerholm säger att Glitterscenen är en färd mot mörkret, en färd som ibland balanserar mot vansinne. Det blir dock ljusare mot slutet. I slutet kommer även sanningen fram. Fagerholm frågar sig dock vad sanningen egentligen betyder efter allt som hänt.
Under rubriken Själens mörker samtalade Karin Johannisson och Ann Heberlein om det inre mörker som deras böcker behandlar. Johannisson tar upp melankoli under några århundranden, och Heberlein tar upp manodepressivitet. Det är ett fängslande, personligt och innehållsrikt samtal om nedstämdhet, diagnosticering, depression och personliga erfarenheter. Johannisson talar om kön och status, om att det förut var lite chict att lida av melankoli, och talade om konstnärens ångest. Esias Tegner led av melankoli, men Ann Heberlein menar att om hon hade levt under samma tid hade det inte setts som något fint. ”Jag hade inte varit fin, jag hade varit hysterisk”, säger Heberlein.
Bokmässan var intensiv och intressant. Många boktips och nya tankar följde med mig hem. Jag tänker definitivt åka dit igen.
Noterat:
Monika Fagerholm säger att det finns mycket av Maj-Gun Maalamaa i henne själv.
”Nätet är bara en annan korvkiosk att hänga vid”. Martina Lowden om internet som en mötesplats för likasinnade och för dem som inte vill stå utomhus och frysa.
Peter Englund har ett varmt och trevligt handslag. (Andrahandsinformation från E.M.)
Tyskan är ett av de språk som har flest ord för självmord.
Jonas Karlssons Den perfekte vännen måste läsas och norrmannen Dag Solstads böcker bör kollas upp.
Att växa med skönlitteratur var titeln på ett seminarium med Martina Lowden och Amanda Svensson. Undertecknad har läst bådas debutböcker med stor glädje, men gladdes desto mindre av deras miniseminarium. Vad jag trodde skulle handla om hur man med hjälp av litteraturen kan skapa sin identitet blev snarare två enmanshower där Lowden och Svensson berättade om sina litterära resor, om hur de tagit sig igenom pretentiös litteratur i tonåren och hur de så småningom börjat skriva. För de som möter ungdomar som lider av litterär växtvärk var det kanske meningsfullt, men för de som möter ungdomar som inte ens har börjat växa med litteraturen, de som kanske inte ens har slagit rot än, var det tämligen ointressant. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting emot Lowden och Svensson eller deras debutböcker, jag önskar bara att innehållet skulle motsvara mina förväntningar och den rubrik detta seminarium bar.
Mina förväntningar grusades dock inte när Monika Fagerholm under rubriken En berättelse i förvandling talade om Glitterscenen tillsammans med förläggaren Eva Bonnier. Endast tre meter ifrån henne, ifrån Fagerholm, satt jag och skrev så att pennan glödde. Tyvärr glödde den nästan sönder anteckningsblocket, för jag har nu väldiga svårigheter med att tyda vad jag skrivit. Den känsla jag dock efter detta samtal bar med mig var ren och pur upprymdhet. Och en vilja att läsa om Glitterscenen, och även Den amerikanska flickan. Samtalet handlade om Fagerholms senaste roman, Glitterscenen, men även lite om skrivandet, livet och kärleken i allmänhet. Det Fagerholm ville undersöka med dessa två romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, var hur ett brott blir en mordgåta blir en berättelse blir berättelser blir en myt. Vad som sker med sanningen är inte så viktigt, utan det är myten och mytbildningen som fascinerar oss människor. Så är det även i dessa romaner. I den första äger dödsfallet rum vid Bule Träsket. Flickorna Doris och Sandra försöker lösa mordgåtan, men det blir så småningom mest bara en lek. I den nya romanen har det som hände vid träsket blivit en myt i Trakten. Den amerikanska flickan dansar i en snökula och någonstans sätts en teaterpjäs upp om detta dödsfall. Glitterscenen innehåller mycket fagerholmska. Det där språket som vrider och vänder på sig, som upprepar sig, som håller läsaren vid liv, ständigt. Monika Fagerholm säger att tonen och rytmen är viktigt för henne. Hon tror att rytmen i språket har kraft att ta oss längre än den faktiska utsagan. Fagerholm säger att Glitterscenen är en färd mot mörkret, en färd som ibland balanserar mot vansinne. Det blir dock ljusare mot slutet. I slutet kommer även sanningen fram. Fagerholm frågar sig dock vad sanningen egentligen betyder efter allt som hänt.
Under rubriken Själens mörker samtalade Karin Johannisson och Ann Heberlein om det inre mörker som deras böcker behandlar. Johannisson tar upp melankoli under några århundranden, och Heberlein tar upp manodepressivitet. Det är ett fängslande, personligt och innehållsrikt samtal om nedstämdhet, diagnosticering, depression och personliga erfarenheter. Johannisson talar om kön och status, om att det förut var lite chict att lida av melankoli, och talade om konstnärens ångest. Esias Tegner led av melankoli, men Ann Heberlein menar att om hon hade levt under samma tid hade det inte setts som något fint. ”Jag hade inte varit fin, jag hade varit hysterisk”, säger Heberlein.
Bokmässan var intensiv och intressant. Många boktips och nya tankar följde med mig hem. Jag tänker definitivt åka dit igen.
Noterat:
Monika Fagerholm säger att det finns mycket av Maj-Gun Maalamaa i henne själv.
”Nätet är bara en annan korvkiosk att hänga vid”. Martina Lowden om internet som en mötesplats för likasinnade och för dem som inte vill stå utomhus och frysa.
Peter Englund har ett varmt och trevligt handslag. (Andrahandsinformation från E.M.)
Tyskan är ett av de språk som har flest ord för självmord.
Jonas Karlssons Den perfekte vännen måste läsas och norrmannen Dag Solstads böcker bör kollas upp.
söndag 20 september 2009
In hysteria robur
Med hjälp av en ytterst tunn latinsk ordlista, en likaledes tunn latinsk språklära samt några minuters informationssökande på nätet har nu översättningsdimman lättat. In libris veritas kan nu stoltsera med ytterligare en fras i klubbnamnet, nämligen In hysteria robur.
Ad pennam,
Sara
Ad pennam,
Sara
onsdag 1 juli 2009
LIV på Ottegrund
- eller Underbara kvinnor vid vatten eller Har du hört att Michael Jackson är död?
Så blev det då äntligen dags för In libris veritas att ge sig ut på utflykt tillsammans! Fyra av bokklubbens medlemmar satte sig en tropiskt varm söndag i en röd saab utan både AC och modern musikanläggning, för att fara från Uppsala till Söderhamns skärgård och den lilla ön Ottegrund. Där har en av bokklubbens medlemmars familj en ljuvlig liten stuga, som visade sig vara ett perfekt ställe för några dagar av sol, bad, vin och böcker.
Redan på vägen dit intog en medlem (passande nog den yngsta) sin roll som resans barn med klassiska fraser som ”När är vi framme?” och ”Jag är hungrig” (till skillnad mot en annan medlem som senare intog rollen som medelålders genom att be oss andra sänka musiken och ta av oss blöta badkläder så vi inte förkylde oss). Och efter ett behövligt glass-stopp vid det mystiska Dragon Gate och upphämtande av ytterligare en medlem i Söderhamn, anlände vi med hjälp av en högljudd mormor, en knallbrun morfar och två snabba båtar, ön vid halv nio tiden på kvällen. Vi installerade oss och tyckte sedan det var dags för ett kvällsbad. Två av medlemmarna var mycket skeptiska till detta påhitt, en erkände att hon minsann inte badat på flera år. Men när vi väl kom i vattnet visade sig dessa två vara de mest entusiastiska.
Kvällen (och natten) avslutades med ost, kex och vin, och sedan sällskapsspelet Cluedo och det klassiska kortspelet Neger och president (som på grund av sällskapet fick byta namn till det lika politiskt okorrekta Rektor och mobbad elev). Vid detta skede kom vistelsens starkaste känsloutbrott, då undertecknad blev fullkomligt rosenrasande över övriga medlemmars rent ut sagt idiotiska regler i detta kortspel. När jag efter ett tag lugnat mig något, och jag trots reglerna inte förlorat, märker vi plötsligt att vinet försvunnit i en förvånansvärd hastighet och att allting börjar snurra och bli snett, såväl medlemmar som saker. Hastigt och lustigt kontaktas nu den medlem som ska ansluta nästa dag, för att köpa mer vin (vilket hon mer än gärna gjorde, vinansvarig som hon ju är) och vi andra kan andas ut. När en medlem börjar säga saker som ”Who’s the nigger? I´m the nigger!” tycker vi andra att det nog är dags att runda av. Tre stycken modiga tar sig ett nattdopp och sedan somnar alla bums.
Nästa dag vaknar alla upp till en lika fin, men blåsigare, dag. Frukost fixas och intas vid strandkanten när de sista två medlemmarna pallrat sig upp framåt halv elva-tiden. Dagen spenderas sedan med sol, bad och böcker. En medlem släpar upp en solstol på en sten, två andra drabbas av akut förkylning på grund av blöta badkläder och en matchar sin strandklänning med sin bok. Till lunch avnjuts linssoppa med kokosmjölk och papadam. På eftermiddagen anländer så äntligen bokklubbens vinansvarige, tillsammans med mormodern som har med sig fem liter jordgubbar, och glädjen är total. Under eftermiddag och kväll fortsätter vi att njuta av solen, tills vi överraskas av hunger och tar itu med kvällens grillkalas. När vi är mätta och vinglasen påfyllda igen har det äntligen blivit dags att diskutera de böcker vi läst till den här träffen.
Vi börjar med Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang, författarens debutbok (utgiven 1949) och en klassisk pusseldeckare. Den har valts dels för att den utspelas i skärgårdsmiljö, dels för att bokklubben allt sedan starten velat läsa en deckare. Det allmänna omdömet om boken är att den är trevlig. Men ska deckare verkligen vara trevliga? frågar sig en medlem. Ja kanske, säger en annan, som växt upp med Lang-deckare och verkligen kan se tjusningen med den typen av berättelser. Det är lättsmält och tryggt menar hon, och slår ett slag för vad hon kallar ”mys-pys-deckaren”. En medlem förstår dock inte alls tjusningen med den här typen av böcker (även om hon gärna skulle vilja) och tycker att det visserligen varit trevlig läsning, men att det mest bara blir komiskt, banalt och framförallt inte ett dugg spännande.
Flera medlemmar reagerar även på att karaktärerna i boken är ”stencoola” och inte livrädda, som man kan förmoda att de skulle vara när två mord begåtts i deras närhet. Likaså kommenteras det katastrofala polisarbetet, där de inblandade får lämna ön för att handla och på kvällarna dricker whiskey tillsammans med poliserna.
Diskussionen går sen vidare till själva intrigen och om det gick att lista ut vem som var mördaren. Här medger medlemmarna att de under bokens gång trott att alla karaktärerna någon gång varit den skyldige. Vissa tycker att boken blir lite väl rörig. Vissa medlemmar irriterar sig på Puck, andra på den klämkäcka Pyttan. Någon tycker att det är för många tillbakablickar i boken, medan någon annan tycker att just dessa är nödvändiga för berättelsen. Medlemmen som har en pojkvän som pluggat litteraturvetenskap påpekar hur listan över bokens karaktärer i början av boken så tydligt består av stereotyper. Flera medlemmar tycker det är trevligt att det är Puck som berättar, och inte någon allvetande författare, eller deckarens korkade kompanjon som i Agatha Christies och Conan Doyles pusseldeckare. Det verkliga motivet till morden i boken – en kvinnas kärlek till en annan kvinna, tycker de flesta kändes som ett spännande inslag för en bok skriven 1949. Men att kvinnan själv reflekterar över sina känslor och påstår att hennes känslor är en onaturlig sjukdom tycker särskilt en medlem inte känns trovärdigt. Men kanske är vi här allt för färgade av den tid vi själva lever i och ser det hela genom 2009 års glasögon.
Någonstans här lämnar diskussionen den specifika boken och rör sig vidare till ett allmännare plan, där vi konstaterar att det i dagens Sverige inte ges ut pusseldeckare a la Lang länge eftersom det nu finns så mycket annan lättsmält underhållning. Sedan går vi vidare till att prata om varför deckare alltid måste innehålla mord - varför funkar det inte lika bra med andra brott?, liksom den ständiga frågan om varför man läser deckare - är det fascinationen för döden, eller viljan att uppleva lite spänning och skräck på behändigt och kontrollerbart avstånd? Här lämnar diskussionen även deckargenren och börjar istället handla om varför vissa istället för deckare fastnar för självupplevda böcker, sådana som handlar om tragiska barndomar, incest, övergrepp etc. Och om det är bättre eller sämre att läsa sådana böcker än deckare? Här tycker en medlem att vi blir allt för moraliserande, medan andra tycker att det är okej att vara moraliserande då de anser att de självupplevda böckerna ofta är dåliga och sliskiga berättelser. Här görs nu även en liknelse med videovålds-debatten – vi fasar över dessa böcker nu, men kanske inte om 20 år?
Plötsligt kommer vi på att vi kommit långt från ”mys-pys-deckaren”, och sammanfattningsvis kan därmed sägas att specifika deckare kanske inte leder till några livligare diskussioner, medan deckargenren som sådan och som samhällsfenomen däremot gör det. När en av medlemmarna kommer tillbaka från dass och medger att hon känt ett visst obehag och trott att hon skulle hitta ett lik under en gran, precis som Puck i ”Mördaren ljuger inte ensam”, beslutar vi oss för att låta diskussionen vara klar och hugger in på nästa bok.
Den andra boken som vi läst har egentligen bara en sak gemensam med föregående – skärgårdstemat. Det är Virginia Woolfs Mot fyren (1953) och kontrasten mot en pusseldeckare kan kanske inte vara större. Här fylls sidorna av karaktärernas inre monologer och språket förtrollar. Det händer egentligen inte särskilt mycket, utan det är relationer och känslor som är i fokus. Av de fem som läst ut boken tycker de flesta väldigt mycket om den, även om en medlem läst boken på bussen till och från jobbet vilket inte visade sig vara en passande miljö att ta till sig den. Och alla medger att den är rätt svår att komma in i. Några tycker dessutom inte om att det inte händer någonting i boken, ”Kan de inte bara åka till fyren!” utbrister en medlem, som även är besviken på att baksidetexten avslöjar för mycket. En annan medlem tycker dock inte att detta gör något och att en av bokens styrkor är att så lite händer, men att så mycket ändå sägs. En medlem tycker särskilt om de fina personskildringarna, medan en annan inte tycker om de starka känsloyttringarna.
Även om meningarna i viss mån alltså går isär om den här boken kan alla dock enas om att språket är fantastiskt och att vissa formuleringar kan läsas om och om igen, och att det är en skickligt skriven bok. Likaså uppskattar de flesta de byten av perspektiv som helt plötsligt sker i boken.
Vi väljer dessutom att tolka bokens innehåll lite olika. Vissa väljer att se det som en fin skildring av två kvinnogenerationer, genom Mrs Ramsay och Lily Briscoe. Andra ser det som en familjeskildring, där personskildringarna, och då särskilt Mrs Ramsay och hennes roll, blir den centrala. Det går också att se det som en berättelse om man och kvinna, särskilt tydlig genomrelationen mellan makarna Ramsay. En medlem poängterar här hur detta visas genom hur kvinnan blir nervös när mannen tappar kontrollen, och gör allt för att han ska återvinna den. Spelet mellan makarna, men även kärleken dem emellan, är något som genomsyrar hela boken. Ändå menar en medlem också att kvinna-man perspektivet är tydligast i början av boken, för att sedan sammanflätas med andra perspektiv, vilket gör att boken inte bara blir en berättelse om kvinnokamp.
Alla är eniga om att boken hyllar konsten, till exempel genom Mr Ramsay som så tydligt lever genom litteraturen och genom konstnärinnan Lily och det porträtt hon målar av Mrs Ramsay. Dock väljer vi att betona detta inslag olika mycket. En medlem är väldigt ivrig här, går Lily likzom in i tavlan på slutet och blir ett med konsten? Är budskapet att konsten är det enda odödliga? Helt eniga är vi dock om att när Lily i slutet är färdig med sin tavla är hon även färdig med sin egen inre process och kan försonas med sina egna känslor. En medlem kommer här med tanken att det samma sker för Mr Ramsay när han i slutet till slut reser till fyren, och att det då även går att se fyren, och inte bara konsten, som en symbol för det som ger vägledning i livet. Vi dröjer vid detta om fyren som en symbol för vägledning och ljus – att resan till fyren är så viktig för familjen, när den inte blir av uppstår förvirring och förfall, när de slutligen når dit nås försoning. Kanske kan fyren därmed ses som en symbol för familjen. Vi enas om att det här är en mångbottnad bok det är svårt att nå en klar tolkning om.
Det finaste partiet i boken tycker vi alla är kapitlet där familjens hus förfaller. Detta är alla överens om kan ses som en symbol för första världskriget. Naturbeskrivningarna i den här delen är boken går dessutom att direkt se som beskrivningar av kriget menar någon. Men så utbrister någon annan ”Men det är ju ändå någon som dammar i huset under tiden!” – förfallet är alltså inte totalt och vi blir lite osäkra på tolkningen igen. Någon menar vidare att husets förfall också går att se som familjens, eller människan i allmänhets, förfall.
Så kommer vi in på bokens karaktärer. En medlem har lite svårt för samtliga personer och tycker att de fördummar varandra, andra tycker att det är starka personskildringar och att styrkan hos Woolf just ligger i att hon framställer karaktärerna med både positiva och negativa egenskaper. De flesta tycker dock att de i vissa partier blir lite väl rörigt och vi försöker reda ut Mrs Ramsays relation till de andra och vad det står för. Vi är inte säkra på att vi reder ut allt. Vi är inte heller säkra på hur man ska tolka allt. Så ebbar diskussionen allt mer ut. Det här är nog den lugnaste diskussion vi haft hittills i bokklubben. Kanske beror det på den omkringliggande miljön – havet och tystnaden. Kanske beror det på boken – det är en bok där man vill ha sin egen tolkning kvar och en bok man gärna läser om, har med sig och läser på olika sätt vid olika tillfällen i livet. Eller kanske beror det på att även en bokklubb behöver lite semester från allt bokprat ibland.
Nöjda, mätta och fulla av vin börjar så kvällens sällskapsspelande, vilket den här kvällen är TP Deluxe i lag om två. Här blir mina anteckningar allt mer svåra att tyda och förstå. Att en annan medlem någonstans här bryskt snor anteckningsblocket och själv börjar anteckna gör inte saken lättare. Kl 00.31 har någon antecknat ”Ligga med en oskuld i höften?”, kl 01.50 ”Vilken hatt är världens största?”, och däremellan en massa tokigheter som egentligen inte går att rättvist återberätta. Jag vet bara att min mage vred sig i kramp av alla skrattanfall. Men den konstigaste frågan, som alltså inte är påhittad, måste nog ändå återberättas för omvärlden: ”Vilken färg har en frysande vandringsalbatross på näbben?” (Rätt svar: blå), liksom att det mest upprepade konstaterandet var att Mickael Jackson är död. Kl 01.00 har någon skrivit att det ena laget ”ballat ur”, kl 02.04 ”touch down” genom det ena lagets vinst. Min kompanjon (vi kom sist, men hade bäst lagkänsla) utbrister ”Det har ljusnat!”, jag svarar att det aldrig mörknat, och någon säger att vi måste segerbada. Vilket vi gör. Sedan tar mina anteckningar slut. Men sista dagen var lika bra som de andra dagarna, med sol och bad. Framåt eftermiddagen var det dags att återvända till civilisationen igen. Efter besök på Söderhamns Rådhuskonditori och Bibliotek (i jakt på nästa bokklubbsbok Det av Stephen King) vinkade vi adjö till den medlem som stannade i Söderhamn, och resan gick hem till Uppsala igen. Hemresan bjöd på TP-frågesport och Max-besök i Gävle och fem stycken nöjda och fortfarande solvarma och saltvattensdoftande bokklubbsmedlemmar.
Vid pennan: Ida (med reservation för att anteckningar blir svårtydda på en skärgårdsö full av sol och vin)
Så blev det då äntligen dags för In libris veritas att ge sig ut på utflykt tillsammans! Fyra av bokklubbens medlemmar satte sig en tropiskt varm söndag i en röd saab utan både AC och modern musikanläggning, för att fara från Uppsala till Söderhamns skärgård och den lilla ön Ottegrund. Där har en av bokklubbens medlemmars familj en ljuvlig liten stuga, som visade sig vara ett perfekt ställe för några dagar av sol, bad, vin och böcker.
Redan på vägen dit intog en medlem (passande nog den yngsta) sin roll som resans barn med klassiska fraser som ”När är vi framme?” och ”Jag är hungrig” (till skillnad mot en annan medlem som senare intog rollen som medelålders genom att be oss andra sänka musiken och ta av oss blöta badkläder så vi inte förkylde oss). Och efter ett behövligt glass-stopp vid det mystiska Dragon Gate och upphämtande av ytterligare en medlem i Söderhamn, anlände vi med hjälp av en högljudd mormor, en knallbrun morfar och två snabba båtar, ön vid halv nio tiden på kvällen. Vi installerade oss och tyckte sedan det var dags för ett kvällsbad. Två av medlemmarna var mycket skeptiska till detta påhitt, en erkände att hon minsann inte badat på flera år. Men när vi väl kom i vattnet visade sig dessa två vara de mest entusiastiska.
Kvällen (och natten) avslutades med ost, kex och vin, och sedan sällskapsspelet Cluedo och det klassiska kortspelet Neger och president (som på grund av sällskapet fick byta namn till det lika politiskt okorrekta Rektor och mobbad elev). Vid detta skede kom vistelsens starkaste känsloutbrott, då undertecknad blev fullkomligt rosenrasande över övriga medlemmars rent ut sagt idiotiska regler i detta kortspel. När jag efter ett tag lugnat mig något, och jag trots reglerna inte förlorat, märker vi plötsligt att vinet försvunnit i en förvånansvärd hastighet och att allting börjar snurra och bli snett, såväl medlemmar som saker. Hastigt och lustigt kontaktas nu den medlem som ska ansluta nästa dag, för att köpa mer vin (vilket hon mer än gärna gjorde, vinansvarig som hon ju är) och vi andra kan andas ut. När en medlem börjar säga saker som ”Who’s the nigger? I´m the nigger!” tycker vi andra att det nog är dags att runda av. Tre stycken modiga tar sig ett nattdopp och sedan somnar alla bums.
Nästa dag vaknar alla upp till en lika fin, men blåsigare, dag. Frukost fixas och intas vid strandkanten när de sista två medlemmarna pallrat sig upp framåt halv elva-tiden. Dagen spenderas sedan med sol, bad och böcker. En medlem släpar upp en solstol på en sten, två andra drabbas av akut förkylning på grund av blöta badkläder och en matchar sin strandklänning med sin bok. Till lunch avnjuts linssoppa med kokosmjölk och papadam. På eftermiddagen anländer så äntligen bokklubbens vinansvarige, tillsammans med mormodern som har med sig fem liter jordgubbar, och glädjen är total. Under eftermiddag och kväll fortsätter vi att njuta av solen, tills vi överraskas av hunger och tar itu med kvällens grillkalas. När vi är mätta och vinglasen påfyllda igen har det äntligen blivit dags att diskutera de böcker vi läst till den här träffen.
Vi börjar med Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang, författarens debutbok (utgiven 1949) och en klassisk pusseldeckare. Den har valts dels för att den utspelas i skärgårdsmiljö, dels för att bokklubben allt sedan starten velat läsa en deckare. Det allmänna omdömet om boken är att den är trevlig. Men ska deckare verkligen vara trevliga? frågar sig en medlem. Ja kanske, säger en annan, som växt upp med Lang-deckare och verkligen kan se tjusningen med den typen av berättelser. Det är lättsmält och tryggt menar hon, och slår ett slag för vad hon kallar ”mys-pys-deckaren”. En medlem förstår dock inte alls tjusningen med den här typen av böcker (även om hon gärna skulle vilja) och tycker att det visserligen varit trevlig läsning, men att det mest bara blir komiskt, banalt och framförallt inte ett dugg spännande.
Flera medlemmar reagerar även på att karaktärerna i boken är ”stencoola” och inte livrädda, som man kan förmoda att de skulle vara när två mord begåtts i deras närhet. Likaså kommenteras det katastrofala polisarbetet, där de inblandade får lämna ön för att handla och på kvällarna dricker whiskey tillsammans med poliserna.
Diskussionen går sen vidare till själva intrigen och om det gick att lista ut vem som var mördaren. Här medger medlemmarna att de under bokens gång trott att alla karaktärerna någon gång varit den skyldige. Vissa tycker att boken blir lite väl rörig. Vissa medlemmar irriterar sig på Puck, andra på den klämkäcka Pyttan. Någon tycker att det är för många tillbakablickar i boken, medan någon annan tycker att just dessa är nödvändiga för berättelsen. Medlemmen som har en pojkvän som pluggat litteraturvetenskap påpekar hur listan över bokens karaktärer i början av boken så tydligt består av stereotyper. Flera medlemmar tycker det är trevligt att det är Puck som berättar, och inte någon allvetande författare, eller deckarens korkade kompanjon som i Agatha Christies och Conan Doyles pusseldeckare. Det verkliga motivet till morden i boken – en kvinnas kärlek till en annan kvinna, tycker de flesta kändes som ett spännande inslag för en bok skriven 1949. Men att kvinnan själv reflekterar över sina känslor och påstår att hennes känslor är en onaturlig sjukdom tycker särskilt en medlem inte känns trovärdigt. Men kanske är vi här allt för färgade av den tid vi själva lever i och ser det hela genom 2009 års glasögon.
Någonstans här lämnar diskussionen den specifika boken och rör sig vidare till ett allmännare plan, där vi konstaterar att det i dagens Sverige inte ges ut pusseldeckare a la Lang länge eftersom det nu finns så mycket annan lättsmält underhållning. Sedan går vi vidare till att prata om varför deckare alltid måste innehålla mord - varför funkar det inte lika bra med andra brott?, liksom den ständiga frågan om varför man läser deckare - är det fascinationen för döden, eller viljan att uppleva lite spänning och skräck på behändigt och kontrollerbart avstånd? Här lämnar diskussionen även deckargenren och börjar istället handla om varför vissa istället för deckare fastnar för självupplevda böcker, sådana som handlar om tragiska barndomar, incest, övergrepp etc. Och om det är bättre eller sämre att läsa sådana böcker än deckare? Här tycker en medlem att vi blir allt för moraliserande, medan andra tycker att det är okej att vara moraliserande då de anser att de självupplevda böckerna ofta är dåliga och sliskiga berättelser. Här görs nu även en liknelse med videovålds-debatten – vi fasar över dessa böcker nu, men kanske inte om 20 år?
Plötsligt kommer vi på att vi kommit långt från ”mys-pys-deckaren”, och sammanfattningsvis kan därmed sägas att specifika deckare kanske inte leder till några livligare diskussioner, medan deckargenren som sådan och som samhällsfenomen däremot gör det. När en av medlemmarna kommer tillbaka från dass och medger att hon känt ett visst obehag och trott att hon skulle hitta ett lik under en gran, precis som Puck i ”Mördaren ljuger inte ensam”, beslutar vi oss för att låta diskussionen vara klar och hugger in på nästa bok.
Den andra boken som vi läst har egentligen bara en sak gemensam med föregående – skärgårdstemat. Det är Virginia Woolfs Mot fyren (1953) och kontrasten mot en pusseldeckare kan kanske inte vara större. Här fylls sidorna av karaktärernas inre monologer och språket förtrollar. Det händer egentligen inte särskilt mycket, utan det är relationer och känslor som är i fokus. Av de fem som läst ut boken tycker de flesta väldigt mycket om den, även om en medlem läst boken på bussen till och från jobbet vilket inte visade sig vara en passande miljö att ta till sig den. Och alla medger att den är rätt svår att komma in i. Några tycker dessutom inte om att det inte händer någonting i boken, ”Kan de inte bara åka till fyren!” utbrister en medlem, som även är besviken på att baksidetexten avslöjar för mycket. En annan medlem tycker dock inte att detta gör något och att en av bokens styrkor är att så lite händer, men att så mycket ändå sägs. En medlem tycker särskilt om de fina personskildringarna, medan en annan inte tycker om de starka känsloyttringarna.
Även om meningarna i viss mån alltså går isär om den här boken kan alla dock enas om att språket är fantastiskt och att vissa formuleringar kan läsas om och om igen, och att det är en skickligt skriven bok. Likaså uppskattar de flesta de byten av perspektiv som helt plötsligt sker i boken.
Vi väljer dessutom att tolka bokens innehåll lite olika. Vissa väljer att se det som en fin skildring av två kvinnogenerationer, genom Mrs Ramsay och Lily Briscoe. Andra ser det som en familjeskildring, där personskildringarna, och då särskilt Mrs Ramsay och hennes roll, blir den centrala. Det går också att se det som en berättelse om man och kvinna, särskilt tydlig genomrelationen mellan makarna Ramsay. En medlem poängterar här hur detta visas genom hur kvinnan blir nervös när mannen tappar kontrollen, och gör allt för att han ska återvinna den. Spelet mellan makarna, men även kärleken dem emellan, är något som genomsyrar hela boken. Ändå menar en medlem också att kvinna-man perspektivet är tydligast i början av boken, för att sedan sammanflätas med andra perspektiv, vilket gör att boken inte bara blir en berättelse om kvinnokamp.
Alla är eniga om att boken hyllar konsten, till exempel genom Mr Ramsay som så tydligt lever genom litteraturen och genom konstnärinnan Lily och det porträtt hon målar av Mrs Ramsay. Dock väljer vi att betona detta inslag olika mycket. En medlem är väldigt ivrig här, går Lily likzom in i tavlan på slutet och blir ett med konsten? Är budskapet att konsten är det enda odödliga? Helt eniga är vi dock om att när Lily i slutet är färdig med sin tavla är hon även färdig med sin egen inre process och kan försonas med sina egna känslor. En medlem kommer här med tanken att det samma sker för Mr Ramsay när han i slutet till slut reser till fyren, och att det då även går att se fyren, och inte bara konsten, som en symbol för det som ger vägledning i livet. Vi dröjer vid detta om fyren som en symbol för vägledning och ljus – att resan till fyren är så viktig för familjen, när den inte blir av uppstår förvirring och förfall, när de slutligen når dit nås försoning. Kanske kan fyren därmed ses som en symbol för familjen. Vi enas om att det här är en mångbottnad bok det är svårt att nå en klar tolkning om.
Det finaste partiet i boken tycker vi alla är kapitlet där familjens hus förfaller. Detta är alla överens om kan ses som en symbol för första världskriget. Naturbeskrivningarna i den här delen är boken går dessutom att direkt se som beskrivningar av kriget menar någon. Men så utbrister någon annan ”Men det är ju ändå någon som dammar i huset under tiden!” – förfallet är alltså inte totalt och vi blir lite osäkra på tolkningen igen. Någon menar vidare att husets förfall också går att se som familjens, eller människan i allmänhets, förfall.
Så kommer vi in på bokens karaktärer. En medlem har lite svårt för samtliga personer och tycker att de fördummar varandra, andra tycker att det är starka personskildringar och att styrkan hos Woolf just ligger i att hon framställer karaktärerna med både positiva och negativa egenskaper. De flesta tycker dock att de i vissa partier blir lite väl rörigt och vi försöker reda ut Mrs Ramsays relation till de andra och vad det står för. Vi är inte säkra på att vi reder ut allt. Vi är inte heller säkra på hur man ska tolka allt. Så ebbar diskussionen allt mer ut. Det här är nog den lugnaste diskussion vi haft hittills i bokklubben. Kanske beror det på den omkringliggande miljön – havet och tystnaden. Kanske beror det på boken – det är en bok där man vill ha sin egen tolkning kvar och en bok man gärna läser om, har med sig och läser på olika sätt vid olika tillfällen i livet. Eller kanske beror det på att även en bokklubb behöver lite semester från allt bokprat ibland.
Nöjda, mätta och fulla av vin börjar så kvällens sällskapsspelande, vilket den här kvällen är TP Deluxe i lag om två. Här blir mina anteckningar allt mer svåra att tyda och förstå. Att en annan medlem någonstans här bryskt snor anteckningsblocket och själv börjar anteckna gör inte saken lättare. Kl 00.31 har någon antecknat ”Ligga med en oskuld i höften?”, kl 01.50 ”Vilken hatt är världens största?”, och däremellan en massa tokigheter som egentligen inte går att rättvist återberätta. Jag vet bara att min mage vred sig i kramp av alla skrattanfall. Men den konstigaste frågan, som alltså inte är påhittad, måste nog ändå återberättas för omvärlden: ”Vilken färg har en frysande vandringsalbatross på näbben?” (Rätt svar: blå), liksom att det mest upprepade konstaterandet var att Mickael Jackson är död. Kl 01.00 har någon skrivit att det ena laget ”ballat ur”, kl 02.04 ”touch down” genom det ena lagets vinst. Min kompanjon (vi kom sist, men hade bäst lagkänsla) utbrister ”Det har ljusnat!”, jag svarar att det aldrig mörknat, och någon säger att vi måste segerbada. Vilket vi gör. Sedan tar mina anteckningar slut. Men sista dagen var lika bra som de andra dagarna, med sol och bad. Framåt eftermiddagen var det dags att återvända till civilisationen igen. Efter besök på Söderhamns Rådhuskonditori och Bibliotek (i jakt på nästa bokklubbsbok Det av Stephen King) vinkade vi adjö till den medlem som stannade i Söderhamn, och resan gick hem till Uppsala igen. Hemresan bjöd på TP-frågesport och Max-besök i Gävle och fem stycken nöjda och fortfarande solvarma och saltvattensdoftande bokklubbsmedlemmar.
Vid pennan: Ida (med reservation för att anteckningar blir svårtydda på en skärgårdsö full av sol och vin)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)