Datum: Måndagen den 9:e november
Plats: Saras och Emils mysiga vardagsrum på Kantorsgatan
Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro
Förtäring: allas våra favoriter – kex, ost, röror, oliver och päron
Dryck: Sara fortsatte med den genialiska idén att gå till systemet och be om vin som passade till boken, dock stötte hon på lite problem där den här gången. Eftersom britter tydligen inte kan göra vin blev det sherry (en liten succé som kanske blir tradition?) följt av det tyska, vita vinet Tre apor som skulle matcha Saras känsla för boken, att hon väntade sig en sak men fick en helt annan.
Kvällen inleddes , efter det sedvanliga småpratandet, med att vi alla presenterade oss lite kort för vår nya bokcirkelmedlem, apotekarstudenten Elin, och hon för oss. Sedan gick vi raskt över till att diskutera kvällens bok Never let me go av Kazuo Ishiguro. Man kan säga att det är en sorts dystopi, lite sci fi fast inte alls på ett sci fi-sätt. Läsaren får följa några barns uppväxt på en idyllisk och skyddad skola på engelska landsbygden. Man vet lika lite som barnen om varför de egentligen växer upp där, varför de är så speciella och måste skyddas. Det enda man får veta är att de ska bli donatorer men inte av vad eller varför. Men långsamt, långsamt nystas sanningen fram.
De flesta av oss var väldigt positiva till boken, ord som ”fin läsupplevelse” och ”kuslig men fin” användes för att beskriva den. Vi som läst den på engelska var förvånade över hur lätt det var att hänga med i språket. En i gruppen hade dock gett upp efter första sidan och bytt till svenska… Berättarstilen diskuterades en hel del – några av oss hade väldigt svårt för hoppandet i tiden. Det är ganska omständigt när berättaren hela tiden säger saker i stil med ”för att berätta om det här måste jag först berätta om…” men det kan också, enligt vissa av oss, vara bra att det går så långsamt framåt. Att det dröjer så länge innan man får veta vad som är fel gör bara att man vill läsa vidare för att få veta. Man får en ”kliande känsla”, som någon uttryckte det (”obehaglig” sa någon annan), som driver en att fortsätta. Vi tyckte också att sättet som boken skiljer sig från andra framtidskildringar var bra. Att man får veta så lite om hur allt fungerar i den värld som Ishiguro beskriver ger utrymme för väldigt mycket eftertanke och dessutom gör det att man får uppleva historien precis som barnen gör det, ovetandes. Vi pratade ganska mycket om personerna i boken och om vi tyckte om dem eller inte. Meningarna var delade, men vi var överens om att man inte kommer karaktärerna nära. Däremot är det en fin skildring av relationerna mellan några människor som bara har varandra att ty sig till och hur små saker kan vara så viktiga i relationer. Bokens etiska problem blev det också en lång diskussion om. Hur långt är vi människor beredda att gå för att bota sjukdomar? Är det rätt att barnen i boken skyddas, för deras eget bästa, eller har de rätt att få veta sanningen?
Till sist var det min tur att presentera tre förslag på böcker att läsa till nästa träff. Valet stod mellan en deckare, Roslund och Hellströms Odjuret, originell road trip-skildring, Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer och en ungdomsbok, Nick och Norah's oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Efter en otroligt jämn röstning gick den sistnämnda boken segrande ur striden.
Malin
måndag 23 november 2009
El-chocker och champagne...
Hoppfull - fast mörk!
Svår att ta på allvar!?
Lätt!
Rycker inte tag i en!
Fin!
Väldigt bra!
- Ska vi läsa den och samlas igen om 30 år?
Närvarande bokcirkelälskare: Isabella, Sara, Anna, Ida och Jenny.
Det svenska och det vackra engelska/amerikanska omslaget
Den handlar om kontraster - livet och döden - hur vi ser på manligt och kvinnlig - framgång och nedgång - frihet och instängdhet - fysisk och psykisk isolering - stad och landsbygd - och det vi samlas kring är Sylvia Plaths debutroman Glaskupan. En bok som de flesta hade hört talas om och hade en uppfattning om innan vi blickade ner på det första bladet. Några av oss har faktiskt redan läst den, men det var åtskilliga år sedan.
Vår samlingsplats för mötet denna den nittonde oktober var runt Isabellas soffbord. Medan ostar framställdes och gästerna lättsamt började läppja på vinglaskanten fördes många samtal om hur det varit sen sist, samtidigt som pratat gled in på damen i fråga. Sylvia Plath var den innerliga poeten som 1963 kom ut med sin första roman. Inte uttalat självbiografisk är den, men påtagligt influerad av författarinnans upplevelsevärld och liv - och senare tragiska bortgång.
Vackra Sylvia Plath
Berättelsen handlar om nittonåriga Esther som återberättar, under första halvan av boken om sin vistelse i New York, som praktiserande på ett förlag - ett liv i lyx och glättigt överflöd. Andra halvan handlar om Esthers psykiska nedbrytning då hon återvänder hem till Boston, efter att hon fått reda på att hon inte kommit in på den författarkurs som hon drömt om att bli en del av. Efter flera självmordsförsök läggs hon in på mentalsjukhus och möter där alltifrån nyskapande varma relationer till elchockbehandlingar.
Huvudpersonen Esther har påverkat oss alla. Dock på helt olika sätt, vilket berikar! Hennes kyla, avtrubbning, tragiska uttryck, satiriska förhållningssätt - ja visst påverkar det! Vi tycker alla att det är häftigt att Plath har lyckats få läsaren att verkligen leva sig in i Esthers känslor - eller kanske ickeexisterande känslor. Man får kliva in i hennes glaskupa, in i hennes (valda?) avstängdhet från världen. För ingenting verkar viktigt eller varken stort eller smått. En del av oss tyckte detta var rentutav deprimerande, medan vissa inte kunde låta bli att ta det som en gnutta satir. Språket hade alltså ett djup, men på ordnivå var vi inte alla lika förtjusta.
(Nu när jag sitter här och skriver och reflekterar - ganska långt efter denna kväll i fråga - kommer jag på att vi faktiskt diskuterade om man inte kände sig som stående utanför Esthers glaskupa, just för att man inte känner med henne. Hennes beteende bemöts snarare med frustration än sympati hos en del läsare. Varför var hon tvungen att kasta ut alla fina kläder från balkongen - det var väl onödigt? eller Ja! nu kanske hon klarar av att ta livet av sig - Good for her! Så - hmm - Släpper Plath in läsaren innanför Esthers (hennes) kupa av glas? Meningarna går bevisligen isär.)
Ingen bokcirkelskväll utan symbolsnack. I denna roman blir det den jämnåriga kvinnan Joe som diskuteras. Är hon egentligen Esthers dubbelgångare och den som får representera Esthers alla sämsta sidor? Är det därför hon inte står ut med hennes närvaro? Är det därför det är först efter Joes död som Esther kan gå vidare och slå sig fri - krossa glaset - andas allas luft?
Vi förenas i en tanke på att boken är en bra beskrivning av 50-talets USA och mentalsjukhusen, så som det säkert såg ut på en del ställen. Vi tror även att boken representerade en, för sin tid, ny och revolutionerande syn på kvinnan (in hysteria robur). Bland annat tar den upp preventivmedel, presenterar kvinnor på allmänt höga positioner och Plath låter sin huvudkaraktär vara just en fristående kvinna som härskar över sin egen kropp och som inte vill gifta sig. Det ska tilläggas att vi även tyckte om att mannen inte för den sakens skull nedvärderades eller förlöjligades, utan vi var överrens om att den bild av mannen som beskrivs är relativt nykter. Även om den här Buddy var en himla mes! (flin)
Precis som en riktigt bra diskussionsbok ska tar oss bokens många teman in oss i en diskussion om aktuella ämnen. Vi pratar om prestationsångest hos dagens ungdom (oj, har vi redan blivit så gamla?) Ytligheten. Skolan. Modevärlden.
Eftersom vi vid detta tillfälle är fem blivande lärare närvarande kan vi inte låta bli att fokusera mycket på: Skulle man kunna använda boken i undervisning och i så fall hur? Vi vill definitivt jämföra den med den kanske manliga motsvarigheten i romanform, nämligen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vi pratar om hur en parallelläsning med dessa två titlar skulle te sig, då förslagsvis på gymnasiet. Vi skulle kanske även kunna tänka oss att lägga denna, enligt vissa, pärla i händerna på någon av alla dessa realityboksslukande ungdomstjejer. För Glaskupan, och för all del Räddaren i nöden, innehåller mycket av det som vi tror många ungdomar längtar efter att få höra, viskandes från sin nästa. Någon som säger: Du är inte ensam. Det går över. Ge inte upp. Du duger.
Så,
ska vi samlas och läsa den igen om 30 år?
Vad tycker ni vänner, systrar av ord?
- och alla ni som läser om våra bokliga äventyr?
I slutet på kvällen presenterade Anna tre nya bokförslag. Dessa var: Lloyd Jones Att tro på Mister Pip, Kazuo Ishiguros Never let me go och Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. De flesta rösterna föll i slutändan på den japanskbrittiske Ishiguros roman om en annorlunda uppväxt på en internatskola på den engelska landsbygden. Även vinnare av Bookerpriset.
Jag kanske inte ska nämna att vi tjuvfirade vårt ettårsjubileum med en flaska rosa champagne. Nej, det nämner vi inte. Då blir ni så avundsjuka.
Vid datormaskinen denna gång: Jenny
Svår att ta på allvar!?
Lätt!
Rycker inte tag i en!
Fin!
Väldigt bra!
- Ska vi läsa den och samlas igen om 30 år?
Närvarande bokcirkelälskare: Isabella, Sara, Anna, Ida och Jenny.
Det svenska och det vackra engelska/amerikanska omslaget
Den handlar om kontraster - livet och döden - hur vi ser på manligt och kvinnlig - framgång och nedgång - frihet och instängdhet - fysisk och psykisk isolering - stad och landsbygd - och det vi samlas kring är Sylvia Plaths debutroman Glaskupan. En bok som de flesta hade hört talas om och hade en uppfattning om innan vi blickade ner på det första bladet. Några av oss har faktiskt redan läst den, men det var åtskilliga år sedan.
Vår samlingsplats för mötet denna den nittonde oktober var runt Isabellas soffbord. Medan ostar framställdes och gästerna lättsamt började läppja på vinglaskanten fördes många samtal om hur det varit sen sist, samtidigt som pratat gled in på damen i fråga. Sylvia Plath var den innerliga poeten som 1963 kom ut med sin första roman. Inte uttalat självbiografisk är den, men påtagligt influerad av författarinnans upplevelsevärld och liv - och senare tragiska bortgång.
Vackra Sylvia Plath
Huvudpersonen Esther har påverkat oss alla. Dock på helt olika sätt, vilket berikar! Hennes kyla, avtrubbning, tragiska uttryck, satiriska förhållningssätt - ja visst påverkar det! Vi tycker alla att det är häftigt att Plath har lyckats få läsaren att verkligen leva sig in i Esthers känslor - eller kanske ickeexisterande känslor. Man får kliva in i hennes glaskupa, in i hennes (valda?) avstängdhet från världen. För ingenting verkar viktigt eller varken stort eller smått. En del av oss tyckte detta var rentutav deprimerande, medan vissa inte kunde låta bli att ta det som en gnutta satir. Språket hade alltså ett djup, men på ordnivå var vi inte alla lika förtjusta.
(Nu när jag sitter här och skriver och reflekterar - ganska långt efter denna kväll i fråga - kommer jag på att vi faktiskt diskuterade om man inte kände sig som stående utanför Esthers glaskupa, just för att man inte känner med henne. Hennes beteende bemöts snarare med frustration än sympati hos en del läsare. Varför var hon tvungen att kasta ut alla fina kläder från balkongen - det var väl onödigt? eller Ja! nu kanske hon klarar av att ta livet av sig - Good for her! Så - hmm - Släpper Plath in läsaren innanför Esthers (hennes) kupa av glas? Meningarna går bevisligen isär.)
Ingen bokcirkelskväll utan symbolsnack. I denna roman blir det den jämnåriga kvinnan Joe som diskuteras. Är hon egentligen Esthers dubbelgångare och den som får representera Esthers alla sämsta sidor? Är det därför hon inte står ut med hennes närvaro? Är det därför det är först efter Joes död som Esther kan gå vidare och slå sig fri - krossa glaset - andas allas luft?
Vi förenas i en tanke på att boken är en bra beskrivning av 50-talets USA och mentalsjukhusen, så som det säkert såg ut på en del ställen. Vi tror även att boken representerade en, för sin tid, ny och revolutionerande syn på kvinnan (in hysteria robur). Bland annat tar den upp preventivmedel, presenterar kvinnor på allmänt höga positioner och Plath låter sin huvudkaraktär vara just en fristående kvinna som härskar över sin egen kropp och som inte vill gifta sig. Det ska tilläggas att vi även tyckte om att mannen inte för den sakens skull nedvärderades eller förlöjligades, utan vi var överrens om att den bild av mannen som beskrivs är relativt nykter. Även om den här Buddy var en himla mes! (flin)
Precis som en riktigt bra diskussionsbok ska tar oss bokens många teman in oss i en diskussion om aktuella ämnen. Vi pratar om prestationsångest hos dagens ungdom (oj, har vi redan blivit så gamla?) Ytligheten. Skolan. Modevärlden.
Eftersom vi vid detta tillfälle är fem blivande lärare närvarande kan vi inte låta bli att fokusera mycket på: Skulle man kunna använda boken i undervisning och i så fall hur? Vi vill definitivt jämföra den med den kanske manliga motsvarigheten i romanform, nämligen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vi pratar om hur en parallelläsning med dessa två titlar skulle te sig, då förslagsvis på gymnasiet. Vi skulle kanske även kunna tänka oss att lägga denna, enligt vissa, pärla i händerna på någon av alla dessa realityboksslukande ungdomstjejer. För Glaskupan, och för all del Räddaren i nöden, innehåller mycket av det som vi tror många ungdomar längtar efter att få höra, viskandes från sin nästa. Någon som säger: Du är inte ensam. Det går över. Ge inte upp. Du duger.
Så,
ska vi samlas och läsa den igen om 30 år?
Vad tycker ni vänner, systrar av ord?
- och alla ni som läser om våra bokliga äventyr?
I slutet på kvällen presenterade Anna tre nya bokförslag. Dessa var: Lloyd Jones Att tro på Mister Pip, Kazuo Ishiguros Never let me go och Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. De flesta rösterna föll i slutändan på den japanskbrittiske Ishiguros roman om en annorlunda uppväxt på en internatskola på den engelska landsbygden. Även vinnare av Bookerpriset.
Jag kanske inte ska nämna att vi tjuvfirade vårt ettårsjubileum med en flaska rosa champagne. Nej, det nämner vi inte. Då blir ni så avundsjuka.
Vid datormaskinen denna gång: Jenny
söndag 1 november 2009
När bilden möter ordet
– Nina Hemmingsson på Uppsala universitets Språkvårdssamfunds höstmöte
I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.
Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.
I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.
Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.
tisdag 20 oktober 2009
Gentlemen och Gentlekvinnor
Tid: den 4 oktober (kanelbullens dag)
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren
Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.
Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.
De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.
Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.
Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.
Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.
Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.
Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.
Fortsättning följer…
Vid tangenterna Anna
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren
Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.
Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.
De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.
Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.
Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.
Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.
Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.
Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.
Fortsättning följer…
Vid tangenterna Anna
söndag 11 oktober 2009
In libris veritas och Nobelpristagaren
En söndag i våras träffades vi i bokcirkeln för att diskutera Herta Müllers Hjärtdjur, en bok som jag tyvärr inte hade läst men ändå fick till uppdrag att blogga om. Av olika orsaker (tänker inte gå in på några ursäkter eftersom jag inte har några) blev mitt blogginlägg aldrig skrivet och mina kära bokcirkelvänner har varit snälla nog att inte påpeka något om det. Men nu har ju Herta Müller gått och blivit Nobelpristagare i litteratur, alltså måste världen helt enkelt få veta vad In libris veritas tyckte om hennes bok!
Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.
Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.
Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.
Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.
Malin
Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.
Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.
Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.
Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.
Malin
söndag 4 oktober 2009
Läskig sommarläsning, eller?
När vi samlades för att diskutera sommarens bok var det på en fredag i september. Det kändes som ett bra val av dag, utan att oroa oss över plugg eller jobb dagen efter kunde vi låta det ta den tiden och det vinet och den osten det behövdes för att hinna med bokprat och annat prat, vi hade ju inte setts sen i slutet av juni! Det saknades en medlem, som den här hösten övergett oss för de snabba cashen i grannlandet. Hon var naturligtvis saknad, men vi hoppas att hon är med oss i tanken och på bloggen.
När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.
Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.
Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.
Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.
Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!
Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.
Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.
Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”
När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.
Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.
Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.
Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.
Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!
Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.
Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.
Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”
onsdag 30 september 2009
Glitterscener och virtuella korvkiosker - Rapport från Bokmässan
Jag hade inte planerat att min resväska skulle vara 14 böcker tyngre på hemresan från Göteborg. Det bara blev så. Det sammanlagda summan jag lagt ut på dessa böcker är dock tämligen låg. Några böcker var lotterivinster och flertalet har inhandlats begagnat. Endast en bok var ett rent impulsköp. Med mig i resväskan hade jag också ett anteckningsblock med noteringar av varierad läsbarhet. I detta häfte med anteckningar har jag noterat att ungdomsboksförfattaren Per Nilssons tycker att Mästaren och Margarita är världens bästa bok och att han gillar Korpens sång bäst av sina egna. Noterat är även att kulturminister Lena Adelson Liljeroth inte vet om att Myndigheten för skolutveckling inte längre existerar och kan inte komma på vad myndigheten heter numera (Skolverket). Jag vrider mig i stolen jag sitter på och undrar om det egentligen är skolans fel att den inte välkomnar kulturen, vilket är Adelson Liljeroths åsikt, när inte kulturministern själv har kunskap om skolans organisation. Jag har även noterat en titel på en bok som verkar väldigt läsvärd, Fågelflickor och frusna pojkar, skriven av den numera pensionerade svenskläraren Christine Monthan Axelsson. I Fågelflickor och frusna pojkar skildrar Monthan Axelsson sin lärarvardag och sina möten med dessa sköra, frusna varelser som befinner sig i skolan. Vidare kan man läsa om hur Monthan Axelsson utifrån elevers skrivande arbetar med identitetsskapande. Detta är även något som även Per Nilsson, som tidigare har arbetat som lärare, tar upp när han pratar om sin senaste bok Absolut Per Nilsson, the very best of. Nilsson menar att skrivande handlar om att ta makten över sitt eget liv, och att berättelser kan få oss att påminna oss om att det är vi som har makten över våra liv. Jag fick faktiskt lite hjärtklappning när jag steg in i salen där Per Nilsson, min tonårsidol, skulle presentera sin senaste bok, Absolut Per Nilsson, the very best of. Det var tänkt att Absolut Per Nilsson skulle bli hans sista ungdomsbok, men han råkade skriva en till. När jag efter seminariet berättar att jag ännu inte vågat läsa Absolut Per Nilsson, varför vet jag inte, men antagligen av något slags rädsla att det nu ska vara förbi, att hans författarskap kommer att vara över, berättar han att det är för mig och för alla andra trogna läsare han skrivit ytterligare en ungdomsbok. Det tackar jag för.
Att växa med skönlitteratur var titeln på ett seminarium med Martina Lowden och Amanda Svensson. Undertecknad har läst bådas debutböcker med stor glädje, men gladdes desto mindre av deras miniseminarium. Vad jag trodde skulle handla om hur man med hjälp av litteraturen kan skapa sin identitet blev snarare två enmanshower där Lowden och Svensson berättade om sina litterära resor, om hur de tagit sig igenom pretentiös litteratur i tonåren och hur de så småningom börjat skriva. För de som möter ungdomar som lider av litterär växtvärk var det kanske meningsfullt, men för de som möter ungdomar som inte ens har börjat växa med litteraturen, de som kanske inte ens har slagit rot än, var det tämligen ointressant. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting emot Lowden och Svensson eller deras debutböcker, jag önskar bara att innehållet skulle motsvara mina förväntningar och den rubrik detta seminarium bar.
Mina förväntningar grusades dock inte när Monika Fagerholm under rubriken En berättelse i förvandling talade om Glitterscenen tillsammans med förläggaren Eva Bonnier. Endast tre meter ifrån henne, ifrån Fagerholm, satt jag och skrev så att pennan glödde. Tyvärr glödde den nästan sönder anteckningsblocket, för jag har nu väldiga svårigheter med att tyda vad jag skrivit. Den känsla jag dock efter detta samtal bar med mig var ren och pur upprymdhet. Och en vilja att läsa om Glitterscenen, och även Den amerikanska flickan. Samtalet handlade om Fagerholms senaste roman, Glitterscenen, men även lite om skrivandet, livet och kärleken i allmänhet. Det Fagerholm ville undersöka med dessa två romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, var hur ett brott blir en mordgåta blir en berättelse blir berättelser blir en myt. Vad som sker med sanningen är inte så viktigt, utan det är myten och mytbildningen som fascinerar oss människor. Så är det även i dessa romaner. I den första äger dödsfallet rum vid Bule Träsket. Flickorna Doris och Sandra försöker lösa mordgåtan, men det blir så småningom mest bara en lek. I den nya romanen har det som hände vid träsket blivit en myt i Trakten. Den amerikanska flickan dansar i en snökula och någonstans sätts en teaterpjäs upp om detta dödsfall. Glitterscenen innehåller mycket fagerholmska. Det där språket som vrider och vänder på sig, som upprepar sig, som håller läsaren vid liv, ständigt. Monika Fagerholm säger att tonen och rytmen är viktigt för henne. Hon tror att rytmen i språket har kraft att ta oss längre än den faktiska utsagan. Fagerholm säger att Glitterscenen är en färd mot mörkret, en färd som ibland balanserar mot vansinne. Det blir dock ljusare mot slutet. I slutet kommer även sanningen fram. Fagerholm frågar sig dock vad sanningen egentligen betyder efter allt som hänt.
Under rubriken Själens mörker samtalade Karin Johannisson och Ann Heberlein om det inre mörker som deras böcker behandlar. Johannisson tar upp melankoli under några århundranden, och Heberlein tar upp manodepressivitet. Det är ett fängslande, personligt och innehållsrikt samtal om nedstämdhet, diagnosticering, depression och personliga erfarenheter. Johannisson talar om kön och status, om att det förut var lite chict att lida av melankoli, och talade om konstnärens ångest. Esias Tegner led av melankoli, men Ann Heberlein menar att om hon hade levt under samma tid hade det inte setts som något fint. ”Jag hade inte varit fin, jag hade varit hysterisk”, säger Heberlein.
Bokmässan var intensiv och intressant. Många boktips och nya tankar följde med mig hem. Jag tänker definitivt åka dit igen.
Noterat:
Monika Fagerholm säger att det finns mycket av Maj-Gun Maalamaa i henne själv.
”Nätet är bara en annan korvkiosk att hänga vid”. Martina Lowden om internet som en mötesplats för likasinnade och för dem som inte vill stå utomhus och frysa.
Peter Englund har ett varmt och trevligt handslag. (Andrahandsinformation från E.M.)
Tyskan är ett av de språk som har flest ord för självmord.
Jonas Karlssons Den perfekte vännen måste läsas och norrmannen Dag Solstads böcker bör kollas upp.
Att växa med skönlitteratur var titeln på ett seminarium med Martina Lowden och Amanda Svensson. Undertecknad har läst bådas debutböcker med stor glädje, men gladdes desto mindre av deras miniseminarium. Vad jag trodde skulle handla om hur man med hjälp av litteraturen kan skapa sin identitet blev snarare två enmanshower där Lowden och Svensson berättade om sina litterära resor, om hur de tagit sig igenom pretentiös litteratur i tonåren och hur de så småningom börjat skriva. För de som möter ungdomar som lider av litterär växtvärk var det kanske meningsfullt, men för de som möter ungdomar som inte ens har börjat växa med litteraturen, de som kanske inte ens har slagit rot än, var det tämligen ointressant. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting emot Lowden och Svensson eller deras debutböcker, jag önskar bara att innehållet skulle motsvara mina förväntningar och den rubrik detta seminarium bar.
Mina förväntningar grusades dock inte när Monika Fagerholm under rubriken En berättelse i förvandling talade om Glitterscenen tillsammans med förläggaren Eva Bonnier. Endast tre meter ifrån henne, ifrån Fagerholm, satt jag och skrev så att pennan glödde. Tyvärr glödde den nästan sönder anteckningsblocket, för jag har nu väldiga svårigheter med att tyda vad jag skrivit. Den känsla jag dock efter detta samtal bar med mig var ren och pur upprymdhet. Och en vilja att läsa om Glitterscenen, och även Den amerikanska flickan. Samtalet handlade om Fagerholms senaste roman, Glitterscenen, men även lite om skrivandet, livet och kärleken i allmänhet. Det Fagerholm ville undersöka med dessa två romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, var hur ett brott blir en mordgåta blir en berättelse blir berättelser blir en myt. Vad som sker med sanningen är inte så viktigt, utan det är myten och mytbildningen som fascinerar oss människor. Så är det även i dessa romaner. I den första äger dödsfallet rum vid Bule Träsket. Flickorna Doris och Sandra försöker lösa mordgåtan, men det blir så småningom mest bara en lek. I den nya romanen har det som hände vid träsket blivit en myt i Trakten. Den amerikanska flickan dansar i en snökula och någonstans sätts en teaterpjäs upp om detta dödsfall. Glitterscenen innehåller mycket fagerholmska. Det där språket som vrider och vänder på sig, som upprepar sig, som håller läsaren vid liv, ständigt. Monika Fagerholm säger att tonen och rytmen är viktigt för henne. Hon tror att rytmen i språket har kraft att ta oss längre än den faktiska utsagan. Fagerholm säger att Glitterscenen är en färd mot mörkret, en färd som ibland balanserar mot vansinne. Det blir dock ljusare mot slutet. I slutet kommer även sanningen fram. Fagerholm frågar sig dock vad sanningen egentligen betyder efter allt som hänt.
Under rubriken Själens mörker samtalade Karin Johannisson och Ann Heberlein om det inre mörker som deras böcker behandlar. Johannisson tar upp melankoli under några århundranden, och Heberlein tar upp manodepressivitet. Det är ett fängslande, personligt och innehållsrikt samtal om nedstämdhet, diagnosticering, depression och personliga erfarenheter. Johannisson talar om kön och status, om att det förut var lite chict att lida av melankoli, och talade om konstnärens ångest. Esias Tegner led av melankoli, men Ann Heberlein menar att om hon hade levt under samma tid hade det inte setts som något fint. ”Jag hade inte varit fin, jag hade varit hysterisk”, säger Heberlein.
Bokmässan var intensiv och intressant. Många boktips och nya tankar följde med mig hem. Jag tänker definitivt åka dit igen.
Noterat:
Monika Fagerholm säger att det finns mycket av Maj-Gun Maalamaa i henne själv.
”Nätet är bara en annan korvkiosk att hänga vid”. Martina Lowden om internet som en mötesplats för likasinnade och för dem som inte vill stå utomhus och frysa.
Peter Englund har ett varmt och trevligt handslag. (Andrahandsinformation från E.M.)
Tyskan är ett av de språk som har flest ord för självmord.
Jonas Karlssons Den perfekte vännen måste läsas och norrmannen Dag Solstads böcker bör kollas upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)