Snön ligger vit och kall när vi traskar över Söder på väg till Isas nya lägenhet vid Hornstull. Som tur är ser vi inga Snögubbar, och vi kommer trygga och hela in i värmen där 23 varma kvadratmeter, glögg, valnötsbröd och en bokdiskussion om deckaren Snömannen av Jo Nesbø väntar oss.
Jag började passande nog läsa den här boken ungefär i samma veva som den första snön kom, och det förtog liksom lite av den där vinterstämningen som brukar infinna sig de första dagarna med snö. För den norske författaren Jo Nesbøs sjätte deckare om poliskommisarie Harry Hole vis Oslopolisen – Snömannen, handlar om en seriemördare som begår bestialiska mord samma dag som den första snön faller. Det är hela tiden kvinnor med barn som är offren och i samband med morden dyker alltid en snögubbe upp i en eller annan skepnad. Harry Hole har nu assistenten Katrine Bratt vid sin sida, och som läsare bjuds man nästan 500 sidor med mord, intriger och hemligheter, list och slughet, dårskap och sjukdomar. Och så en hel del sex. Över allt det andra är temat kanske faderskap, och Nesbø väver ihop flera parallella historier och nystar sakta men säkert ut dem i tydliga trådar som leder fram till målet – mördaren hittas. Men det visste man ju från början – det är ju grejen med deckare.
Och vi tycker att Nesbø lyckas. Vi är överens om att boken är läskig, på sina håll till och med riktigt läskig. Vi tycker även i stort sett om författarens språk, och att de parallella historierna han låter löpa genom boken är en av bokens styrkor. Nesbø hittar en fin balans mellan ledtrådar, handling och Harry Holes slutledningsförmåga och list, som gör att man som läsare hela tiden luras för att sedan tro sig förstå, för att sedan bli lurad igen. Ibland ligger man som läsare även steget före Hole. Och det är väl detta som är grejen med deckare. Om vi förstod vem mördaren var? Undertecknad gjorde det inte förrän i slutet, när Hole också gjorde det. Isa högg på ledtrådar om en viss kroppsdel och förstod redan tidigt vem som var mördaren. Hursomhelst så förtog inte det helhetsintrycket av att det är en välskriven deckare, där cirkeln sluts och alla bitar faller på plats i slutet. Att även ha just Snögubbar, som är en klar trygghetssymbol tillhörande barndomen, och göra till något läskigt ses även det som en styrka hos författaren. Och när vi med viss hjälp av bokklubbens apotekare och google luskar ut att Fahrs sjukdom och Skelrodemi faktiskt finns på riktigt ger det ännu lite mer cred åt Jo. Vi gillar det här.
Men det finns trots allt saker i boken vi stör oss på. Slutet blir för överdrivet. Vi blir irriterade över Harry Holes överdrivna slutledningsförmåga och fysiska styrka. Hur förstår han egentligen till slut vem det är som är mördaren? Och vi stör oss även en del på hela karaktären Harry. Känns det inte lite uttjatat att skriva om en man med alkoholproblem och en trasslig familj (en fru som inte vill ha honom längre för att han arbetar för mycket, men som ändå inte kan släppa honom helt, och en son eller dotter som hamnar i kläm)?
Och så stör vi oss på bilden av kvinnorna. Hur de alltid måste beskrivas utifrån sitt utseende. Och vi är trötta på berättelser om kvinnor som i början framstår som starka, men som inte håller hela vägen utan faller ihop, blir svaga, bryter ihop mot slutet. Den psykiskt sjuka kvinnan som samtidigt är den sexuellt lockande kvinnan. Ge oss något annat nästa gång, snälla.
Någon stör sig även på hur sexet är beskrivet och Jenny drar paralleller till Dan Brown och suckar. Men som sagt – det förtar inte helhetsintrycket av att Snömannen är en relativt välskriven, intressant och läskig deckare. Den är en perfekt julklapp till deckar-älskande familjemedlemmar eller vänner (undertecknad har redan gett den i present till sin mor) och den är perfekt läsning just när snön och mörkret lägger sig utanför fönstren.
Oj, jag höll på att glömma - ”Svampmannen”. Alltså han som letar och hittar mögel i Holes lägenhet. Vem är han? Alla är överens om att han känns skum. Det är kalendern som försvinner, åttan och blodet på väggen. Och att ingen känner till att han är där. Vad betyder egentligen det kryptiska sista stycket i boken? Vi blir förvirrade. Kanske betyder han ingenting, kanske kommer han tillbaka i nästa bok. Hursomhelst är det ett snyggt drag som uppehåller oss länge och engagerat vid diskussionen. Om nån som läser här har nån teori om ”Svampmanen” – lämna gärna en kommentar!
Som alltid kommer vi sen av spår. Vi kommer in på andra deckare och andra böcker, vi kommer in på livet i allmänhet - apotek, bibliotek, kärlek. Och kvällen avslutades inte denna gång med en omröstning, eftersom nästa bok redan är gemensamt vald – Svinalängorna av Susanna Alakoski, kombinerat med att se filmatiseringen som just kommit upp på biograferna. Så till nästa gång – akta er för Snögubbar, de kan vara mer förrädiska än man kan tro – och God Jul!
/Ida
lördag 18 december 2010
tisdag 28 september 2010
Själlös romantik
Inledningsvis vill jag dela med mig av lite viktig information till alla ärade LIV-medlemmar. Ni bör dock vara lagom källkritiska eftersom allting är framgooglat (Får man använda det som ett riktigt ord?). Hur som helst. Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Uttrycket "Att lägga rabarber på" är en förvrängning (en s k folketymologi) av "att lägga embargo på". Ett främmande spanskt ord inbjöd till förväxling av det ljudlika ordet rabarber. Embargo betyder "beslagtagande" och kommer av latinets "barra", vilket betyder tvärslå. Så, nu har vi rätat ut det frågetecknet. Sådana här frågeställningar kan lätt uppstå när man avnjuter delikatesser som hemmagjord rabarberpaj.
Fortsättningsvis kan jag berätta att LIV en gång för länge sedan träffades hemma hos Sara för att diskutera vår då senast lästa bok, Soulless, skriven av Gail Carriger. Dessutom var alla medlemmar närvarande, helt klart värt ett hurra! Då passade det ju helt perfekt med att skåla alla välkomna med lite härligt flädervin.
Soulless var ju vidare boken som introducerade Romance som begrepp för LIV. Dessutom var det den första boken som alla medlemmar läste på engelska. Nu återstod bara att se vad vi medlemmar hade för åsikt om det hela.
Om Romance hittade jag följande korta beskrivande ord i mina anteckningar:
Fokus på relationen mellan två människor
Lyckligt slut
Snusk
Det var väl inte heller något av detta som direkt utelämnades i Soulless. Titeln anspelar på historiens hjältinna Alexia som, hör och häpna, inte har någon själ. Detta i sin tur medför att hon inte har någon moral. Istället är detta något som Alexia försöker tillgodose sig genom flitigt läsande. I Alexias värld finns dessutom, utöver själlösa, även vampyrer, varulvar och spöken. Alexias själlösa tillstånd kan vid fysisk kontakt neutralisera de andra varelsernas tillstånd. Något som visar sig vara både användbart, men även besvärligt för Alexia. Historien spinner sedan på med en hel del intriger och mysterier. Varulvarnas alfahanne Lord Maccon visar sig vara en mycket framträdande karaktär, om ni förstår vad jag menar.
Vad tyckte vi nu då? Blev LIVs medlemmar sålda på Romance? Både ja och nej. En av oss är ju som tidigare nämnt frälst sedan länge. Resten av oss (förutom undertecknad) utstrålade dock till en början en hel del skepsis. Undertecknad, d v s jag, var inte särskilt svårflörtad. Men andra medlemmar undrade vad som egentligen är så fantastiskt? Den negativa inställningen till trots så kunde i princip alla hålla med om att boken var rolig. Att boken var på engelska kan ha satt käppar i hjulen, men en medlem uttryckte det så fint att om man inte riktigt förstår något så kan man alltid hitta på lite själv. Vi tyckte om att spänningen i historien byggdes upp, vilket fick oss att vilja läsa vidare. Men det kändes nog som att det blev lite väl långdraget mot slutet, kanske även lite krystat. Vi undrade om Gail valt att skriva med tanke på en uppföljare till boken (som finns) och därför utelämnat detaljer med flit. Irriterande i sådana fall, tyckte vissa.
Men snusket då?
Vår Romance-vetare lät berätta att för att vara Romance så var det anmärkningsvärt lite snusk i boken. Men vi var eniga om att det var roligt med lite snusk. Särskilt med tanke på att Alexia är själlös och oerfaren, vilket leder till att hon dissekerar varenda liten detalj som händer. En kombination vi tyckte fungerade mycket bra.
Så, hur ska man då sammanfatta det hela? Allmän skepsis till en början, en medlem tyckte till och med att inledningen var töntig, men nog smälte vi lite ju mer vi dissekerade.
Som vanligt skulle sedan bokpresentation och omröstning hållas. Nästa LIV-träff skulle vara en LIV-helg på Hälsinglands riviera, varför hela två böcker behövde väljas för sommarens läsning. Isabella och jag själv stod för bokvalen.
Isabella hade valt ut tre böcker som hon hade stående hemma som hon tyckte borde läsas. Det blödande hjärtat av Marilyn French, Mörker och blåbärsris av Kerstin Ekman samt För lite av Karin Boye. Som vanligt, hur skulle det vara annars, så blev omröstningen knivskarp och Karin Boye gick segrande ur striden.
Själv hade jag valt ett litet ”skräck”-tema och presenterade Bram Stokers Dracula, Joe Hills Vålnader och H P Lovecrafts The call of Chtulu and other weird stories. Vålnader var den som lockade mest. Så där var vår sommarläsning ordnad, jämsides med allt annat som skulle hända under sommaren (examen, jobb, flytt) och alla såg vi nu fram emot den helt sjukt efterlängtade LIV-helgen.
Eder Elin (som hoppas hon fick ihop allt på ett rätt och riktigt sätt)
onsdag 22 september 2010
Kossor och andra djur
För att ta reda på vad det egentligen är som är så speciellt med Nyköping, så speciellt att hela 22 % av in libris veritas medlemmar väljer att bosätta sig där, åkte vi söderöver en lördag i slutet av augusti. Middag och samtal på lördagen och litterär vandring på söndagen var utlovat och vi jublade.
Efter indisk mat (av någon anledning valde vi inte det finsk-estniska köket) tog vi plats i soffan och plockade fram Stalins kossor av Sofi Oksanen som vi läst över sommaren. Jag tänker sticka ut genom att INTE säga att mina anteckningar är borta/oläsliga/vinfläckiga eller att mitt minne är svagt/rörigt/obefintligt. Men även jag har mina fläckar, så ha lagom stora förväntningar på min sammanfattning av den trettiotredje boken vi läst tillsammans.
I Oksanens debutroman får vi möta tre generationer kvinnor. Annas uppväxt i den ärkefinska småstaden och vuxna liv i Helsingfors blandas med hennes mammas strävan om en ljusare framtid i Finland och strävan om en varmare dåtid i Estland samt hennes mormors vardag under deporteringarna till Sibirien med den ständiga oron över skogsbröderna. Alla tre har hemligheter och döljer saker för sin omvärld, och i Annas fall leder den ständiga vaksamheten till en störd självuppfattning där bilden av den estniska horan alltid finns närvarande.
Vi uppskattar de historiska inslagen, och kände oss okunniga när det under läsningen slog oss hur lite vi egentligen vet om vad som hände i Estland före, under och efter Sovjettiden. Eller hur lite vi vet om Estland över huvud taget. Vi imponeras av hur Annas ätstörningar eskalerar samtidigt som hennes släktingar närmar sig Sibirien, över hur Oksanen väver samman historier från två olika decennier. Vi förundras över hur verklighetstrogna både beskrivningarna av bulimin och livet i Estland under sjuttiotalet känns.
Vi förfasar oss över männen i berättelsen, dessa män som ständigt både är frånvarande och närvarande. Vi diskuterar sidan 296 och att Stalins ko är en get. Vi funderar över relationerna mellan Sverige och Finland, Sverige och Ryssland och Sverige och Norge. Vi pratar om mat, kontrollbehov, ryska kvinnor och självuppoffring. Vi läser fina utdrag högt för varandra. Och vi kommer överrens om att romanen blir bättre och språket lyfter under den andra hälften. Just längden är vi något tveksamma till, den och alla dessa personer som vi inte får någon ordning på. Vi vill kanske ändå inte råda någon att läsa personförteckningen längst bak i boken eftersom den avslöjar händelser.
Sammanfattningsvis; vi var rätt enade. Vi gillade boken. Vi gillade innehållet, språket, berättarstilen, de historiska inslagen, detaljerna som kolan i föreläsningssalen. Vi gillar Sofi Oksanen. Och vi vill läsa Utrensning.
Vi vill också läsa om ultraortodoxa judar i New York och därför vinner Nina Solomins ok, amen omröstningen. Vår första reportageroman slår ut de andra böckerna Jenny presenterade; Eunuckens gåta av Jason Goodwin och Över näktergalens golv av Lian Hearn .
När diskussionen om Stalins kossor ebbat ut dyker andra djur upp i mina anteckningar. Häst och katt finns tillsammans med länderna i Mellanamerika nedtecknade. Och när Sara lärt sig ett nytt land och Jenny ett nytt hav går vi och lägger oss. Den utlovade litterära promenaden bjuder på historiska inslag (Nyköpingshus), dramatiska inslag (Nyköpings teater) och inte-så-kulinariska inslag (Hellmanska gården). Men det bästa var nog när vi insåg att vi vandrade i Noras, Agnes, Cecilias och Maria Gripes fotspår!
Isabella, som är avundsjuk på en annan medlem som ska lyssna på Sofi Oksanen i Göteborg
Efter indisk mat (av någon anledning valde vi inte det finsk-estniska köket) tog vi plats i soffan och plockade fram Stalins kossor av Sofi Oksanen som vi läst över sommaren. Jag tänker sticka ut genom att INTE säga att mina anteckningar är borta/oläsliga/vinfläckiga eller att mitt minne är svagt/rörigt/obefintligt. Men även jag har mina fläckar, så ha lagom stora förväntningar på min sammanfattning av den trettiotredje boken vi läst tillsammans.
I Oksanens debutroman får vi möta tre generationer kvinnor. Annas uppväxt i den ärkefinska småstaden och vuxna liv i Helsingfors blandas med hennes mammas strävan om en ljusare framtid i Finland och strävan om en varmare dåtid i Estland samt hennes mormors vardag under deporteringarna till Sibirien med den ständiga oron över skogsbröderna. Alla tre har hemligheter och döljer saker för sin omvärld, och i Annas fall leder den ständiga vaksamheten till en störd självuppfattning där bilden av den estniska horan alltid finns närvarande.
Vi uppskattar de historiska inslagen, och kände oss okunniga när det under läsningen slog oss hur lite vi egentligen vet om vad som hände i Estland före, under och efter Sovjettiden. Eller hur lite vi vet om Estland över huvud taget. Vi imponeras av hur Annas ätstörningar eskalerar samtidigt som hennes släktingar närmar sig Sibirien, över hur Oksanen väver samman historier från två olika decennier. Vi förundras över hur verklighetstrogna både beskrivningarna av bulimin och livet i Estland under sjuttiotalet känns.
Vi förfasar oss över männen i berättelsen, dessa män som ständigt både är frånvarande och närvarande. Vi diskuterar sidan 296 och att Stalins ko är en get. Vi funderar över relationerna mellan Sverige och Finland, Sverige och Ryssland och Sverige och Norge. Vi pratar om mat, kontrollbehov, ryska kvinnor och självuppoffring. Vi läser fina utdrag högt för varandra. Och vi kommer överrens om att romanen blir bättre och språket lyfter under den andra hälften. Just längden är vi något tveksamma till, den och alla dessa personer som vi inte får någon ordning på. Vi vill kanske ändå inte råda någon att läsa personförteckningen längst bak i boken eftersom den avslöjar händelser.
Sammanfattningsvis; vi var rätt enade. Vi gillade boken. Vi gillade innehållet, språket, berättarstilen, de historiska inslagen, detaljerna som kolan i föreläsningssalen. Vi gillar Sofi Oksanen. Och vi vill läsa Utrensning.
Vi vill också läsa om ultraortodoxa judar i New York och därför vinner Nina Solomins ok, amen omröstningen. Vår första reportageroman slår ut de andra böckerna Jenny presenterade; Eunuckens gåta av Jason Goodwin och Över näktergalens golv av Lian Hearn .
När diskussionen om Stalins kossor ebbat ut dyker andra djur upp i mina anteckningar. Häst och katt finns tillsammans med länderna i Mellanamerika nedtecknade. Och när Sara lärt sig ett nytt land och Jenny ett nytt hav går vi och lägger oss. Den utlovade litterära promenaden bjuder på historiska inslag (Nyköpingshus), dramatiska inslag (Nyköpings teater) och inte-så-kulinariska inslag (Hellmanska gården). Men det bästa var nog när vi insåg att vi vandrade i Noras, Agnes, Cecilias och Maria Gripes fotspår!
Isabella, som är avundsjuk på en annan medlem som ska lyssna på Sofi Oksanen i Göteborg
lördag 28 augusti 2010
Jakten på Julia
Jag erkänner.
Jag har inte läst boken.
Har inte gjort mitt jobb.
Kan man tro något annat efter 10 månader?
Har hela tiden skjutit upp bloggandet med att halvhjärtat säga till mig själv ”jag börjar läsa imorgon, och sen går det ju så mycket lättare att skiva om det”.
Slut på ursäkter, slut på undanflykter och uppskjutningar.
Jakten på Julia kan börja.
Det kändes spännande när Björn Ranelids Hjärtat som vapen valdes under föregående möte. Ranelid, som blivit så omtalad, och just i denna veva tycktes vara överallt; i tidningar, tv-program och i samtalen på stan. Han hade fått Augustpriset och ansågs vara ”svår”. Han var en utmaning vi inte kunde motstå.
Vi sitter hemma hos Izza och har just börjat äta på alla läckerheter som serveras. Vinet är islaget och glasen står tätt på borden. Diskussionen börjar, trevande till en början, sen med ökande intensitet och glöd.
Boken var behaglig och lättläst, i alla fall om man bortsåg från det irriterande språket som inte verkade veta hur det skulle uttrycka sig. De första sidorna liknas vid en tryckande het sommardag där irriterande humlor surrar runt huvudet. Nej, vi var inga beundrare av Ranelids språkbruk. Även om det bitvis var lättare att ta sig igenom så återkom den tryckande hettan med alltför jämt mellanrum. Det kanske till och med var den ryska sommarvärmen som fått sitt uttryck i hans språk.
Hjärtat som vapen har en spännande historia. Det kan vi nog alla hålla med om. Synd bara att Julia, huvudpersonen, är så platt och tråkig. Hade hon bara varit lite mer ”riktig”, om vi hade fått komma henne nära, så hade kanske boken greppat tag i oss mer. Nu blir hon mest till ett irritationsmoment. Varför visar hon inga känslor? Varför gör hon på detta viset? Varför övergår hon aldrig från att vara en ide och tanke till att bli en verklig person av kött och blod? Varför Björn, varför?
Vid det här laget har diskussionen antagit en hetsig ton och horan och madonnan komplexet hos män diskuteras. Vi känner att vi inte riktigt kan identifiera oss med en sådan syn på kvinnan – är det därför vi inte kan komma ända fram till Julia? Blir den Julia vi möter platt därför att vi inte kan acceptera att kvinnan måste ses i detta ljus? Vi efterlyser en mänskligare Julia och ett verkligare liv. Varför skrevs boken, vad ville Ranelid säga med Julias historia? Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte fram till något svar.
Efter den hetsiga stämningen under bokdiskussionen känns omröstningen av nästa mötes bok som ett välkommet avbrott. Bokvalet är efter temat ”vänner rekommenderar”. Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger, The Game av Neil Strauss och Gräset sjunger av Doris Lessing är de tre som står inför omröstningen.
Niffeneggers Tidsresenärens hustru drar det längsta strået och vi droppar ut från Izzas lägenhet efter en lång och givande kväll.
På vägen hem är jag fast besluten att redan nästa dag börja läsa Hjärtat som vapen – för det är ju så mycket lättare att skriv om en bok då.
Ni vet hur det gick.
Julia finns fortfarande där ute någon stans – hon bara väntar på att jag ska fånga henne.
Jag har inte läst boken.
Har inte gjort mitt jobb.
Kan man tro något annat efter 10 månader?
Har hela tiden skjutit upp bloggandet med att halvhjärtat säga till mig själv ”jag börjar läsa imorgon, och sen går det ju så mycket lättare att skiva om det”.
Slut på ursäkter, slut på undanflykter och uppskjutningar.
Jakten på Julia kan börja.
Det kändes spännande när Björn Ranelids Hjärtat som vapen valdes under föregående möte. Ranelid, som blivit så omtalad, och just i denna veva tycktes vara överallt; i tidningar, tv-program och i samtalen på stan. Han hade fått Augustpriset och ansågs vara ”svår”. Han var en utmaning vi inte kunde motstå.
Vi sitter hemma hos Izza och har just börjat äta på alla läckerheter som serveras. Vinet är islaget och glasen står tätt på borden. Diskussionen börjar, trevande till en början, sen med ökande intensitet och glöd.
Boken var behaglig och lättläst, i alla fall om man bortsåg från det irriterande språket som inte verkade veta hur det skulle uttrycka sig. De första sidorna liknas vid en tryckande het sommardag där irriterande humlor surrar runt huvudet. Nej, vi var inga beundrare av Ranelids språkbruk. Även om det bitvis var lättare att ta sig igenom så återkom den tryckande hettan med alltför jämt mellanrum. Det kanske till och med var den ryska sommarvärmen som fått sitt uttryck i hans språk.
Hjärtat som vapen har en spännande historia. Det kan vi nog alla hålla med om. Synd bara att Julia, huvudpersonen, är så platt och tråkig. Hade hon bara varit lite mer ”riktig”, om vi hade fått komma henne nära, så hade kanske boken greppat tag i oss mer. Nu blir hon mest till ett irritationsmoment. Varför visar hon inga känslor? Varför gör hon på detta viset? Varför övergår hon aldrig från att vara en ide och tanke till att bli en verklig person av kött och blod? Varför Björn, varför?
Vid det här laget har diskussionen antagit en hetsig ton och horan och madonnan komplexet hos män diskuteras. Vi känner att vi inte riktigt kan identifiera oss med en sådan syn på kvinnan – är det därför vi inte kan komma ända fram till Julia? Blir den Julia vi möter platt därför att vi inte kan acceptera att kvinnan måste ses i detta ljus? Vi efterlyser en mänskligare Julia och ett verkligare liv. Varför skrevs boken, vad ville Ranelid säga med Julias historia? Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte fram till något svar.
Efter den hetsiga stämningen under bokdiskussionen känns omröstningen av nästa mötes bok som ett välkommet avbrott. Bokvalet är efter temat ”vänner rekommenderar”. Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger, The Game av Neil Strauss och Gräset sjunger av Doris Lessing är de tre som står inför omröstningen.
Niffeneggers Tidsresenärens hustru drar det längsta strået och vi droppar ut från Izzas lägenhet efter en lång och givande kväll.
På vägen hem är jag fast besluten att redan nästa dag börja läsa Hjärtat som vapen – för det är ju så mycket lättare att skriv om en bok då.
Ni vet hur det gick.
Julia finns fortfarande där ute någon stans – hon bara väntar på att jag ska fånga henne.
måndag 5 juli 2010
Husvagnar, jordgubbar och stereotyper
För ett tag sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa om två jordgubbsodlingar i Uppsalatrakten och hur mycket jordgubbsplockarna tjänade. Jordgubbsodlarna hade försökt få skolungdomar att arbeta, men de arbetade inte tillräckligt snabbt och blev dessutom fort trötta. Kanske tyckte de också att lönen, som betalas ut på ackord, var för låg. Vad vet jag.
Vid jordgubbsfälten står husvagnar uppställda. Där sover de, jordgubbsplockarna. De som blivit intervjuade i UNT har östklingande namn. Jag minns inte om de var från Litauen eller Lettland. De berättar att de under två dagars jordgubbsplockande tjänar ungefär som en månadslön hemmavid.
Vid ett annat jordgubbsfält, beläget i England, står två husvagnar uppställda. Husvagnarna har Marina Lewycka befolkat med en brokig skara människor. De har kommit till England för att söka sin lycka och tjäna pengar.
Vid ett köksbord i Uppsala står en skål med jordgubbar och en skål med salt- och vinägerchips. Fem av bokklubbens medlemmar har samlats för att diskutera boken Två husvagnar av Marina Lewycka. Våra omdömen om boken är varierande. Några tycker om den, någon har läst ut den för ett tag sen och finner att den inte gjorde något vidare bestående intryck och några tycker att den är rörig och rätt menlös.
Vi enas om att det är en rörande kärlekshistoria i romanen. En av romanens huvudpersoner är den 19-åriga ukrainskan Irina. Hon är ung och naiv och har nu kommit till England för att söka sin lycka. Läroböckernas England visar sig dock ha få likheter med det England hon möter. Irina möter ingen engelsk gentlemen, utan kommer mest i kontakt med landsmän och andra illegala arbetare. Kärleken finner hon i ironiskt nog i en ukrainsk gruvarbetare, som liksom henne själv plockar jordgubbar för en säsong. Att de tu skulle få varandra i slutet förstod vi tidigt. Men nu handlade inte boken bara om denna kärlekshistoria, även om den går som en röd tråd genom hela boken.
Romanen tar upp många trådar. Somliga av dem nystas aldrig upp och få följer med ända till slutet. Detta gör att några av oss tycker att det är en spretig roman rent innehållsmässigt. Romanen rymmer en stor dos samhällskritik, men denna kritik känns något ljummen då den försöker sparka åt så många håll så att sparkarna inte blir särskilt kraftfulla. Än är det illegal arbetskraft och papperslösas rättigheter som berörs, än är det sexuell exploatering. Än är det arbetares rätt att organisera sig fackligt och än är det djurhållning (här uttrycker en medlem att hon aldrig mer ska äta kyckling). Visserligen fungerar inslaget av industrialiseringen av djurindustrin och utnyttjandet av djuren som en kraftfull illustration till utnyttjandet av den billiga arbetskraften som finns. Men det blir liksom inget mer. Så fort husvagnsfolket lämnar kycklingfarmen så tappas denna tråd bort. Som läsare far dessa bilder hastigt förbi.
Denna spretighet, som några finner störande, finner en annan medlem mycket bra. Hon säger att boken ju är som en road-trip, och att man därför inte kan, eller ska, bekanta sig med något av ovanstående särskilt ingående. Kanske är så fallet, men jag tror att Lewycka hade tjänat på att låta bilen stanna ibland, så att man hinner se något bakom bilrutan. Inte bara innehållet i romanen spretar. Även romanens struktur är spretig. Romanen är sammanvävd av Irinas tankar, en herrelös hunds tankar (även hunden ingår i en kärlekshistoria som slutar lyckligt) samt afrikanen Emanuels brev till en klostersyster. Vi finner alla att man aldrig riktigt kommer nära inpå karaktärerna i romanen. Och det man får veta om karaktärerna känns stereotypt. Kanske har Lewycka någon underliggande tanke med att måla upp personerna som stereotyper, men vi finner att det blir för enkelt. Lewycka befolkar romanen med människor från Europas utkanter, kryddat med två oskiljaktiga asiatiska flickor samt ett exotiskt afrikanskt inslag. Emanuel är Afrikanen med stort A. Han är Den ädle vilden. Den som inte vet hur man trär på en kondom och den som har en osviklig tro på Gud. Han skriver, enligt en medlem, helt fantastiska brev till en klostersyster. En annan medlem kräks nästan på dessa interimspråkliga adjektivtunga brev.
Elin meddelar att hon flera gånger mött en, till det yttre, like till den äcklige Vulk. Romanens Vulk verkar beredd att offra allt för att bli rik. Vulk-kopians drömmar vet vi inget om. Via diskussioner om utbytesstudenter man möter på nationerna i Uppsala och en diskussion om konstens gränser och Vilks och Odell hamnar vi i en diskussion om lön, pengar och ekonomi. Någonstans här utbrister Isabella att ”man kanske skulle bli nationalekonom!”. Anna finner det nu passande att presentera de tre nya bokförslagen. Hon har valt samtliga romaner inom genren romance, som är en mycket storsäljande och ekonomisk lönsam genre i staterna. Ett mycket informativt miniföredrag om genren hålls nu för oss medlemmar. De tre titlar vi får rösta på faller samtliga inom genren urban fantasy och lyder som följer: Touch the dark (2006) av Karen Chance, After dark (2001) av Jayne Castle samt Soulless (2009) av Gail Carriger. Vid det här laget är skålarna med jordgubbar och chips tomma. Strax står det klart att vampyrromanen Soulless blir LIVs nästa bok. Vad ska värdinnan då servera?
Undertecknat Sara, som lovar dyrt och heligt att aldrig mer slarva med LIV-deadline
Vid jordgubbsfälten står husvagnar uppställda. Där sover de, jordgubbsplockarna. De som blivit intervjuade i UNT har östklingande namn. Jag minns inte om de var från Litauen eller Lettland. De berättar att de under två dagars jordgubbsplockande tjänar ungefär som en månadslön hemmavid.
Vid ett annat jordgubbsfält, beläget i England, står två husvagnar uppställda. Husvagnarna har Marina Lewycka befolkat med en brokig skara människor. De har kommit till England för att söka sin lycka och tjäna pengar.
Vid ett köksbord i Uppsala står en skål med jordgubbar och en skål med salt- och vinägerchips. Fem av bokklubbens medlemmar har samlats för att diskutera boken Två husvagnar av Marina Lewycka. Våra omdömen om boken är varierande. Några tycker om den, någon har läst ut den för ett tag sen och finner att den inte gjorde något vidare bestående intryck och några tycker att den är rörig och rätt menlös.
Vi enas om att det är en rörande kärlekshistoria i romanen. En av romanens huvudpersoner är den 19-åriga ukrainskan Irina. Hon är ung och naiv och har nu kommit till England för att söka sin lycka. Läroböckernas England visar sig dock ha få likheter med det England hon möter. Irina möter ingen engelsk gentlemen, utan kommer mest i kontakt med landsmän och andra illegala arbetare. Kärleken finner hon i ironiskt nog i en ukrainsk gruvarbetare, som liksom henne själv plockar jordgubbar för en säsong. Att de tu skulle få varandra i slutet förstod vi tidigt. Men nu handlade inte boken bara om denna kärlekshistoria, även om den går som en röd tråd genom hela boken.
Romanen tar upp många trådar. Somliga av dem nystas aldrig upp och få följer med ända till slutet. Detta gör att några av oss tycker att det är en spretig roman rent innehållsmässigt. Romanen rymmer en stor dos samhällskritik, men denna kritik känns något ljummen då den försöker sparka åt så många håll så att sparkarna inte blir särskilt kraftfulla. Än är det illegal arbetskraft och papperslösas rättigheter som berörs, än är det sexuell exploatering. Än är det arbetares rätt att organisera sig fackligt och än är det djurhållning (här uttrycker en medlem att hon aldrig mer ska äta kyckling). Visserligen fungerar inslaget av industrialiseringen av djurindustrin och utnyttjandet av djuren som en kraftfull illustration till utnyttjandet av den billiga arbetskraften som finns. Men det blir liksom inget mer. Så fort husvagnsfolket lämnar kycklingfarmen så tappas denna tråd bort. Som läsare far dessa bilder hastigt förbi.
Denna spretighet, som några finner störande, finner en annan medlem mycket bra. Hon säger att boken ju är som en road-trip, och att man därför inte kan, eller ska, bekanta sig med något av ovanstående särskilt ingående. Kanske är så fallet, men jag tror att Lewycka hade tjänat på att låta bilen stanna ibland, så att man hinner se något bakom bilrutan. Inte bara innehållet i romanen spretar. Även romanens struktur är spretig. Romanen är sammanvävd av Irinas tankar, en herrelös hunds tankar (även hunden ingår i en kärlekshistoria som slutar lyckligt) samt afrikanen Emanuels brev till en klostersyster. Vi finner alla att man aldrig riktigt kommer nära inpå karaktärerna i romanen. Och det man får veta om karaktärerna känns stereotypt. Kanske har Lewycka någon underliggande tanke med att måla upp personerna som stereotyper, men vi finner att det blir för enkelt. Lewycka befolkar romanen med människor från Europas utkanter, kryddat med två oskiljaktiga asiatiska flickor samt ett exotiskt afrikanskt inslag. Emanuel är Afrikanen med stort A. Han är Den ädle vilden. Den som inte vet hur man trär på en kondom och den som har en osviklig tro på Gud. Han skriver, enligt en medlem, helt fantastiska brev till en klostersyster. En annan medlem kräks nästan på dessa interimspråkliga adjektivtunga brev.
Elin meddelar att hon flera gånger mött en, till det yttre, like till den äcklige Vulk. Romanens Vulk verkar beredd att offra allt för att bli rik. Vulk-kopians drömmar vet vi inget om. Via diskussioner om utbytesstudenter man möter på nationerna i Uppsala och en diskussion om konstens gränser och Vilks och Odell hamnar vi i en diskussion om lön, pengar och ekonomi. Någonstans här utbrister Isabella att ”man kanske skulle bli nationalekonom!”. Anna finner det nu passande att presentera de tre nya bokförslagen. Hon har valt samtliga romaner inom genren romance, som är en mycket storsäljande och ekonomisk lönsam genre i staterna. Ett mycket informativt miniföredrag om genren hålls nu för oss medlemmar. De tre titlar vi får rösta på faller samtliga inom genren urban fantasy och lyder som följer: Touch the dark (2006) av Karen Chance, After dark (2001) av Jayne Castle samt Soulless (2009) av Gail Carriger. Vid det här laget är skålarna med jordgubbar och chips tomma. Strax står det klart att vampyrromanen Soulless blir LIVs nästa bok. Vad ska värdinnan då servera?
Undertecknat Sara, som lovar dyrt och heligt att aldrig mer slarva med LIV-deadline
måndag 17 maj 2010
Vad passar till tidsresor?
Här kommer ett litet inlägg med ännu större reservation än föregående för att minnet kan svika, även om man har kvar sina anteckningar. Jag ska nämligen rapportera om en bokcirkelträff som ägde rum ännu tidigare än den i det förra inlägget, närmare bestämt den 29 mars. (Japp, jag är en av de mest långsamma bloggarna i den här klubben. Förlåt.) På tal om minnen så har jag i alla fall ett starkt minne från den här träffen, då vi samlats hemma hos Sara för att som vanligt bli serverade utsökta tilltugg och väl valt vin. Sara har nämligen för vana att gå till Systembolaget och be om ett vin som passar till den bok vi läser för tillfället, vilket brukar skapa intressanta reaktioner hos personalen där. Den här gången blev det visst lite väl svårt nära Sara ställde en fråga i stil med: Har ni något vin som passar till tidsresor? Personalen: Eh, va? Sara: Okej, till ädelost då?
Nåväl, boken som alltså kretsar kring resor i tiden heter Tidsresenärens hustru och är skriven av Audrey Niffenegger. Tyvärr var det bara tre av oss som hade läst boken och endast en av dem hade läst hela, vilket gjorde att det blev lite knepigt att diskutera den. Vi som inte läst boken hade ju av förklarliga skäl inte mycket att komma med och bokens upplägg gjorde det inte precis lättare att delta i diskussionen. När de som läst pratade om hoppen hit och dit i tiden var det minst sagt svårt för oss andra att hänga med.
Men vad tyckte då de som läst? Bland mina anteckningar hittar jag kommentarer som fin, tjatig, hoppig, inte så fin kärlekshistoria, för lång, lättläst och ytlig. Med andra ord mest negativa saker, vilket stämmer med hur jag minns det. Den här boken var helt enkelt ingen favorit hos någon. Jag tror att vi jämförde den med Ranelids Hjärtat som vapen – trevlig läsning men inte så bra när man tänker tillbaka på den. Någon undrade varför Niffenegger skrev den över huvud taget. Det händer inget, man får aldrig lära känna karaktärerna och man tycker inte om dem. Boken problematiserar för lite och glorifierar kvinnan som ständigt väntar på sin man och aldrig någonsin blir riktigt arg. Ja, ni hör ju, det är inte direkt så att jag ångrar att jag var en av dem som inte läst. Men, för att återknyta till Idas inlägg, det är ju det här som är charmen med en bokcirkel. Man vet aldrig vad vi ska få ut av nästa bok. Spännande, eller hur?
Malin
Nåväl, boken som alltså kretsar kring resor i tiden heter Tidsresenärens hustru och är skriven av Audrey Niffenegger. Tyvärr var det bara tre av oss som hade läst boken och endast en av dem hade läst hela, vilket gjorde att det blev lite knepigt att diskutera den. Vi som inte läst boken hade ju av förklarliga skäl inte mycket att komma med och bokens upplägg gjorde det inte precis lättare att delta i diskussionen. När de som läst pratade om hoppen hit och dit i tiden var det minst sagt svårt för oss andra att hänga med.
Men vad tyckte då de som läst? Bland mina anteckningar hittar jag kommentarer som fin, tjatig, hoppig, inte så fin kärlekshistoria, för lång, lättläst och ytlig. Med andra ord mest negativa saker, vilket stämmer med hur jag minns det. Den här boken var helt enkelt ingen favorit hos någon. Jag tror att vi jämförde den med Ranelids Hjärtat som vapen – trevlig läsning men inte så bra när man tänker tillbaka på den. Någon undrade varför Niffenegger skrev den över huvud taget. Det händer inget, man får aldrig lära känna karaktärerna och man tycker inte om dem. Boken problematiserar för lite och glorifierar kvinnan som ständigt väntar på sin man och aldrig någonsin blir riktigt arg. Ja, ni hör ju, det är inte direkt så att jag ångrar att jag var en av dem som inte läst. Men, för att återknyta till Idas inlägg, det är ju det här som är charmen med en bokcirkel. Man vet aldrig vad vi ska få ut av nästa bok. Spännande, eller hur?
Malin
söndag 16 maj 2010
En annorlunda kväll
Problemet med att blogga alldeles för långt efter det man ska blogga om är att det kan hända att man tappar bort sina anteckningar. Då får man försöka gnugga minnesknölarna och istället försöka komma ihåg orden och tankarna. Jag minns att det ska handla om den gången vi pratade om Nick Hornbys Slam, jag minns att vi satt i mitt vardagsrum och att det regnade utanför fönstren. Jag minns att det var precis lika trevligt som vanligt.
Boken handlar om 15-åriga Sam som ofrivilligt blir pappa. Det handlar om tonårstankar och familjeliv, om skateboardåkning och Storbritannien. Det handlar om sånt som livet kan bjuda på som man inte riktigt väntat eller velat, och hur en tonåring då kan tänkas reagera. Som vanligt när det gäller Hornby är det en bok som gjord för att bli film – med Hugh Grant i rollen som... ja kanske Sams omogne pappa?
Hursomhelst – jag minns att vi gillade boken. Vi gillade Sam, och att boken är skriven ur hans perspektiv och inte tjejens som brukligt när det handlar om graviditeter. Jag minns att vi tyckte om språket – även om en del till viss del störde sig på Hornbys försök att låta ungdomlig och skriva om skateboardkultur. Jag minns att vi gillade ämnet – tonårsgraviditeter, och att den fungerar som såväl vuxen- som ungdomsbok. Och jag minns hur vi som vanligt gled över i diskussioner om livet utanför boken – om tonårsgraviditeter idag, och ofrånkomligt – om framtida eventuella graviditeter.
Men jag minns även, och det här hade jag inte kunnat glömma även om jag hade försökt – att Sara fullkomligen avskydde boken. Jag minns det eftersom det aldrig hänt hittills i bokklubbens historia, och för att Sara är en sån där människa som liksom gillar litteratur per se, och som alltid ser i alla fall någonting gott i alla böcker. När nu hennes lyriska utläggningar om språk, innehåll och motiv uteblev och förbyttes mot en sågning vid fotknölarna, och när vi andra samtidigt lovordade boken, blev det liksom lite… annorlunda. Men det är väl just för att få uppleva sådana situationer som man ska ha en bokklubb. Det är när alla inte alltid tycker likadant som de mest spännande mötena uppstår. Jag minns inte riktigt hur Sara beskrev boken, men jag tror det handlade om att den var patetisk, att Hornbys språk inte nådde fram, att personerna i boken inte engagerade, och jag minns att varken vi eller Sara lyckades övertyga den andra om bokens förtjänster eller brister.
Och som om inte detta vore nog, så minns jag att kvällen blev annorlunda mot de vanliga sammankomsterna även när det kom till den punkt då det som brukligt brukar presenteras nya böcker. Vi hade inga böcker att presentera till nästa gång, och ingen dramatisk röstning ägde därför rum. Men lugn nu, kära läsare, dra inga förhastade slutsatser om att bokklubben bestämt sig för att lägga ned eller något annat lika fruktansvärt (om du vill så kommer du förhoppningsvis kunna följa vår resa i många långa år framöver). Det var helt enkelt så att vi bestämt oss för att till nästa gång vidga våra kulturella ramar och läsa dikter, och dessa dikter behövde ingen presentation (hur det gick med denna diktläsning kommer ni förhoppningsvis snart kunna läsa om här på bloggen).
Så jag minns att det blev en lite annorlunda LIV-träff. Annorlunda, men minst lika trevlig.
/Ida
- med reservation för att minnet kanske svikit eller förändrat sig
Boken handlar om 15-åriga Sam som ofrivilligt blir pappa. Det handlar om tonårstankar och familjeliv, om skateboardåkning och Storbritannien. Det handlar om sånt som livet kan bjuda på som man inte riktigt väntat eller velat, och hur en tonåring då kan tänkas reagera. Som vanligt när det gäller Hornby är det en bok som gjord för att bli film – med Hugh Grant i rollen som... ja kanske Sams omogne pappa?
Hursomhelst – jag minns att vi gillade boken. Vi gillade Sam, och att boken är skriven ur hans perspektiv och inte tjejens som brukligt när det handlar om graviditeter. Jag minns att vi tyckte om språket – även om en del till viss del störde sig på Hornbys försök att låta ungdomlig och skriva om skateboardkultur. Jag minns att vi gillade ämnet – tonårsgraviditeter, och att den fungerar som såväl vuxen- som ungdomsbok. Och jag minns hur vi som vanligt gled över i diskussioner om livet utanför boken – om tonårsgraviditeter idag, och ofrånkomligt – om framtida eventuella graviditeter.
Men jag minns även, och det här hade jag inte kunnat glömma även om jag hade försökt – att Sara fullkomligen avskydde boken. Jag minns det eftersom det aldrig hänt hittills i bokklubbens historia, och för att Sara är en sån där människa som liksom gillar litteratur per se, och som alltid ser i alla fall någonting gott i alla böcker. När nu hennes lyriska utläggningar om språk, innehåll och motiv uteblev och förbyttes mot en sågning vid fotknölarna, och när vi andra samtidigt lovordade boken, blev det liksom lite… annorlunda. Men det är väl just för att få uppleva sådana situationer som man ska ha en bokklubb. Det är när alla inte alltid tycker likadant som de mest spännande mötena uppstår. Jag minns inte riktigt hur Sara beskrev boken, men jag tror det handlade om att den var patetisk, att Hornbys språk inte nådde fram, att personerna i boken inte engagerade, och jag minns att varken vi eller Sara lyckades övertyga den andra om bokens förtjänster eller brister.
Och som om inte detta vore nog, så minns jag att kvällen blev annorlunda mot de vanliga sammankomsterna även när det kom till den punkt då det som brukligt brukar presenteras nya böcker. Vi hade inga böcker att presentera till nästa gång, och ingen dramatisk röstning ägde därför rum. Men lugn nu, kära läsare, dra inga förhastade slutsatser om att bokklubben bestämt sig för att lägga ned eller något annat lika fruktansvärt (om du vill så kommer du förhoppningsvis kunna följa vår resa i många långa år framöver). Det var helt enkelt så att vi bestämt oss för att till nästa gång vidga våra kulturella ramar och läsa dikter, och dessa dikter behövde ingen presentation (hur det gick med denna diktläsning kommer ni förhoppningsvis snart kunna läsa om här på bloggen).
Så jag minns att det blev en lite annorlunda LIV-träff. Annorlunda, men minst lika trevlig.
/Ida
- med reservation för att minnet kanske svikit eller förändrat sig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)