”Kommer inte komma ihåg om trettio år” står det i mina anteckningar från en träff i juni 2011. För mig räckte det uppenbarligen med etthundratio dagar. Visserligen får jag erkänna att jag inte läst romanen, men något kan man ju tycka att jag skulle minnas. Eftersom jag ändå inte gör det får ni istället mina anteckningar. Jag ger er Andrew Taylors Det blödande hjärtat i etthundratio ord:
1800-talsstil, allvetande berättare som ska mästra, befriande att slutet inte var omvälvande, besviken på slutet, besviken över upplösningen, dagboken, engelsk, får en bild av hur allt ser ut, ingen action, ingen deckare, inte spännande, kommer inte komma ihåg om trettio år, konstig turn på slutet, loomed like a dirty wedding cake, lämnade inget bestående, lämnar inget efter sig. Behöver alla böcker det?, lätt att komma in i, lättläst, mellanbok, morsan och mannen – sex i huset?, mysbok, många namn, obehaglig, okej – lite mysig, ordspråk, platt fall, realistisk, sammanhållen med alla karaktärer, skitdåligt slut, skvaller, slätstruken, spännande, spänningsroman, störiga kommentarer, tråkig, tråkig läsupplevelse, Virgina Wolf – Eget rum – fint eller pretto?, välskriven, välöversatt.
”Nä, men jag har sett filmen”-temat gav oss Fight club av Chuck Palahniuk, The children of men av PD James och Little women av Louisa May Alcott. Trots att alla inte sett filmen blev det Fight club vi bestämde oss för att läsa. (Och det gjorde även jag.)
utan minne, men med anteckningsbok
Isabella
lördag 1 oktober 2011
måndag 26 september 2011
Östrogenrelaterad autism?
18 september 2011
Hemma hos Elin
diskussionsbok: Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk
Boken i centrum för dagens träff har kommit oss till känna genom diverse Babelpresentationer, lovord från samma litteraturprogram och viskningar om att denna polska kan och bör vara en framtida nobelpriskandidat.
Romanen handlar om en ensam kvinna som lever precis vid gränsen till Tjeckien. Hon har två lika isolerade, manliga och lite egna grannar. Resten av de närliggande husen tillhör sommargäster, vars hus vår hjältinna ser om då de inte är där. Själv brinner hon för astrologi, ställande av horoskop och inte minst för djur och dessas välmående. Hon när därför ett hat mot de jägare som enligt henne tar liv av pur lust och glädje, utan några som helst känslor av skam eller skuld. När en av hennes närmsta grannar plötsligt upptäcks död i sitt ensliga hus inleds en rad händelser som sätter vår hjältinna i centrum för både invånare och rättsväsende i det lilla samhället och i den i utkanten belägna stugbyn.
Vi älskar Tokarczuks språk och översättningen, kommer vi överens om, måste vara otroligt skickligt gjord. Det känns som att läsa på originalspråk. Även om vissa av oss anser att språket spretar så passar det i sammanhanget och för denna egna kvinnas berättelse. Vi älskar att den känns både gammaldags och nutida på samma gång. Aktuell. Tidlös. Vi liknar hennes författarskap vid en lättillgängligare Herta Müller.
Vi gillar skarpt Tokarczuks huvudkaraktär, hennes sätt att uppfinna sitt eget språk, sätta stor bokstav där hon vill, skapa sin egna tankevärld och sanning kring planeter, stjärnor och hus. Sättet att agera och tänka lockar till många höga skratt, mellan sidorna.
Det är även fantastiskt att läsa en bok där man sympatiserar och känner för nästintill alla karaktärer, men speciellt de som rör sig runt vår hjältinna. Även de män som beskrivs som offer för testosteronrelaterad autism, alltså män som tystnat och mest börjat intressera sig för ordning, små byggnadsarbeten och biografier, tycks om av bokcirkeln. Tokarczuk har en förmåga att kombinera det tunga och svåra med det mysiga och den enkla människans lättsinne och komik.
En av oss tyckte att boken, omslaget och intrigen kändes extremt pretentiös till en början; Blake-citat som avbryter varandra, en modern konstnärs bilder dyker upp mitt i boken och det är så klart ett litet och udda förlag som ger ut det. Men som tur är släpper detta till fördel för den både intet- och allsägande berättelsen. Det handlar om natur, det handlar om mänsklighet och det handlar om hämnd.
Slutet ska vi så klart inte avslöja, men det kan nämnas att det diskuteras vilt. Var det ett värdigt slut? Var det det vi hade förväntat oss? Gjorde det boken och berättelsen rättvisa? Vad blir budskapet i slutändan? Vad vill författarinnan säga och vad uppfattar vi som läsare? Är vi cyniska eller naiva?
Diskussionerna ledde oss in på astrologins logik, om sådan finns, nerladdande av en aura-app och till slut till en ny omröstning med ett boktema inte långt ifrån astrologins horisonter:
Jenny hade på grund av bokcirkelns geografiskt ensidiga författarval valt endast asiatiska författare, eftersom in libris veritas inte läst någon dito. Dessutom var alla författarna från Indien. Valet och röstningen stod mellan 50-talets R.K. Narayans bok Guiden, 90-talets Arundhati Roys De små tingens Gud och den nutida Aravind Adiga och dennes nyutgivna pocket Den vita tigern. Den sistnämnda gick vinnande ut röstningsmomentet.
Just det, vår hjältinna hette Janina Duszejko.
bakom skrivmaskinen
Jenny
Hemma hos Elin
diskussionsbok: Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk
Boken i centrum för dagens träff har kommit oss till känna genom diverse Babelpresentationer, lovord från samma litteraturprogram och viskningar om att denna polska kan och bör vara en framtida nobelpriskandidat.
Romanen handlar om en ensam kvinna som lever precis vid gränsen till Tjeckien. Hon har två lika isolerade, manliga och lite egna grannar. Resten av de närliggande husen tillhör sommargäster, vars hus vår hjältinna ser om då de inte är där. Själv brinner hon för astrologi, ställande av horoskop och inte minst för djur och dessas välmående. Hon när därför ett hat mot de jägare som enligt henne tar liv av pur lust och glädje, utan några som helst känslor av skam eller skuld. När en av hennes närmsta grannar plötsligt upptäcks död i sitt ensliga hus inleds en rad händelser som sätter vår hjältinna i centrum för både invånare och rättsväsende i det lilla samhället och i den i utkanten belägna stugbyn.
Vi älskar Tokarczuks språk och översättningen, kommer vi överens om, måste vara otroligt skickligt gjord. Det känns som att läsa på originalspråk. Även om vissa av oss anser att språket spretar så passar det i sammanhanget och för denna egna kvinnas berättelse. Vi älskar att den känns både gammaldags och nutida på samma gång. Aktuell. Tidlös. Vi liknar hennes författarskap vid en lättillgängligare Herta Müller.
Vi gillar skarpt Tokarczuks huvudkaraktär, hennes sätt att uppfinna sitt eget språk, sätta stor bokstav där hon vill, skapa sin egna tankevärld och sanning kring planeter, stjärnor och hus. Sättet att agera och tänka lockar till många höga skratt, mellan sidorna.
Det är även fantastiskt att läsa en bok där man sympatiserar och känner för nästintill alla karaktärer, men speciellt de som rör sig runt vår hjältinna. Även de män som beskrivs som offer för testosteronrelaterad autism, alltså män som tystnat och mest börjat intressera sig för ordning, små byggnadsarbeten och biografier, tycks om av bokcirkeln. Tokarczuk har en förmåga att kombinera det tunga och svåra med det mysiga och den enkla människans lättsinne och komik.
En av oss tyckte att boken, omslaget och intrigen kändes extremt pretentiös till en början; Blake-citat som avbryter varandra, en modern konstnärs bilder dyker upp mitt i boken och det är så klart ett litet och udda förlag som ger ut det. Men som tur är släpper detta till fördel för den både intet- och allsägande berättelsen. Det handlar om natur, det handlar om mänsklighet och det handlar om hämnd.
Slutet ska vi så klart inte avslöja, men det kan nämnas att det diskuteras vilt. Var det ett värdigt slut? Var det det vi hade förväntat oss? Gjorde det boken och berättelsen rättvisa? Vad blir budskapet i slutändan? Vad vill författarinnan säga och vad uppfattar vi som läsare? Är vi cyniska eller naiva?
Diskussionerna ledde oss in på astrologins logik, om sådan finns, nerladdande av en aura-app och till slut till en ny omröstning med ett boktema inte långt ifrån astrologins horisonter:
Jenny hade på grund av bokcirkelns geografiskt ensidiga författarval valt endast asiatiska författare, eftersom in libris veritas inte läst någon dito. Dessutom var alla författarna från Indien. Valet och röstningen stod mellan 50-talets R.K. Narayans bok Guiden, 90-talets Arundhati Roys De små tingens Gud och den nutida Aravind Adiga och dennes nyutgivna pocket Den vita tigern. Den sistnämnda gick vinnande ut röstningsmomentet.
Just det, vår hjältinna hette Janina Duszejko.
bakom skrivmaskinen
Jenny
LIV läser historical romance
Träffen innan denna, den 12 februari i Malins lägenhet, hade tre väldigt romance-iska omslag vandrat en runda på förslag i vår bokcirkel. Alla böcker var skrivna av den magnifika och lovordade Loretta Chase, mästarinna i romance-genren. Vinnande ur röstningen gick "boken med mest snusk". Jag tror vi alla tänkte att: "Ska det va så ska det va!"
"Don't Tempt me" är den historiskromantiska romanen om den unga excentriska, exotiska och inpulsiva kvinnan Zoe Lexham som efter ett halvt liv i främmande land (i ett Harem) återvänder till det pryda och aristokratiska England där hon försöker "hålla sig i schack". Hennes sensuella sätt och otvungna uppträdande går inte riktigt ihop med familjens förhoppningar, men lockar desto mer den uttråkade casanovan AKA Lucian de Grey Duke of Marchmont, som numera är i behov av en utmaning. På bokens baksida heter det: "She knows everything a young lady shouldn't and nothing she ought to know. She's a walking scandal, with no hope of a future... unless someone can civilize her."
http://www.romancebookcovers.com/
Tidigare har in libris veritas läst romanceboken Soulless, men då så kallad Steampunk Romance. Denna var en positiv överraskning för många av cirkelns medlemmar. Denna bok gick dock mycket ris men även en del ros. Diskussionerna kretsade kring syftet med att läsa denna typ av litteratur. Hälften av gruppen tycker att hon är rolig och har ett underhållande språk, medan andra halvan bara tycker att det är ett dåligt författarskap. Och är klyschorna berättigade bara för att det är romance? Varför accepterar man plötsligt denna kvinnobild och just i detta fall, denna orientalism? Vi har svårt att bestämma oss för om författaren är seriös eller om hon bara har ordentlig distans till klyschorna. Frågan är också om majoriteten av hennes läsarkrets har det? Distans alltså.
Dock lockade boken till många citatuppläsningar. Det blir både löjligt, otroligt roligt och snuskigt. En av oss hade en speciell fallenhet för att härma den manliga huvudkaraktären i hans vånda: "Oh, but no!" Många av oss tyckte att det var underhållande läsning, även om det mesta kändes som en lång startsträcka i riktning mot bokens kärna/klimax/essens. Kring detta tema sas bland annat: "oerhört otändande namn på könen", "...men vad är det för mening med boken? Vad får man? Man blir liite kåt...".
I slutändan blir det ändå så att vi uppfattar boken som ett försök till provokation, men att den tyvärr faller tillbaka på fördomarna. Den kommer nog att snart falla ur vårt mentala minnesbibliotek, även om vi uppskattar dess fantastiska funktion som spridning av läslust!
Dessutom gav boken oss anledning att ge årsfestmaten ett passionerat och kryddigt tema. Det bjöds på "Haremsmat" och efterrätten bestod av en afrodisisk chokladkaka med passionsfrukt och chili.
Dessutom tyckte vi hemskt mycket om det dubbla omslaget: (och här trodde jag även att jag skulle kunna lägga upp en bild på det inre omslaget som är av en lite mer explicit karaktär, men det verkar som att det finns en hemlig romance-lag om att dessa inte får läggas upp på internet, så istället får vi rekommendera att man går till närmaste bokhandel och kollar in romanceböcker med dubbla omslag! Mycket nöje!)
Vi röstade även denna kväll fram våra favoritböcker, ur 2010 års läsning i bokcirkeln:
Bästa bok blev Sofi Oksanens Stalins kossor
Bästa bokklubbsbok/diskussionsbok blev skräcknovellssamlingen Vålnader av Joe Hill
"Don't Tempt me" är den historiskromantiska romanen om den unga excentriska, exotiska och inpulsiva kvinnan Zoe Lexham som efter ett halvt liv i främmande land (i ett Harem) återvänder till det pryda och aristokratiska England där hon försöker "hålla sig i schack". Hennes sensuella sätt och otvungna uppträdande går inte riktigt ihop med familjens förhoppningar, men lockar desto mer den uttråkade casanovan AKA Lucian de Grey Duke of Marchmont, som numera är i behov av en utmaning. På bokens baksida heter det: "She knows everything a young lady shouldn't and nothing she ought to know. She's a walking scandal, with no hope of a future... unless someone can civilize her."
http://www.romancebookcovers.com/
Tidigare har in libris veritas läst romanceboken Soulless, men då så kallad Steampunk Romance. Denna var en positiv överraskning för många av cirkelns medlemmar. Denna bok gick dock mycket ris men även en del ros. Diskussionerna kretsade kring syftet med att läsa denna typ av litteratur. Hälften av gruppen tycker att hon är rolig och har ett underhållande språk, medan andra halvan bara tycker att det är ett dåligt författarskap. Och är klyschorna berättigade bara för att det är romance? Varför accepterar man plötsligt denna kvinnobild och just i detta fall, denna orientalism? Vi har svårt att bestämma oss för om författaren är seriös eller om hon bara har ordentlig distans till klyschorna. Frågan är också om majoriteten av hennes läsarkrets har det? Distans alltså.
Dock lockade boken till många citatuppläsningar. Det blir både löjligt, otroligt roligt och snuskigt. En av oss hade en speciell fallenhet för att härma den manliga huvudkaraktären i hans vånda: "Oh, but no!" Många av oss tyckte att det var underhållande läsning, även om det mesta kändes som en lång startsträcka i riktning mot bokens kärna/klimax/essens. Kring detta tema sas bland annat: "oerhört otändande namn på könen", "...men vad är det för mening med boken? Vad får man? Man blir liite kåt...".
I slutändan blir det ändå så att vi uppfattar boken som ett försök till provokation, men att den tyvärr faller tillbaka på fördomarna. Den kommer nog att snart falla ur vårt mentala minnesbibliotek, även om vi uppskattar dess fantastiska funktion som spridning av läslust!
Dessutom gav boken oss anledning att ge årsfestmaten ett passionerat och kryddigt tema. Det bjöds på "Haremsmat" och efterrätten bestod av en afrodisisk chokladkaka med passionsfrukt och chili.
Dessutom tyckte vi hemskt mycket om det dubbla omslaget: (och här trodde jag även att jag skulle kunna lägga upp en bild på det inre omslaget som är av en lite mer explicit karaktär, men det verkar som att det finns en hemlig romance-lag om att dessa inte får läggas upp på internet, så istället får vi rekommendera att man går till närmaste bokhandel och kollar in romanceböcker med dubbla omslag! Mycket nöje!)
Vi röstade även denna kväll fram våra favoritböcker, ur 2010 års läsning i bokcirkeln:
Bästa bok blev Sofi Oksanens Stalins kossor
Bästa bokklubbsbok/diskussionsbok blev skräcknovellssamlingen Vålnader av Joe Hill
/Jenny
lördag 17 september 2011
Maken eller När kärleken inte räcker till
Det är sensommar i Uppsala och Livs 45:e bok ska diskuteras. Sex medlemmar träffas, äter soppa och klämmer på en liten bäbis som plötsligt finns i Livs omgivning. Självklart överlämnas en litterär gåva från Liv, nämligen en muminpappa i plysch, nästan i samma storlek som det lilla livet. När den nyblivna mamman tagit sitt barn och mumintroll och begett sig hemåt börjar den litterära diskussionen. En medlem har läst ut hela romanen, medan de andra har läst mer eller mindre hela boken.
Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.
Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.
Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.
Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.
Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.
Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.
Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:
Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)
Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.
Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”
Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.
Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.
Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.
Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.
Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.
Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.
Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:
Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)
Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.
Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”
tisdag 30 augusti 2011
LIV-helg i Roslagens famn
En fredag i början av juli träffas nästan samtliga av LIV:s medlemmar i en sjöbod ute i Roslagen. Vi befinner oss i skuggan av ett kärnkraftverk och ror ut på havet för att möjligtvis få en liten skymt av verket. Dimman ligger dock tjock över vattnet, så vi ser inte längre än bort till närmsta kobbe. Kärnkraftverket gör sig dock påmint i form av något som ser ut som en klockradio uppställd på en hylla i sjöboden. Apparaten ska varna om något obehagligt händer, vilket tack och liv inte inträffar. Fredagskvällen tar slut efter två litterära frågesporter och nattbad, varpå vi går till sängs.
På lördagsförmiddagen hittar vi pocketböcker, en tekanna, smörknivar och ett tvålfat på en bakluckeloppis. Tyvärr glömdes tvålfatet kvar på loppisbordet. Efter en rejäl smörgåslunch på ett femtiotalsfik i Östhammar återvänder vi till sjöboden och ytterligare en frågesport, dock inte av litterär art. Detta melodikryss vinns av en mycket förvånad Liv-medlem, som vann för att hon visste namnet på en mer Backstreet Boys-medlem än andrapristagaren. Efter en fästingoperation och en storslagen grillmiddag inleds sedan diskussionen av Fight Club klockan 20.41 på lördagskvällen.
En medlem hade inte hunnit läsa särskilt långt i romanen, men drogs in i den på en gång. En annan läste romanen på en strand i Grekland, och tyckte att den passade utmärkt som strandlektyr. En tredje tyckte att den var kul att läsa, men att den ballade ur lite i slutet. En fjärde medlem är glad att hon läst den och hon gillar konceptet. En femte medlem är väldigt kluven, men tycker att romanen är spännande och bra skriven. En sjätte medlem tyckte att romanen var lite svår att ta till sig, men att den var helt ok. En sjunde och sista medlem hade bara läst 40 sidor och kunde inte riktigt uttala sig om romanen.
Fight Club är som vi ser det en roman om våld, samhällskritik och mansideal. Lättsmält, populärkulturellt pretto, utbrister en medlem. Vältrande i våld, utbrister en annan. Är denna orgie av våld nödvändig? Måste det skrivas in i minsta detalj? Vi diskuterar översättningen och finner Big Bobs svenske version Bauta-Bob aningen mer sympatisk på grund av det töntiga namnet. Vi diskuterar rymdapor och den överraskande vändningen romanen tar mot romanens mitt.
Ständigt dessa unga män, säger en medlem. Vi diskuterar dessa unga, missförstådda män ett tag. De som inte verkar hitta sin plats i samhället. I denna roman tar de till våldet som ventil. Genom våldet får de utlopp för känslor, något som inte verkar rymmas i männens vardag. Vi tolkar detta mer som en kritik av samhället som det är idag – att det inte tillåter samma känsloyttringar och normer för personer som definieras som män till skillnad mot personer som definieras som kvinnor. Vad vi ser som en kritik av machoidealet vet vi dock inte om andra ser. En medlem anser att många, särskilt unga män, verkar referera till boken eller filmen Fight Club som en cool bok/film om våld. Därefter stannar diskussionen vid dessa unga män som läser Fight Club för att det är en kulttbok och för att det är en häftig bok om våld.
Ett par av oss är kluvna inför boken. Vi hade förväntat oss mer, men vi vet inte om det har med boken eller oss själva att göra. Kanske har vi för höga förväntningar på denna kultroman. Kanske missar vi det storslagna i den. Vi vet inte. Kvällen blir så sakteliga mörkare och vi går nästan om varandra i vår diskussion. Vi diskuterar själva texttolkningen ett tag, och finner oss fångade i den hermeneutiska cirkeln. Här har jag slutat anteckna. Diskussionen om Fight Club anses avslutad då ytterligare en medlem opererar bort en fästing.
Som vanligt är presenteras nya böcker. Böckerna har det gemensamt att de återfanns i Idas bokhylla och att de alla på något sätt handlar om ”kvinnan” – kvinnans historia, kvinnans kropp och kvinnans relation till mannen. Böckerna som det röstas mellan är Min mormors historia (antologi), Smuts – Katarina Wennstam och Maken – Gun-Britt Sundström. Den sistnämnda, som har blivit presenterad av samma liv-medlem tidigare, vinner. Lördagskvällen avslutas sedan med en litterär Jag-har-aldrig, där samtliga medlemmar förtär alkoholhaltig dryck till påståendet Jag har aldrig läst Röda Rummet.
Undertecknat
Sara
På lördagsförmiddagen hittar vi pocketböcker, en tekanna, smörknivar och ett tvålfat på en bakluckeloppis. Tyvärr glömdes tvålfatet kvar på loppisbordet. Efter en rejäl smörgåslunch på ett femtiotalsfik i Östhammar återvänder vi till sjöboden och ytterligare en frågesport, dock inte av litterär art. Detta melodikryss vinns av en mycket förvånad Liv-medlem, som vann för att hon visste namnet på en mer Backstreet Boys-medlem än andrapristagaren. Efter en fästingoperation och en storslagen grillmiddag inleds sedan diskussionen av Fight Club klockan 20.41 på lördagskvällen.
En medlem hade inte hunnit läsa särskilt långt i romanen, men drogs in i den på en gång. En annan läste romanen på en strand i Grekland, och tyckte att den passade utmärkt som strandlektyr. En tredje tyckte att den var kul att läsa, men att den ballade ur lite i slutet. En fjärde medlem är glad att hon läst den och hon gillar konceptet. En femte medlem är väldigt kluven, men tycker att romanen är spännande och bra skriven. En sjätte medlem tyckte att romanen var lite svår att ta till sig, men att den var helt ok. En sjunde och sista medlem hade bara läst 40 sidor och kunde inte riktigt uttala sig om romanen.
Fight Club är som vi ser det en roman om våld, samhällskritik och mansideal. Lättsmält, populärkulturellt pretto, utbrister en medlem. Vältrande i våld, utbrister en annan. Är denna orgie av våld nödvändig? Måste det skrivas in i minsta detalj? Vi diskuterar översättningen och finner Big Bobs svenske version Bauta-Bob aningen mer sympatisk på grund av det töntiga namnet. Vi diskuterar rymdapor och den överraskande vändningen romanen tar mot romanens mitt.
Ständigt dessa unga män, säger en medlem. Vi diskuterar dessa unga, missförstådda män ett tag. De som inte verkar hitta sin plats i samhället. I denna roman tar de till våldet som ventil. Genom våldet får de utlopp för känslor, något som inte verkar rymmas i männens vardag. Vi tolkar detta mer som en kritik av samhället som det är idag – att det inte tillåter samma känsloyttringar och normer för personer som definieras som män till skillnad mot personer som definieras som kvinnor. Vad vi ser som en kritik av machoidealet vet vi dock inte om andra ser. En medlem anser att många, särskilt unga män, verkar referera till boken eller filmen Fight Club som en cool bok/film om våld. Därefter stannar diskussionen vid dessa unga män som läser Fight Club för att det är en kulttbok och för att det är en häftig bok om våld.
Ett par av oss är kluvna inför boken. Vi hade förväntat oss mer, men vi vet inte om det har med boken eller oss själva att göra. Kanske har vi för höga förväntningar på denna kultroman. Kanske missar vi det storslagna i den. Vi vet inte. Kvällen blir så sakteliga mörkare och vi går nästan om varandra i vår diskussion. Vi diskuterar själva texttolkningen ett tag, och finner oss fångade i den hermeneutiska cirkeln. Här har jag slutat anteckna. Diskussionen om Fight Club anses avslutad då ytterligare en medlem opererar bort en fästing.
Som vanligt är presenteras nya böcker. Böckerna har det gemensamt att de återfanns i Idas bokhylla och att de alla på något sätt handlar om ”kvinnan” – kvinnans historia, kvinnans kropp och kvinnans relation till mannen. Böckerna som det röstas mellan är Min mormors historia (antologi), Smuts – Katarina Wennstam och Maken – Gun-Britt Sundström. Den sistnämnda, som har blivit presenterad av samma liv-medlem tidigare, vinner. Lördagskvällen avslutas sedan med en litterär Jag-har-aldrig, där samtliga medlemmar förtär alkoholhaltig dryck till påståendet Jag har aldrig läst Röda Rummet.
Undertecknat
Sara
onsdag 1 juni 2011
”det känns som att det är någonting vi inte förstår”
Efter utomhustacos och efter att ha bevittnat en tragisk möhippa, gav sig LIV denna kväll ikast med Don Delillos bok Mao II – Den stora massans ensamhet. Delillo var, för de flesta av oss, innan detta en tämligen okänd författare, men som omskrivits som ”en av de centrala gestalterna i den litterära postmodernismen” och som enligt den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom kan ses som en av de fyra stora författarna av sin tid, tillsammans med Thomas Pynchon, Philip Roth och Cormac McCarthy. Många yngre författare som Bret Easton Ellis och David Foster Wallace anger DeLillo som influens. Detta tycker många av oss såklart låter spännande. Och så titeln dessutom – Mao II – Den stora massans ensamhet. En bok som handlar om Bill Gray, en mytomspunnen författare, som lever avskuren från världen och skriver på sitt stora verk. Om Scott och Karen som är hans hängivna assistenter, om en svensk fotograf som reser världen runt för att fotografera författare och om en annan författare som sitter fången i Beirut. Enligt baksidetexten behandlar boken ”de stora frågorna om den lilla människans livsvillkor”. Det kunde nog allt bli nåt.
Men det blev det inte. Eller, allting blir ju alltid nånting, men det här kanske inte blev som vi trott. Jag ska försöka förklara.
Själva temat i sig känns bra, och boken börjar lovande med ett avsnitt om ett massbröllop inom Moonsekten i USA, som tydligt belyser ensamheten i den stora massan genom såväl Karen, som väljer att gifta sig på detta sätt, och hennes far, som desperat försöker hitta henne med blicken och förstå varför hon gör det. Men sen spricker och spretar det iväg åt olika håll. Kanske vill Delillo för mycket, för vi är ganska eniga om att det här inte håller. Det är ensamhet, författarskap, massan, terrorism, religion, psykologi….
Det känns pretentiöst. Vi använder ord som svår att komma in i, spretig och en kamp att inte hoppa över delar av sidan. Malin menar att boken är full av citat som hon borde tycka om, men som hon inte orkar sätta sig in i. Och Anna menar att hon kommer in i språket, men bara för att hela tiden kastas ut igen. Framför allt är det dock kanske känslan av att det är någonting vi inte förstår som dominerar. Vad vill författaren säga med boken? Det är en bok vi ville tycka om, men där det hela tiden är någonting som stör och som Sara uttrycker det - Det känns som det är nåt jag inte fattar – har jag missat nåt?
Men så, mitt i allt det där vi blir förvirrade av, sticker några bitar ut. Den inledande scenen med massbröllopet hos Moon-sekten. Eller stycket om Kohemenis död. Temat om ensamheten i den stora massan - hur olika ensamma människor hittar varandra men ändå fortsätter vara ensamma. Två fina bilder målas upp i boken – av författaren som den mest ensamma som finns och av ensamma Karen som söker massan. Stycket där Karen vandrar runt i New York lyfts av någon fram som ett av bokens bästa. Någon annan tycker om den stämning som läsningen ger – att ständigt vara på avstånd och liksom se allt genom en dimma. Även beskrivningen av pojken och fången i Beirut lyfts fram som en stark sida. Och nånstans här kommer vi in på om boken kanske handlar om kampen mellan terrorismen och litteraturen, och vilken av dem som förändrar världen mest.
Personkulten har en stor plats i boken. Kring författaren Bill. Kring Mao. Känns det inte lite långsökt att alla i boken pratar om Mao? Kanske, men långsökt eller inte, och stilistiskt okej eller inte, så blir det i alla fall en tydlig symbol för bokens tema om viljan att tillhöra något. Om just den stora massan och dess ensamhet.
I diskussionen kommer vi såklart in på Paul Auster. Det är kanske inte så konstigt eftersom DN nyligen publicerade en intervju med Auster, som då nämner Delillo som sin närmsta vän. Artikeln handlade förövrigt om att inte nå fram till författaren – om den onåbare författaren och om kultstämningen som kan uppstå kring en författare. Hoppsan – ett tema som plötsligt kändes väldigt nära temat hos Delillo.
Hur sammanfattar man då detta? Det var en bok som blev annorlunda när man pratat om den. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. Det är en bok som många av oss kanske inte skulle rekommendera, om man inte vill känna sig förvirrad eller har lust att övertolka varje mening i en bok och sen kanske känna sig smart. För här finns det nog meningar att tolka. Om man orkar. Men vi orkar nog inte hela vägen fram. Men den är såklart en läsupplevelse och ger någonting, som varje bok ju gör. Eller kanske har vi analyserat sönder den och sökt för mycket efter någonting som inte finns – kanske tror vi att det ska vara djupare än det är? Vi vet inte. Ni kanske kan berätta för oss när ni läst den.
Till nästa gång läser vi något mer lättsamt. Annica presenterade tre deckare och vi drar alla en lättnadens suck efter ovanstående läsupplevelse. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och De fyras tecken av Arthur Connan Doyle fick se sig besegrade av Det blödande hjärtat av Andrew Taylor.
Kvällen fortsatte i lättsamhetens tecken med Eurovision Song Contest och heliga löften om att i framtiden ordna världens roligaste möhippor åt varandra.
/Ida
Men det blev det inte. Eller, allting blir ju alltid nånting, men det här kanske inte blev som vi trott. Jag ska försöka förklara.
Själva temat i sig känns bra, och boken börjar lovande med ett avsnitt om ett massbröllop inom Moonsekten i USA, som tydligt belyser ensamheten i den stora massan genom såväl Karen, som väljer att gifta sig på detta sätt, och hennes far, som desperat försöker hitta henne med blicken och förstå varför hon gör det. Men sen spricker och spretar det iväg åt olika håll. Kanske vill Delillo för mycket, för vi är ganska eniga om att det här inte håller. Det är ensamhet, författarskap, massan, terrorism, religion, psykologi….
Det känns pretentiöst. Vi använder ord som svår att komma in i, spretig och en kamp att inte hoppa över delar av sidan. Malin menar att boken är full av citat som hon borde tycka om, men som hon inte orkar sätta sig in i. Och Anna menar att hon kommer in i språket, men bara för att hela tiden kastas ut igen. Framför allt är det dock kanske känslan av att det är någonting vi inte förstår som dominerar. Vad vill författaren säga med boken? Det är en bok vi ville tycka om, men där det hela tiden är någonting som stör och som Sara uttrycker det - Det känns som det är nåt jag inte fattar – har jag missat nåt?
Men så, mitt i allt det där vi blir förvirrade av, sticker några bitar ut. Den inledande scenen med massbröllopet hos Moon-sekten. Eller stycket om Kohemenis död. Temat om ensamheten i den stora massan - hur olika ensamma människor hittar varandra men ändå fortsätter vara ensamma. Två fina bilder målas upp i boken – av författaren som den mest ensamma som finns och av ensamma Karen som söker massan. Stycket där Karen vandrar runt i New York lyfts av någon fram som ett av bokens bästa. Någon annan tycker om den stämning som läsningen ger – att ständigt vara på avstånd och liksom se allt genom en dimma. Även beskrivningen av pojken och fången i Beirut lyfts fram som en stark sida. Och nånstans här kommer vi in på om boken kanske handlar om kampen mellan terrorismen och litteraturen, och vilken av dem som förändrar världen mest.
Personkulten har en stor plats i boken. Kring författaren Bill. Kring Mao. Känns det inte lite långsökt att alla i boken pratar om Mao? Kanske, men långsökt eller inte, och stilistiskt okej eller inte, så blir det i alla fall en tydlig symbol för bokens tema om viljan att tillhöra något. Om just den stora massan och dess ensamhet.
I diskussionen kommer vi såklart in på Paul Auster. Det är kanske inte så konstigt eftersom DN nyligen publicerade en intervju med Auster, som då nämner Delillo som sin närmsta vän. Artikeln handlade förövrigt om att inte nå fram till författaren – om den onåbare författaren och om kultstämningen som kan uppstå kring en författare. Hoppsan – ett tema som plötsligt kändes väldigt nära temat hos Delillo.
Hur sammanfattar man då detta? Det var en bok som blev annorlunda när man pratat om den. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. Det är en bok som många av oss kanske inte skulle rekommendera, om man inte vill känna sig förvirrad eller har lust att övertolka varje mening i en bok och sen kanske känna sig smart. För här finns det nog meningar att tolka. Om man orkar. Men vi orkar nog inte hela vägen fram. Men den är såklart en läsupplevelse och ger någonting, som varje bok ju gör. Eller kanske har vi analyserat sönder den och sökt för mycket efter någonting som inte finns – kanske tror vi att det ska vara djupare än det är? Vi vet inte. Ni kanske kan berätta för oss när ni läst den.
Till nästa gång läser vi något mer lättsamt. Annica presenterade tre deckare och vi drar alla en lättnadens suck efter ovanstående läsupplevelse. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och De fyras tecken av Arthur Connan Doyle fick se sig besegrade av Det blödande hjärtat av Andrew Taylor.
Kvällen fortsatte i lättsamhetens tecken med Eurovision Song Contest och heliga löften om att i framtiden ordna världens roligaste möhippor åt varandra.
/Ida
tisdag 24 maj 2011
Tre kvinnor eller Spill (en damroman) av Sigrid Combüchen
”Lite spill har väl ingen dött av” sa jag och hällde vatten över köksbordet. Vi är tre kvinnor som äter vegetarisk fajitas och smuttar på ett glas rosé i en liten etta i Stockholm. Visst var uppslutningen inte den bästa vid denna LIV-sammankomst men trivselnivån var hög. Efter avklarad måltid och med den sedvanliga osten uppdukad gick vi in på dagens bok. Kanske satt romanens Hedda vid ett liknande bord med sin bror, Elsa och Luigi? Stockholm känns i alla fall som helt rätt plats för denna träff även om vi i romanen även besöker Lund och kontinenten. Stockholm är där den unga Hedda äntligen blir sin egen person, där hon går från att vara lydig familjeflicka till en ung kvinna som tar för sig av vad hon vill ha. Lund är istället platsen där den fiktiva (eller inte fullt så fiktiva) Sigrid Combüchen smyger omkring i skymningsljuset. Hedwig Langmark skriver sina brev från pensionärsstaden nere i Spanien men är nog i tanken snarare närmare Lund än Stockholm.
Vi möter tre kvinnor
i romanen: Hedda, Sigrid och Hedwig. Hedwig skriver brev till författaren Sigrid, hon känner igen sig i en av hennes böcker. De börjar brevväxla och sakta börjar Sigrids bild av Hedwig som ung (Hedda) ta form. Heddas historia är en efterkonstruktion, Sigrids idéer och fantasier om hur Hedwigs liv var och kunde ha varit. Sigrid och Hedwig är inte alltid ense om vad som egentligen hände och vad Hedda egentligen tänkte. Och det är vad som gör romanen så spännande – den väcker tankar både om vad som egentligen hände men också om vem som äger rätten att tolka och värdera en persons historia.
Titeln Spill
ger associationer till spillt vatten eller överblivet material av något slag. Hur talande är det då inte att Hedda från första sidan stävar på med hushållsbestyren och sömnadsarbetet – det blir så lite spill när Hedda arbetar får vi veta av Madame. Sigrid tycks mer fascineras av det förspillda med Heddas liv. Vad som kunnat hända och alla möjligheter som aldrig fick chansen att blomma ut. Men det tycker Hedwig bara är struntprat – vad vet Sigrid egentligen om hur hon kände och känner? Det är existentiella frågor maskerade i ett generationsdrama, där den utomstående Sigrid för den unga Heddas talan och Hedwig hamnar i försvarsställning. För hur vet man egentligen vad man vill med sitt liv? Hur vet man att man valt rätt? Och får man vara nöjd med hur det föll sig? Eller måste man alltid vilja att det skulle ha blivit mer? Dessa frågor lämnas åt läsaren att ta ställning till. Vi filosoferar över huruvida svaret blir olika beroende på var i livet man befinner sig. För kan en människa verkligen se likadant på sitt liv alldeles i början och i slutskedet? Omläsning fodras! Och var vi måhända lite för unga för boken? (Det känns som om det är den ständiga frågan).
En smått melankolisk
ton går igen hela berättelsen, som om det hela bara var en dröm, en eftertanke, något inte helt realiserat. Det ger romanen en smak av spill(bitar) – brev, tankar och en berättelse som kanske inte alls var tänkt att bli till samlas på sidorna. Denna medvetna spretighet samt det episodiska upplägget och de snabba bytena mellan olika personers perspektiv speglar hur historian om Hedda är en efterkonstruktion som skiljer sig från Hedwigs version av vad som verkligen hände. Melankolin förstärks av den oskuldsfullhet inför framtiden som visas i romanen. För oss som läser romanen med vår kunskap om att andra världskriget var alldeles bakom hörnet, får alla anspelningar på Tyskland och Mussolini oss att haja till – de går en kåre av obehag inför hur naivt Hedda och hennes vänner ser på sin omvärld. Samtidigt är det starkt av författaren att inte moralisera eller lägga in värderingar i Heddas berättelse – det hade förminskat historien och romanens karaktärer.
En damroman
är underrubriken. I romanen reser Sigrids med tåg, när en bekant ifrågasätter hennes författarskap snäser hon av honom med att hon just nu håller på med en damroman. Varför just en damroman? Varför är det ordet så laddat? Varför får användandet av en kvinnlig könsmarkör romanen att verka mindre viktig? Är det därför det eggar upp oss så? Vi drar snabbt paralleller mellan hur Hedda och Heddas mamma förväntas vara den snälla, uppoffrande kvinnorna som offrar allt för familjen. Hur en kvinnas intellekt har en underordnad betydelse eftersom hennes huvudsakliga funktion är att göra mannens liv så behagligt som möjligt. Här kolliderar vår tids syn på jämställdhet och 30-telets med varandra. Vi kan inte annat tro än att Sigrid Combüchen provoceras av detta till lika stor grad som oss. Dessutom kunde vi inte motstå att diskutera varför Sigrid Combüchen skrev in sig själv i romanen. Även om hon i efterordet hävdar att ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Varför provocerar det oss när författaren förverkligar sig själv på detta vis? Är det ett legitimt stilistiskt drag eller storhetsvansinne?
Ni kanske undrar
varför jag byter rad mitt i en mening utan någon särskild anledning? Det är precis den frågan jag skulle vilja ställa till Sigrid Combüchen. Romanen var lättläst, trevlig och intressant MEN jag blev oerhört uppretad på att de på de mest olägliga
ställen kom denna typ av radbrytningar. Det gjorde att jag helt kastades ut ur historieflödet och hade svårt att motivera mig att läsa. Stilistik i alla ära men ibland kan det gå för långt.
Nästa bok
presenterades av Sara. Hon hade kolla upp vårt bibliotek och kommit fram till att vi läst alldeles för lite asiatiskt, östeuropeiskt och amerikanskt. Hon krävde att vi skulle lyfta blicken mot framtida Nobelpristagare och presenterade: Roberto Bolano (2000) Om natten i Chile, Don Delillo (1990) Mao II – den stora massans ensamhet och Mircea Cartarescu (1996) Orbitór. Flest röster fick Don Delillo, och den diskuterat vi hemma hos Jenny i Uppsala.
Trevlig läsning
A
N
N
A
Vi möter tre kvinnor
i romanen: Hedda, Sigrid och Hedwig. Hedwig skriver brev till författaren Sigrid, hon känner igen sig i en av hennes böcker. De börjar brevväxla och sakta börjar Sigrids bild av Hedwig som ung (Hedda) ta form. Heddas historia är en efterkonstruktion, Sigrids idéer och fantasier om hur Hedwigs liv var och kunde ha varit. Sigrid och Hedwig är inte alltid ense om vad som egentligen hände och vad Hedda egentligen tänkte. Och det är vad som gör romanen så spännande – den väcker tankar både om vad som egentligen hände men också om vem som äger rätten att tolka och värdera en persons historia.
Titeln Spill
ger associationer till spillt vatten eller överblivet material av något slag. Hur talande är det då inte att Hedda från första sidan stävar på med hushållsbestyren och sömnadsarbetet – det blir så lite spill när Hedda arbetar får vi veta av Madame. Sigrid tycks mer fascineras av det förspillda med Heddas liv. Vad som kunnat hända och alla möjligheter som aldrig fick chansen att blomma ut. Men det tycker Hedwig bara är struntprat – vad vet Sigrid egentligen om hur hon kände och känner? Det är existentiella frågor maskerade i ett generationsdrama, där den utomstående Sigrid för den unga Heddas talan och Hedwig hamnar i försvarsställning. För hur vet man egentligen vad man vill med sitt liv? Hur vet man att man valt rätt? Och får man vara nöjd med hur det föll sig? Eller måste man alltid vilja att det skulle ha blivit mer? Dessa frågor lämnas åt läsaren att ta ställning till. Vi filosoferar över huruvida svaret blir olika beroende på var i livet man befinner sig. För kan en människa verkligen se likadant på sitt liv alldeles i början och i slutskedet? Omläsning fodras! Och var vi måhända lite för unga för boken? (Det känns som om det är den ständiga frågan).
En smått melankolisk
ton går igen hela berättelsen, som om det hela bara var en dröm, en eftertanke, något inte helt realiserat. Det ger romanen en smak av spill(bitar) – brev, tankar och en berättelse som kanske inte alls var tänkt att bli till samlas på sidorna. Denna medvetna spretighet samt det episodiska upplägget och de snabba bytena mellan olika personers perspektiv speglar hur historian om Hedda är en efterkonstruktion som skiljer sig från Hedwigs version av vad som verkligen hände. Melankolin förstärks av den oskuldsfullhet inför framtiden som visas i romanen. För oss som läser romanen med vår kunskap om att andra världskriget var alldeles bakom hörnet, får alla anspelningar på Tyskland och Mussolini oss att haja till – de går en kåre av obehag inför hur naivt Hedda och hennes vänner ser på sin omvärld. Samtidigt är det starkt av författaren att inte moralisera eller lägga in värderingar i Heddas berättelse – det hade förminskat historien och romanens karaktärer.
En damroman
är underrubriken. I romanen reser Sigrids med tåg, när en bekant ifrågasätter hennes författarskap snäser hon av honom med att hon just nu håller på med en damroman. Varför just en damroman? Varför är det ordet så laddat? Varför får användandet av en kvinnlig könsmarkör romanen att verka mindre viktig? Är det därför det eggar upp oss så? Vi drar snabbt paralleller mellan hur Hedda och Heddas mamma förväntas vara den snälla, uppoffrande kvinnorna som offrar allt för familjen. Hur en kvinnas intellekt har en underordnad betydelse eftersom hennes huvudsakliga funktion är att göra mannens liv så behagligt som möjligt. Här kolliderar vår tids syn på jämställdhet och 30-telets med varandra. Vi kan inte annat tro än att Sigrid Combüchen provoceras av detta till lika stor grad som oss. Dessutom kunde vi inte motstå att diskutera varför Sigrid Combüchen skrev in sig själv i romanen. Även om hon i efterordet hävdar att ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Varför provocerar det oss när författaren förverkligar sig själv på detta vis? Är det ett legitimt stilistiskt drag eller storhetsvansinne?
Ni kanske undrar
varför jag byter rad mitt i en mening utan någon särskild anledning? Det är precis den frågan jag skulle vilja ställa till Sigrid Combüchen. Romanen var lättläst, trevlig och intressant MEN jag blev oerhört uppretad på att de på de mest olägliga
ställen kom denna typ av radbrytningar. Det gjorde att jag helt kastades ut ur historieflödet och hade svårt att motivera mig att läsa. Stilistik i alla ära men ibland kan det gå för långt.
Nästa bok
presenterades av Sara. Hon hade kolla upp vårt bibliotek och kommit fram till att vi läst alldeles för lite asiatiskt, östeuropeiskt och amerikanskt. Hon krävde att vi skulle lyfta blicken mot framtida Nobelpristagare och presenterade: Roberto Bolano (2000) Om natten i Chile, Don Delillo (1990) Mao II – den stora massans ensamhet och Mircea Cartarescu (1996) Orbitór. Flest röster fick Don Delillo, och den diskuterat vi hemma hos Jenny i Uppsala.
Trevlig läsning
A
N
N
A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)