En torsdagkväll i juni månads början träffas vi i det Larssonska hemmet. Vinet tronar på köksbänken och osten är framdukad på vardagsrumsbordet. I två av ostarna har tårtljus stuckits ner. Vi firar nämligen terminsavslutning för vår bokcirkel samt att vi gemensamt har tagit oss igenom tretton böcker sedan bokcirkeln såg dagens ljus i november förra året.
Tidigare under dagen har några av bokcirkelns medlemmar varit på Bror Hjorts hus och tittat på illustrationer ur Sven Nordqvists bilderböcker. Under kaffedrickandet efteråt hemma hos en ickecirkeldeltagare händer mystiska saker vid spisen. Efter den andra pressobryggarens stund på spisplattan slår det nämligen röda gnistor från plattan. Den tredje bryggningen kaffe sätts igång – men kaffet blir aldrig färdigt. Strax därefter börjar vi misstänka strömavbrott och kollar genast om kylen fungerar, vilket den självklart inte gör. Vi får meddelande från andra sidan stan om att det är strömavbrott där med. Vi kastar alla en blick på kaffekokerskan och misstänker att hon bär orsaken till strömlösheten i halva Uppsala. Innerst inne hoppas vi dock att strömavbrottet ska hålla i sig. Allt för att vi i stearinljusens sken ska kunna sitta och diskutera kvällens bok, Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Efter en knapp timme kommer dock strömmen tillbaka.
När vi ses hemma hos Annika simulerar vi strömavbrott genom att släcka ner lägenheten och tända levande ljus. Det stora temat för kvällen var Niklas Strömstedts cancersvulst. Somliga kunde inte sluta tänka på att boken var skriven av Niklas Strömstedts mor. Och att denna fött en son med en svulst på halsen. Detta faktum påpekas ett flertal gånger under kvällen. Vid den sedvanliga rundan som inleder varje cirkelträff framkom det att deltagarna hade en trevlig stund med Margareta Strömstedts minnen. Denna bok är nämligen sammanvävd av ett flertal historier med självbiografiska inslag. Det finns ingen självklar kronologi, utan Strömstedt väver samman barndomsminnen från Småland med minnen om snoriga barn i stockholmsförorten Hagsätra och tillbakablickar från barnbarnsberättelser. Somliga cirkelmedlemmar finner denna hoppighet störande, medan andra finner det ganska trivsamt. Sådant är ju nämligen minnet, hoppigt och fragmentariskt.
En medlem anser att boken blir trist på slutet för att författaren fokuserar så mycket på sin äktenskapsrelation. En annan anser att det är ett äkta hollywoodslut, och att det sänker intrycket av boken. Ska det behövas en bilkrasch för att människor ska förstå att de ska vara rädda om varandra? utbrister en medlem. En annan kontrar med att vissa behöver en smäll på käften för att förstå.
Att Margareta Strömstedt har skrivit barn- och ungdomsböcker märks enligt vissa medlemmar. Språket i denna bok är tämligen enkelt, vilket dock inte behöver vara fallet i många barn- och ungdomsböcker. Det märks dock att det är en skicklig berättare som står bakom minnesväven i Natten innan de hängde Ruth Ellis. Ett ord som ständigt återkommer i diskussionen om boken är ordet trevlig. Läsningen är trevlig, trots att berättelserna behandlar rätt obehagliga händelser. Vi kommer överens om att vi nog skulle ha haft större behållning av boken om vi vore födda åtminstone femtio år tidigare. Kanske är det svårt att skriva en bok om sina barndomsminnen och andra händelser ur livet när man är åttio år. Vi tror att minnet har en tendens att förlora sin skärpa med tiden. För att testa denna teori bestämmer vi att vi ska träffas om trettiofyrtio år och läsa om boken och fortsätta diskussionen då, med försök att minnas livet som det faktiskt är.
Hade författaren varit ung idag tror en medlem att Strömstedt hade skilt sig och varit ensamstående mamma. En medlem tycker att det är synd att boken fokuserar så lite på Strömstedts yrkes- och karriärsliv. Hennes biografi handlar mest om hur hon är som mor, och hur hon odlar och sköter sina relationer. En av oss öser lovord över Strömstedts prestation att sammanfatta sitt liv på knappt tvåhundra sidor. ”När annars ser man en biografi på 170 sidor? Det är så snyggt!” Vi andra instämmer.
En sak som denna bok får oss att göra är att diskutera oss själva och våra minnen. Vi diskuterar uppfostran och om att på tonårsmaner smälla i dörrar. Några av oss har en teori om att storasystrar är tämligen utåtagerande i puberteten, medan småsyskon inte är det – storasystrar har ju redan varit det. Undertecknad har blivit kallad hysterisk som tonåring och bär kanske skuld till att hennes flickrumsdörrs inre mest består av smulor. Andra har också smällt en del i dörrar och haft sig. Kanske är det något med storasystrar och energi ur livmodern. Någonstans här har vinet sinat i den första vinboxen och vi funderar på att lägga till en tredje rad till vår bokcirkels motto: I hysterin, styrkan. Undertecknad, som har blyga 7,5 högskolepoäng i latin, får i hemläxa att kolla upp korrekt grammatik för en latinsk översättning. Hemläxan har ännu inte lämnats in.
En röst höjs nu om att det kanske krävs en popcornansvarig. Kanske ligger det på arbetsplatsombudets lott? Kanske ska den som inte läst boken straffas med ansvaret att poppa popcorn? Efter att popcornen har poppats och inom en kortare tidsrymd dessutom tagit slut diskuteras bokens titel. Vi förstår inte riktigt varför Strömstedt har valt den titel hon valt. Vi håller med att det är en fångande titel, men vi saknar dock mer knutna kvinnonävar i boken. Med den titeln föranledde det oss att tro att det skulle vara mer om kvinnofrågan i denna biografi.
Mina anteckningar börjar nu alltmer likna kråkfötter. Jag tror jag skrivit något om frireligiositet och förfall. Vi drar paralleller till Det finns annan frukt än apelsiner och Kapten Nemos bibliotek och konstaterar att det nog finns något i den (fri)religiösa miljön som föder fram berättare. En cirkeldeltagare minns en religiös farmor och hur modern inte rökte hemma hos farmodern, och hur cirkeldeltagaren som sexåring råkade svära och fick ångest över svordomen som sluppit över hennes läppar. Vi diskuterar skuld och skam och någon medlem anser att frireligiositeten har ett något hysteriskt drag över sig. Så är vi återigen där. I hysterin.
Diskussionen löper vidare till biskopsvalet i Stockholm och på döda djur. En medlem minns kaniner som fick sin sista vila i en stor lada ute på landet (vilket var en faderlig lögn), en annan minns en kanin som svällde upp något ofantligt, en annan minns kaninen Mimmi som slutade sina dagar inne i en buske och en annan pratar om fåglar i frysen. Vi konstaterade tidigt att det här är en bok som får oss att diskutera oss själva, men jag minns inte längre kopplingen vi gjorde mellan Natten innan de hängde Ruth Ellis och döda sällskapsdjur.
En kvart i tio är allt vin slut och det är dags att presentera förslag till nästa bok. Spänningen är inte olidlig. Vi tror nämligen att vi vet en av de böcker Annika kommer att presentera, och många tror nog också att det är en bok vi kommer att välja. Annika gör det dock inte lätt för oss. Hon presenterar i sedvanlig ordning tre böcker, varav 2 böcker av manliga författare och 1 bok av en kvinnlig dito, 1 nobelpristagare, 1 amerikan, 1 colombian och 1 britt. Det rör sig om Det av Stephen King, Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques och Svindlande höjder av Emily Brontë.
Klockan 22.04 är röstningen avslutad, efter att Malin har avlagt en sms-röst. Anna håller upp böckerna på Jennys pedagogiska sätt, och får till slut hålla upp två böcker, då röstningen blivit oavgjord. Tre röster har fallit på Det, tre på Hundra år av ensamhet. För att inte bli hysterisk måste Annika gå undan ett tag och fundera på vilken bok som får den slutgiltiga rösten. Slutligen blir det Kings mastodontverk Det som blir den bok som ska läsas under sommarmånaderna.
I slutet av juni ska bokcirkeln bege sig till en ö i den hälsingska skärgården för att läsa böcker, dricka vin och ha allmänt trevligt. Rusiga av vinet och kanske av en släng hybris bestämmer vi att vi ska ta oss igenom två böcker till sammankomsten. Hastigt bestämmer vi att alla ska föreslå en bok på temat vatten, så får vi gemensamt bestämma vilka böcker vi ska läsa. Röster höjs bland annat för Hemingways Den gamle och havet, Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten samt en hel del andra böcker. Gemensamt bestämmer vi att det blir Virginia Woolfs Mot fyren samt Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam.
Vid tangenterna,
Sara, som ibland blir aningen hysterisk och inte kan få stopp på orden
måndag 22 juni 2009
fredag 12 juni 2009
"Äntligen stod prästen i predikstolen"
Söndagen den 12 maj var det dags att träffas hemma hos Jenny för att diskutera Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, vilket anses vara ett av den svenska litteraturens mest berömda verk. Detta var en speciell kväll då den inte bara skulle innehålla litterära diskussioner och vin, det var också ikväll som Sveriges Malena Ernmann skulle framföra sin fantastiska "La Voix" direktsänt från Moskva i melodifestivalens första delfinal. Regnet duggade just denna dag över Uppsala så istället för picknick i "den riktiga parken" blev det en trevlig kväll i Jennys nybyggda lägenhet med fin utsikt över den vackra stad som Uppsala är.
På bordet hade vår värd dukat upp grönsaker, päron, en välsmakande guacamole och en fantastiskt god färskost. Drycken bestod inte endast av den sedvanliga boxen vid utan Jenny hade också inhandlat en flaska vin vid händelse av att boxen skulle drickas upp innan kvällens slut. Huvudperson för kvällen var inte Malena Ernmann utan en annan välkänd person, kanske Sveriges mest beundrade och prisade författare, Selma Lagerlöf. Jag blev själv väldigt glad och förväntansfull när Gösta Berlings Saga röstades fram på den förra träffen då jag, till skillnad från de flesta i detta land, aldrig läst något av Selma Lagerlöf. Detta tycker jag själv är lite märkligt då hon är en stor författare, inte bara i Sverige utan i världen. Som den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur år 1909 kan man inte annat än känna respekt och beundran inför denna författande kvinna.
Trots att många i bokcirkeln hade kämpat med uppsatsskrivande och tentaplugg var det fyra av oss som hade läst hela boken vilket ändå måste ses som fullt godkänt. Förutom Malin som inte kunde närvara denna kväll var samtliga medlemmar där. Gösta Berlings Saga är Selmas debutroman och kom ut i sluten av 1800-talet. I händelsernas centrum står den försupne prästen Gösta Berling som tas om hand av majorskan på Ekeby efter att ha försökt att supa ihjäl sig. Gösta blir därefter en av de ryktade kavaljererna på Ekeby vars motto är att leva ett muntert och sorglöst liv. I boken får man följa hans liv tillsammans med de andra kavaljererna. Bland dessa finns uppfinnare Kevenhüller, den store krigaren kusin Kristofer, samt farbror Eberhart, filosofen. Händelserna i boken utspelar sig i Värmland på 1820-talet och man får förutom med kavaljererna stifta bekantskap med de övriga människorna i trakterna kring Ekeby som på ett eller annat sätt hamnar mitt i de lustiga kavaljerernas framfart.
Uppfattningarna om boken var delade i gruppen. De flesta av oss var positivt inställda och tyckte att det var en trevlig och omväxlande läsning, "en sagobok för vuxna" som en av oss uttryckte det. Selmas sätt att skriva varje kapitel som en egen berättelse gillades av flera, jämförelser med bröderna Grimm gjordes då det nästan kändes som att läsa en sagobok. Några av oss påpekade att Selma är en väldigt närvarande berättare och refererade till de stycken där Selma berättar om sig själv när hon sitter och skriver boken. Språket jämfördes med poesi då det både är romantiskt, vackert och beskrivande.
Diskussionerna av boken blev livliga trots att inte alla läst den. En av oss var lyrisk över detta verk medan en annan hade svårt att förstå vad som var bra med boken och inte alls gillade språket. Vi pratade en hel del om de intressanta karaktärerna i Gösta Berlings Saga och det diskuterades om huruvida vi gillade Gösta Berling eller inte. Några av oss ansåg att han var en riktig skitstövel som bara "ligger runt" medan andra kände både medlidande och sympati för honom. En i bokcirkeln var väldigt förtjust i en viss Henrik Dohna, den dumme greven som var gift med Elisabet Dohna, Göstas stora kärlek. En annans personliga favorit var krigaren kusin Kristofer. Vi pratade också en del om den elake Sintram, en karaktär som ansågs vara besatt av djävulen. Var det så att han var djävulen själv eller var han bara en elak brukspatron. Den allmänna uppfattningen var ändå att Gösta Berlings Saga är en rolig och spännande läsning och de av oss som inte läst boken lovade att definitivt göra det.
Efter att ha pratat om boken var det dags för den mest spännande delen av kvällen, vi skulle rösta fram nästa bok som skulle läsas och diskuteras flitigt av oss i bokcirkeln. Den här gången var det Saras tur att presentera tre förslag och vi var alla spända på vad hon hittat på. Hennes förslag blev Hjärtdjur av den rumänska författaren Herta Müller, Bara sedan solen sjunkit av finska Johanna Sinosalo och Pennskaftet av svenska Elin Wägner. Valet föll till slut på Herta Müllers Hjärtdjur.
När omröstningen var klar slog vi snabbt på tv:n och resten av kvällen ägnades åt att dricka upp det vin som var kvar och lyssna på alla bra, mindre bra och helt vansinniga bidrag i melodifestivalen. Därefter gjorde jag och Sara ett "halvsnurrigt" besök på ICA Luthagen där vi inhandlade torkade jordgubbat som vi glatt förtärde på vägen hem.
På bordet hade vår värd dukat upp grönsaker, päron, en välsmakande guacamole och en fantastiskt god färskost. Drycken bestod inte endast av den sedvanliga boxen vid utan Jenny hade också inhandlat en flaska vin vid händelse av att boxen skulle drickas upp innan kvällens slut. Huvudperson för kvällen var inte Malena Ernmann utan en annan välkänd person, kanske Sveriges mest beundrade och prisade författare, Selma Lagerlöf. Jag blev själv väldigt glad och förväntansfull när Gösta Berlings Saga röstades fram på den förra träffen då jag, till skillnad från de flesta i detta land, aldrig läst något av Selma Lagerlöf. Detta tycker jag själv är lite märkligt då hon är en stor författare, inte bara i Sverige utan i världen. Som den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur år 1909 kan man inte annat än känna respekt och beundran inför denna författande kvinna.
Trots att många i bokcirkeln hade kämpat med uppsatsskrivande och tentaplugg var det fyra av oss som hade läst hela boken vilket ändå måste ses som fullt godkänt. Förutom Malin som inte kunde närvara denna kväll var samtliga medlemmar där. Gösta Berlings Saga är Selmas debutroman och kom ut i sluten av 1800-talet. I händelsernas centrum står den försupne prästen Gösta Berling som tas om hand av majorskan på Ekeby efter att ha försökt att supa ihjäl sig. Gösta blir därefter en av de ryktade kavaljererna på Ekeby vars motto är att leva ett muntert och sorglöst liv. I boken får man följa hans liv tillsammans med de andra kavaljererna. Bland dessa finns uppfinnare Kevenhüller, den store krigaren kusin Kristofer, samt farbror Eberhart, filosofen. Händelserna i boken utspelar sig i Värmland på 1820-talet och man får förutom med kavaljererna stifta bekantskap med de övriga människorna i trakterna kring Ekeby som på ett eller annat sätt hamnar mitt i de lustiga kavaljerernas framfart.
Uppfattningarna om boken var delade i gruppen. De flesta av oss var positivt inställda och tyckte att det var en trevlig och omväxlande läsning, "en sagobok för vuxna" som en av oss uttryckte det. Selmas sätt att skriva varje kapitel som en egen berättelse gillades av flera, jämförelser med bröderna Grimm gjordes då det nästan kändes som att läsa en sagobok. Några av oss påpekade att Selma är en väldigt närvarande berättare och refererade till de stycken där Selma berättar om sig själv när hon sitter och skriver boken. Språket jämfördes med poesi då det både är romantiskt, vackert och beskrivande.
Diskussionerna av boken blev livliga trots att inte alla läst den. En av oss var lyrisk över detta verk medan en annan hade svårt att förstå vad som var bra med boken och inte alls gillade språket. Vi pratade en hel del om de intressanta karaktärerna i Gösta Berlings Saga och det diskuterades om huruvida vi gillade Gösta Berling eller inte. Några av oss ansåg att han var en riktig skitstövel som bara "ligger runt" medan andra kände både medlidande och sympati för honom. En i bokcirkeln var väldigt förtjust i en viss Henrik Dohna, den dumme greven som var gift med Elisabet Dohna, Göstas stora kärlek. En annans personliga favorit var krigaren kusin Kristofer. Vi pratade också en del om den elake Sintram, en karaktär som ansågs vara besatt av djävulen. Var det så att han var djävulen själv eller var han bara en elak brukspatron. Den allmänna uppfattningen var ändå att Gösta Berlings Saga är en rolig och spännande läsning och de av oss som inte läst boken lovade att definitivt göra det.
Efter att ha pratat om boken var det dags för den mest spännande delen av kvällen, vi skulle rösta fram nästa bok som skulle läsas och diskuteras flitigt av oss i bokcirkeln. Den här gången var det Saras tur att presentera tre förslag och vi var alla spända på vad hon hittat på. Hennes förslag blev Hjärtdjur av den rumänska författaren Herta Müller, Bara sedan solen sjunkit av finska Johanna Sinosalo och Pennskaftet av svenska Elin Wägner. Valet föll till slut på Herta Müllers Hjärtdjur.
När omröstningen var klar slog vi snabbt på tv:n och resten av kvällen ägnades åt att dricka upp det vin som var kvar och lyssna på alla bra, mindre bra och helt vansinniga bidrag i melodifestivalen. Därefter gjorde jag och Sara ett "halvsnurrigt" besök på ICA Luthagen där vi inhandlade torkade jordgubbat som vi glatt förtärde på vägen hem.
måndag 8 juni 2009
Pausfågel
En pausfågel är en fågel vars inspelade läte får fylla ut oplanerade pauser mellan radioprogram. Nu befinner vi oss emellertid i bloggosfären och inte i etern, varpå jag vill mynta ett nytt uttryck - pausost. På bilden ser ni tre sorters ost som alla förtärdes under den senaste LIV-sammankomsten. I väntan på rapporterna från Gösta Berlings saga, Hjärtdjur och Natten innan de hängde Ruth Ellis ser ni nu Tofuline Creamy Spread Vitlök & Persilja, Euroshopper brieost (den godaste brieosten enligt två cirkeldeltagare) samt en ädelost av okänt fabrikat.
fredag 22 maj 2009
Utomhuspremiär och ankmänniskor
Den utlovade utomhuspremiären såg ut att få vänta. En varm och fuktig aprildag gick mot sitt slut, solen som lett så glatt från himmelen hela dagen hade gömt sig bakom ett flor av lätta moln och små regndroppar började stänka ner från ovan. Där jag vandrade från Flogsta mot Ekonomikumparken, på en av Uppsalas kanske tråkigaste cykelvägar, trodde jag att vi än en gång skulle få spendera vår bokcirkelträff inomhus. Inget ont om studentrum och studentlägenheter – men vad är det mot att sitta utomhus när våren äntligen nått Uppsala? Lyckligtvis blir bokcirkeln inte skrämd av lite vatten, och väl framme vid Evelyn kommer jag precis i tid för att hjälpa till med den stora flytten ner på gräsmattan. Ekonomikumparken får vänta till Valborg, gräsmattan utanför Evelyn blir kvällens litterära högborg.
I sann bokcirkelsanda dukar Evelyn upp ett dignande bord av läckerheter såsom hembakad foccacia och brownies som komplement till det ständiga vinet. När vi sitter i solen och njuter av vår picknick känns det verkligen som om det är vår. Dagens sammankomst började redan klockan 18.00, allt för att vi skall kunna njuta av solens sista försvinnande strålar bakom husen. På filtar och handukar sitter vi där och väntar på den hårt arbetande Jenny, som ansluter så snart hon slutat sitt slit nere på tågstationen. Så kommer hon då ridande på sin Uppsaliensiska springare (läs cykel) och vi är fulltaliga för kvällen. Tyvärr kunde Isabella inte närvara, hon satt istället som på nålar hemma i Stockholm och väntade på sin chans att sms-rösta vid kvällens höjdpunkt (vi är för tekniskt innovation).
Men boken då, undrar ni som läser. Ska du inte berätta om vad ni sa om Lena Anderssons Duck City, eller glömdes den helt enkelt bort i vinrus och vårkänslor? Självklar diskuterade vi även boken – vad skulle vi vara för bokcirkel om vi glömde den viktigaste – litteraturen?
Boken var för de flesta i bokcirkeln något av en besvikelse. Frågan Ska inte en satir vara roligt? ställdes och diskuterades. Vi kom överens om att vi visste för lite om satirer för att kunna uttala oss om huruvida de nödvändigtvis måste vara roliga. Vi kom däremot överens om att boken tar upp och visar på ett samhällsproblem, vilket ligger i linje med vad satirer ska göra.
Duck City är berättelsen om hur Ankeborg förklarar krig mot fettet, och fetman. Berättelsen om hur storföretag manipulerar bilden av vad som är normal matkonsumtion och hur ett samhälle kan förstöra sig själv. Det sägs vara en satir över dagens USA, med ett tragiskt slut. Flera av läsarna sa att boken fått dem att tänka mycket på vårt samhälle och vår syn på mat, medan andra inte alls sa sig ha påverkats av boken. Denna diskussion ledde till programmet Du är vad du äter och huruvida det speglar vår syn på mat i Sverige. Är övervikt ett samhällsproblem som bör uppmärksammas i denna typ av medier frågade sig några? Varför tycker vi att det blir alltför präktigt? Kan det var så att ämnet är alltför nära oss själva och vår vardag för att vi ska kunna ta till oss det? Trots all kritik vi riktade mot Duck City så ansåg vi ändå att den var läsvärd. "Det är en bok som kan läsas av vanliga människor" sa Ida, och vi andra valde att tolka detta som om hon menade gemene man.
Boken beskrevs bland annat som grotesk, äckligt, hattig med konstiga hopp i historien men även underhållande. För trots att trots att Duck City inte var lika rolig som förväntat fanns det roliga avsnitt. Små kommentarer så som det var gångavstånd så han tog bilen eller hiss för max 3 personer eller 660 kg flimrade förbi på sidorna. Men främst var det nog Kalle As bantningstips: 1. Bestäm dig. 2. Var hård mot dig själv.3. Avstå från att äta tre gånger om dagen och lägg in två mellanmål då du också avstår. som fick många att dra på smilbanden. Annars var det som vanligt de delar av boken där litteratur och litteraturens vikt diskuterades som alla närvarande fann av yppersta klass. Språkligt var boken inte en hitt. ”Språket är fett” hävdade Sara. Och vi andra höll med om att det inte flöt lika bra som i de föregående böckerna.
Duck Citys miljö, ett fiktivt Ankeborg bidrog för en del en del med problematiken kring boken. De som inte tidigare hade läst Kalle Anka hängde inte riktigt med i karaktärerna (eftersom de endast beskrivs mycket grovt och deras karakterisering, enligt vår mening, bygger på att läsaren sedan tidigare är bekant med deras egenheter. Och de mer serietidningsaktiga delarna, så som när de fann ett helt berg av socker och fiskade upp ett hopfällbart staket att sätta runt det, gjorde historien mer splittrad. Det var enligt flera en bok som ville lite för mycket, och inte kunde fullfölja alla sina intentioner. Vi ville nog att den skulle vara vassare och mer rak på sak. Samtidigt så återkom frågan om när något är för nära för att kunna ses tydligt – och vi undrade om en lika bra beskrivning av fetmans effekter hade kunnat göras i en verklig miljö?
Dagens längsta och hetaste diskussion inträffade när Annika frågade hur vi såg karaktärerna framför oss när vi läste boken. Såg vi dem som seriefigurerna?, som människor?, eller min personliga favorit: som ankmänniskor? Meningarna var delade, en del hade sett karaktärerna som enbart människor, andra som ankor och vissa som underliga konstellationer av alla vid olika tidpunkter. En sak var vi dock alla överens om; Harold Bell (litteraturprofessor och överlevare av Ankeborgskatastrofen) var aldrig någon typ av anka. Kanske var det så att de personer som var mest resonabla, och vi kunde relatera till bäst var de som faktiskt behöll en mänsklig gestalt även placerade i en serietidningsvärld?
Så kommer vi till det alltid lika spännande omröstningsmomentet. Denna gång var det Idas tur att presentera böcker och det var enkom svenska tungviktare hon föreslog till nästa läsupplevelse. Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf (utgiven 1891), Gentlemen av Klas Östergren (utgiven 1980) och Maken av Gun-Britt Sundström (utgiven 1976). Ida ställde oss sannerligen inför ett svårt val då alla dessa var böcker de flesta av oss ansåg sig tvungna att läsa någon gång i livet. Som vanligt utbröt en vild diskussion om för och nackdelar med de olika valen, och under stort hemlighetsmakeri skrevs rösterna ned på röstsedlarna. Dagens omröstning gjordes speciellt spännande eftersom en sms-röst skulle avläggas.
När alla röster var räknade kunde det konstateras att Gösta Berlings Saga vunnit omröstningen med sina fyra röster. Tisdagen den 12 maj kommer vi att träffas hemma hos Jenny för att diskutera denna litterära mastodont. Jenny utlovar picknick i den ”riktiga” parken och i fall av regn, i alla fall en utsikt över Uppsalas hustak och Domkyrkans tvillingtorn.
Vid pennan, Anna
I sann bokcirkelsanda dukar Evelyn upp ett dignande bord av läckerheter såsom hembakad foccacia och brownies som komplement till det ständiga vinet. När vi sitter i solen och njuter av vår picknick känns det verkligen som om det är vår. Dagens sammankomst började redan klockan 18.00, allt för att vi skall kunna njuta av solens sista försvinnande strålar bakom husen. På filtar och handukar sitter vi där och väntar på den hårt arbetande Jenny, som ansluter så snart hon slutat sitt slit nere på tågstationen. Så kommer hon då ridande på sin Uppsaliensiska springare (läs cykel) och vi är fulltaliga för kvällen. Tyvärr kunde Isabella inte närvara, hon satt istället som på nålar hemma i Stockholm och väntade på sin chans att sms-rösta vid kvällens höjdpunkt (vi är för tekniskt innovation).
Men boken då, undrar ni som läser. Ska du inte berätta om vad ni sa om Lena Anderssons Duck City, eller glömdes den helt enkelt bort i vinrus och vårkänslor? Självklar diskuterade vi även boken – vad skulle vi vara för bokcirkel om vi glömde den viktigaste – litteraturen?
Boken var för de flesta i bokcirkeln något av en besvikelse. Frågan Ska inte en satir vara roligt? ställdes och diskuterades. Vi kom överens om att vi visste för lite om satirer för att kunna uttala oss om huruvida de nödvändigtvis måste vara roliga. Vi kom däremot överens om att boken tar upp och visar på ett samhällsproblem, vilket ligger i linje med vad satirer ska göra.
Duck City är berättelsen om hur Ankeborg förklarar krig mot fettet, och fetman. Berättelsen om hur storföretag manipulerar bilden av vad som är normal matkonsumtion och hur ett samhälle kan förstöra sig själv. Det sägs vara en satir över dagens USA, med ett tragiskt slut. Flera av läsarna sa att boken fått dem att tänka mycket på vårt samhälle och vår syn på mat, medan andra inte alls sa sig ha påverkats av boken. Denna diskussion ledde till programmet Du är vad du äter och huruvida det speglar vår syn på mat i Sverige. Är övervikt ett samhällsproblem som bör uppmärksammas i denna typ av medier frågade sig några? Varför tycker vi att det blir alltför präktigt? Kan det var så att ämnet är alltför nära oss själva och vår vardag för att vi ska kunna ta till oss det? Trots all kritik vi riktade mot Duck City så ansåg vi ändå att den var läsvärd. "Det är en bok som kan läsas av vanliga människor" sa Ida, och vi andra valde att tolka detta som om hon menade gemene man.
Boken beskrevs bland annat som grotesk, äckligt, hattig med konstiga hopp i historien men även underhållande. För trots att trots att Duck City inte var lika rolig som förväntat fanns det roliga avsnitt. Små kommentarer så som det var gångavstånd så han tog bilen eller hiss för max 3 personer eller 660 kg flimrade förbi på sidorna. Men främst var det nog Kalle As bantningstips: 1. Bestäm dig. 2. Var hård mot dig själv.3. Avstå från att äta tre gånger om dagen och lägg in två mellanmål då du också avstår. som fick många att dra på smilbanden. Annars var det som vanligt de delar av boken där litteratur och litteraturens vikt diskuterades som alla närvarande fann av yppersta klass. Språkligt var boken inte en hitt. ”Språket är fett” hävdade Sara. Och vi andra höll med om att det inte flöt lika bra som i de föregående böckerna.
Duck Citys miljö, ett fiktivt Ankeborg bidrog för en del en del med problematiken kring boken. De som inte tidigare hade läst Kalle Anka hängde inte riktigt med i karaktärerna (eftersom de endast beskrivs mycket grovt och deras karakterisering, enligt vår mening, bygger på att läsaren sedan tidigare är bekant med deras egenheter. Och de mer serietidningsaktiga delarna, så som när de fann ett helt berg av socker och fiskade upp ett hopfällbart staket att sätta runt det, gjorde historien mer splittrad. Det var enligt flera en bok som ville lite för mycket, och inte kunde fullfölja alla sina intentioner. Vi ville nog att den skulle vara vassare och mer rak på sak. Samtidigt så återkom frågan om när något är för nära för att kunna ses tydligt – och vi undrade om en lika bra beskrivning av fetmans effekter hade kunnat göras i en verklig miljö?
Dagens längsta och hetaste diskussion inträffade när Annika frågade hur vi såg karaktärerna framför oss när vi läste boken. Såg vi dem som seriefigurerna?, som människor?, eller min personliga favorit: som ankmänniskor? Meningarna var delade, en del hade sett karaktärerna som enbart människor, andra som ankor och vissa som underliga konstellationer av alla vid olika tidpunkter. En sak var vi dock alla överens om; Harold Bell (litteraturprofessor och överlevare av Ankeborgskatastrofen) var aldrig någon typ av anka. Kanske var det så att de personer som var mest resonabla, och vi kunde relatera till bäst var de som faktiskt behöll en mänsklig gestalt även placerade i en serietidningsvärld?
Så kommer vi till det alltid lika spännande omröstningsmomentet. Denna gång var det Idas tur att presentera böcker och det var enkom svenska tungviktare hon föreslog till nästa läsupplevelse. Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf (utgiven 1891), Gentlemen av Klas Östergren (utgiven 1980) och Maken av Gun-Britt Sundström (utgiven 1976). Ida ställde oss sannerligen inför ett svårt val då alla dessa var böcker de flesta av oss ansåg sig tvungna att läsa någon gång i livet. Som vanligt utbröt en vild diskussion om för och nackdelar med de olika valen, och under stort hemlighetsmakeri skrevs rösterna ned på röstsedlarna. Dagens omröstning gjordes speciellt spännande eftersom en sms-röst skulle avläggas.
När alla röster var räknade kunde det konstateras att Gösta Berlings Saga vunnit omröstningen med sina fyra röster. Tisdagen den 12 maj kommer vi att träffas hemma hos Jenny för att diskutera denna litterära mastodont. Jenny utlovar picknick i den ”riktiga” parken och i fall av regn, i alla fall en utsikt över Uppsalas hustak och Domkyrkans tvillingtorn.
Vid pennan, Anna
onsdag 29 april 2009
En lovsång till livet
I Dårskaper i Brooklyn stiftar vi bekantskap med Nathan Glass, en tillsynes bitter och cynisk man som nyligen tillfrisknat från cancer, men likväl funderar över var det bästa stället att dö på är. Efter rekommendationer beger Nathan sig till sin barndomsstadsdel i New York och beslutar sig för att just Brooklyn är det bästa platsen att sluta sina dagar på. Mycket tankar väcktes till liv av den här boken och redan vid första sidan funderar jag på var jag själv vill dö någonstans. Jag har aldrig vart i Brooklyn, kanske det är det ultimata stället? Hur som haver kom jag underfund med lite olika alternativ, men hade svårt att bestämma mig. Vad jag dock vet, är att jag inte vill tillbringa de sista dagarna i livet i Flogsta. Däremot åker jag gladeligen dit nu, och så gjorde nästan hela det glada gänget i LIV. Alla utom vår arbetande Annika kunde närvara. I Flogsta låghus, hemma oss Anna, möttes vi av doften av nybakat bröd, nachos, guacamole och olika grönsaker. Självklart fanns även den vanliga boxen med vin.
Austers författarskap var många redan bekanta med. Flera av oss hade läst debuten New York-trilogin och tyckt mycket om den. Dårskaper i Brooklyn var dock okänd mark för alla, då Malin presenterade den på föregående cirkelträff. När det var dags för den sedvanliga rundan var alla för slående överens. Positiva ordalag som bra, trevligt, till och med fantastiskt, användes. Och visst var det en mysig läsning! Vi undrade lite vad som hänt med Austers ofta lite svåra, invecklade slut. Kanske var han trött på allt pretentiöst och kände att han ville skriva en lättillgänglig bok om de små sakerna? Det må låta klyschigt, men denna lovsång till livet tar upp anekdoter om människors dårskaper, allt från pinsamheter, felsteg och felsägningar till större misstag. Vi får ta del av varma personskildringar, roliga detaljer om vardagliga händelser, men också allvarligare episoder om religiösa sekter och en hel del anti- Bushpropaganda. Att Dårskaper är fylld av litterära referenser och utspelar sig på ett antikvariat gör den än mer älskvärd. Inte heller slapp vi bibelreferenserna! Sweet!
Boken är som gjord för att omvandlas till en feelgood- Hollywoodfilm. Det rådde dock skiljaktigheter huruvida filmen överhuvudtaget borde göras och i sådana fall, vilka skådespelare som skulle spela huvudkaraktärerna. Det pratades om någon lönnfet boxare vid okänt namn, som skulle passa utmärkt som Tom. I min värld är Jack Nicholson självskriven som Nathan Glass och Philip Seymour Hoffman skulle bli en perfekt Tom. Vem som skulle spela V.P.M, alltså vacker perfekt mor, är ännu oklart. Det måste ju vara en synnerligen het brud. Svårt. Tål att tänkas på. Kanske borde det liksom vissa ansåg, hållas till att förbli en mysig bok, istället för att förstöras till en halvtaskig b-rulle.
Vissa liv- deltagare som brukar propagera för att böcker ska läsas på originalspråk, stördes i det här fallet inte alls av översättningen, utan tyckte att denne gjort ett mycket bra jobb. Austers språk är komplicerat i det enkla, som någon uttryckte det, och många av kapitlens namn är både fyndiga och charmiga. Varför kalla kapitel för ett, två och tre, när man som Auster kan döpa dem till: Om skojare, Spermabanksöverraskningen, Om mäns dumhet och Rökpaus? Dårskaper är en bok som skulle kunna rekommenderas till de allra flesta, också till alla mentala slöfockar, Nathan Glass kallar människor som inte vanligen läser böcker.
Denna gång var det värdinnan Annas tur att presentera cirkelns mest spänningsfulla moment, valet av bok till nästa träff. Som den Sci-fiälskare hon är, tillhörde två av böckerna den genren. Det var The Science of Dune av Frank Herbert och The Redemption of Althalus av David och Leigh Eddings. Stora förhoppningar väcktes då Anna presenterade den ena boken som Star Wars, fast bättre. Kan det verkligen vara så? Då boken inte röstades fram lever vi i ovisshet huruvida det finns en bok som kan slå Star Wars. Den framröstade boken blev Lena Anderssons Duck City, till Jennys förtret. Jennys skepsis mot Lena inföll sig efter dennas, av många, lovordade sommarprogram då hon pratade om Jesus, och om bra och dåliga kristna. Jennys avlutande dissning av Lena löd: ”Tack för den Lena. Jag hatar Bush!”. Kanske kan Jenny omvändas av Duck City? Det återstår att se på nästa träff, hemma hos mig, Evelyn den 26/4 kl. 19. Vid fint väder blir det cirkelns utomhuspremiär, då i Ekonomikumparken.
Jag vågar påstå att Dårskaper i Brooklyn tillhör en av LIV’s favoritböcker. Aldrig har vi tidigare vart så gemensamt överväldigat positiva till en bok. Det rådde däremot splittring i gruppen gällande slutet på boken. Är det fint att allt blev guld och gröna skogar? Kanske var det lite väl sockersött att Aurora och V.P.M, huxflux blev varse sin homosexualitet och fann varandra? Nåväl, vi kom alla överens om att slutet var vackert, och en känsla av eufori infann sig, åtminstone hos mig. Kanske var det vinet, men jag tänkte när jag promenerade hemåt att, var jag än kommer att dö, är livet ta mig tusan bra fint att leva.
I Dårskaper i Brooklyn stiftar vi bekantskap med Nathan Glass, en tillsynes bitter och cynisk man som nyligen tillfrisknat från cancer, men likväl funderar över var det bästa stället att dö på är. Efter rekommendationer beger Nathan sig till sin barndomsstadsdel i New York och beslutar sig för att just Brooklyn är det bästa platsen att sluta sina dagar på. Mycket tankar väcktes till liv av den här boken och redan vid första sidan funderar jag på var jag själv vill dö någonstans. Jag har aldrig vart i Brooklyn, kanske det är det ultimata stället? Hur som haver kom jag underfund med lite olika alternativ, men hade svårt att bestämma mig. Vad jag dock vet, är att jag inte vill tillbringa de sista dagarna i livet i Flogsta. Däremot åker jag gladeligen dit nu, och så gjorde nästan hela det glada gänget i LIV. Alla utom vår arbetande Annika kunde närvara. I Flogsta låghus, hemma oss Anna, möttes vi av doften av nybakat bröd, nachos, guacamole och olika grönsaker. Självklart fanns även den vanliga boxen med vin.
Austers författarskap var många redan bekanta med. Flera av oss hade läst debuten New York-trilogin och tyckt mycket om den. Dårskaper i Brooklyn var dock okänd mark för alla, då Malin presenterade den på föregående cirkelträff. När det var dags för den sedvanliga rundan var alla för slående överens. Positiva ordalag som bra, trevligt, till och med fantastiskt, användes. Och visst var det en mysig läsning! Vi undrade lite vad som hänt med Austers ofta lite svåra, invecklade slut. Kanske var han trött på allt pretentiöst och kände att han ville skriva en lättillgänglig bok om de små sakerna? Det må låta klyschigt, men denna lovsång till livet tar upp anekdoter om människors dårskaper, allt från pinsamheter, felsteg och felsägningar till större misstag. Vi får ta del av varma personskildringar, roliga detaljer om vardagliga händelser, men också allvarligare episoder om religiösa sekter och en hel del anti- Bushpropaganda. Att Dårskaper är fylld av litterära referenser och utspelar sig på ett antikvariat gör den än mer älskvärd. Inte heller slapp vi bibelreferenserna! Sweet!
Boken är som gjord för att omvandlas till en feelgood- Hollywoodfilm. Det rådde dock skiljaktigheter huruvida filmen överhuvudtaget borde göras och i sådana fall, vilka skådespelare som skulle spela huvudkaraktärerna. Det pratades om någon lönnfet boxare vid okänt namn, som skulle passa utmärkt som Tom. I min värld är Jack Nicholson självskriven som Nathan Glass och Philip Seymour Hoffman skulle bli en perfekt Tom. Vem som skulle spela V.P.M, alltså vacker perfekt mor, är ännu oklart. Det måste ju vara en synnerligen het brud. Svårt. Tål att tänkas på. Kanske borde det liksom vissa ansåg, hållas till att förbli en mysig bok, istället för att förstöras till en halvtaskig b-rulle.
Vissa liv- deltagare som brukar propagera för att böcker ska läsas på originalspråk, stördes i det här fallet inte alls av översättningen, utan tyckte att denne gjort ett mycket bra jobb. Austers språk är komplicerat i det enkla, som någon uttryckte det, och många av kapitlens namn är både fyndiga och charmiga. Varför kalla kapitel för ett, två och tre, när man som Auster kan döpa dem till: Om skojare, Spermabanksöverraskningen, Om mäns dumhet och Rökpaus? Dårskaper är en bok som skulle kunna rekommenderas till de allra flesta, också till alla mentala slöfockar, Nathan Glass kallar människor som inte vanligen läser böcker.
Denna gång var det värdinnan Annas tur att presentera cirkelns mest spänningsfulla moment, valet av bok till nästa träff. Som den Sci-fiälskare hon är, tillhörde två av böckerna den genren. Det var The Science of Dune av Frank Herbert och The Redemption of Althalus av David och Leigh Eddings. Stora förhoppningar väcktes då Anna presenterade den ena boken som Star Wars, fast bättre. Kan det verkligen vara så? Då boken inte röstades fram lever vi i ovisshet huruvida det finns en bok som kan slå Star Wars. Den framröstade boken blev Lena Anderssons Duck City, till Jennys förtret. Jennys skepsis mot Lena inföll sig efter dennas, av många, lovordade sommarprogram då hon pratade om Jesus, och om bra och dåliga kristna. Jennys avlutande dissning av Lena löd: ”Tack för den Lena. Jag hatar Bush!”. Kanske kan Jenny omvändas av Duck City? Det återstår att se på nästa träff, hemma hos mig, Evelyn den 26/4 kl. 19. Vid fint väder blir det cirkelns utomhuspremiär, då i Ekonomikumparken.
Jag vågar påstå att Dårskaper i Brooklyn tillhör en av LIV’s favoritböcker. Aldrig har vi tidigare vart så gemensamt överväldigat positiva till en bok. Det rådde däremot splittring i gruppen gällande slutet på boken. Är det fint att allt blev guld och gröna skogar? Kanske var det lite väl sockersött att Aurora och V.P.M, huxflux blev varse sin homosexualitet och fann varandra? Nåväl, vi kom alla överens om att slutet var vackert, och en känsla av eufori infann sig, åtminstone hos mig. Kanske var det vinet, men jag tänkte när jag promenerade hemåt att, var jag än kommer att dö, är livet ta mig tusan bra fint att leva.
Tangenttryckare denna gång, Evelyn
måndag 30 mars 2009
Boken, Bibeln och biblioteken
När den åttonde boken skulle diskuteras var vi återigen tillbaka hos Ida, där första mötet hölls i november. Det bjöds på tortillachips, grönsaker, dipp och godis tillsammans med vad som nu kanske blivit vårt favoritvin. Efter en sedvanlig pratstund om vad som hänt sen sist, som bland mycket annat innehöll mycket berömmande ord till både Bob Hansson och Saras fina sammanfattning här på bloggen tog vi en runda där alla fick tycka till om dagens bok, Det röda tältet av Anita Diamant.
Vi hade både förväntningar och förutfattade meningar om boken, några var misstänksamma mot att det var en ”bibelbok”, och några andra satt under läsningen och väntade på när det man trodde skulle hända. Två av oss hade inte läst klart hela boken, men tänkte absolut göra det, även när de fick en lite sammanfattning av historien. Alla tyckte att författarinnans berättelse om Dinas liv, dotter till Lea och Jakob som det berättas om i Första mosebok, var trevlig och fin läsning, även om alla inte tyckte den levde upp till förväntningarna. Gemensamt hos några av oss var åsikten att första delen var bra, medan den förlorade lite på slutet.
Efter genomgången diskuterade vi hur verklighetstrogen berättelsen var, både till händelserna och traditionerna och levnadssättet, men vi kom fram till att det kan man ju egentligen inte veta eftersom det är så länge sedan det utspelade sig. Men att precis som författarinnan förmodligen velat, så visar den på hur berättelserna i Gamla testamentet (tillsammans med nästan all annan religiös litteratur) har skrivits av män och att det kanske inte gick till på det sättet det beskrivs.
De som inte fastnade för boken på grund av omtolkningarna av de bibliska personerna (är Dinas son Mose?!) tyckte om beskrivningarna av systrarnas relation och matlagningen. Språket både gillandes och ansågs lite väl smetigt ibland, men den var lätt att läsa och komma in i. Vi skulle också rekommendera den till någon som vi tror skulle gilla den.
Vi kom in mycket på vad vi egentligen kan om Bibeln. (Och fick lära oss att man egentligen inte ska prata om Bibeln i det här fallet, eftersom Anita Diamant är judinna.) Vissa av oss har mycket kunskap, andra kommer ihåg en del från Barnens bibel och några kan ingenting alls. Detta ledde till diskussioner om kristendomsundervisning i grundskolan och konfirmation. En av oss, som visserligen inte medverkade, har funderat på att läsa Bibeln och några av oss kom fram till att det vore intressant, inte minst av allmänbildade skäl.
När vi lagt boken åt sidan presenterade Malin sina förslag för nästa bok. Spänningen var olidlig och det blev inte lugnare när många av oss klagade över ett svårt val. Malin motiverade de tre böckerna med bland annat nyfikenhet på författarna. Efter den slutna omröstningen gick Paul Austers Dårskaper i Brooklyn segrande ur striden. Den vann över både Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Håkan Nessers Människa utan hund, men eftersom både Selma och deckare finns med på listan över saker vi vill läsa kommer de säkert dyka upp igen.
Kvällen fortsatte en stund till med diskussioner om skolbibliotekens betydelse för andra och för oss, sommarhögar med böcker man inte hinner läsa nu och kanske en gemensam resa till en sommarstuga i Hälsinglands skärgård, men när den sista droppen vin klämts ut ur lådvinspåsen packade vi ihop våra böcker och begav oss hem. Som tur var upptäckte undertecknad precis innan hon skulle gå ut genom grinden att hon glömt sin anteckningsbok och vände tillbaks efter den, annars kanske detta inte hade blivit skrivet.
Vid tangentbordet: Isabella
Vi hade både förväntningar och förutfattade meningar om boken, några var misstänksamma mot att det var en ”bibelbok”, och några andra satt under läsningen och väntade på när det man trodde skulle hända. Två av oss hade inte läst klart hela boken, men tänkte absolut göra det, även när de fick en lite sammanfattning av historien. Alla tyckte att författarinnans berättelse om Dinas liv, dotter till Lea och Jakob som det berättas om i Första mosebok, var trevlig och fin läsning, även om alla inte tyckte den levde upp till förväntningarna. Gemensamt hos några av oss var åsikten att första delen var bra, medan den förlorade lite på slutet.
Efter genomgången diskuterade vi hur verklighetstrogen berättelsen var, både till händelserna och traditionerna och levnadssättet, men vi kom fram till att det kan man ju egentligen inte veta eftersom det är så länge sedan det utspelade sig. Men att precis som författarinnan förmodligen velat, så visar den på hur berättelserna i Gamla testamentet (tillsammans med nästan all annan religiös litteratur) har skrivits av män och att det kanske inte gick till på det sättet det beskrivs.
De som inte fastnade för boken på grund av omtolkningarna av de bibliska personerna (är Dinas son Mose?!) tyckte om beskrivningarna av systrarnas relation och matlagningen. Språket både gillandes och ansågs lite väl smetigt ibland, men den var lätt att läsa och komma in i. Vi skulle också rekommendera den till någon som vi tror skulle gilla den.
Vi kom in mycket på vad vi egentligen kan om Bibeln. (Och fick lära oss att man egentligen inte ska prata om Bibeln i det här fallet, eftersom Anita Diamant är judinna.) Vissa av oss har mycket kunskap, andra kommer ihåg en del från Barnens bibel och några kan ingenting alls. Detta ledde till diskussioner om kristendomsundervisning i grundskolan och konfirmation. En av oss, som visserligen inte medverkade, har funderat på att läsa Bibeln och några av oss kom fram till att det vore intressant, inte minst av allmänbildade skäl.
När vi lagt boken åt sidan presenterade Malin sina förslag för nästa bok. Spänningen var olidlig och det blev inte lugnare när många av oss klagade över ett svårt val. Malin motiverade de tre böckerna med bland annat nyfikenhet på författarna. Efter den slutna omröstningen gick Paul Austers Dårskaper i Brooklyn segrande ur striden. Den vann över både Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Håkan Nessers Människa utan hund, men eftersom både Selma och deckare finns med på listan över saker vi vill läsa kommer de säkert dyka upp igen.
Kvällen fortsatte en stund till med diskussioner om skolbibliotekens betydelse för andra och för oss, sommarhögar med böcker man inte hinner läsa nu och kanske en gemensam resa till en sommarstuga i Hälsinglands skärgård, men när den sista droppen vin klämts ut ur lådvinspåsen packade vi ihop våra böcker och begav oss hem. Som tur var upptäckte undertecknad precis innan hon skulle gå ut genom grinden att hon glömt sin anteckningsbok och vände tillbaks efter den, annars kanske detta inte hade blivit skrivet.
Vid tangentbordet: Isabella
lördag 28 mars 2009
En slingrande väg till poesin
En kväll i mars träffas några av oss på en studentnation för att äta ärtsoppa. Därefter beger vi oss till Engelska parken för att höra poeten Bob Hansson tala om sin väg till poesin. I en bokvagn i Ihresalen ligger skrifter från Språkvårdssamfundet. De bär titlar som Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. Samfundets vårmöte ska nu avslutas med att Bob Hansson ska läsa poesi och berätta om sin väg till etablerad poet och författare.
Bob Hansson säger att han kanske borde ha vinglat in med en rödvinsflaska i handen för att bekräfta klichébilden av en sann poet. Istället kommer han in med en colaburk. Han är inte särskilt hågad att leva upp till föreställningen om konstnären som en lidande själ. Bob Hansson har inget till övers till konst enbart för konstens skull. Han började skriva poesi för att förändra världen. Nu, flera år efter att han började, konstaterar han att han har lyckats. Hans poesi har nämligen räddat liv. Han har fått flera brev av människor som har lagt undan rakbladet till förmån för livsviljan.
Kvällens sammankomst har titeln Från MBD till ABC – en slingrande väg till poesin. Precis som rubriken antyder blir det en slingrande väg, inte bara till poesin, utan även till kvällens slut. Under en och en halv timme roar och oroar Bob publiken. Han lutar sig mot podiets skrivbord. Tydligen har han gylfen öppen, för i slutet av kvällen drar han upp den med en ursäktande kommentar. Jag vet dock inte om han ljuger om den öppna gylfen eller inte. Precis som gränsen mellan manus och fritt tal knappast är tydlig är gränsen mellan poesi och verklighet oklar. Gränser suddas hela tiden ut.
Om jag med ett enda ord ska sammanfatta kvällen blir det hudlöst. Bobs ord kryper in under huden på publiken, letar sig fram till våra ansikten, drar upp våra mungipor – och får oss att sätta skrattet i halsen. Bob är vansinnigt utlämnande. Hudlös. Han talar om sitt – allas? – omättliga behov av att bli sedd och bekräftad. Han bjuder på freudianska felsägningar, som ibland känns aningen regisserade. Bob står dock där, bildligt talat naken och utlämnad.
Bob berättar om de bokstavskombinationer han har blivit diagnostiserad med. Han berättar om springet i benen som alltid har funnits. Han berättar om småskolläraren Tyra, som såg alla andra elever förutom honom. Han berättar om den fantastiska högstadieläraren som såg just honom. Via anekdoter om fanzineskapande, skolpoliser och missade tåg till lärare som brinner för sitt arbete och betalning för poesiuppläsningar lyckas Bob berätta om livet och poesin och om dess gränsområden.
Publiken är full av gråhåriga akademiker men även en och annan yngre människa har letat sig hit. Gränsen mellan publik och poet suddas ut. Bob talar till publiken och talar samtidigt till sig själv. Han ser publiken och säger något om en av oss som har ett charmerande leende. Jag känner mig genast träffad. Hans blick har letat sig till raden där vi sitter flera gånger. Tydligen känner vi alla bokcirkelsdeltagare att vi har charmerande leenden. Sådan är han. Bob uppmärksammar alla, samtidigt som vi ger honom enorm respons med alla leenden och skratt som slipper ur oss.
Bob säger att han började tänka någon gång mellan åttan och nian. Han hade då fått uppmärksamhet från sin nye lärare samt en ungdomsbok av sin frånvarande hippiefarsa. En dag satt Bob i sitt pojkrum och tog ut ungdomsboken av Sven Wernström ur bokhyllan. När den var utläst begav han sig till biblioteket och slukade samtliga Wernströmböcker, rädd att bli utkastad från biblioteket för att han inte passade in. När Wernströms böcker var slut tog han tag i en sociologisk avhandling som blivit refererad till i en av de böcker han just läst. Det tog Bob en timme att ta sig igenom en sida. Därefter tog han tag i Marx Kapitalet och blev en av Helsingborgs fem kommunister. Läslusten hade väckts och ledde så småningom till eget skrivande.
Något fysiskt manus har han inte under denna kväll. Jag måste erkänna att jag tvivlade på honom i början. Han kom ständigt av sig. Pauser uppstod – visserligen inte pinsamma, men sådär att jag undrade om han egentligen visste vad han skulle säga. Han kastade sig in i något ämne, men avbröt det drastiskt med repliker som att det inte hör hit och det får jag berätta senare.
Bob använder sig av Språkvårdssamfundets skrifter som rekvisita. Han tar upp en av dem och börjar prata om vad han tycker om språk. Bob har en instrumentell syn på språket. Språk ska användas. Bob har valt poesin som uttryckssätt för att det ger honom ett utrymme att göra fel på. Eller snarare ett fritt spelrum – poesin har inga spelregler och man kan därför inte göra fel.
Mot kvällens slut börjar Bob läsa poesi. Läsa är förresten fel ord – leva passar bättre. Bob är nämligen dikten. Han andas, han flåsar oss i nacken med sina verbala krumbukter, han säger tankar som vi själva har tänkt flera gånger. Och så plötsligt kliver han åt sidan. Han börjar kommentera dikten och sig själv. Börjar spinna på andra trådar. Utelämnar sådant som hör till dikten. Återigen beträder han gränsområden. Jag sitter och funderar på om det där han just sa hörde till dikten eller om det inte gör det. Egentligen spelar det ingen roll. Frågan om var poesin börjar och slutar är oväsentlig. Bob Hansson är en inkarnation av Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. En person som brinner för språk, trots att han tar fel på subjekt och substantiv. Bob ritar sina egna gränser och använder ordet subjektiv istället för substantiv. Återigen vet jag inte om det är regisserat eller inte, men jag tycker att det är fint. Sådan är poesin, subjektiv.
Vid pennan, Sara
Bild från bobhansson.nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)