Minnen från en sommar (som aldrig säger nej)

I somras... packade bokcirkeln ihop sig i tre olika bilar och tillbringade ett par sommardagar och nätter i gröna Hälsingland. Det var Issas familj som stod för stuga, hemmagjord sjö, studsmatta och bastu. Resterande tjejer hade dock alla förberett en aktivitet som vi tog upp då och då under dagarnas gång. Tävlingstokiga som vi är hela bunten ingick i aktiviteterna bland annat; jeopardy, ett melodikryss, en tipsrunda, en musikfrågesport och så vidare...

Vi hade tidigare röstat fram två sommarböcker för de ljuvligt lediga sena sommartimmarna. Elin och Issa presenterade båda tre böcker vid det sista tillfället, och lotterna föll på Elins skräckgenreförslag Joe Hills novellsamling Vålnader och Issas lite mera milda Karin Boyeförslag; För lite.

Under den första dagen anlände boktokorna vid lite olika klockslag och medan man väntade fördrevs tiden med upplockning av matkassar, middagsförberedelser, paxning av sängar, utläsning av de sista novellerna, studsmattehoppande och allmänt fotplaskande i sjön.

I somras... under den första kvällen, medan solen långsamt la sig och sommarens minsta plåga gjorde sig påmind, hade bokcirkeln in libris veritas en magisk gemenskapsmiddag, som jag tror vi alla har speciella minnen ifrån. Några små minnesbilder är det rikligt fyllda middagsbordet, Evelyn som barfota skrider ut i trädgården med en korg med vin och glas, en flera timmar lång presentationsrunda om våra liv, glasen töms då och då, en flicka brister ut i dans på gräsmattan, myggorna kommer fler och fler ju längre ner solen sjunker och värdinnan som lär oss hur man dricker vin genom myggnätshattarna.


I somras... badade vi även i Ljusnans vatten och Jenny lärde sig att denna Hälsinglänska ort inte låg vid havet. Det fnissades även åt något skämt om måsar och sälar, som inte fanns i Hälsingetrakterna, men inläggets författarinna var aldrig involverad i detaljerna, men skrattade så klart med ändå. Vem kan låta bli att skratta åt ett hjärtligt skratt?

En tidigt eftermiddag samlades vi på verandan utanför stugans kök och valde att börja med att diskutera Boyes roman För lite. (Det kan även tilläggas att det var ett synnerligen smart drag av mina väninnor att tjata tills undertecknad hämtade papper och penna, eftersom författandet av blogginlägget lät dröja på sig.) Boken handlar om en tragisk man vid namn Harald som nästintill kvävs av sin frustration, i valet mellan familjelivet och sin passion för konsten. Han är författare. Vi är mycket eniga om att denne Harald är en osympatisk karaktär. En del tycker att detta är positivt och en snygg personframställning av Boye, medan andra tycker att det förstör läsningen. "Harald är en dryg människa, man tycker inte om honom". Sara tyckte dock mycket om boken: "Den kliar av obehag", säger hon, vilket uppenbarligen gillas. Ida tyckte varken om personligheterna eller historien. Hon är besviken på Boye, som hon läst tidigare med stor behållning. Harald har en fru, som heter Gertrud, som är minst lika osympatisk. Eller är det deras elaka jargong och tysthet gentemot varandra som gör allting så fel?

Vi diskuterar Boyes budskap med sin roman. Frågan är framförallt om hon tar ställning; vad som är viktigast i livet; familjen eller konsten? Är det en självbiografisk bok? Man kan inte förneka att temat och huvudpersonens yrke ligger nära Boyes egen livssituation. Det ligger dock något intressant i hennes val att framställa problematiken genom en manlig karaktärs ögon. Var det och Är det ett mansproblem? Eller är det kanske så att det egentligen är en kvinnoproblematik, åminstone numera, att man tvingas välja mellan ett lugnt, tryggt familjeliv och ett spännande konstnärsliv? Det råder det delade meningar om;vad vi själva tycker och vad vi tror att Karin Boye menar. Konst kontra familj är det genomgående temat. Ord som kan beskriva helheten; öde, mening och plikt.

Vi uppskattar dock hennes språk; skön sommarläsning. Den är full av kontraster, den är lagom lång, men kanske lite... för lite. Det finns något outtömt i själva texten. För lite personlighetsbeskrivningar tycker en, för lite "kött" säger en annan. För lite action, prat, mening, sex och stora omvälvande händelser. Helt plötsligt öser vi det fram en flod av ord. Men kanske är det just det som är meningen? Och Evelyns utbristande: "Fattar ni inte hur bra den är!" får avsluta sammanfattningen av Karin Boyes För lite.

I somras... en sen kväll samlas vi i den mindre jaktstugan på andra sidan fältet. Lamporna är släckta, stearinljus brinner, ost och kex är framdukat och vi ska prata om den andra sommarboken; skriven av Stephen Kings son under pseudonymen Joe Hill. Vålnader. På orginalspråk 21th century ghosts. Låt oss börja med att berätta att Elin, som presenterade ovan nämnda bok vad djupt besviken; "han avslutar inget", "han efterapar"... men framförallt tyckte hon inte att den var tillräckligt läskig. Vi är många som har uppfattat tydliga referenser till författarens förebilder; Kafka, Poe och Lovecraft med flera. En del av oss tycker att han tar avstamp i sina föregångares fotspår, men att han ändå skapar något nytt. Det är en ovanlig samling noveller och berättelser. Vi finner den både ojämn, intressant och fantasifull. Och en del noveller tycks ändå ha lockat fram ett krypande obehag, någonting som inte är direkt läskigt, men som inte lämnar läsaren då denne slagit igen pärmen.

Vi har läst novellsamlingar i bokcirkeln förut och de är verkligen en outtämlig källa till diskussion. Även denna gång blir vi tvungna att diskutera de enskilda novellerna lite var för sig. Några sticker naturligtvis ut. Några små pärlor, som Sara sa: Uppblåsbare Art, som vi tror handlar om utanförskap, presenterat i en kuslig Kafkastämning. Årets bästa skräckhistoria, som är den enda som är riktigt våldsamt läskig. I biosalongens mörker bjuder Hill på en snygg klassisk spökhistorieuppbyggnad. I Det sista andetaget lämnas frågetecken som lockar till många intressanta diskussioner och tolkningar och i den sista och längsta novellen Morris papplabyrint lyfter Hill sitt skräckberättande till nya höjder. Och som bokklubbsbok sett så måste vi nog ändå rekommendera den, även om det möjligtvis kommer resultera i ett för- och ett emotläger.

Vi kom även att diskutera hur vi läste boken. Är det okej att hoppa lite som man vill i novellsamlingar? Många är starkt emot detta, medan andra ser det som en rättighet. Skrivande och läsande står ju alltid i dialog till varandra, så uppstår magin i konstformen. Som Jessika Gedin en gång sa i P1: "Romanen är inte en monoteistisk religion, den är dualistisk. Och den andra guden, det är du." (Och där avslöjade sig undertecknad vilken sida hon står på.)

En diskussionstråd som vi haft även i andra boksammanhang är det återkommande pojkperspektivet, eller det så kallade "Salingerkomplexet" (ett ord som jag inte vet om någon faktiskt yppade eller jag själv kommit på denna julinatt. Nedtecknat var det i alla fall). I denna novellsamling är det också ett ganska ensidigt perspektiv som presenteras. Den missförstådda mannen och det tidiga utanförskapet får ta mycket plats. Vi saknar något annat! Kan Boye kan väl Hill. Eller?

Några slutkommenterar är detta: "Den är läskig, men också fin", "Mardrömslik" och "Det är ofrånkomligt att han lämnar mycket öppet till läsaren själv." Om man tycker detta är någonting positivt eller tvärt om, det är upp till var och en att bedöma.

I somras... drack vi mycket kokkaffe. Jenny tog på sig en träsko där en padda just hade flyttat in. Annika börjar i natten höra obefintlig musik. På utedasset kan man se ut på det blommande fältet och på väggen läsa om hur unga skulle uppföra sig förr i tiden. Vi sitter uppe till soluppgången. Den sista bilen startar inte på vägen hem. Tur är att det finns händiga och trevliga grannar, som råkar svänga förbi precis innan panikens inbrott och myggornas massattack. Ida kör hem det sista lasset med trötta sommarflickor ända till Uppsala, utan att stänga av motorn en enda gång. Vilken tur.

Vilken stuga. Vilka dagar och kvällar och tjejer. Vilka bravader. Vilket liv.
Sicket liv.


Undertecknad
Jenny

När snögubbar inte är det man tror

Snön ligger vit och kall när vi traskar över Söder på väg till Isas nya lägenhet vid Hornstull. Som tur är ser vi inga Snögubbar, och vi kommer trygga och hela in i värmen där 23 varma kvadratmeter, glögg, valnötsbröd och en bokdiskussion om deckaren Snömannen av Jo Nesbø väntar oss.

Jag började passande nog läsa den här boken ungefär i samma veva som den första snön kom, och det förtog liksom lite av den där vinterstämningen som brukar infinna sig de första dagarna med snö. För den norske författaren Jo Nesbøs sjätte deckare om poliskommisarie Harry Hole vis Oslopolisen – Snömannen, handlar om en seriemördare som begår bestialiska mord samma dag som den första snön faller. Det är hela tiden kvinnor med barn som är offren och i samband med morden dyker alltid en snögubbe upp i en eller annan skepnad. Harry Hole har nu assistenten Katrine Bratt vid sin sida, och som läsare bjuds man nästan 500 sidor med mord, intriger och hemligheter, list och slughet, dårskap och sjukdomar. Och så en hel del sex. Över allt det andra är temat kanske faderskap, och Nesbø väver ihop flera parallella historier och nystar sakta men säkert ut dem i tydliga trådar som leder fram till målet – mördaren hittas. Men det visste man ju från början – det är ju grejen med deckare.

Och vi tycker att Nesbø lyckas. Vi är överens om att boken är läskig, på sina håll till och med riktigt läskig. Vi tycker även i stort sett om författarens språk, och att de parallella historierna han låter löpa genom boken är en av bokens styrkor. Nesbø hittar en fin balans mellan ledtrådar, handling och Harry Holes slutledningsförmåga och list, som gör att man som läsare hela tiden luras för att sedan tro sig förstå, för att sedan bli lurad igen. Ibland ligger man som läsare även steget före Hole. Och det är väl detta som är grejen med deckare. Om vi förstod vem mördaren var? Undertecknad gjorde det inte förrän i slutet, när Hole också gjorde det. Isa högg på ledtrådar om en viss kroppsdel och förstod redan tidigt vem som var mördaren. Hursomhelst så förtog inte det helhetsintrycket av att det är en välskriven deckare, där cirkeln sluts och alla bitar faller på plats i slutet. Att även ha just Snögubbar, som är en klar trygghetssymbol tillhörande barndomen, och göra till något läskigt ses även det som en styrka hos författaren. Och när vi med viss hjälp av bokklubbens apotekare och google luskar ut att Fahrs sjukdom och Skelrodemi faktiskt finns på riktigt ger det ännu lite mer cred åt Jo. Vi gillar det här.

Men det finns trots allt saker i boken vi stör oss på. Slutet blir för överdrivet. Vi blir irriterade över Harry Holes överdrivna slutledningsförmåga och fysiska styrka. Hur förstår han egentligen till slut vem det är som är mördaren? Och vi stör oss även en del på hela karaktären Harry. Känns det inte lite uttjatat att skriva om en man med alkoholproblem och en trasslig familj (en fru som inte vill ha honom längre för att han arbetar för mycket, men som ändå inte kan släppa honom helt, och en son eller dotter som hamnar i kläm)?
Och så stör vi oss på bilden av kvinnorna. Hur de alltid måste beskrivas utifrån sitt utseende. Och vi är trötta på berättelser om kvinnor som i början framstår som starka, men som inte håller hela vägen utan faller ihop, blir svaga, bryter ihop mot slutet. Den psykiskt sjuka kvinnan som samtidigt är den sexuellt lockande kvinnan. Ge oss något annat nästa gång, snälla.
Någon stör sig även på hur sexet är beskrivet och Jenny drar paralleller till Dan Brown och suckar. Men som sagt – det förtar inte helhetsintrycket av att Snömannen är en relativt välskriven, intressant och läskig deckare. Den är en perfekt julklapp till deckar-älskande familjemedlemmar eller vänner (undertecknad har redan gett den i present till sin mor) och den är perfekt läsning just när snön och mörkret lägger sig utanför fönstren.

Oj, jag höll på att glömma - ”Svampmannen”. Alltså han som letar och hittar mögel i Holes lägenhet. Vem är han? Alla är överens om att han känns skum. Det är kalendern som försvinner, åttan och blodet på väggen. Och att ingen känner till att han är där. Vad betyder egentligen det kryptiska sista stycket i boken? Vi blir förvirrade. Kanske betyder han ingenting, kanske kommer han tillbaka i nästa bok. Hursomhelst är det ett snyggt drag som uppehåller oss länge och engagerat vid diskussionen. Om nån som läser här har nån teori om ”Svampmanen” – lämna gärna en kommentar!

Som alltid kommer vi sen av spår. Vi kommer in på andra deckare och andra böcker, vi kommer in på livet i allmänhet - apotek, bibliotek, kärlek. Och kvällen avslutades inte denna gång med en omröstning, eftersom nästa bok redan är gemensamt vald – Svinalängorna av Susanna Alakoski, kombinerat med att se filmatiseringen som just kommit upp på biograferna. Så till nästa gång – akta er för Snögubbar, de kan vara mer förrädiska än man kan tro – och God Jul!

/Ida

Själlös romantik

Inledningsvis vill jag dela med mig av lite viktig information till alla ärade LIV-medlemmar. Ni bör dock vara lagom källkritiska eftersom allting är framgooglat (Får man använda det som ett riktigt ord?). Hur som helst. Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Uttrycket "Att lägga rabarber på" är en förvrängning (en s k folketymologi) av "att lägga embargo på". Ett främmande spanskt ord inbjöd till förväxling av det ljudlika ordet rabarber. Embargo betyder "beslagtagande" och kommer av latinets "barra", vilket betyder tvärslå. Så, nu har vi rätat ut det frågetecknet. Sådana här frågeställningar kan lätt uppstå när man avnjuter delikatesser som hemmagjord rabarberpaj.

Fortsättningsvis kan jag berätta att LIV en gång för länge sedan träffades hemma hos Sara för att diskutera vår då senast lästa bok, Soulless, skriven av Gail Carriger. Dessutom var alla medlemmar närvarande, helt klart värt ett hurra! Då passade det ju helt perfekt med att skåla alla välkomna med lite härligt flädervin.

Soulless var ju vidare boken som introducerade Romance som begrepp för LIV. Dessutom var det den första boken som alla medlemmar läste på engelska. Nu återstod bara att se vad vi medlemmar hade för åsikt om det hela.

Om Romance hittade jag följande korta beskrivande ord i mina anteckningar:

Fokus på relationen mellan två människor

Lyckligt slut

Snusk

Det var väl inte heller något av detta som direkt utelämnades i Soulless. Titeln anspelar på historiens hjältinna Alexia som, hör och häpna, inte har någon själ. Detta i sin tur medför att hon inte har någon moral. Istället är detta något som Alexia försöker tillgodose sig genom flitigt läsande. I Alexias värld finns dessutom, utöver själlösa, även vampyrer, varulvar och spöken. Alexias själlösa tillstånd kan vid fysisk kontakt neutralisera de andra varelsernas tillstånd. Något som visar sig vara både användbart, men även besvärligt för Alexia. Historien spinner sedan på med en hel del intriger och mysterier. Varulvarnas alfahanne Lord Maccon visar sig vara en mycket framträdande karaktär, om ni förstår vad jag menar.

Vad tyckte vi nu då? Blev LIVs medlemmar sålda på Romance? Både ja och nej. En av oss är ju som tidigare nämnt frälst sedan länge. Resten av oss (förutom undertecknad) utstrålade dock till en början en hel del skepsis. Undertecknad, d v s jag, var inte särskilt svårflörtad. Men andra medlemmar undrade vad som egentligen är så fantastiskt? Den negativa inställningen till trots så kunde i princip alla hålla med om att boken var rolig. Att boken var på engelska kan ha satt käppar i hjulen, men en medlem uttryckte det så fint att om man inte riktigt förstår något så kan man alltid hitta på lite själv. Vi tyckte om att spänningen i historien byggdes upp, vilket fick oss att vilja läsa vidare. Men det kändes nog som att det blev lite väl långdraget mot slutet, kanske även lite krystat. Vi undrade om Gail valt att skriva med tanke på en uppföljare till boken (som finns) och därför utelämnat detaljer med flit. Irriterande i sådana fall, tyckte vissa.

Men snusket då?

Vår Romance-vetare lät berätta att för att vara Romance så var det anmärkningsvärt lite snusk i boken. Men vi var eniga om att det var roligt med lite snusk. Särskilt med tanke på att Alexia är själlös och oerfaren, vilket leder till att hon dissekerar varenda liten detalj som händer. En kombination vi tyckte fungerade mycket bra.

Så, hur ska man då sammanfatta det hela? Allmän skepsis till en början, en medlem tyckte till och med att inledningen var töntig, men nog smälte vi lite ju mer vi dissekerade.

Som vanligt skulle sedan bokpresentation och omröstning hållas. Nästa LIV-träff skulle vara en LIV-helg på Hälsinglands riviera, varför hela två böcker behövde väljas för sommarens läsning. Isabella och jag själv stod för bokvalen.

Isabella hade valt ut tre böcker som hon hade stående hemma som hon tyckte borde läsas. Det blödande hjärtat av Marilyn French, Mörker och blåbärsris av Kerstin Ekman samt För lite av Karin Boye. Som vanligt, hur skulle det vara annars, så blev omröstningen knivskarp och Karin Boye gick segrande ur striden.

Själv hade jag valt ett litet ”skräck”-tema och presenterade Bram Stokers Dracula, Joe Hills Vålnader och H P Lovecrafts The call of Chtulu and other weird stories. Vålnader var den som lockade mest. Så där var vår sommarläsning ordnad, jämsides med allt annat som skulle hända under sommaren (examen, jobb, flytt) och alla såg vi nu fram emot den helt sjukt efterlängtade LIV-helgen.

Eder Elin (som hoppas hon fick ihop allt på ett rätt och riktigt sätt)

Kossor och andra djur

För att ta reda på vad det egentligen är som är så speciellt med Nyköping, så speciellt att hela 22 % av in libris veritas medlemmar väljer att bosätta sig där, åkte vi söderöver en lördag i slutet av augusti. Middag och samtal på lördagen och litterär vandring på söndagen var utlovat och vi jublade.

Efter indisk mat (av någon anledning valde vi inte det finsk-estniska köket) tog vi plats i soffan och plockade fram Stalins kossor av Sofi Oksanen som vi läst över sommaren. Jag tänker sticka ut genom att INTE säga att mina anteckningar är borta/oläsliga/vinfläckiga eller att mitt minne är svagt/rörigt/obefintligt. Men även jag har mina fläckar, så ha lagom stora förväntningar på min sammanfattning av den trettiotredje boken vi läst tillsammans.

I Oksanens debutroman får vi möta tre generationer kvinnor. Annas uppväxt i den ärkefinska småstaden och vuxna liv i Helsingfors blandas med hennes mammas strävan om en ljusare framtid i Finland och strävan om en varmare dåtid i Estland samt hennes mormors vardag under deporteringarna till Sibirien med den ständiga oron över skogsbröderna. Alla tre har hemligheter och döljer saker för sin omvärld, och i Annas fall leder den ständiga vaksamheten till en störd självuppfattning där bilden av den estniska horan alltid finns närvarande.

Vi uppskattar de historiska inslagen, och kände oss okunniga när det under läsningen slog oss hur lite vi egentligen vet om vad som hände i Estland före, under och efter Sovjettiden. Eller hur lite vi vet om Estland över huvud taget. Vi imponeras av hur Annas ätstörningar eskalerar samtidigt som hennes släktingar närmar sig Sibirien, över hur Oksanen väver samman historier från två olika decennier. Vi förundras över hur verklighetstrogna både beskrivningarna av bulimin och livet i Estland under sjuttiotalet känns.

Vi förfasar oss över männen i berättelsen, dessa män som ständigt både är frånvarande och närvarande. Vi diskuterar sidan 296 och att Stalins ko är en get. Vi funderar över relationerna mellan Sverige och Finland, Sverige och Ryssland och Sverige och Norge. Vi pratar om mat, kontrollbehov, ryska kvinnor och självuppoffring. Vi läser fina utdrag högt för varandra. Och vi kommer överrens om att romanen blir bättre och språket lyfter under den andra hälften. Just längden är vi något tveksamma till, den och alla dessa personer som vi inte får någon ordning på. Vi vill kanske ändå inte råda någon att läsa personförteckningen längst bak i boken eftersom den avslöjar händelser.

Sammanfattningsvis; vi var rätt enade. Vi gillade boken. Vi gillade innehållet, språket, berättarstilen, de historiska inslagen, detaljerna som kolan i föreläsningssalen. Vi gillar Sofi Oksanen. Och vi vill läsa Utrensning.

Vi vill också läsa om ultraortodoxa judar i New York och därför vinner Nina Solomins ok, amen omröstningen. Vår första reportageroman slår ut de andra böckerna Jenny presenterade; Eunuckens gåta av Jason Goodwin och Över näktergalens golv av Lian Hearn .

När diskussionen om Stalins kossor ebbat ut dyker andra djur upp i mina anteckningar. Häst och katt finns tillsammans med länderna i Mellanamerika nedtecknade. Och när Sara lärt sig ett nytt land och Jenny ett nytt hav går vi och lägger oss. Den utlovade litterära promenaden bjuder på historiska inslag (Nyköpingshus), dramatiska inslag (Nyköpings teater) och inte-så-kulinariska inslag (Hellmanska gården). Men det bästa var nog när vi insåg att vi vandrade i Noras, Agnes, Cecilias och Maria Gripes fotspår!

Isabella, som är avundsjuk på en annan medlem som ska lyssna på Sofi Oksanen i Göteborg

Jakten på Julia

Jag erkänner.

Jag har inte läst boken.

Har inte gjort mitt jobb.

Kan man tro något annat efter 10 månader?

Har hela tiden skjutit upp bloggandet med att halvhjärtat säga till mig själv ”jag börjar läsa imorgon, och sen går det ju så mycket lättare att skiva om det”.

Slut på ursäkter, slut på undanflykter och uppskjutningar.

Jakten på Julia kan börja.

Det kändes spännande när Björn Ranelids Hjärtat som vapen valdes under föregående möte. Ranelid, som blivit så omtalad, och just i denna veva tycktes vara överallt; i tidningar, tv-program och i samtalen på stan. Han hade fått Augustpriset och ansågs vara ”svår”. Han var en utmaning vi inte kunde motstå.

Vi sitter hemma hos Izza och har just börjat äta på alla läckerheter som serveras. Vinet är islaget och glasen står tätt på borden. Diskussionen börjar, trevande till en början, sen med ökande intensitet och glöd.

Boken var behaglig och lättläst, i alla fall om man bortsåg från det irriterande språket som inte verkade veta hur det skulle uttrycka sig. De första sidorna liknas vid en tryckande het sommardag där irriterande humlor surrar runt huvudet. Nej, vi var inga beundrare av Ranelids språkbruk. Även om det bitvis var lättare att ta sig igenom så återkom den tryckande hettan med alltför jämt mellanrum. Det kanske till och med var den ryska sommarvärmen som fått sitt uttryck i hans språk.

Hjärtat som vapen har en spännande historia. Det kan vi nog alla hålla med om. Synd bara att Julia, huvudpersonen, är så platt och tråkig. Hade hon bara varit lite mer ”riktig”, om vi hade fått komma henne nära, så hade kanske boken greppat tag i oss mer. Nu blir hon mest till ett irritationsmoment. Varför visar hon inga känslor? Varför gör hon på detta viset? Varför övergår hon aldrig från att vara en ide och tanke till att bli en verklig person av kött och blod? Varför Björn, varför?

Vid det här laget har diskussionen antagit en hetsig ton och horan och madonnan komplexet hos män diskuteras. Vi känner att vi inte riktigt kan identifiera oss med en sådan syn på kvinnan – är det därför vi inte kan komma ända fram till Julia? Blir den Julia vi möter platt därför att vi inte kan acceptera att kvinnan måste ses i detta ljus? Vi efterlyser en mänskligare Julia och ett verkligare liv. Varför skrevs boken, vad ville Ranelid säga med Julias historia? Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte fram till något svar.

Efter den hetsiga stämningen under bokdiskussionen känns omröstningen av nästa mötes bok som ett välkommet avbrott. Bokvalet är efter temat ”vänner rekommenderar”. Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger, The Game av Neil Strauss och Gräset sjunger av Doris Lessing är de tre som står inför omröstningen.

Niffeneggers Tidsresenärens hustru drar det längsta strået och vi droppar ut från Izzas lägenhet efter en lång och givande kväll.

På vägen hem är jag fast besluten att redan nästa dag börja läsa Hjärtat som vapen – för det är ju så mycket lättare att skriv om en bok då.

Ni vet hur det gick.

Julia finns fortfarande där ute någon stans – hon bara väntar på att jag ska fånga henne.

Husvagnar, jordgubbar och stereotyper

För ett tag sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa om två jordgubbsodlingar i Uppsalatrakten och hur mycket jordgubbsplockarna tjänade. Jordgubbsodlarna hade försökt få skolungdomar att arbeta, men de arbetade inte tillräckligt snabbt och blev dessutom fort trötta. Kanske tyckte de också att lönen, som betalas ut på ackord, var för låg. Vad vet jag.

Vid jordgubbsfälten står husvagnar uppställda. Där sover de, jordgubbsplockarna. De som blivit intervjuade i UNT har östklingande namn. Jag minns inte om de var från Litauen eller Lettland. De berättar att de under två dagars jordgubbsplockande tjänar ungefär som en månadslön hemmavid.

Vid ett annat jordgubbsfält, beläget i England, står två husvagnar uppställda. Husvagnarna har Marina Lewycka befolkat med en brokig skara människor. De har kommit till England för att söka sin lycka och tjäna pengar.

Vid ett köksbord i Uppsala står en skål med jordgubbar och en skål med salt- och vinägerchips. Fem av bokklubbens medlemmar har samlats för att diskutera boken Två husvagnar av Marina Lewycka. Våra omdömen om boken är varierande. Några tycker om den, någon har läst ut den för ett tag sen och finner att den inte gjorde något vidare bestående intryck och några tycker att den är rörig och rätt menlös.

Vi enas om att det är en rörande kärlekshistoria i romanen. En av romanens huvudpersoner är den 19-åriga ukrainskan Irina. Hon är ung och naiv och har nu kommit till England för att söka sin lycka. Läroböckernas England visar sig dock ha få likheter med det England hon möter. Irina möter ingen engelsk gentlemen, utan kommer mest i kontakt med landsmän och andra illegala arbetare. Kärleken finner hon i ironiskt nog i en ukrainsk gruvarbetare, som liksom henne själv plockar jordgubbar för en säsong. Att de tu skulle få varandra i slutet förstod vi tidigt. Men nu handlade inte boken bara om denna kärlekshistoria, även om den går som en röd tråd genom hela boken.

Romanen tar upp många trådar. Somliga av dem nystas aldrig upp och få följer med ända till slutet. Detta gör att några av oss tycker att det är en spretig roman rent innehållsmässigt. Romanen rymmer en stor dos samhällskritik, men denna kritik känns något ljummen då den försöker sparka åt så många håll så att sparkarna inte blir särskilt kraftfulla. Än är det illegal arbetskraft och papperslösas rättigheter som berörs, än är det sexuell exploatering. Än är det arbetares rätt att organisera sig fackligt och än är det djurhållning (här uttrycker en medlem att hon aldrig mer ska äta kyckling). Visserligen fungerar inslaget av industrialiseringen av djurindustrin och utnyttjandet av djuren som en kraftfull illustration till utnyttjandet av den billiga arbetskraften som finns. Men det blir liksom inget mer. Så fort husvagnsfolket lämnar kycklingfarmen så tappas denna tråd bort. Som läsare far dessa bilder hastigt förbi.

Denna spretighet, som några finner störande, finner en annan medlem mycket bra. Hon säger att boken ju är som en road-trip, och att man därför inte kan, eller ska, bekanta sig med något av ovanstående särskilt ingående. Kanske är så fallet, men jag tror att Lewycka hade tjänat på att låta bilen stanna ibland, så att man hinner se något bakom bilrutan. Inte bara innehållet i romanen spretar. Även romanens struktur är spretig. Romanen är sammanvävd av Irinas tankar, en herrelös hunds tankar (även hunden ingår i en kärlekshistoria som slutar lyckligt) samt afrikanen Emanuels brev till en klostersyster. Vi finner alla att man aldrig riktigt kommer nära inpå karaktärerna i romanen. Och det man får veta om karaktärerna känns stereotypt. Kanske har Lewycka någon underliggande tanke med att måla upp personerna som stereotyper, men vi finner att det blir för enkelt. Lewycka befolkar romanen med människor från Europas utkanter, kryddat med två oskiljaktiga asiatiska flickor samt ett exotiskt afrikanskt inslag. Emanuel är Afrikanen med stort A. Han är Den ädle vilden. Den som inte vet hur man trär på en kondom och den som har en osviklig tro på Gud. Han skriver, enligt en medlem, helt fantastiska brev till en klostersyster. En annan medlem kräks nästan på dessa interimspråkliga adjektivtunga brev.

Elin meddelar att hon flera gånger mött en, till det yttre, like till den äcklige Vulk. Romanens Vulk verkar beredd att offra allt för att bli rik. Vulk-kopians drömmar vet vi inget om. Via diskussioner om utbytesstudenter man möter på nationerna i Uppsala och en diskussion om konstens gränser och Vilks och Odell hamnar vi i en diskussion om lön, pengar och ekonomi. Någonstans här utbrister Isabella att ”man kanske skulle bli nationalekonom!”. Anna finner det nu passande att presentera de tre nya bokförslagen. Hon har valt samtliga romaner inom genren romance, som är en mycket storsäljande och ekonomisk lönsam genre i staterna. Ett mycket informativt miniföredrag om genren hålls nu för oss medlemmar. De tre titlar vi får rösta på faller samtliga inom genren urban fantasy och lyder som följer: Touch the dark (2006) av Karen Chance, After dark (2001) av Jayne Castle samt Soulless (2009) av Gail Carriger. Vid det här laget är skålarna med jordgubbar och chips tomma. Strax står det klart att vampyrromanen Soulless blir LIVs nästa bok. Vad ska värdinnan då servera?

Undertecknat Sara, som lovar dyrt och heligt att aldrig mer slarva med LIV-deadline

Vad passar till tidsresor?

Här kommer ett litet inlägg med ännu större reservation än föregående för att minnet kan svika, även om man har kvar sina anteckningar. Jag ska nämligen rapportera om en bokcirkelträff som ägde rum ännu tidigare än den i det förra inlägget, närmare bestämt den 29 mars. (Japp, jag är en av de mest långsamma bloggarna i den här klubben. Förlåt.) På tal om minnen så har jag i alla fall ett starkt minne från den här träffen, då vi samlats hemma hos Sara för att som vanligt bli serverade utsökta tilltugg och väl valt vin. Sara har nämligen för vana att gå till Systembolaget och be om ett vin som passar till den bok vi läser för tillfället, vilket brukar skapa intressanta reaktioner hos personalen där. Den här gången blev det visst lite väl svårt nära Sara ställde en fråga i stil med: Har ni något vin som passar till tidsresor? Personalen: Eh, va? Sara: Okej, till ädelost då?

Nåväl, boken som alltså kretsar kring resor i tiden heter Tidsresenärens hustru och är skriven av Audrey Niffenegger. Tyvärr var det bara tre av oss som hade läst boken och endast en av dem hade läst hela, vilket gjorde att det blev lite knepigt att diskutera den. Vi som inte läst boken hade ju av förklarliga skäl inte mycket att komma med och bokens upplägg gjorde det inte precis lättare att delta i diskussionen. När de som läst pratade om hoppen hit och dit i tiden var det minst sagt svårt för oss andra att hänga med.

Men vad tyckte då de som läst? Bland mina anteckningar hittar jag kommentarer som fin, tjatig, hoppig, inte så fin kärlekshistoria, för lång, lättläst och ytlig. Med andra ord mest negativa saker, vilket stämmer med hur jag minns det. Den här boken var helt enkelt ingen favorit hos någon. Jag tror att vi jämförde den med Ranelids Hjärtat som vapen – trevlig läsning men inte så bra när man tänker tillbaka på den. Någon undrade varför Niffenegger skrev den över huvud taget. Det händer inget, man får aldrig lära känna karaktärerna och man tycker inte om dem. Boken problematiserar för lite och glorifierar kvinnan som ständigt väntar på sin man och aldrig någonsin blir riktigt arg. Ja, ni hör ju, det är inte direkt så att jag ångrar att jag var en av dem som inte läst. Men, för att återknyta till Idas inlägg, det är ju det här som är charmen med en bokcirkel. Man vet aldrig vad vi ska få ut av nästa bok. Spännande, eller hur?

Malin