”det känns som att det är någonting vi inte förstår”

Efter utomhustacos och efter att ha bevittnat en tragisk möhippa, gav sig LIV denna kväll ikast med Don Delillos bok Mao II – Den stora massans ensamhet. Delillo var, för de flesta av oss, innan detta en tämligen okänd författare, men som omskrivits som ”en av de centrala gestalterna i den litterära postmodernismen” och som enligt den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom kan ses som en av de fyra stora författarna av sin tid, tillsammans med Thomas Pynchon, Philip Roth och Cormac McCarthy. Många yngre författare som Bret Easton Ellis och David Foster Wallace anger DeLillo som influens. Detta tycker många av oss såklart låter spännande. Och så titeln dessutom – Mao II – Den stora massans ensamhet. En bok som handlar om Bill Gray, en mytomspunnen författare, som lever avskuren från världen och skriver på sitt stora verk. Om Scott och Karen som är hans hängivna assistenter, om en svensk fotograf som reser världen runt för att fotografera författare och om en annan författare som sitter fången i Beirut. Enligt baksidetexten behandlar boken ”de stora frågorna om den lilla människans livsvillkor”. Det kunde nog allt bli nåt.

Men det blev det inte. Eller, allting blir ju alltid nånting, men det här kanske inte blev som vi trott. Jag ska försöka förklara.

Själva temat i sig känns bra, och boken börjar lovande med ett avsnitt om ett massbröllop inom Moonsekten i USA, som tydligt belyser ensamheten i den stora massan genom såväl Karen, som väljer att gifta sig på detta sätt, och hennes far, som desperat försöker hitta henne med blicken och förstå varför hon gör det. Men sen spricker och spretar det iväg åt olika håll. Kanske vill Delillo för mycket, för vi är ganska eniga om att det här inte håller. Det är ensamhet, författarskap, massan, terrorism, religion, psykologi….

Det känns pretentiöst. Vi använder ord som svår att komma in i, spretig och en kamp att inte hoppa över delar av sidan. Malin menar att boken är full av citat som hon borde tycka om, men som hon inte orkar sätta sig in i. Och Anna menar att hon kommer in i språket, men bara för att hela tiden kastas ut igen. Framför allt är det dock kanske känslan av att det är någonting vi inte förstår som dominerar. Vad vill författaren säga med boken? Det är en bok vi ville tycka om, men där det hela tiden är någonting som stör och som Sara uttrycker det - Det känns som det är nåt jag inte fattar – har jag missat nåt?

Men så, mitt i allt det där vi blir förvirrade av, sticker några bitar ut. Den inledande scenen med massbröllopet hos Moon-sekten. Eller stycket om Kohemenis död. Temat om ensamheten i den stora massan - hur olika ensamma människor hittar varandra men ändå fortsätter vara ensamma. Två fina bilder målas upp i boken – av författaren som den mest ensamma som finns och av ensamma Karen som söker massan. Stycket där Karen vandrar runt i New York lyfts av någon fram som ett av bokens bästa. Någon annan tycker om den stämning som läsningen ger – att ständigt vara på avstånd och liksom se allt genom en dimma. Även beskrivningen av pojken och fången i Beirut lyfts fram som en stark sida. Och nånstans här kommer vi in på om boken kanske handlar om kampen mellan terrorismen och litteraturen, och vilken av dem som förändrar världen mest.

Personkulten har en stor plats i boken. Kring författaren Bill. Kring Mao. Känns det inte lite långsökt att alla i boken pratar om Mao? Kanske, men långsökt eller inte, och stilistiskt okej eller inte, så blir det i alla fall en tydlig symbol för bokens tema om viljan att tillhöra något. Om just den stora massan och dess ensamhet.

I diskussionen kommer vi såklart in på Paul Auster. Det är kanske inte så konstigt eftersom DN nyligen publicerade en intervju med Auster, som då nämner Delillo som sin närmsta vän. Artikeln handlade förövrigt om att inte nå fram till författaren – om den onåbare författaren och om kultstämningen som kan uppstå kring en författare. Hoppsan – ett tema som plötsligt kändes väldigt nära temat hos Delillo.

Hur sammanfattar man då detta? Det var en bok som blev annorlunda när man pratat om den. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. Det är en bok som många av oss kanske inte skulle rekommendera, om man inte vill känna sig förvirrad eller har lust att övertolka varje mening i en bok och sen kanske känna sig smart. För här finns det nog meningar att tolka. Om man orkar. Men vi orkar nog inte hela vägen fram. Men den är såklart en läsupplevelse och ger någonting, som varje bok ju gör. Eller kanske har vi analyserat sönder den och sökt för mycket efter någonting som inte finns – kanske tror vi att det ska vara djupare än det är? Vi vet inte. Ni kanske kan berätta för oss när ni läst den.

Till nästa gång läser vi något mer lättsamt. Annica presenterade tre deckare och vi drar alla en lättnadens suck efter ovanstående läsupplevelse. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och De fyras tecken av Arthur Connan Doyle fick se sig besegrade av Det blödande hjärtat av Andrew Taylor.

Kvällen fortsatte i lättsamhetens tecken med Eurovision Song Contest och heliga löften om att i framtiden ordna världens roligaste möhippor åt varandra.

/Ida

Tre kvinnor eller Spill (en damroman) av Sigrid Combüchen

”Lite spill har väl ingen dött av” sa jag och hällde vatten över köksbordet. Vi är tre kvinnor som äter vegetarisk fajitas och smuttar på ett glas rosé i en liten etta i Stockholm. Visst var uppslutningen inte den bästa vid denna LIV-sammankomst men trivselnivån var hög. Efter avklarad måltid och med den sedvanliga osten uppdukad gick vi in på dagens bok. Kanske satt romanens Hedda vid ett liknande bord med sin bror, Elsa och Luigi? Stockholm känns i alla fall som helt rätt plats för denna träff även om vi i romanen även besöker Lund och kontinenten. Stockholm är där den unga Hedda äntligen blir sin egen person, där hon går från att vara lydig familjeflicka till en ung kvinna som tar för sig av vad hon vill ha. Lund är istället platsen där den fiktiva (eller inte fullt så fiktiva) Sigrid Combüchen smyger omkring i skymningsljuset. Hedwig Langmark skriver sina brev från pensionärsstaden nere i Spanien men är nog i tanken snarare närmare Lund än Stockholm.

Vi möter tre kvinnor
i romanen: Hedda, Sigrid och Hedwig. Hedwig skriver brev till författaren Sigrid, hon känner igen sig i en av hennes böcker. De börjar brevväxla och sakta börjar Sigrids bild av Hedwig som ung (Hedda) ta form. Heddas historia är en efterkonstruktion, Sigrids idéer och fantasier om hur Hedwigs liv var och kunde ha varit. Sigrid och Hedwig är inte alltid ense om vad som egentligen hände och vad Hedda egentligen tänkte. Och det är vad som gör romanen så spännande – den väcker tankar både om vad som egentligen hände men också om vem som äger rätten att tolka och värdera en persons historia.

Titeln Spill
ger associationer till spillt vatten eller överblivet material av något slag. Hur talande är det då inte att Hedda från första sidan stävar på med hushållsbestyren och sömnadsarbetet – det blir så lite spill när Hedda arbetar får vi veta av Madame. Sigrid tycks mer fascineras av det förspillda med Heddas liv. Vad som kunnat hända och alla möjligheter som aldrig fick chansen att blomma ut. Men det tycker Hedwig bara är struntprat – vad vet Sigrid egentligen om hur hon kände och känner? Det är existentiella frågor maskerade i ett generationsdrama, där den utomstående Sigrid för den unga Heddas talan och Hedwig hamnar i försvarsställning. För hur vet man egentligen vad man vill med sitt liv? Hur vet man att man valt rätt? Och får man vara nöjd med hur det föll sig? Eller måste man alltid vilja att det skulle ha blivit mer? Dessa frågor lämnas åt läsaren att ta ställning till. Vi filosoferar över huruvida svaret blir olika beroende på var i livet man befinner sig. För kan en människa verkligen se likadant på sitt liv alldeles i början och i slutskedet? Omläsning fodras! Och var vi måhända lite för unga för boken? (Det känns som om det är den ständiga frågan).

En smått melankolisk
ton går igen hela berättelsen, som om det hela bara var en dröm, en eftertanke, något inte helt realiserat. Det ger romanen en smak av spill(bitar) – brev, tankar och en berättelse som kanske inte alls var tänkt att bli till samlas på sidorna. Denna medvetna spretighet samt det episodiska upplägget och de snabba bytena mellan olika personers perspektiv speglar hur historian om Hedda är en efterkonstruktion som skiljer sig från Hedwigs version av vad som verkligen hände. Melankolin förstärks av den oskuldsfullhet inför framtiden som visas i romanen. För oss som läser romanen med vår kunskap om att andra världskriget var alldeles bakom hörnet, får alla anspelningar på Tyskland och Mussolini oss att haja till – de går en kåre av obehag inför hur naivt Hedda och hennes vänner ser på sin omvärld. Samtidigt är det starkt av författaren att inte moralisera eller lägga in värderingar i Heddas berättelse – det hade förminskat historien och romanens karaktärer.

En damroman
är underrubriken. I romanen reser Sigrids med tåg, när en bekant ifrågasätter hennes författarskap snäser hon av honom med att hon just nu håller på med en damroman. Varför just en damroman? Varför är det ordet så laddat? Varför får användandet av en kvinnlig könsmarkör romanen att verka mindre viktig? Är det därför det eggar upp oss så? Vi drar snabbt paralleller mellan hur Hedda och Heddas mamma förväntas vara den snälla, uppoffrande kvinnorna som offrar allt för familjen. Hur en kvinnas intellekt har en underordnad betydelse eftersom hennes huvudsakliga funktion är att göra mannens liv så behagligt som möjligt. Här kolliderar vår tids syn på jämställdhet och 30-telets med varandra. Vi kan inte annat tro än att Sigrid Combüchen provoceras av detta till lika stor grad som oss. Dessutom kunde vi inte motstå att diskutera varför Sigrid Combüchen skrev in sig själv i romanen. Även om hon i efterordet hävdar att ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Varför provocerar det oss när författaren förverkligar sig själv på detta vis? Är det ett legitimt stilistiskt drag eller storhetsvansinne?

Ni kanske undrar
varför jag byter rad mitt i en mening utan någon särskild anledning? Det är precis den frågan jag skulle vilja ställa till Sigrid Combüchen. Romanen var lättläst, trevlig och intressant MEN jag blev oerhört uppretad på att de på de mest olägliga
ställen kom denna typ av radbrytningar. Det gjorde att jag helt kastades ut ur historieflödet och hade svårt att motivera mig att läsa. Stilistik i alla ära men ibland kan det gå för långt.

Nästa bok
presenterades av Sara. Hon hade kolla upp vårt bibliotek och kommit fram till att vi läst alldeles för lite asiatiskt, östeuropeiskt och amerikanskt. Hon krävde att vi skulle lyfta blicken mot framtida Nobelpristagare och presenterade: Roberto Bolano (2000) Om natten i Chile, Don Delillo (1990) Mao II – den stora massans ensamhet och Mircea Cartarescu (1996) Orbitór. Flest röster fick Don Delillo, och den diskuterat vi hemma hos Jenny i Uppsala.

Trevlig läsning
A
N
N
A

En varm kväll i amerikanska södern

En kväll i höstas träffades vi hos Ida för att diskutera Dödssynden – To kill a mockingbird av Harper Lee. Det blev en fantastiskt trevlig middag med sydstatstema (bland annat rostad sötpotatis och pecannötspaj, mm!) och lagom tills det var dags att diskutera boken serverades det drinkar på Southern Comfort. Jag kan väl säga så mycket som att de verkligen gick hem, så mina minnen (och anteckningar) från resten av kvällen är inte helt glasklara. Jag minns dock att det blev väldigt mycket skratt och väldigt mycket värme, det senare till stor del genom Elins fina ”övning” där vi fick chansen att ge varandra en riktig ego boost och berätta vad vi tycker om hos varandra. Något alla borde prova i sina kompisgäng! Det jag kan säga med säkerhet om bokdiskussionen är att de få av oss som hade läst ut boken – en modern amerikansk klassiker som kom 1960 och fick Pulitzerpriset året därpå – verkligen tyckte om den. Det är bok som verkligen växer för varje sida man läser, ända till slutet. En historia om fördomar, rasism och småstadsmentalitet men kanske framför allt om kärlek mellan barn och föräldrar och om att stå upp för det man tycker är rätt. Allt genialiskt skildrat genom ett barns ögon. Läs den!

/Malin

Svinalängorna

En svinkall januarikväll träffas åtta av nio medlemmar inne på biografen i Uppsala. Under ordnade former hämtar vi ut biljetter, köper största biomenyerna med storpopcorn och storläsk och bänkar oss på den rad som reserverats åt oss, sånär som på ett par platser. Drygt halvannan timme senare stapplar vi ut ur biosalongen med gråten i ögonen. En efter en berättar vi var de första tårarna började trilla. Ingen var dock i närheten av vår dancing queen som började gråta nästan direkt efter att reklamfilmerna var slut.

Väl hemma hos Elin försöker vi bräcka varandra i gråt. En berättar att hon minsann grät till Arn, en annan till Sportkrönikan som nyligen visats på tv. Därefter lämnar vi tårarna och börjar diskutera filmen och boken. Många av oss tyckte att filmen var mycket bra. ”Strålande”, utbrister någon. Lägenheten där Leena vuxit upp ser precis ut som en medlem har föreställt sig. Vi är överens om att Pernilla August inte har gjort någonting för mycket i denna film, även om några tycker att det är bra mycket mer svärta i filmen jämfört med boken.

Någon tycker att filmen och boken inte riktigt stämmer överens, men vi gillar sättet August gör det på, att hon låter filmen börja där boken tar slut, för att sedan nysta sig tillbaka till barndomen och de minnen som Leena verkar ha förträngt. August besvarar några av de frågor som lämnats efter att bokens pärmar stängts igen. Detta gör att det finns ett visst glapp mellan boken och filmen. Då boken har sitt självklara fokus på den unga Leena och det som upptar hennes tankar – livet med allt var det innebär av vänskap, syskonskap, kattungar som dränks, simningen, familjetrassel, spyor och alkohol och om det som kanske händer sen – får mycket av detta inte plats i filmatiseringen. Leena har tagit sig vidare. Hon är nu vuxen och har själv barn. Någon tycker att Leena är starkare i boken. I filmen ser vi henne mer som ett offer. En som i vuxen ålder tar på sig mycket skuld och undrar vad hon hade kunnat göra annorlunda. Någon funderar på om det kanske är oundvikligt, filmen består ju av återblickar, av minnen från barndomen, skavanker och skav som Leena verkar ha gjort sig av med, men som nu smyger sig på när Leena måste ta hand om det då hon återvänder till platsen där allting började – lägenheten i Svinalängorna.

Vi jämför gestalter ur boken och filmen. Vi diskuterar kvinnornas utsatthet och deras kaffedrickande tillsammans. Vi undrar var den bokläsande mamman tog vägen i filmen, hon som var stamkund på biblioteket. Samtidigt gör det oss inte så mycket. Att skapa film innebär att koncentrera, att skära bort det ovidkommande. Istället får annat plats, som Leenas lexikon med uppslagsord från barndomen. I filmen blir det tydligt ett sätt för Leena att ta kontroll över saker som händer – skrivandet som ett sätt att sortera och organisera det kaotiska, vilket i filmen har sin parallell i Leenas pedanteri och fixering vid detaljer i vuxen ålder.

En medlem undrar om boken egentligen är så bra. Den har ju belönats med Augustpriset, men är den verkligen värd det? Vi jämför boken med några andra Augustvinnare, men kommer liksom ingen vart. Vi enas dock om att slutet i Svinalängorna är bra. Det där när de tre vännerna sitter tillsammans och inser att de alla har olika problem, men att det inte är mer synd om någon annan.

Vi faller in i diskussioner om alkoholism, om att inte ha tillräckligt med pengar, om att städa hemma hos andra, om de som bor i svinalängor och miljonprogramsområden idag. Vi vänder åter till boken och stället där allt började gå utför. En har gjort hundöra vid formuleringen ”Var skulle jag ta vägen för evigt?”, en annan på ”här hade de suttit sönder sittandet” och hur Leena kunde höra att en period började. Efter ett tag säger någon att det finns formuleringar i boken som gör att den är värd sitt Augustpris.

Vad mycket vi har lärt oss om Finland, utbrister någon. En annan flikar in att vi ju tidigare har läst hur bra det var i Finland jämfört med Estland, och så funderar vi på om gräset verkligen är grönare på andra sidan

Slutligen diskuterar vi slutet av filmen, om Leenas sammanbrott i lägenheten. Vi finner det skrämmande hur hon sliter av sina gamla kläderna från barnen, som om det Leena varit med om kunde smitta. Hon vill låta det förflutna vara, inte hålla på och rota i det. Någonstans här är flera av oss riktigt irriterade på Leenas man, som låter barnen röra de gamla sakerna och som öppnar en flaska vin, alldeles utan att fråga Leena om det är ok. Några av oss tyckte att det var lite konstigt att han var så företagsam redan i början av filmen, när han bestämde att de skulle åka och hälsa på Leenas mamma utan att egentligen veta så mycket om vem hon var. Men samtidigt är det kanske det Leena behöver. Någon som gör saker hon aldrig skulle få för sig på egen hand. Någon som utmanar hennes kontrollbehov. Någonstans här reflekterar flera medlemmar över hur det var att spela rollerna som Leena och hennes man, när man som Noomi och Ola var ett par på riktigt då filmen spelades in. Jag tycker mig se något om sex i mina anteckningar, men minns inte längre vad det gällde. Efter denna alkoholångande sjuttiotalsrealism och nutida uppgörelse med sin barndom känner vi oss redo för något annat. Då det är Anna som presenterar böcker kan vi nästan gissa oss till att hon kommer presentera tre böcker fulla av kärlek och passion, vilket hon självklart gör. Då förra romanceboken inte föll samtliga medlemmar på läppen vad det gäller halten av tantsnusk, har nu Anna höjt ribban avsevärt. Samtliga tre böcker utlovar en del explicita saker.

Anna väljer att presentera tre romaner av författaren Loretta Chase, som lär vara en populär romanceförfattarne bortöver haven. De böcker som presenteras är Last Night Scandal, Lord of Scondrels och Don't Temp Me. En av dem handlar om en ung kvinna som återvänder till 1800-talets London efter ett par år som haremsslav... Samtliga medlemmar förutom undertecknad röstade på denna sista bok, som skulle vara den med mest tantsnusk i. Undertecknad var nämligen fullt sysselsatt med att föra anteckningar och att konversera med de två frånvarande medlemmarna om bokvalet, så att hon råkade rösta på en annan bok, som hon trodde innehåll mest tantsnusk. Det återstår att se hur diskussionerna kring denna bok blir.

Vid pennan,

Sara

Minnen från en sommar (som aldrig säger nej)

I somras... packade bokcirkeln ihop sig i tre olika bilar och tillbringade ett par sommardagar och nätter i gröna Hälsingland. Det var Issas familj som stod för stuga, hemmagjord sjö, studsmatta och bastu. Resterande tjejer hade dock alla förberett en aktivitet som vi tog upp då och då under dagarnas gång. Tävlingstokiga som vi är hela bunten ingick i aktiviteterna bland annat; jeopardy, ett melodikryss, en tipsrunda, en musikfrågesport och så vidare...

Vi hade tidigare röstat fram två sommarböcker för de ljuvligt lediga sena sommartimmarna. Elin och Issa presenterade båda tre böcker vid det sista tillfället, och lotterna föll på Elins skräckgenreförslag Joe Hills novellsamling Vålnader och Issas lite mera milda Karin Boyeförslag; För lite.

Under den första dagen anlände boktokorna vid lite olika klockslag och medan man väntade fördrevs tiden med upplockning av matkassar, middagsförberedelser, paxning av sängar, utläsning av de sista novellerna, studsmattehoppande och allmänt fotplaskande i sjön.

I somras... under den första kvällen, medan solen långsamt la sig och sommarens minsta plåga gjorde sig påmind, hade bokcirkeln in libris veritas en magisk gemenskapsmiddag, som jag tror vi alla har speciella minnen ifrån. Några små minnesbilder är det rikligt fyllda middagsbordet, Evelyn som barfota skrider ut i trädgården med en korg med vin och glas, en flera timmar lång presentationsrunda om våra liv, glasen töms då och då, en flicka brister ut i dans på gräsmattan, myggorna kommer fler och fler ju längre ner solen sjunker och värdinnan som lär oss hur man dricker vin genom myggnätshattarna.


I somras... badade vi även i Ljusnans vatten och Jenny lärde sig att denna Hälsinglänska ort inte låg vid havet. Det fnissades även åt något skämt om måsar och sälar, som inte fanns i Hälsingetrakterna, men inläggets författarinna var aldrig involverad i detaljerna, men skrattade så klart med ändå. Vem kan låta bli att skratta åt ett hjärtligt skratt?

En tidigt eftermiddag samlades vi på verandan utanför stugans kök och valde att börja med att diskutera Boyes roman För lite. (Det kan även tilläggas att det var ett synnerligen smart drag av mina väninnor att tjata tills undertecknad hämtade papper och penna, eftersom författandet av blogginlägget lät dröja på sig.) Boken handlar om en tragisk man vid namn Harald som nästintill kvävs av sin frustration, i valet mellan familjelivet och sin passion för konsten. Han är författare. Vi är mycket eniga om att denne Harald är en osympatisk karaktär. En del tycker att detta är positivt och en snygg personframställning av Boye, medan andra tycker att det förstör läsningen. "Harald är en dryg människa, man tycker inte om honom". Sara tyckte dock mycket om boken: "Den kliar av obehag", säger hon, vilket uppenbarligen gillas. Ida tyckte varken om personligheterna eller historien. Hon är besviken på Boye, som hon läst tidigare med stor behållning. Harald har en fru, som heter Gertrud, som är minst lika osympatisk. Eller är det deras elaka jargong och tysthet gentemot varandra som gör allting så fel?

Vi diskuterar Boyes budskap med sin roman. Frågan är framförallt om hon tar ställning; vad som är viktigast i livet; familjen eller konsten? Är det en självbiografisk bok? Man kan inte förneka att temat och huvudpersonens yrke ligger nära Boyes egen livssituation. Det ligger dock något intressant i hennes val att framställa problematiken genom en manlig karaktärs ögon. Var det och Är det ett mansproblem? Eller är det kanske så att det egentligen är en kvinnoproblematik, åminstone numera, att man tvingas välja mellan ett lugnt, tryggt familjeliv och ett spännande konstnärsliv? Det råder det delade meningar om;vad vi själva tycker och vad vi tror att Karin Boye menar. Konst kontra familj är det genomgående temat. Ord som kan beskriva helheten; öde, mening och plikt.

Vi uppskattar dock hennes språk; skön sommarläsning. Den är full av kontraster, den är lagom lång, men kanske lite... för lite. Det finns något outtömt i själva texten. För lite personlighetsbeskrivningar tycker en, för lite "kött" säger en annan. För lite action, prat, mening, sex och stora omvälvande händelser. Helt plötsligt öser vi det fram en flod av ord. Men kanske är det just det som är meningen? Och Evelyns utbristande: "Fattar ni inte hur bra den är!" får avsluta sammanfattningen av Karin Boyes För lite.

I somras... en sen kväll samlas vi i den mindre jaktstugan på andra sidan fältet. Lamporna är släckta, stearinljus brinner, ost och kex är framdukat och vi ska prata om den andra sommarboken; skriven av Stephen Kings son under pseudonymen Joe Hill. Vålnader. På orginalspråk 21th century ghosts. Låt oss börja med att berätta att Elin, som presenterade ovan nämnda bok vad djupt besviken; "han avslutar inget", "han efterapar"... men framförallt tyckte hon inte att den var tillräckligt läskig. Vi är många som har uppfattat tydliga referenser till författarens förebilder; Kafka, Poe och Lovecraft med flera. En del av oss tycker att han tar avstamp i sina föregångares fotspår, men att han ändå skapar något nytt. Det är en ovanlig samling noveller och berättelser. Vi finner den både ojämn, intressant och fantasifull. Och en del noveller tycks ändå ha lockat fram ett krypande obehag, någonting som inte är direkt läskigt, men som inte lämnar läsaren då denne slagit igen pärmen.

Vi har läst novellsamlingar i bokcirkeln förut och de är verkligen en outtämlig källa till diskussion. Även denna gång blir vi tvungna att diskutera de enskilda novellerna lite var för sig. Några sticker naturligtvis ut. Några små pärlor, som Sara sa: Uppblåsbare Art, som vi tror handlar om utanförskap, presenterat i en kuslig Kafkastämning. Årets bästa skräckhistoria, som är den enda som är riktigt våldsamt läskig. I biosalongens mörker bjuder Hill på en snygg klassisk spökhistorieuppbyggnad. I Det sista andetaget lämnas frågetecken som lockar till många intressanta diskussioner och tolkningar och i den sista och längsta novellen Morris papplabyrint lyfter Hill sitt skräckberättande till nya höjder. Och som bokklubbsbok sett så måste vi nog ändå rekommendera den, även om det möjligtvis kommer resultera i ett för- och ett emotläger.

Vi kom även att diskutera hur vi läste boken. Är det okej att hoppa lite som man vill i novellsamlingar? Många är starkt emot detta, medan andra ser det som en rättighet. Skrivande och läsande står ju alltid i dialog till varandra, så uppstår magin i konstformen. Som Jessika Gedin en gång sa i P1: "Romanen är inte en monoteistisk religion, den är dualistisk. Och den andra guden, det är du." (Och där avslöjade sig undertecknad vilken sida hon står på.)

En diskussionstråd som vi haft även i andra boksammanhang är det återkommande pojkperspektivet, eller det så kallade "Salingerkomplexet" (ett ord som jag inte vet om någon faktiskt yppade eller jag själv kommit på denna julinatt. Nedtecknat var det i alla fall). I denna novellsamling är det också ett ganska ensidigt perspektiv som presenteras. Den missförstådda mannen och det tidiga utanförskapet får ta mycket plats. Vi saknar något annat! Kan Boye kan väl Hill. Eller?

Några slutkommenterar är detta: "Den är läskig, men också fin", "Mardrömslik" och "Det är ofrånkomligt att han lämnar mycket öppet till läsaren själv." Om man tycker detta är någonting positivt eller tvärt om, det är upp till var och en att bedöma.

I somras... drack vi mycket kokkaffe. Jenny tog på sig en träsko där en padda just hade flyttat in. Annika börjar i natten höra obefintlig musik. På utedasset kan man se ut på det blommande fältet och på väggen läsa om hur unga skulle uppföra sig förr i tiden. Vi sitter uppe till soluppgången. Den sista bilen startar inte på vägen hem. Tur är att det finns händiga och trevliga grannar, som råkar svänga förbi precis innan panikens inbrott och myggornas massattack. Ida kör hem det sista lasset med trötta sommarflickor ända till Uppsala, utan att stänga av motorn en enda gång. Vilken tur.

Vilken stuga. Vilka dagar och kvällar och tjejer. Vilka bravader. Vilket liv.
Sicket liv.


Undertecknad
Jenny

När snögubbar inte är det man tror

Snön ligger vit och kall när vi traskar över Söder på väg till Isas nya lägenhet vid Hornstull. Som tur är ser vi inga Snögubbar, och vi kommer trygga och hela in i värmen där 23 varma kvadratmeter, glögg, valnötsbröd och en bokdiskussion om deckaren Snömannen av Jo Nesbø väntar oss.

Jag började passande nog läsa den här boken ungefär i samma veva som den första snön kom, och det förtog liksom lite av den där vinterstämningen som brukar infinna sig de första dagarna med snö. För den norske författaren Jo Nesbøs sjätte deckare om poliskommisarie Harry Hole vis Oslopolisen – Snömannen, handlar om en seriemördare som begår bestialiska mord samma dag som den första snön faller. Det är hela tiden kvinnor med barn som är offren och i samband med morden dyker alltid en snögubbe upp i en eller annan skepnad. Harry Hole har nu assistenten Katrine Bratt vid sin sida, och som läsare bjuds man nästan 500 sidor med mord, intriger och hemligheter, list och slughet, dårskap och sjukdomar. Och så en hel del sex. Över allt det andra är temat kanske faderskap, och Nesbø väver ihop flera parallella historier och nystar sakta men säkert ut dem i tydliga trådar som leder fram till målet – mördaren hittas. Men det visste man ju från början – det är ju grejen med deckare.

Och vi tycker att Nesbø lyckas. Vi är överens om att boken är läskig, på sina håll till och med riktigt läskig. Vi tycker även i stort sett om författarens språk, och att de parallella historierna han låter löpa genom boken är en av bokens styrkor. Nesbø hittar en fin balans mellan ledtrådar, handling och Harry Holes slutledningsförmåga och list, som gör att man som läsare hela tiden luras för att sedan tro sig förstå, för att sedan bli lurad igen. Ibland ligger man som läsare även steget före Hole. Och det är väl detta som är grejen med deckare. Om vi förstod vem mördaren var? Undertecknad gjorde det inte förrän i slutet, när Hole också gjorde det. Isa högg på ledtrådar om en viss kroppsdel och förstod redan tidigt vem som var mördaren. Hursomhelst så förtog inte det helhetsintrycket av att det är en välskriven deckare, där cirkeln sluts och alla bitar faller på plats i slutet. Att även ha just Snögubbar, som är en klar trygghetssymbol tillhörande barndomen, och göra till något läskigt ses även det som en styrka hos författaren. Och när vi med viss hjälp av bokklubbens apotekare och google luskar ut att Fahrs sjukdom och Skelrodemi faktiskt finns på riktigt ger det ännu lite mer cred åt Jo. Vi gillar det här.

Men det finns trots allt saker i boken vi stör oss på. Slutet blir för överdrivet. Vi blir irriterade över Harry Holes överdrivna slutledningsförmåga och fysiska styrka. Hur förstår han egentligen till slut vem det är som är mördaren? Och vi stör oss även en del på hela karaktären Harry. Känns det inte lite uttjatat att skriva om en man med alkoholproblem och en trasslig familj (en fru som inte vill ha honom längre för att han arbetar för mycket, men som ändå inte kan släppa honom helt, och en son eller dotter som hamnar i kläm)?
Och så stör vi oss på bilden av kvinnorna. Hur de alltid måste beskrivas utifrån sitt utseende. Och vi är trötta på berättelser om kvinnor som i början framstår som starka, men som inte håller hela vägen utan faller ihop, blir svaga, bryter ihop mot slutet. Den psykiskt sjuka kvinnan som samtidigt är den sexuellt lockande kvinnan. Ge oss något annat nästa gång, snälla.
Någon stör sig även på hur sexet är beskrivet och Jenny drar paralleller till Dan Brown och suckar. Men som sagt – det förtar inte helhetsintrycket av att Snömannen är en relativt välskriven, intressant och läskig deckare. Den är en perfekt julklapp till deckar-älskande familjemedlemmar eller vänner (undertecknad har redan gett den i present till sin mor) och den är perfekt läsning just när snön och mörkret lägger sig utanför fönstren.

Oj, jag höll på att glömma - ”Svampmannen”. Alltså han som letar och hittar mögel i Holes lägenhet. Vem är han? Alla är överens om att han känns skum. Det är kalendern som försvinner, åttan och blodet på väggen. Och att ingen känner till att han är där. Vad betyder egentligen det kryptiska sista stycket i boken? Vi blir förvirrade. Kanske betyder han ingenting, kanske kommer han tillbaka i nästa bok. Hursomhelst är det ett snyggt drag som uppehåller oss länge och engagerat vid diskussionen. Om nån som läser här har nån teori om ”Svampmanen” – lämna gärna en kommentar!

Som alltid kommer vi sen av spår. Vi kommer in på andra deckare och andra böcker, vi kommer in på livet i allmänhet - apotek, bibliotek, kärlek. Och kvällen avslutades inte denna gång med en omröstning, eftersom nästa bok redan är gemensamt vald – Svinalängorna av Susanna Alakoski, kombinerat med att se filmatiseringen som just kommit upp på biograferna. Så till nästa gång – akta er för Snögubbar, de kan vara mer förrädiska än man kan tro – och God Jul!

/Ida

Själlös romantik

Inledningsvis vill jag dela med mig av lite viktig information till alla ärade LIV-medlemmar. Ni bör dock vara lagom källkritiska eftersom allting är framgooglat (Får man använda det som ett riktigt ord?). Hur som helst. Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Uttrycket "Att lägga rabarber på" är en förvrängning (en s k folketymologi) av "att lägga embargo på". Ett främmande spanskt ord inbjöd till förväxling av det ljudlika ordet rabarber. Embargo betyder "beslagtagande" och kommer av latinets "barra", vilket betyder tvärslå. Så, nu har vi rätat ut det frågetecknet. Sådana här frågeställningar kan lätt uppstå när man avnjuter delikatesser som hemmagjord rabarberpaj.

Fortsättningsvis kan jag berätta att LIV en gång för länge sedan träffades hemma hos Sara för att diskutera vår då senast lästa bok, Soulless, skriven av Gail Carriger. Dessutom var alla medlemmar närvarande, helt klart värt ett hurra! Då passade det ju helt perfekt med att skåla alla välkomna med lite härligt flädervin.

Soulless var ju vidare boken som introducerade Romance som begrepp för LIV. Dessutom var det den första boken som alla medlemmar läste på engelska. Nu återstod bara att se vad vi medlemmar hade för åsikt om det hela.

Om Romance hittade jag följande korta beskrivande ord i mina anteckningar:

Fokus på relationen mellan två människor

Lyckligt slut

Snusk

Det var väl inte heller något av detta som direkt utelämnades i Soulless. Titeln anspelar på historiens hjältinna Alexia som, hör och häpna, inte har någon själ. Detta i sin tur medför att hon inte har någon moral. Istället är detta något som Alexia försöker tillgodose sig genom flitigt läsande. I Alexias värld finns dessutom, utöver själlösa, även vampyrer, varulvar och spöken. Alexias själlösa tillstånd kan vid fysisk kontakt neutralisera de andra varelsernas tillstånd. Något som visar sig vara både användbart, men även besvärligt för Alexia. Historien spinner sedan på med en hel del intriger och mysterier. Varulvarnas alfahanne Lord Maccon visar sig vara en mycket framträdande karaktär, om ni förstår vad jag menar.

Vad tyckte vi nu då? Blev LIVs medlemmar sålda på Romance? Både ja och nej. En av oss är ju som tidigare nämnt frälst sedan länge. Resten av oss (förutom undertecknad) utstrålade dock till en början en hel del skepsis. Undertecknad, d v s jag, var inte särskilt svårflörtad. Men andra medlemmar undrade vad som egentligen är så fantastiskt? Den negativa inställningen till trots så kunde i princip alla hålla med om att boken var rolig. Att boken var på engelska kan ha satt käppar i hjulen, men en medlem uttryckte det så fint att om man inte riktigt förstår något så kan man alltid hitta på lite själv. Vi tyckte om att spänningen i historien byggdes upp, vilket fick oss att vilja läsa vidare. Men det kändes nog som att det blev lite väl långdraget mot slutet, kanske även lite krystat. Vi undrade om Gail valt att skriva med tanke på en uppföljare till boken (som finns) och därför utelämnat detaljer med flit. Irriterande i sådana fall, tyckte vissa.

Men snusket då?

Vår Romance-vetare lät berätta att för att vara Romance så var det anmärkningsvärt lite snusk i boken. Men vi var eniga om att det var roligt med lite snusk. Särskilt med tanke på att Alexia är själlös och oerfaren, vilket leder till att hon dissekerar varenda liten detalj som händer. En kombination vi tyckte fungerade mycket bra.

Så, hur ska man då sammanfatta det hela? Allmän skepsis till en början, en medlem tyckte till och med att inledningen var töntig, men nog smälte vi lite ju mer vi dissekerade.

Som vanligt skulle sedan bokpresentation och omröstning hållas. Nästa LIV-träff skulle vara en LIV-helg på Hälsinglands riviera, varför hela två böcker behövde väljas för sommarens läsning. Isabella och jag själv stod för bokvalen.

Isabella hade valt ut tre böcker som hon hade stående hemma som hon tyckte borde läsas. Det blödande hjärtat av Marilyn French, Mörker och blåbärsris av Kerstin Ekman samt För lite av Karin Boye. Som vanligt, hur skulle det vara annars, så blev omröstningen knivskarp och Karin Boye gick segrande ur striden.

Själv hade jag valt ett litet ”skräck”-tema och presenterade Bram Stokers Dracula, Joe Hills Vålnader och H P Lovecrafts The call of Chtulu and other weird stories. Vålnader var den som lockade mest. Så där var vår sommarläsning ordnad, jämsides med allt annat som skulle hända under sommaren (examen, jobb, flytt) och alla såg vi nu fram emot den helt sjukt efterlängtade LIV-helgen.

Eder Elin (som hoppas hon fick ihop allt på ett rätt och riktigt sätt)