I Dårskaper i Brooklyn stiftar vi bekantskap med Nathan Glass, en tillsynes bitter och cynisk man som nyligen tillfrisknat från cancer, men likväl funderar över var det bästa stället att dö på är. Efter rekommendationer beger Nathan sig till sin barndomsstadsdel i New York och beslutar sig för att just Brooklyn är det bästa platsen att sluta sina dagar på. Mycket tankar väcktes till liv av den här boken och redan vid första sidan funderar jag på var jag själv vill dö någonstans. Jag har aldrig vart i Brooklyn, kanske det är det ultimata stället? Hur som haver kom jag underfund med lite olika alternativ, men hade svårt att bestämma mig. Vad jag dock vet, är att jag inte vill tillbringa de sista dagarna i livet i Flogsta. Däremot åker jag gladeligen dit nu, och så gjorde nästan hela det glada gänget i LIV. Alla utom vår arbetande Annika kunde närvara. I Flogsta låghus, hemma oss Anna, möttes vi av doften av nybakat bröd, nachos, guacamole och olika grönsaker. Självklart fanns även den vanliga boxen med vin.
Austers författarskap var många redan bekanta med. Flera av oss hade läst debuten New York-trilogin och tyckt mycket om den. Dårskaper i Brooklyn var dock okänd mark för alla, då Malin presenterade den på föregående cirkelträff. När det var dags för den sedvanliga rundan var alla för slående överens. Positiva ordalag som bra, trevligt, till och med fantastiskt, användes. Och visst var det en mysig läsning! Vi undrade lite vad som hänt med Austers ofta lite svåra, invecklade slut. Kanske var han trött på allt pretentiöst och kände att han ville skriva en lättillgänglig bok om de små sakerna? Det må låta klyschigt, men denna lovsång till livet tar upp anekdoter om människors dårskaper, allt från pinsamheter, felsteg och felsägningar till större misstag. Vi får ta del av varma personskildringar, roliga detaljer om vardagliga händelser, men också allvarligare episoder om religiösa sekter och en hel del anti- Bushpropaganda. Att Dårskaper är fylld av litterära referenser och utspelar sig på ett antikvariat gör den än mer älskvärd. Inte heller slapp vi bibelreferenserna! Sweet!
Boken är som gjord för att omvandlas till en feelgood- Hollywoodfilm. Det rådde dock skiljaktigheter huruvida filmen överhuvudtaget borde göras och i sådana fall, vilka skådespelare som skulle spela huvudkaraktärerna. Det pratades om någon lönnfet boxare vid okänt namn, som skulle passa utmärkt som Tom. I min värld är Jack Nicholson självskriven som Nathan Glass och Philip Seymour Hoffman skulle bli en perfekt Tom. Vem som skulle spela V.P.M, alltså vacker perfekt mor, är ännu oklart. Det måste ju vara en synnerligen het brud. Svårt. Tål att tänkas på. Kanske borde det liksom vissa ansåg, hållas till att förbli en mysig bok, istället för att förstöras till en halvtaskig b-rulle.
Vissa liv- deltagare som brukar propagera för att böcker ska läsas på originalspråk, stördes i det här fallet inte alls av översättningen, utan tyckte att denne gjort ett mycket bra jobb. Austers språk är komplicerat i det enkla, som någon uttryckte det, och många av kapitlens namn är både fyndiga och charmiga. Varför kalla kapitel för ett, två och tre, när man som Auster kan döpa dem till: Om skojare, Spermabanksöverraskningen, Om mäns dumhet och Rökpaus? Dårskaper är en bok som skulle kunna rekommenderas till de allra flesta, också till alla mentala slöfockar, Nathan Glass kallar människor som inte vanligen läser böcker.
Denna gång var det värdinnan Annas tur att presentera cirkelns mest spänningsfulla moment, valet av bok till nästa träff. Som den Sci-fiälskare hon är, tillhörde två av böckerna den genren. Det var The Science of Dune av Frank Herbert och The Redemption of Althalus av David och Leigh Eddings. Stora förhoppningar väcktes då Anna presenterade den ena boken som Star Wars, fast bättre. Kan det verkligen vara så? Då boken inte röstades fram lever vi i ovisshet huruvida det finns en bok som kan slå Star Wars. Den framröstade boken blev Lena Anderssons Duck City, till Jennys förtret. Jennys skepsis mot Lena inföll sig efter dennas, av många, lovordade sommarprogram då hon pratade om Jesus, och om bra och dåliga kristna. Jennys avlutande dissning av Lena löd: ”Tack för den Lena. Jag hatar Bush!”. Kanske kan Jenny omvändas av Duck City? Det återstår att se på nästa träff, hemma hos mig, Evelyn den 26/4 kl. 19. Vid fint väder blir det cirkelns utomhuspremiär, då i Ekonomikumparken.
Jag vågar påstå att Dårskaper i Brooklyn tillhör en av LIV’s favoritböcker. Aldrig har vi tidigare vart så gemensamt överväldigat positiva till en bok. Det rådde däremot splittring i gruppen gällande slutet på boken. Är det fint att allt blev guld och gröna skogar? Kanske var det lite väl sockersött att Aurora och V.P.M, huxflux blev varse sin homosexualitet och fann varandra? Nåväl, vi kom alla överens om att slutet var vackert, och en känsla av eufori infann sig, åtminstone hos mig. Kanske var det vinet, men jag tänkte när jag promenerade hemåt att, var jag än kommer att dö, är livet ta mig tusan bra fint att leva.
Tangenttryckare denna gång, Evelyn
