En svinkall januarikväll träffas åtta av nio medlemmar inne på biografen i Uppsala. Under ordnade former hämtar vi ut biljetter, köper största biomenyerna med storpopcorn och storläsk och bänkar oss på den rad som reserverats åt oss, sånär som på ett par platser. Drygt halvannan timme senare stapplar vi ut ur biosalongen med gråten i ögonen. En efter en berättar vi var de första tårarna började trilla. Ingen var dock i närheten av vår dancing queen som började gråta nästan direkt efter att reklamfilmerna var slut.
Väl hemma hos Elin försöker vi bräcka varandra i gråt. En berättar att hon minsann grät till Arn, en annan till Sportkrönikan som nyligen visats på tv. Därefter lämnar vi tårarna och börjar diskutera filmen och boken. Många av oss tyckte att filmen var mycket bra. ”Strålande”, utbrister någon. Lägenheten där Leena vuxit upp ser precis ut som en medlem har föreställt sig. Vi är överens om att Pernilla August inte har gjort någonting för mycket i denna film, även om några tycker att det är bra mycket mer svärta i filmen jämfört med boken.
Någon tycker att filmen och boken inte riktigt stämmer överens, men vi gillar sättet August gör det på, att hon låter filmen börja där boken tar slut, för att sedan nysta sig tillbaka till barndomen och de minnen som Leena verkar ha förträngt. August besvarar några av de frågor som lämnats efter att bokens pärmar stängts igen. Detta gör att det finns ett visst glapp mellan boken och filmen. Då boken har sitt självklara fokus på den unga Leena och det som upptar hennes tankar – livet med allt var det innebär av vänskap, syskonskap, kattungar som dränks, simningen, familjetrassel, spyor och alkohol och om det som kanske händer sen – får mycket av detta inte plats i filmatiseringen. Leena har tagit sig vidare. Hon är nu vuxen och har själv barn. Någon tycker att Leena är starkare i boken. I filmen ser vi henne mer som ett offer. En som i vuxen ålder tar på sig mycket skuld och undrar vad hon hade kunnat göra annorlunda. Någon funderar på om det kanske är oundvikligt, filmen består ju av återblickar, av minnen från barndomen, skavanker och skav som Leena verkar ha gjort sig av med, men som nu smyger sig på när Leena måste ta hand om det då hon återvänder till platsen där allting började – lägenheten i Svinalängorna.
Vi jämför gestalter ur boken och filmen. Vi diskuterar kvinnornas utsatthet och deras kaffedrickande tillsammans. Vi undrar var den bokläsande mamman tog vägen i filmen, hon som var stamkund på biblioteket. Samtidigt gör det oss inte så mycket. Att skapa film innebär att koncentrera, att skära bort det ovidkommande. Istället får annat plats, som Leenas lexikon med uppslagsord från barndomen. I filmen blir det tydligt ett sätt för Leena att ta kontroll över saker som händer – skrivandet som ett sätt att sortera och organisera det kaotiska, vilket i filmen har sin parallell i Leenas pedanteri och fixering vid detaljer i vuxen ålder.
En medlem undrar om boken egentligen är så bra. Den har ju belönats med Augustpriset, men är den verkligen värd det? Vi jämför boken med några andra Augustvinnare, men kommer liksom ingen vart. Vi enas dock om att slutet i Svinalängorna är bra. Det där när de tre vännerna sitter tillsammans och inser att de alla har olika problem, men att det inte är mer synd om någon annan.
Vi faller in i diskussioner om alkoholism, om att inte ha tillräckligt med pengar, om att städa hemma hos andra, om de som bor i svinalängor och miljonprogramsområden idag. Vi vänder åter till boken och stället där allt började gå utför. En har gjort hundöra vid formuleringen ”Var skulle jag ta vägen för evigt?”, en annan på ”här hade de suttit sönder sittandet” och hur Leena kunde höra att en period började. Efter ett tag säger någon att det finns formuleringar i boken som gör att den är värd sitt Augustpris.
Vad mycket vi har lärt oss om Finland, utbrister någon. En annan flikar in att vi ju tidigare har läst hur bra det var i Finland jämfört med Estland, och så funderar vi på om gräset verkligen är grönare på andra sidan
Slutligen diskuterar vi slutet av filmen, om Leenas sammanbrott i lägenheten. Vi finner det skrämmande hur hon sliter av sina gamla kläderna från barnen, som om det Leena varit med om kunde smitta. Hon vill låta det förflutna vara, inte hålla på och rota i det. Någonstans här är flera av oss riktigt irriterade på Leenas man, som låter barnen röra de gamla sakerna och som öppnar en flaska vin, alldeles utan att fråga Leena om det är ok. Några av oss tyckte att det var lite konstigt att han var så företagsam redan i början av filmen, när han bestämde att de skulle åka och hälsa på Leenas mamma utan att egentligen veta så mycket om vem hon var. Men samtidigt är det kanske det Leena behöver. Någon som gör saker hon aldrig skulle få för sig på egen hand. Någon som utmanar hennes kontrollbehov. Någonstans här reflekterar flera medlemmar över hur det var att spela rollerna som Leena och hennes man, när man som Noomi och Ola var ett par på riktigt då filmen spelades in. Jag tycker mig se något om sex i mina anteckningar, men minns inte längre vad det gällde. Efter denna alkoholångande sjuttiotalsrealism och nutida uppgörelse med sin barndom känner vi oss redo för något annat. Då det är Anna som presenterar böcker kan vi nästan gissa oss till att hon kommer presentera tre böcker fulla av kärlek och passion, vilket hon självklart gör. Då förra romanceboken inte föll samtliga medlemmar på läppen vad det gäller halten av tantsnusk, har nu Anna höjt ribban avsevärt. Samtliga tre böcker utlovar en del explicita saker.
Anna väljer att presentera tre romaner av författaren Loretta Chase, som lär vara en populär romanceförfattarne bortöver haven. De böcker som presenteras är Last Night Scandal, Lord of Scondrels och Don't Temp Me. En av dem handlar om en ung kvinna som återvänder till 1800-talets London efter ett par år som haremsslav... Samtliga medlemmar förutom undertecknad röstade på denna sista bok, som skulle vara den med mest tantsnusk i. Undertecknad var nämligen fullt sysselsatt med att föra anteckningar och att konversera med de två frånvarande medlemmarna om bokvalet, så att hon råkade rösta på en annan bok, som hon trodde innehåll mest tantsnusk. Det återstår att se hur diskussionerna kring denna bok blir.
Vid pennan,
Sara
