Datum: Måndagen den 9:e november
Plats: Saras och Emils mysiga vardagsrum på Kantorsgatan
Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro
Förtäring: allas våra favoriter – kex, ost, röror, oliver och päron
Dryck: Sara fortsatte med den genialiska idén att gå till systemet och be om vin som passade till boken, dock stötte hon på lite problem där den här gången. Eftersom britter tydligen inte kan göra vin blev det sherry (en liten succé som kanske blir tradition?) följt av det tyska, vita vinet Tre apor som skulle matcha Saras känsla för boken, att hon väntade sig en sak men fick en helt annan.
Kvällen inleddes , efter det sedvanliga småpratandet, med att vi alla presenterade oss lite kort för vår nya bokcirkelmedlem, apotekarstudenten Elin, och hon för oss. Sedan gick vi raskt över till att diskutera kvällens bok Never let me go av Kazuo Ishiguro. Man kan säga att det är en sorts dystopi, lite sci fi fast inte alls på ett sci fi-sätt. Läsaren får följa några barns uppväxt på en idyllisk och skyddad skola på engelska landsbygden. Man vet lika lite som barnen om varför de egentligen växer upp där, varför de är så speciella och måste skyddas. Det enda man får veta är att de ska bli donatorer men inte av vad eller varför. Men långsamt, långsamt nystas sanningen fram.
De flesta av oss var väldigt positiva till boken, ord som ”fin läsupplevelse” och ”kuslig men fin” användes för att beskriva den. Vi som läst den på engelska var förvånade över hur lätt det var att hänga med i språket. En i gruppen hade dock gett upp efter första sidan och bytt till svenska… Berättarstilen diskuterades en hel del – några av oss hade väldigt svårt för hoppandet i tiden. Det är ganska omständigt när berättaren hela tiden säger saker i stil med ”för att berätta om det här måste jag först berätta om…” men det kan också, enligt vissa av oss, vara bra att det går så långsamt framåt. Att det dröjer så länge innan man får veta vad som är fel gör bara att man vill läsa vidare för att få veta. Man får en ”kliande känsla”, som någon uttryckte det (”obehaglig” sa någon annan), som driver en att fortsätta. Vi tyckte också att sättet som boken skiljer sig från andra framtidskildringar var bra. Att man får veta så lite om hur allt fungerar i den värld som Ishiguro beskriver ger utrymme för väldigt mycket eftertanke och dessutom gör det att man får uppleva historien precis som barnen gör det, ovetandes. Vi pratade ganska mycket om personerna i boken och om vi tyckte om dem eller inte. Meningarna var delade, men vi var överens om att man inte kommer karaktärerna nära. Däremot är det en fin skildring av relationerna mellan några människor som bara har varandra att ty sig till och hur små saker kan vara så viktiga i relationer. Bokens etiska problem blev det också en lång diskussion om. Hur långt är vi människor beredda att gå för att bota sjukdomar? Är det rätt att barnen i boken skyddas, för deras eget bästa, eller har de rätt att få veta sanningen?
Till sist var det min tur att presentera tre förslag på böcker att läsa till nästa träff. Valet stod mellan en deckare, Roslund och Hellströms Odjuret, originell road trip-skildring, Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer och en ungdomsbok, Nick och Norah's oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Efter en otroligt jämn röstning gick den sistnämnda boken segrande ur striden.
Malin
måndag 23 november 2009
El-chocker och champagne...
Hoppfull - fast mörk!
Svår att ta på allvar!?
Lätt!
Rycker inte tag i en!
Fin!
Väldigt bra!
- Ska vi läsa den och samlas igen om 30 år?
Närvarande bokcirkelälskare: Isabella, Sara, Anna, Ida och Jenny.
Det svenska och det vackra engelska/amerikanska omslaget
Den handlar om kontraster - livet och döden - hur vi ser på manligt och kvinnlig - framgång och nedgång - frihet och instängdhet - fysisk och psykisk isolering - stad och landsbygd - och det vi samlas kring är Sylvia Plaths debutroman Glaskupan. En bok som de flesta hade hört talas om och hade en uppfattning om innan vi blickade ner på det första bladet. Några av oss har faktiskt redan läst den, men det var åtskilliga år sedan.
Vår samlingsplats för mötet denna den nittonde oktober var runt Isabellas soffbord. Medan ostar framställdes och gästerna lättsamt började läppja på vinglaskanten fördes många samtal om hur det varit sen sist, samtidigt som pratat gled in på damen i fråga. Sylvia Plath var den innerliga poeten som 1963 kom ut med sin första roman. Inte uttalat självbiografisk är den, men påtagligt influerad av författarinnans upplevelsevärld och liv - och senare tragiska bortgång.
Vackra Sylvia Plath
Berättelsen handlar om nittonåriga Esther som återberättar, under första halvan av boken om sin vistelse i New York, som praktiserande på ett förlag - ett liv i lyx och glättigt överflöd. Andra halvan handlar om Esthers psykiska nedbrytning då hon återvänder hem till Boston, efter att hon fått reda på att hon inte kommit in på den författarkurs som hon drömt om att bli en del av. Efter flera självmordsförsök läggs hon in på mentalsjukhus och möter där alltifrån nyskapande varma relationer till elchockbehandlingar.
Huvudpersonen Esther har påverkat oss alla. Dock på helt olika sätt, vilket berikar! Hennes kyla, avtrubbning, tragiska uttryck, satiriska förhållningssätt - ja visst påverkar det! Vi tycker alla att det är häftigt att Plath har lyckats få läsaren att verkligen leva sig in i Esthers känslor - eller kanske ickeexisterande känslor. Man får kliva in i hennes glaskupa, in i hennes (valda?) avstängdhet från världen. För ingenting verkar viktigt eller varken stort eller smått. En del av oss tyckte detta var rentutav deprimerande, medan vissa inte kunde låta bli att ta det som en gnutta satir. Språket hade alltså ett djup, men på ordnivå var vi inte alla lika förtjusta.
(Nu när jag sitter här och skriver och reflekterar - ganska långt efter denna kväll i fråga - kommer jag på att vi faktiskt diskuterade om man inte kände sig som stående utanför Esthers glaskupa, just för att man inte känner med henne. Hennes beteende bemöts snarare med frustration än sympati hos en del läsare. Varför var hon tvungen att kasta ut alla fina kläder från balkongen - det var väl onödigt? eller Ja! nu kanske hon klarar av att ta livet av sig - Good for her! Så - hmm - Släpper Plath in läsaren innanför Esthers (hennes) kupa av glas? Meningarna går bevisligen isär.)
Ingen bokcirkelskväll utan symbolsnack. I denna roman blir det den jämnåriga kvinnan Joe som diskuteras. Är hon egentligen Esthers dubbelgångare och den som får representera Esthers alla sämsta sidor? Är det därför hon inte står ut med hennes närvaro? Är det därför det är först efter Joes död som Esther kan gå vidare och slå sig fri - krossa glaset - andas allas luft?
Vi förenas i en tanke på att boken är en bra beskrivning av 50-talets USA och mentalsjukhusen, så som det säkert såg ut på en del ställen. Vi tror även att boken representerade en, för sin tid, ny och revolutionerande syn på kvinnan (in hysteria robur). Bland annat tar den upp preventivmedel, presenterar kvinnor på allmänt höga positioner och Plath låter sin huvudkaraktär vara just en fristående kvinna som härskar över sin egen kropp och som inte vill gifta sig. Det ska tilläggas att vi även tyckte om att mannen inte för den sakens skull nedvärderades eller förlöjligades, utan vi var överrens om att den bild av mannen som beskrivs är relativt nykter. Även om den här Buddy var en himla mes! (flin)
Precis som en riktigt bra diskussionsbok ska tar oss bokens många teman in oss i en diskussion om aktuella ämnen. Vi pratar om prestationsångest hos dagens ungdom (oj, har vi redan blivit så gamla?) Ytligheten. Skolan. Modevärlden.
Eftersom vi vid detta tillfälle är fem blivande lärare närvarande kan vi inte låta bli att fokusera mycket på: Skulle man kunna använda boken i undervisning och i så fall hur? Vi vill definitivt jämföra den med den kanske manliga motsvarigheten i romanform, nämligen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vi pratar om hur en parallelläsning med dessa två titlar skulle te sig, då förslagsvis på gymnasiet. Vi skulle kanske även kunna tänka oss att lägga denna, enligt vissa, pärla i händerna på någon av alla dessa realityboksslukande ungdomstjejer. För Glaskupan, och för all del Räddaren i nöden, innehåller mycket av det som vi tror många ungdomar längtar efter att få höra, viskandes från sin nästa. Någon som säger: Du är inte ensam. Det går över. Ge inte upp. Du duger.
Så,
ska vi samlas och läsa den igen om 30 år?
Vad tycker ni vänner, systrar av ord?
- och alla ni som läser om våra bokliga äventyr?
I slutet på kvällen presenterade Anna tre nya bokförslag. Dessa var: Lloyd Jones Att tro på Mister Pip, Kazuo Ishiguros Never let me go och Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. De flesta rösterna föll i slutändan på den japanskbrittiske Ishiguros roman om en annorlunda uppväxt på en internatskola på den engelska landsbygden. Även vinnare av Bookerpriset.
Jag kanske inte ska nämna att vi tjuvfirade vårt ettårsjubileum med en flaska rosa champagne. Nej, det nämner vi inte. Då blir ni så avundsjuka.
Vid datormaskinen denna gång: Jenny
Svår att ta på allvar!?
Lätt!
Rycker inte tag i en!
Fin!
Väldigt bra!
- Ska vi läsa den och samlas igen om 30 år?
Närvarande bokcirkelälskare: Isabella, Sara, Anna, Ida och Jenny.
Det svenska och det vackra engelska/amerikanska omslaget
Den handlar om kontraster - livet och döden - hur vi ser på manligt och kvinnlig - framgång och nedgång - frihet och instängdhet - fysisk och psykisk isolering - stad och landsbygd - och det vi samlas kring är Sylvia Plaths debutroman Glaskupan. En bok som de flesta hade hört talas om och hade en uppfattning om innan vi blickade ner på det första bladet. Några av oss har faktiskt redan läst den, men det var åtskilliga år sedan.
Vår samlingsplats för mötet denna den nittonde oktober var runt Isabellas soffbord. Medan ostar framställdes och gästerna lättsamt började läppja på vinglaskanten fördes många samtal om hur det varit sen sist, samtidigt som pratat gled in på damen i fråga. Sylvia Plath var den innerliga poeten som 1963 kom ut med sin första roman. Inte uttalat självbiografisk är den, men påtagligt influerad av författarinnans upplevelsevärld och liv - och senare tragiska bortgång.
Vackra Sylvia Plath
Huvudpersonen Esther har påverkat oss alla. Dock på helt olika sätt, vilket berikar! Hennes kyla, avtrubbning, tragiska uttryck, satiriska förhållningssätt - ja visst påverkar det! Vi tycker alla att det är häftigt att Plath har lyckats få läsaren att verkligen leva sig in i Esthers känslor - eller kanske ickeexisterande känslor. Man får kliva in i hennes glaskupa, in i hennes (valda?) avstängdhet från världen. För ingenting verkar viktigt eller varken stort eller smått. En del av oss tyckte detta var rentutav deprimerande, medan vissa inte kunde låta bli att ta det som en gnutta satir. Språket hade alltså ett djup, men på ordnivå var vi inte alla lika förtjusta.
(Nu när jag sitter här och skriver och reflekterar - ganska långt efter denna kväll i fråga - kommer jag på att vi faktiskt diskuterade om man inte kände sig som stående utanför Esthers glaskupa, just för att man inte känner med henne. Hennes beteende bemöts snarare med frustration än sympati hos en del läsare. Varför var hon tvungen att kasta ut alla fina kläder från balkongen - det var väl onödigt? eller Ja! nu kanske hon klarar av att ta livet av sig - Good for her! Så - hmm - Släpper Plath in läsaren innanför Esthers (hennes) kupa av glas? Meningarna går bevisligen isär.)
Ingen bokcirkelskväll utan symbolsnack. I denna roman blir det den jämnåriga kvinnan Joe som diskuteras. Är hon egentligen Esthers dubbelgångare och den som får representera Esthers alla sämsta sidor? Är det därför hon inte står ut med hennes närvaro? Är det därför det är först efter Joes död som Esther kan gå vidare och slå sig fri - krossa glaset - andas allas luft?
Vi förenas i en tanke på att boken är en bra beskrivning av 50-talets USA och mentalsjukhusen, så som det säkert såg ut på en del ställen. Vi tror även att boken representerade en, för sin tid, ny och revolutionerande syn på kvinnan (in hysteria robur). Bland annat tar den upp preventivmedel, presenterar kvinnor på allmänt höga positioner och Plath låter sin huvudkaraktär vara just en fristående kvinna som härskar över sin egen kropp och som inte vill gifta sig. Det ska tilläggas att vi även tyckte om att mannen inte för den sakens skull nedvärderades eller förlöjligades, utan vi var överrens om att den bild av mannen som beskrivs är relativt nykter. Även om den här Buddy var en himla mes! (flin)
Precis som en riktigt bra diskussionsbok ska tar oss bokens många teman in oss i en diskussion om aktuella ämnen. Vi pratar om prestationsångest hos dagens ungdom (oj, har vi redan blivit så gamla?) Ytligheten. Skolan. Modevärlden.
Eftersom vi vid detta tillfälle är fem blivande lärare närvarande kan vi inte låta bli att fokusera mycket på: Skulle man kunna använda boken i undervisning och i så fall hur? Vi vill definitivt jämföra den med den kanske manliga motsvarigheten i romanform, nämligen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vi pratar om hur en parallelläsning med dessa två titlar skulle te sig, då förslagsvis på gymnasiet. Vi skulle kanske även kunna tänka oss att lägga denna, enligt vissa, pärla i händerna på någon av alla dessa realityboksslukande ungdomstjejer. För Glaskupan, och för all del Räddaren i nöden, innehåller mycket av det som vi tror många ungdomar längtar efter att få höra, viskandes från sin nästa. Någon som säger: Du är inte ensam. Det går över. Ge inte upp. Du duger.
Så,
ska vi samlas och läsa den igen om 30 år?
Vad tycker ni vänner, systrar av ord?
- och alla ni som läser om våra bokliga äventyr?
I slutet på kvällen presenterade Anna tre nya bokförslag. Dessa var: Lloyd Jones Att tro på Mister Pip, Kazuo Ishiguros Never let me go och Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. De flesta rösterna föll i slutändan på den japanskbrittiske Ishiguros roman om en annorlunda uppväxt på en internatskola på den engelska landsbygden. Även vinnare av Bookerpriset.
Jag kanske inte ska nämna att vi tjuvfirade vårt ettårsjubileum med en flaska rosa champagne. Nej, det nämner vi inte. Då blir ni så avundsjuka.
Vid datormaskinen denna gång: Jenny
söndag 1 november 2009
När bilden möter ordet
– Nina Hemmingsson på Uppsala universitets Språkvårdssamfunds höstmöte
I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.
Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.
I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.
Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)