Denna livträff var inte som andra träffar, vanligen ses vi hemma i någon av medlemmarnas bohemiska studentlyor i detta akademikerfäste vi kallar vår hemstad. Den här gången gladdes vi åt att få kultivera oss i huvudstaden, där Jenny så snällt inbjudit oss att få slagga i de skönaste av sängar i en våning på de Öfre kvarteren. Nåväl, i närheten.
Kvällen innan insvepte Isabella, Ida, Jenny och jag själv lite kultur på en nyfunnen pärla i Vasastaden. Vi beblandade oss med andra kulturtanter och gubbar på Aliasteatern och såg pjäsen Ruts bok, en fin historia om en senil dam som på sin vind återupplevde sitt liv som ung i Polen men skickades till Argentina av sin mor för att fly undan andra världskriget. Allt kompades av ett klezmerband och det hela var en trevlig upplevelse. Dock var teaterstolarna ej de skönaste av stolar utan tämligen obekväma och gav oss träsmak i bakdelarna, men man kan ju inte få allt man önskar.
Söndagen efter vaknade vi lite trötta i bollen efter de 4 flaskorna vin som intogs natten innan spelandes ett tjejsnackspel. Sammanfattningsvis var det en helt gyllene kväll. Efter en god frukost piggnade vi till, mötte upp Sara och gick till kulturhuset och såg Loka Kanarps fantastiska utställning Pärlor och patroner med 60 historiska kvinnoporträtt. Passande nog fanns Janet Frame porträtterad. Vi besökte även tekniska museet och blev miljöhjältar innan vi drog oss tillbaka till våningen för en utsökt middag och helgens huvudpunkt, Livträffen!
Liv hade äntligen läst en bok av en nyzeeländsk författarinna och dagens värd hade inhandlat nyzeeländskt vin som skulle passa till boken och diverse andra läckerheter. Vissa blev överraskade att språket inte var svårare än vad det var, då just språket kännetecknar Janet Frame. Några fann den mer komplicerad till en början men att det lättade längre fram. Frames språk är underbart målande, stundom med komiska inslag och någon menade att det var som att läsa poesi. Texten är relativt implicit, och detaljrika skildringar om stinkande urin vi påträffade i Glaskupan fanns inte här. Något som uppskattades, detaljer upplevdes som överflödiga. Vi förstår ändå.
Kanske beror det på att man har författarinnans eget öde i åtanke då vi upplevde att man får sympatier för henne och har utgångspunkten att hon är inspärrad på fel grunder, att hon i själva verket är frisk. Tills man inser att hon faktiskt är sjuk, tyckte någon. Men vad är hon då för sjuk? Var fanns problemen? Vi enades tillslut om att hon hade en släng av depression, social fobi, panikångest och hypokondri. Tillstånd som i alla fall jag anser de flesta i dagens samhälle lider av. Vem är i så fall frisk? Borde vi alla sitta inspärrade bakom lås och bom? Åtminstone alla kvinnor, då vi förundrade funderade på var alla män har tagit vägen? Visst, Gökboet finns, men annars då? Av den radda mentalsjukhusskildringar vi känner till handlar de uteslutande om kvinnor, och med en grottmänniskas kvinnosyn är det ju så det brukar låta: kvinnor är hysteriska, emotionella och mår dåligt, män är stabila, dricker whiskey och bygger altaner?! Eller? Och varför den uppsjö av böcker om psykiskt instabila kvinnor på dårhus? Är det sådant folk vill läsa om, vi vill läsa om? Eller beror det på att alla dessa stackars fruntimmer måste få skriva av sig i någon form av självterapi? Vi vet nog inte, helt enkelt. Däremot vet vi, att vi börjar tröttna på den här typen av litteratur. Det betyder dock inte att Ansikten i vatten inte har kvalitéer, tvärtom uppskattade vi den mycket. I jämförelse med exempelvis Plaths Glaskupan, enades vi i om att den här boken inte är ännu en mentalsjukhusbok i mängden. Så ska man läsa en bok av denna sort är Ansikten i vatten en varm rekommendation.
”Usch, vad hemskt det var förr”, utbrast någon, varpå diskussionen spårade in på om det verkligen är så mycket bättre idag. Är allt så bra som det skulle kunna vara? Visst, risken att bli lobotomerad är visserligen minimal, men med tanke på alla stressade karriärmänniskors leverne, domedagsprofetiorna som har blivit vardagsmat, så ett nja? Framtiden ser tämligen pessimistisk ut med svin och fågelinfluensor, tsunamis, jordbävningar och växthuseffekten. Isar smälter och isbjörnar dör. Det återstår att se vilka konsekvenser det får för den avtrubbade, likgiltiga jagmigsjälvgenerationen.
Denna gång var det Idas tur att presentera böcker och hennes manliga män, gubbiga gubbtema tog oss alla med häpnad. Jag ertappade mig själv med att utbrista ett högt ”shit pomfritt” och vi blev alla en smula chockade. Ida hade grävt djupt i sin sambos gubbokhylla och presenterade författare vars verk jag aldrig hade anat skulle passera tröskeln till ett Livmöte. Just därför var det ju ett så grymt tema! Vi röstade mellan Leif GW Perssons Grisfesten, Hjärtat som vapen av Ranelid samt Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Ranelid stod som segrare efter en ofantligt spännande omröstning. Det var slutligen dags att ge sig ut i vintermörkret för att tuffa tillbaka norrut, men just denna gång var det särdeles ledsamt att säga adjöken då vår kära Jenny bara någon dag senare skulle lämna oss för några månaders äventyr i Genève. Men tiden går fort och snart ses vi igen, då med solen i ögonen, kanske på en ö med sommarläsningen i famnen. Det blir guld det! Resten av oss samlas åter om cirka två veckor! Jippie!
Fred och kärlek, Evelyn
