Boken, Bibeln och biblioteken

När den åttonde boken skulle diskuteras var vi återigen tillbaka hos Ida, där första mötet hölls i november. Det bjöds på tortillachips, grönsaker, dipp och godis tillsammans med vad som nu kanske blivit vårt favoritvin. Efter en sedvanlig pratstund om vad som hänt sen sist, som bland mycket annat innehöll mycket berömmande ord till både Bob Hansson och Saras fina sammanfattning här på bloggen tog vi en runda där alla fick tycka till om dagens bok, Det röda tältet av Anita Diamant.

Vi hade både förväntningar och förutfattade meningar om boken, några var misstänksamma mot att det var en ”bibelbok”, och några andra satt under läsningen och väntade på när det man trodde skulle hända. Två av oss hade inte läst klart hela boken, men tänkte absolut göra det, även när de fick en lite sammanfattning av historien. Alla tyckte att författarinnans berättelse om Dinas liv, dotter till Lea och Jakob som det berättas om i Första mosebok, var trevlig och fin läsning, även om alla inte tyckte den levde upp till förväntningarna. Gemensamt hos några av oss var åsikten att första delen var bra, medan den förlorade lite på slutet.

Efter genomgången diskuterade vi hur verklighetstrogen berättelsen var, både till händelserna och traditionerna och levnadssättet, men vi kom fram till att det kan man ju egentligen inte veta eftersom det är så länge sedan det utspelade sig. Men att precis som författarinnan förmodligen velat, så visar den på hur berättelserna i Gamla testamentet (tillsammans med nästan all annan religiös litteratur) har skrivits av män och att det kanske inte gick till på det sättet det beskrivs.

De som inte fastnade för boken på grund av omtolkningarna av de bibliska personerna (är Dinas son Mose?!) tyckte om beskrivningarna av systrarnas relation och matlagningen. Språket både gillandes och ansågs lite väl smetigt ibland, men den var lätt att läsa och komma in i. Vi skulle också rekommendera den till någon som vi tror skulle gilla den.

Vi kom in mycket på vad vi egentligen kan om Bibeln. (Och fick lära oss att man egentligen inte ska prata om Bibeln i det här fallet, eftersom Anita Diamant är judinna.) Vissa av oss har mycket kunskap, andra kommer ihåg en del från Barnens bibel och några kan ingenting alls. Detta ledde till diskussioner om kristendomsundervisning i grundskolan och konfirmation. En av oss, som visserligen inte medverkade, har funderat på att läsa Bibeln och några av oss kom fram till att det vore intressant, inte minst av allmänbildade skäl.

När vi lagt boken åt sidan presenterade Malin sina förslag för nästa bok. Spänningen var olidlig och det blev inte lugnare när många av oss klagade över ett svårt val. Malin motiverade de tre böckerna med bland annat nyfikenhet på författarna. Efter den slutna omröstningen gick Paul Austers Dårskaper i Brooklyn segrande ur striden. Den vann över både Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Håkan Nessers Människa utan hund, men eftersom både Selma och deckare finns med på listan över saker vi vill läsa kommer de säkert dyka upp igen.

Kvällen fortsatte en stund till med diskussioner om skolbibliotekens betydelse för andra och för oss, sommarhögar med böcker man inte hinner läsa nu och kanske en gemensam resa till en sommarstuga i Hälsinglands skärgård, men när den sista droppen vin klämts ut ur lådvinspåsen packade vi ihop våra böcker och begav oss hem. Som tur var upptäckte undertecknad precis innan hon skulle gå ut genom grinden att hon glömt sin anteckningsbok och vände tillbaks efter den, annars kanske detta inte hade blivit skrivet.

Vid tangentbordet: Isabella

En slingrande väg till poesin

En kväll i mars träffas några av oss på en studentnation för att äta ärtsoppa. Därefter beger vi oss till Engelska parken för att höra poeten Bob Hansson tala om sin väg till poesin. I en bokvagn i Ihresalen ligger skrifter från Språkvårdssamfundet. De bär titlar som Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. Samfundets vårmöte ska nu avslutas med att Bob Hansson ska läsa poesi och berätta om sin väg till etablerad poet och författare.

Bob Hansson säger att han kanske borde ha vinglat in med en rödvinsflaska i handen för att bekräfta klichébilden av en sann poet. Istället kommer han in med en colaburk. Han är inte särskilt hågad att leva upp till föreställningen om konstnären som en lidande själ. Bob Hansson har inget till övers till konst enbart för konstens skull. Han började skriva poesi för att förändra världen. Nu, flera år efter att han började, konstaterar han att han har lyckats. Hans poesi har nämligen räddat liv. Han har fått flera brev av människor som har lagt undan rakbladet till förmån för livsviljan.

Kvällens sammankomst har titeln Från MBD till ABC – en slingrande väg till poesin. Precis som rubriken antyder blir det en slingrande väg, inte bara till poesin, utan även till kvällens slut. Under en och en halv timme roar och oroar Bob publiken. Han lutar sig mot podiets skrivbord. Tydligen har han gylfen öppen, för i slutet av kvällen drar han upp den med en ursäktande kommentar. Jag vet dock inte om han ljuger om den öppna gylfen eller inte. Precis som gränsen mellan manus och fritt tal knappast är tydlig är gränsen mellan poesi och verklighet oklar. Gränser suddas hela tiden ut.

Om jag med ett enda ord ska sammanfatta kvällen blir det hudlöst. Bobs ord kryper in under huden på publiken, letar sig fram till våra ansikten, drar upp våra mungipor – och får oss att sätta skrattet i halsen. Bob är vansinnigt utlämnande. Hudlös. Han talar om sitt – allas? – omättliga behov av att bli sedd och bekräftad. Han bjuder på freudianska felsägningar, som ibland känns aningen regisserade. Bob står dock där, bildligt talat naken och utlämnad.

Bob berättar om de bokstavskombinationer han har blivit diagnostiserad med. Han berättar om springet i benen som alltid har funnits. Han berättar om småskolläraren Tyra, som såg alla andra elever förutom honom. Han berättar om den fantastiska högstadieläraren som såg just honom. Via anekdoter om fanzineskapande, skolpoliser och missade tåg till lärare som brinner för sitt arbete och betalning för poesiuppläsningar lyckas Bob berätta om livet och poesin och om dess gränsområden.

Publiken är full av gråhåriga akademiker men även en och annan yngre människa har letat sig hit. Gränsen mellan publik och poet suddas ut. Bob talar till publiken och talar samtidigt till sig själv. Han ser publiken och säger något om en av oss som har ett charmerande leende. Jag känner mig genast träffad. Hans blick har letat sig till raden där vi sitter flera gånger. Tydligen känner vi alla bokcirkelsdeltagare att vi har charmerande leenden. Sådan är han. Bob uppmärksammar alla, samtidigt som vi ger honom enorm respons med alla leenden och skratt som slipper ur oss.

Bob säger att han började tänka någon gång mellan åttan och nian. Han hade då fått uppmärksamhet från sin nye lärare samt en ungdomsbok av sin frånvarande hippiefarsa. En dag satt Bob i sitt pojkrum och tog ut ungdomsboken av Sven Wernström ur bokhyllan. När den var utläst begav han sig till biblioteket och slukade samtliga Wernströmböcker, rädd att bli utkastad från biblioteket för att han inte passade in. När Wernströms böcker var slut tog han tag i en sociologisk avhandling som blivit refererad till i en av de böcker han just läst. Det tog Bob en timme att ta sig igenom en sida. Därefter tog han tag i Marx Kapitalet och blev en av Helsingborgs fem kommunister. Läslusten hade väckts och ledde så småningom till eget skrivande.

Något fysiskt manus har han inte under denna kväll. Jag måste erkänna att jag tvivlade på honom i början. Han kom ständigt av sig. Pauser uppstod – visserligen inte pinsamma, men sådär att jag undrade om han egentligen visste vad han skulle säga. Han kastade sig in i något ämne, men avbröt det drastiskt med repliker som att det inte hör hit och det får jag berätta senare.

Bob använder sig av Språkvårdssamfundets skrifter som rekvisita. Han tar upp en av dem och börjar prata om vad han tycker om språk. Bob har en instrumentell syn på språket. Språk ska användas. Bob har valt poesin som uttryckssätt för att det ger honom ett utrymme att göra fel på. Eller snarare ett fritt spelrum – poesin har inga spelregler och man kan därför inte göra fel.

Mot kvällens slut börjar Bob läsa poesi. Läsa är förresten fel ord – leva passar bättre. Bob är nämligen dikten. Han andas, han flåsar oss i nacken med sina verbala krumbukter, han säger tankar som vi själva har tänkt flera gånger. Och så plötsligt kliver han åt sidan. Han börjar kommentera dikten och sig själv. Börjar spinna på andra trådar. Utelämnar sådant som hör till dikten. Återigen beträder han gränsområden. Jag sitter och funderar på om det där han just sa hörde till dikten eller om det inte gör det. Egentligen spelar det ingen roll. Frågan om var poesin börjar och slutar är oväsentlig. Bob Hansson är en inkarnation av Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. En person som brinner för språk, trots att han tar fel på subjekt och substantiv. Bob ritar sina egna gränser och använder ordet subjektiv istället för substantiv. Återigen vet jag inte om det är regisserat eller inte, men jag tycker att det är fint. Sådan är poesin, subjektiv.

Vid pennan, Sara

Bild från bobhansson.nu

Seriesnack

Så var det äntligen dags för nästa träff, den åttonde i raden av träffar. Malin hade i sitt mysiga hem dukat upp grönsaksstänger, dipp, guacamole, praliner, tortillachips och vin på sitt soffbord och snart trängdes vi alla kring läckerheterna. Temana för kvällens diskussioner var Evelyns praktik, Jennys flytt, populärlitteraturkursen och tusen andra ämnen som flöt ut i vinets periferi. Men i centrum för diskussionen stod såklart förra träffens överlägsna vinnare (i omröstningen angående bokval): Mats Jonssons serieroman Hey Princess.

Mats Jonsson har i sin roman skildrat sina ungdomsår i Stockholms popkretsar, hans ständiga längtan efter bekräftelse och kärlek och sökandet efter den egna identiteten.

Genren var ny för många av oss, medan andra redan läst boken och var bekväma i formen. Efter två veckors bekantskap med Mats självbiografiska och väldigt självutlämnande roman rådde blandade åsikter om såväl formen som berättelsen. Några tyckte inte boken hade gett dem något speciellt och var besvikna, men de flesta tyckte att det hade varit njutfull läsning (och tittning). Några av oss kände dock att de inte riktigt kunde fokusera på lika mycket på bilderna som på texten, medan andra menade tvärt om. Några tyckte att berättelsen var en aning tunn och enformig. Andra höll med om recensionerna som skrev: "Den ultimata 90-tals-ungdomsskildringen." och "Svart och cynisk men likväl bitterljuvt vacker...".

Att identifiera sig med den omgivning som huvudpersonen Mats rör sig i, det vill säga popkretsarna, musikpubarna och festivalerna, var svårt för vissa av oss. Alla vi i bokcirkeln är egentligen för unga för att kunna komma ihåg tidsandan. Men vi var nog alla överens om att boken är ett träffande porträtt av hur det var att vara 20+ i 90-talets Stockholm.

Bevisligen väcker boken blandade känslor hos olika läsare, vilket absolut inte är en dålig recension. Vissa av oss skrattade högt åt formuleringar och träffande situationsbeskrivningar och vissa kunde gråta med huvupersonen och hans stundtals tragiska öde. Vissa fann sig i största allmänhet likgiltiga.

Vi avslutade tankekastandet med att fastslå att Hey princess ändå är en seriebok som vi skulle kunna rekommendera. Även till personer som aldrig läst någon serieroman. Men kanske kan personer som är insatta i pop- och musikkretsar få ut mest utav den, dess humor och nostalgibilder. Och kanske till unga tjejer och killar som inte hittat in i litteraturens förunderliga och vackra värld. Kanske kan en serieroman som denna vara ingången. Men även för en van läsare kan en serieroman vara ett välkommet och härligt stilbrytande inslag i vardagsunderhållningen.

Efter bokdiskussionen var det dags att välja en bok inför nästa träff. Denna gång var det Jennys tur att komma med förslag. Det som det fanns att välja mellan var:

• Den yngsta Booker-prisvinnaren någonsin, indiskan Kiran Desais roman Bittert arv,
• Anita Diamants succéroman från 90-talet Det röda tältet och
• 1988 års nobelprisvinnare Naguib Mahfouz's roman Drömmarnas gata

Eftersom röstningen, den internationella kvinnodagen till ära, blev oavgjord mellan de två kvinnliga författarna så fick förslagskvinnan Jenny välja mellan dessa. Därför läser bokcirkeln just nu Anita Diamants Det röda tältet.

Vid skrivmaskinen denna gång: Jenny

På besök i Medealand

En av bokcirkelns medlemmar luskade redan under hösten reda på att en av bokcirkelns husgudar, Sara Stridsberg, skulle sätta upp en pjäs på Elverket i Stockholm. Så vi bokade platser på en gång, och igår var det äntligen dags att ge sig av till huvudstaden för urpremiär på pjäsen Medealand. Det var ingen regelrätt bokcirkelsträff, men eftersom fem av åtta medlemmar ändå var med, så anser vi att det förtjänar att omnämnas här på bloggen.
Samma bokcirkelsmedlem som dragit igång hela besöket hade även luskat reda på en fantastiskt söt restaurang ett stenkast från teatern, där vi intog välsmakande och lagom stark thailändsk mat under ett tak dekorerat av löv och mellan väggar dekorerade med blinkande ödlor och en Buddha i guld.
Väl på teatern fick vi se en hel del kändisar (en av medlemmarna hade mycket svårt att dölja sin förtjusning över huvudrollsinnehavarens man, även han kändis, som satt bara ett par meter bort) Sen följde en 1h och 20 minuter lång föreställning som bokstavligen tog andan ur oss. En gång i det antika Grekland skrev Euripides pjäsen Medea. 2500 år senare, i modern tappning med Noomi Rapace i huvudrollen, fortsätter teaterhistoriens grymmaste skilsmässa att skrämma och fascinera. Det är rått, gripande, hemskt, poetiskt, vackert. Jag kan fortsätta hur länge som helst, men efteråt utbrast en av medlemmarna att det kändes ungefär som att hon sprungit en mil. Vi var rörande överens om att det var en väldigt bra pjäs, och promenerandes ner mot centrum pratade vi om berättelsens aktualitet än idag, om hur en relation till någon annan kan kväva en själv och om vår kulturs starka fokus på tvåsamheten som vägen till den sanna lyckan.
Som en riktig bokcirkelträff innehöll kvällen även en del vin. Några av medlemmarna avslutade kvällen på en hotellbar i centrum, där vi konstaterade att vi måste se mer teater, och att vi mycket väl kunde se oss själva fortsätta med detta även om 20-30 år.

Vid pennan denna gång: Ida