Gentlemen och Gentlekvinnor

Tid: den 4 oktober (kanelbullens dag)
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren



Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.

Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.

De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.

Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.

Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.

Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.

Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.

Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.

Fortsättning följer…

Vid tangenterna Anna

In libris veritas och Nobelpristagaren

En söndag i våras träffades vi i bokcirkeln för att diskutera Herta Müllers Hjärtdjur, en bok som jag tyvärr inte hade läst men ändå fick till uppdrag att blogga om. Av olika orsaker (tänker inte gå in på några ursäkter eftersom jag inte har några) blev mitt blogginlägg aldrig skrivet och mina kära bokcirkelvänner har varit snälla nog att inte påpeka något om det. Men nu har ju Herta Müller gått och blivit Nobelpristagare i litteratur, alltså måste världen helt enkelt få veta vad In libris veritas tyckte om hennes bok!

Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.

Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.

Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.

Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.

Malin

Läskig sommarläsning, eller?

När vi samlades för att diskutera sommarens bok var det på en fredag i september. Det kändes som ett bra val av dag, utan att oroa oss över plugg eller jobb dagen efter kunde vi låta det ta den tiden och det vinet och den osten det behövdes för att hinna med bokprat och annat prat, vi hade ju inte setts sen i slutet av juni! Det saknades en medlem, som den här hösten övergett oss för de snabba cashen i grannlandet. Hon var naturligtvis saknad, men vi hoppas att hon är med oss i tanken och på bloggen.

När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.

Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.

Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.

Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.

Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!

Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.

Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.

Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”