Äckligt vad ordet. Med oförståligt?

För många månader sen läste vi en annan bok, där en överintellektuell pojke sätts i centrum. På sätt och vis kan man likna honom vid Safran Foers huvudperson. Dock är Yukio Mishimas huvudkaraktär så långt ifrån Oscars kärleksfulla sökande man kan komma. Men även i denna bok, Sjömannen som föll i onåd hos havet, blir faderslösheten och sökandet efter en fadersgestalt bokens huvudintrig.

Noboru är tretton år och alltså snäppet äldre en Oscar i Extremt högt troligt nära. Kanske är det bland annat därför som hans tankar, hans berättelse blir så mycket mörkare. Han är ingen barn längre, men han är heller ingen man, än. I sitt sökande efter tillhörighet finner han en grupp killar som styrs av en jämnårig ledares mörka fantasier om överjaget, högt medvetande och känslan av oberoende. Tillsammans strävar de efter att stå över det fysiska och världsliga, vilket leder dem till diverse bestialiska aktioner. Flådda djur. Misshandel. Mord. Vet de vad de gör? Är de manipulerade? Är de tillräckligt gamla för att räknas som brottslingar och mördare?

Bokklubbsträffen ägde rum på Stora Essingen, i Elins kollektivboende, Kråkslottet. Elin bjöd på en fantastisk indisk middag. Dock utspelade sig kvällens bok, träffens samlingspunkt, i ett annat asiatiskt land: Japan. När boken röstades fram fick många av bokklubbens medlemmar insikt i författarens tragiska och kaotiska liv. Han var en passionerad nationalist. Och som sig bör: galen men briljant. Hans provokativa stil har gjort honom till en av Japans mest uppmärksammade 1900-talsförfattare.

In libris veritas uttryckte många olika åsikter om denna Mishimas roman. Många tycker att den är motbjudande och onödig. "Vad gav den egentligen? Det är en bekräftelse på att det finns konstiga människor, men det visste jag redan." Så lyder den ena tongången. Det verkar som att de medlemmar som fått författarpresentationen också fått en negativ bild av boken. Jag själv hade föreställt mig någon gammal mysig Hemmingwayfarbror som skrev delade med sig av sina mörka bilder genom sina böcker. Knappast såg jag framför mig en man som i verkliga livet hade samma storhetsvansinne som personerna i hans böcker. Den andra tongången i diskussionen lyfte upp det äckliga och motbjudande som intressant och givande. "Den har en sorts Flugornas Herre-känsla." Berättelsen lyfter många frågor om vad människan är kapabel till. Vilka faktorer är det som leder fram till ungdomarnas onda handlingar? Och sjömannen i den andra delen av historien: den vackra delen av historien. Den som handlar om en sjöman som slits mellan det äventyrliga livet på havet, och kärleken och tryggheten på land. Han blir den försvunna fadersgestalten som även han söker efter tillhörighet. När jag skriver det här slås jag av att även denna bok äger ett stort mått av temat "missförstådda män som det är synd om". Ett tema som vi stundtals föraktar . Dock måste man uppmärksamma Mishimas trovärdiga kvinnobeskrivning som på intet sätt faller tillbaka i gammalmodig kvinnosyn. Mamman till trettonåriga Noboru är självständig, vanlig, kärleksfull och stark. Den beskrivningen gillar vi. "Bra skildring, för att vara skrivet av en homosexuell konservativ man", tycker vi.

Efter detta diskuterar vi mycket på genustemat. Vi diskuterat titeln, språket och Japans religiösa situation. Tankarna som killgruppen drivs av liknar nämligen många nyandliga rörelsers världsbild, poängterar jag själv som ju är cirkelns religionshistoriker.

Det är i slutet av denna träffs intressanta diskussion som vi röstar fram Extremt högt otroligt nära som nästa läsning. (Denna behandlas i ett inlägg här inunder.) De två böcker som presenterades, av Elin, men som inte gick vinnande ur striden var: George R. R. Martins Game of Thrones och The animal-lovers book of beasty murders av Patricia Highsmith.

Jenny