När snögubbar inte är det man tror

Snön ligger vit och kall när vi traskar över Söder på väg till Isas nya lägenhet vid Hornstull. Som tur är ser vi inga Snögubbar, och vi kommer trygga och hela in i värmen där 23 varma kvadratmeter, glögg, valnötsbröd och en bokdiskussion om deckaren Snömannen av Jo Nesbø väntar oss.

Jag började passande nog läsa den här boken ungefär i samma veva som den första snön kom, och det förtog liksom lite av den där vinterstämningen som brukar infinna sig de första dagarna med snö. För den norske författaren Jo Nesbøs sjätte deckare om poliskommisarie Harry Hole vis Oslopolisen – Snömannen, handlar om en seriemördare som begår bestialiska mord samma dag som den första snön faller. Det är hela tiden kvinnor med barn som är offren och i samband med morden dyker alltid en snögubbe upp i en eller annan skepnad. Harry Hole har nu assistenten Katrine Bratt vid sin sida, och som läsare bjuds man nästan 500 sidor med mord, intriger och hemligheter, list och slughet, dårskap och sjukdomar. Och så en hel del sex. Över allt det andra är temat kanske faderskap, och Nesbø väver ihop flera parallella historier och nystar sakta men säkert ut dem i tydliga trådar som leder fram till målet – mördaren hittas. Men det visste man ju från början – det är ju grejen med deckare.

Och vi tycker att Nesbø lyckas. Vi är överens om att boken är läskig, på sina håll till och med riktigt läskig. Vi tycker även i stort sett om författarens språk, och att de parallella historierna han låter löpa genom boken är en av bokens styrkor. Nesbø hittar en fin balans mellan ledtrådar, handling och Harry Holes slutledningsförmåga och list, som gör att man som läsare hela tiden luras för att sedan tro sig förstå, för att sedan bli lurad igen. Ibland ligger man som läsare även steget före Hole. Och det är väl detta som är grejen med deckare. Om vi förstod vem mördaren var? Undertecknad gjorde det inte förrän i slutet, när Hole också gjorde det. Isa högg på ledtrådar om en viss kroppsdel och förstod redan tidigt vem som var mördaren. Hursomhelst så förtog inte det helhetsintrycket av att det är en välskriven deckare, där cirkeln sluts och alla bitar faller på plats i slutet. Att även ha just Snögubbar, som är en klar trygghetssymbol tillhörande barndomen, och göra till något läskigt ses även det som en styrka hos författaren. Och när vi med viss hjälp av bokklubbens apotekare och google luskar ut att Fahrs sjukdom och Skelrodemi faktiskt finns på riktigt ger det ännu lite mer cred åt Jo. Vi gillar det här.

Men det finns trots allt saker i boken vi stör oss på. Slutet blir för överdrivet. Vi blir irriterade över Harry Holes överdrivna slutledningsförmåga och fysiska styrka. Hur förstår han egentligen till slut vem det är som är mördaren? Och vi stör oss även en del på hela karaktären Harry. Känns det inte lite uttjatat att skriva om en man med alkoholproblem och en trasslig familj (en fru som inte vill ha honom längre för att han arbetar för mycket, men som ändå inte kan släppa honom helt, och en son eller dotter som hamnar i kläm)?
Och så stör vi oss på bilden av kvinnorna. Hur de alltid måste beskrivas utifrån sitt utseende. Och vi är trötta på berättelser om kvinnor som i början framstår som starka, men som inte håller hela vägen utan faller ihop, blir svaga, bryter ihop mot slutet. Den psykiskt sjuka kvinnan som samtidigt är den sexuellt lockande kvinnan. Ge oss något annat nästa gång, snälla.
Någon stör sig även på hur sexet är beskrivet och Jenny drar paralleller till Dan Brown och suckar. Men som sagt – det förtar inte helhetsintrycket av att Snömannen är en relativt välskriven, intressant och läskig deckare. Den är en perfekt julklapp till deckar-älskande familjemedlemmar eller vänner (undertecknad har redan gett den i present till sin mor) och den är perfekt läsning just när snön och mörkret lägger sig utanför fönstren.

Oj, jag höll på att glömma - ”Svampmannen”. Alltså han som letar och hittar mögel i Holes lägenhet. Vem är han? Alla är överens om att han känns skum. Det är kalendern som försvinner, åttan och blodet på väggen. Och att ingen känner till att han är där. Vad betyder egentligen det kryptiska sista stycket i boken? Vi blir förvirrade. Kanske betyder han ingenting, kanske kommer han tillbaka i nästa bok. Hursomhelst är det ett snyggt drag som uppehåller oss länge och engagerat vid diskussionen. Om nån som läser här har nån teori om ”Svampmanen” – lämna gärna en kommentar!

Som alltid kommer vi sen av spår. Vi kommer in på andra deckare och andra böcker, vi kommer in på livet i allmänhet - apotek, bibliotek, kärlek. Och kvällen avslutades inte denna gång med en omröstning, eftersom nästa bok redan är gemensamt vald – Svinalängorna av Susanna Alakoski, kombinerat med att se filmatiseringen som just kommit upp på biograferna. Så till nästa gång – akta er för Snögubbar, de kan vara mer förrädiska än man kan tro – och God Jul!

/Ida

Själlös romantik

Inledningsvis vill jag dela med mig av lite viktig information till alla ärade LIV-medlemmar. Ni bör dock vara lagom källkritiska eftersom allting är framgooglat (Får man använda det som ett riktigt ord?). Hur som helst. Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Uttrycket "Att lägga rabarber på" är en förvrängning (en s k folketymologi) av "att lägga embargo på". Ett främmande spanskt ord inbjöd till förväxling av det ljudlika ordet rabarber. Embargo betyder "beslagtagande" och kommer av latinets "barra", vilket betyder tvärslå. Så, nu har vi rätat ut det frågetecknet. Sådana här frågeställningar kan lätt uppstå när man avnjuter delikatesser som hemmagjord rabarberpaj.

Fortsättningsvis kan jag berätta att LIV en gång för länge sedan träffades hemma hos Sara för att diskutera vår då senast lästa bok, Soulless, skriven av Gail Carriger. Dessutom var alla medlemmar närvarande, helt klart värt ett hurra! Då passade det ju helt perfekt med att skåla alla välkomna med lite härligt flädervin.

Soulless var ju vidare boken som introducerade Romance som begrepp för LIV. Dessutom var det den första boken som alla medlemmar läste på engelska. Nu återstod bara att se vad vi medlemmar hade för åsikt om det hela.

Om Romance hittade jag följande korta beskrivande ord i mina anteckningar:

Fokus på relationen mellan två människor

Lyckligt slut

Snusk

Det var väl inte heller något av detta som direkt utelämnades i Soulless. Titeln anspelar på historiens hjältinna Alexia som, hör och häpna, inte har någon själ. Detta i sin tur medför att hon inte har någon moral. Istället är detta något som Alexia försöker tillgodose sig genom flitigt läsande. I Alexias värld finns dessutom, utöver själlösa, även vampyrer, varulvar och spöken. Alexias själlösa tillstånd kan vid fysisk kontakt neutralisera de andra varelsernas tillstånd. Något som visar sig vara både användbart, men även besvärligt för Alexia. Historien spinner sedan på med en hel del intriger och mysterier. Varulvarnas alfahanne Lord Maccon visar sig vara en mycket framträdande karaktär, om ni förstår vad jag menar.

Vad tyckte vi nu då? Blev LIVs medlemmar sålda på Romance? Både ja och nej. En av oss är ju som tidigare nämnt frälst sedan länge. Resten av oss (förutom undertecknad) utstrålade dock till en början en hel del skepsis. Undertecknad, d v s jag, var inte särskilt svårflörtad. Men andra medlemmar undrade vad som egentligen är så fantastiskt? Den negativa inställningen till trots så kunde i princip alla hålla med om att boken var rolig. Att boken var på engelska kan ha satt käppar i hjulen, men en medlem uttryckte det så fint att om man inte riktigt förstår något så kan man alltid hitta på lite själv. Vi tyckte om att spänningen i historien byggdes upp, vilket fick oss att vilja läsa vidare. Men det kändes nog som att det blev lite väl långdraget mot slutet, kanske även lite krystat. Vi undrade om Gail valt att skriva med tanke på en uppföljare till boken (som finns) och därför utelämnat detaljer med flit. Irriterande i sådana fall, tyckte vissa.

Men snusket då?

Vår Romance-vetare lät berätta att för att vara Romance så var det anmärkningsvärt lite snusk i boken. Men vi var eniga om att det var roligt med lite snusk. Särskilt med tanke på att Alexia är själlös och oerfaren, vilket leder till att hon dissekerar varenda liten detalj som händer. En kombination vi tyckte fungerade mycket bra.

Så, hur ska man då sammanfatta det hela? Allmän skepsis till en början, en medlem tyckte till och med att inledningen var töntig, men nog smälte vi lite ju mer vi dissekerade.

Som vanligt skulle sedan bokpresentation och omröstning hållas. Nästa LIV-träff skulle vara en LIV-helg på Hälsinglands riviera, varför hela två böcker behövde väljas för sommarens läsning. Isabella och jag själv stod för bokvalen.

Isabella hade valt ut tre böcker som hon hade stående hemma som hon tyckte borde läsas. Det blödande hjärtat av Marilyn French, Mörker och blåbärsris av Kerstin Ekman samt För lite av Karin Boye. Som vanligt, hur skulle det vara annars, så blev omröstningen knivskarp och Karin Boye gick segrande ur striden.

Själv hade jag valt ett litet ”skräck”-tema och presenterade Bram Stokers Dracula, Joe Hills Vålnader och H P Lovecrafts The call of Chtulu and other weird stories. Vålnader var den som lockade mest. Så där var vår sommarläsning ordnad, jämsides med allt annat som skulle hända under sommaren (examen, jobb, flytt) och alla såg vi nu fram emot den helt sjukt efterlängtade LIV-helgen.

Eder Elin (som hoppas hon fick ihop allt på ett rätt och riktigt sätt)

Kossor och andra djur

För att ta reda på vad det egentligen är som är så speciellt med Nyköping, så speciellt att hela 22 % av in libris veritas medlemmar väljer att bosätta sig där, åkte vi söderöver en lördag i slutet av augusti. Middag och samtal på lördagen och litterär vandring på söndagen var utlovat och vi jublade.

Efter indisk mat (av någon anledning valde vi inte det finsk-estniska köket) tog vi plats i soffan och plockade fram Stalins kossor av Sofi Oksanen som vi läst över sommaren. Jag tänker sticka ut genom att INTE säga att mina anteckningar är borta/oläsliga/vinfläckiga eller att mitt minne är svagt/rörigt/obefintligt. Men även jag har mina fläckar, så ha lagom stora förväntningar på min sammanfattning av den trettiotredje boken vi läst tillsammans.

I Oksanens debutroman får vi möta tre generationer kvinnor. Annas uppväxt i den ärkefinska småstaden och vuxna liv i Helsingfors blandas med hennes mammas strävan om en ljusare framtid i Finland och strävan om en varmare dåtid i Estland samt hennes mormors vardag under deporteringarna till Sibirien med den ständiga oron över skogsbröderna. Alla tre har hemligheter och döljer saker för sin omvärld, och i Annas fall leder den ständiga vaksamheten till en störd självuppfattning där bilden av den estniska horan alltid finns närvarande.

Vi uppskattar de historiska inslagen, och kände oss okunniga när det under läsningen slog oss hur lite vi egentligen vet om vad som hände i Estland före, under och efter Sovjettiden. Eller hur lite vi vet om Estland över huvud taget. Vi imponeras av hur Annas ätstörningar eskalerar samtidigt som hennes släktingar närmar sig Sibirien, över hur Oksanen väver samman historier från två olika decennier. Vi förundras över hur verklighetstrogna både beskrivningarna av bulimin och livet i Estland under sjuttiotalet känns.

Vi förfasar oss över männen i berättelsen, dessa män som ständigt både är frånvarande och närvarande. Vi diskuterar sidan 296 och att Stalins ko är en get. Vi funderar över relationerna mellan Sverige och Finland, Sverige och Ryssland och Sverige och Norge. Vi pratar om mat, kontrollbehov, ryska kvinnor och självuppoffring. Vi läser fina utdrag högt för varandra. Och vi kommer överrens om att romanen blir bättre och språket lyfter under den andra hälften. Just längden är vi något tveksamma till, den och alla dessa personer som vi inte får någon ordning på. Vi vill kanske ändå inte råda någon att läsa personförteckningen längst bak i boken eftersom den avslöjar händelser.

Sammanfattningsvis; vi var rätt enade. Vi gillade boken. Vi gillade innehållet, språket, berättarstilen, de historiska inslagen, detaljerna som kolan i föreläsningssalen. Vi gillar Sofi Oksanen. Och vi vill läsa Utrensning.

Vi vill också läsa om ultraortodoxa judar i New York och därför vinner Nina Solomins ok, amen omröstningen. Vår första reportageroman slår ut de andra böckerna Jenny presenterade; Eunuckens gåta av Jason Goodwin och Över näktergalens golv av Lian Hearn .

När diskussionen om Stalins kossor ebbat ut dyker andra djur upp i mina anteckningar. Häst och katt finns tillsammans med länderna i Mellanamerika nedtecknade. Och när Sara lärt sig ett nytt land och Jenny ett nytt hav går vi och lägger oss. Den utlovade litterära promenaden bjuder på historiska inslag (Nyköpingshus), dramatiska inslag (Nyköpings teater) och inte-så-kulinariska inslag (Hellmanska gården). Men det bästa var nog när vi insåg att vi vandrade i Noras, Agnes, Cecilias och Maria Gripes fotspår!

Isabella, som är avundsjuk på en annan medlem som ska lyssna på Sofi Oksanen i Göteborg

Jakten på Julia

Jag erkänner.

Jag har inte läst boken.

Har inte gjort mitt jobb.

Kan man tro något annat efter 10 månader?

Har hela tiden skjutit upp bloggandet med att halvhjärtat säga till mig själv ”jag börjar läsa imorgon, och sen går det ju så mycket lättare att skiva om det”.

Slut på ursäkter, slut på undanflykter och uppskjutningar.

Jakten på Julia kan börja.

Det kändes spännande när Björn Ranelids Hjärtat som vapen valdes under föregående möte. Ranelid, som blivit så omtalad, och just i denna veva tycktes vara överallt; i tidningar, tv-program och i samtalen på stan. Han hade fått Augustpriset och ansågs vara ”svår”. Han var en utmaning vi inte kunde motstå.

Vi sitter hemma hos Izza och har just börjat äta på alla läckerheter som serveras. Vinet är islaget och glasen står tätt på borden. Diskussionen börjar, trevande till en början, sen med ökande intensitet och glöd.

Boken var behaglig och lättläst, i alla fall om man bortsåg från det irriterande språket som inte verkade veta hur det skulle uttrycka sig. De första sidorna liknas vid en tryckande het sommardag där irriterande humlor surrar runt huvudet. Nej, vi var inga beundrare av Ranelids språkbruk. Även om det bitvis var lättare att ta sig igenom så återkom den tryckande hettan med alltför jämt mellanrum. Det kanske till och med var den ryska sommarvärmen som fått sitt uttryck i hans språk.

Hjärtat som vapen har en spännande historia. Det kan vi nog alla hålla med om. Synd bara att Julia, huvudpersonen, är så platt och tråkig. Hade hon bara varit lite mer ”riktig”, om vi hade fått komma henne nära, så hade kanske boken greppat tag i oss mer. Nu blir hon mest till ett irritationsmoment. Varför visar hon inga känslor? Varför gör hon på detta viset? Varför övergår hon aldrig från att vara en ide och tanke till att bli en verklig person av kött och blod? Varför Björn, varför?

Vid det här laget har diskussionen antagit en hetsig ton och horan och madonnan komplexet hos män diskuteras. Vi känner att vi inte riktigt kan identifiera oss med en sådan syn på kvinnan – är det därför vi inte kan komma ända fram till Julia? Blir den Julia vi möter platt därför att vi inte kan acceptera att kvinnan måste ses i detta ljus? Vi efterlyser en mänskligare Julia och ett verkligare liv. Varför skrevs boken, vad ville Ranelid säga med Julias historia? Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte fram till något svar.

Efter den hetsiga stämningen under bokdiskussionen känns omröstningen av nästa mötes bok som ett välkommet avbrott. Bokvalet är efter temat ”vänner rekommenderar”. Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger, The Game av Neil Strauss och Gräset sjunger av Doris Lessing är de tre som står inför omröstningen.

Niffeneggers Tidsresenärens hustru drar det längsta strået och vi droppar ut från Izzas lägenhet efter en lång och givande kväll.

På vägen hem är jag fast besluten att redan nästa dag börja läsa Hjärtat som vapen – för det är ju så mycket lättare att skriv om en bok då.

Ni vet hur det gick.

Julia finns fortfarande där ute någon stans – hon bara väntar på att jag ska fånga henne.

Husvagnar, jordgubbar och stereotyper

För ett tag sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa om två jordgubbsodlingar i Uppsalatrakten och hur mycket jordgubbsplockarna tjänade. Jordgubbsodlarna hade försökt få skolungdomar att arbeta, men de arbetade inte tillräckligt snabbt och blev dessutom fort trötta. Kanske tyckte de också att lönen, som betalas ut på ackord, var för låg. Vad vet jag.

Vid jordgubbsfälten står husvagnar uppställda. Där sover de, jordgubbsplockarna. De som blivit intervjuade i UNT har östklingande namn. Jag minns inte om de var från Litauen eller Lettland. De berättar att de under två dagars jordgubbsplockande tjänar ungefär som en månadslön hemmavid.

Vid ett annat jordgubbsfält, beläget i England, står två husvagnar uppställda. Husvagnarna har Marina Lewycka befolkat med en brokig skara människor. De har kommit till England för att söka sin lycka och tjäna pengar.

Vid ett köksbord i Uppsala står en skål med jordgubbar och en skål med salt- och vinägerchips. Fem av bokklubbens medlemmar har samlats för att diskutera boken Två husvagnar av Marina Lewycka. Våra omdömen om boken är varierande. Några tycker om den, någon har läst ut den för ett tag sen och finner att den inte gjorde något vidare bestående intryck och några tycker att den är rörig och rätt menlös.

Vi enas om att det är en rörande kärlekshistoria i romanen. En av romanens huvudpersoner är den 19-åriga ukrainskan Irina. Hon är ung och naiv och har nu kommit till England för att söka sin lycka. Läroböckernas England visar sig dock ha få likheter med det England hon möter. Irina möter ingen engelsk gentlemen, utan kommer mest i kontakt med landsmän och andra illegala arbetare. Kärleken finner hon i ironiskt nog i en ukrainsk gruvarbetare, som liksom henne själv plockar jordgubbar för en säsong. Att de tu skulle få varandra i slutet förstod vi tidigt. Men nu handlade inte boken bara om denna kärlekshistoria, även om den går som en röd tråd genom hela boken.

Romanen tar upp många trådar. Somliga av dem nystas aldrig upp och få följer med ända till slutet. Detta gör att några av oss tycker att det är en spretig roman rent innehållsmässigt. Romanen rymmer en stor dos samhällskritik, men denna kritik känns något ljummen då den försöker sparka åt så många håll så att sparkarna inte blir särskilt kraftfulla. Än är det illegal arbetskraft och papperslösas rättigheter som berörs, än är det sexuell exploatering. Än är det arbetares rätt att organisera sig fackligt och än är det djurhållning (här uttrycker en medlem att hon aldrig mer ska äta kyckling). Visserligen fungerar inslaget av industrialiseringen av djurindustrin och utnyttjandet av djuren som en kraftfull illustration till utnyttjandet av den billiga arbetskraften som finns. Men det blir liksom inget mer. Så fort husvagnsfolket lämnar kycklingfarmen så tappas denna tråd bort. Som läsare far dessa bilder hastigt förbi.

Denna spretighet, som några finner störande, finner en annan medlem mycket bra. Hon säger att boken ju är som en road-trip, och att man därför inte kan, eller ska, bekanta sig med något av ovanstående särskilt ingående. Kanske är så fallet, men jag tror att Lewycka hade tjänat på att låta bilen stanna ibland, så att man hinner se något bakom bilrutan. Inte bara innehållet i romanen spretar. Även romanens struktur är spretig. Romanen är sammanvävd av Irinas tankar, en herrelös hunds tankar (även hunden ingår i en kärlekshistoria som slutar lyckligt) samt afrikanen Emanuels brev till en klostersyster. Vi finner alla att man aldrig riktigt kommer nära inpå karaktärerna i romanen. Och det man får veta om karaktärerna känns stereotypt. Kanske har Lewycka någon underliggande tanke med att måla upp personerna som stereotyper, men vi finner att det blir för enkelt. Lewycka befolkar romanen med människor från Europas utkanter, kryddat med två oskiljaktiga asiatiska flickor samt ett exotiskt afrikanskt inslag. Emanuel är Afrikanen med stort A. Han är Den ädle vilden. Den som inte vet hur man trär på en kondom och den som har en osviklig tro på Gud. Han skriver, enligt en medlem, helt fantastiska brev till en klostersyster. En annan medlem kräks nästan på dessa interimspråkliga adjektivtunga brev.

Elin meddelar att hon flera gånger mött en, till det yttre, like till den äcklige Vulk. Romanens Vulk verkar beredd att offra allt för att bli rik. Vulk-kopians drömmar vet vi inget om. Via diskussioner om utbytesstudenter man möter på nationerna i Uppsala och en diskussion om konstens gränser och Vilks och Odell hamnar vi i en diskussion om lön, pengar och ekonomi. Någonstans här utbrister Isabella att ”man kanske skulle bli nationalekonom!”. Anna finner det nu passande att presentera de tre nya bokförslagen. Hon har valt samtliga romaner inom genren romance, som är en mycket storsäljande och ekonomisk lönsam genre i staterna. Ett mycket informativt miniföredrag om genren hålls nu för oss medlemmar. De tre titlar vi får rösta på faller samtliga inom genren urban fantasy och lyder som följer: Touch the dark (2006) av Karen Chance, After dark (2001) av Jayne Castle samt Soulless (2009) av Gail Carriger. Vid det här laget är skålarna med jordgubbar och chips tomma. Strax står det klart att vampyrromanen Soulless blir LIVs nästa bok. Vad ska värdinnan då servera?

Undertecknat Sara, som lovar dyrt och heligt att aldrig mer slarva med LIV-deadline

Vad passar till tidsresor?

Här kommer ett litet inlägg med ännu större reservation än föregående för att minnet kan svika, även om man har kvar sina anteckningar. Jag ska nämligen rapportera om en bokcirkelträff som ägde rum ännu tidigare än den i det förra inlägget, närmare bestämt den 29 mars. (Japp, jag är en av de mest långsamma bloggarna i den här klubben. Förlåt.) På tal om minnen så har jag i alla fall ett starkt minne från den här träffen, då vi samlats hemma hos Sara för att som vanligt bli serverade utsökta tilltugg och väl valt vin. Sara har nämligen för vana att gå till Systembolaget och be om ett vin som passar till den bok vi läser för tillfället, vilket brukar skapa intressanta reaktioner hos personalen där. Den här gången blev det visst lite väl svårt nära Sara ställde en fråga i stil med: Har ni något vin som passar till tidsresor? Personalen: Eh, va? Sara: Okej, till ädelost då?

Nåväl, boken som alltså kretsar kring resor i tiden heter Tidsresenärens hustru och är skriven av Audrey Niffenegger. Tyvärr var det bara tre av oss som hade läst boken och endast en av dem hade läst hela, vilket gjorde att det blev lite knepigt att diskutera den. Vi som inte läst boken hade ju av förklarliga skäl inte mycket att komma med och bokens upplägg gjorde det inte precis lättare att delta i diskussionen. När de som läst pratade om hoppen hit och dit i tiden var det minst sagt svårt för oss andra att hänga med.

Men vad tyckte då de som läst? Bland mina anteckningar hittar jag kommentarer som fin, tjatig, hoppig, inte så fin kärlekshistoria, för lång, lättläst och ytlig. Med andra ord mest negativa saker, vilket stämmer med hur jag minns det. Den här boken var helt enkelt ingen favorit hos någon. Jag tror att vi jämförde den med Ranelids Hjärtat som vapen – trevlig läsning men inte så bra när man tänker tillbaka på den. Någon undrade varför Niffenegger skrev den över huvud taget. Det händer inget, man får aldrig lära känna karaktärerna och man tycker inte om dem. Boken problematiserar för lite och glorifierar kvinnan som ständigt väntar på sin man och aldrig någonsin blir riktigt arg. Ja, ni hör ju, det är inte direkt så att jag ångrar att jag var en av dem som inte läst. Men, för att återknyta till Idas inlägg, det är ju det här som är charmen med en bokcirkel. Man vet aldrig vad vi ska få ut av nästa bok. Spännande, eller hur?

Malin

En annorlunda kväll

Problemet med att blogga alldeles för långt efter det man ska blogga om är att det kan hända att man tappar bort sina anteckningar. Då får man försöka gnugga minnesknölarna och istället försöka komma ihåg orden och tankarna. Jag minns att det ska handla om den gången vi pratade om Nick Hornbys Slam, jag minns att vi satt i mitt vardagsrum och att det regnade utanför fönstren. Jag minns att det var precis lika trevligt som vanligt.

Boken handlar om 15-åriga Sam som ofrivilligt blir pappa. Det handlar om tonårstankar och familjeliv, om skateboardåkning och Storbritannien. Det handlar om sånt som livet kan bjuda på som man inte riktigt väntat eller velat, och hur en tonåring då kan tänkas reagera. Som vanligt när det gäller Hornby är det en bok som gjord för att bli film – med Hugh Grant i rollen som... ja kanske Sams omogne pappa?
Hursomhelst – jag minns att vi gillade boken. Vi gillade Sam, och att boken är skriven ur hans perspektiv och inte tjejens som brukligt när det handlar om graviditeter. Jag minns att vi tyckte om språket – även om en del till viss del störde sig på Hornbys försök att låta ungdomlig och skriva om skateboardkultur. Jag minns att vi gillade ämnet – tonårsgraviditeter, och att den fungerar som såväl vuxen- som ungdomsbok. Och jag minns hur vi som vanligt gled över i diskussioner om livet utanför boken – om tonårsgraviditeter idag, och ofrånkomligt – om framtida eventuella graviditeter.

Men jag minns även, och det här hade jag inte kunnat glömma även om jag hade försökt – att Sara fullkomligen avskydde boken. Jag minns det eftersom det aldrig hänt hittills i bokklubbens historia, och för att Sara är en sån där människa som liksom gillar litteratur per se, och som alltid ser i alla fall någonting gott i alla böcker. När nu hennes lyriska utläggningar om språk, innehåll och motiv uteblev och förbyttes mot en sågning vid fotknölarna, och när vi andra samtidigt lovordade boken, blev det liksom lite… annorlunda. Men det är väl just för att få uppleva sådana situationer som man ska ha en bokklubb. Det är när alla inte alltid tycker likadant som de mest spännande mötena uppstår. Jag minns inte riktigt hur Sara beskrev boken, men jag tror det handlade om att den var patetisk, att Hornbys språk inte nådde fram, att personerna i boken inte engagerade, och jag minns att varken vi eller Sara lyckades övertyga den andra om bokens förtjänster eller brister.

Och som om inte detta vore nog, så minns jag att kvällen blev annorlunda mot de vanliga sammankomsterna även när det kom till den punkt då det som brukligt brukar presenteras nya böcker. Vi hade inga böcker att presentera till nästa gång, och ingen dramatisk röstning ägde därför rum. Men lugn nu, kära läsare, dra inga förhastade slutsatser om att bokklubben bestämt sig för att lägga ned eller något annat lika fruktansvärt (om du vill så kommer du förhoppningsvis kunna följa vår resa i många långa år framöver). Det var helt enkelt så att vi bestämt oss för att till nästa gång vidga våra kulturella ramar och läsa dikter, och dessa dikter behövde ingen presentation (hur det gick med denna diktläsning kommer ni förhoppningsvis snart kunna läsa om här på bloggen).

Så jag minns att det blev en lite annorlunda LIV-träff. Annorlunda, men minst lika trevlig.

/Ida
- med reservation för att minnet kanske svikit eller förändrat sig

I väntan på nästa inlägg...

En kväll i mars träffades vi hemma hos Isabella. Där åt vi ost, två sorters tapenad och hembakt valnötsbröd. Boken som avhandlades var Hjärtat som vapen. I väntan på inlägget demonstrerar Ida här hur rösträkningen gick till den kvällen vi talade om Ranelid. Det randiga underlägget representerar vinnaren, Tidsresenärens hustru, som även den snart kommer att dyka upp här på bloggen. Någon bild passande till Slam hade jag inte i mitt arkiv, men självklart ska även denna roman föräras ett kommande blogginlägg. På träffen efter Slam reciterade vi dikter och åt lasagne. Lasagnen syns här nedan. I väntan på alla läsvärda inlägg får ni njuta av dessa bilder.

Ansikten i vatten - In a mad world

Denna livträff var inte som andra träffar, vanligen ses vi hemma i någon av medlemmarnas bohemiska studentlyor i detta akademikerfäste vi kallar vår hemstad. Den här gången gladdes vi åt att få kultivera oss i huvudstaden, där Jenny så snällt inbjudit oss att få slagga i de skönaste av sängar i en våning på de Öfre kvarteren. Nåväl, i närheten.

Kvällen innan insvepte Isabella, Ida, Jenny och jag själv lite kultur på en nyfunnen pärla i Vasastaden. Vi beblandade oss med andra kulturtanter och gubbar på Aliasteatern och såg pjäsen Ruts bok, en fin historia om en senil dam som på sin vind återupplevde sitt liv som ung i Polen men skickades till Argentina av sin mor för att fly undan andra världskriget. Allt kompades av ett klezmerband och det hela var en trevlig upplevelse. Dock var teaterstolarna ej de skönaste av stolar utan tämligen obekväma och gav oss träsmak i bakdelarna, men man kan ju inte få allt man önskar.

Söndagen efter vaknade vi lite trötta i bollen efter de 4 flaskorna vin som intogs natten innan spelandes ett tjejsnackspel. Sammanfattningsvis var det en helt gyllene kväll. Efter en god frukost piggnade vi till, mötte upp Sara och gick till kulturhuset och såg Loka Kanarps fantastiska utställning Pärlor och patroner med 60 historiska kvinnoporträtt. Passande nog fanns Janet Frame porträtterad. Vi besökte även tekniska museet och blev miljöhjältar innan vi drog oss tillbaka till våningen för en utsökt middag och helgens huvudpunkt, Livträffen!

Liv hade äntligen läst en bok av en nyzeeländsk författarinna och dagens värd hade inhandlat nyzeeländskt vin som skulle passa till boken och diverse andra läckerheter. Vissa blev överraskade att språket inte var svårare än vad det var, då just språket kännetecknar Janet Frame. Några fann den mer komplicerad till en början men att det lättade längre fram. Frames språk är underbart målande, stundom med komiska inslag och någon menade att det var som att läsa poesi. Texten är relativt implicit, och detaljrika skildringar om stinkande urin vi påträffade i Glaskupan fanns inte här. Något som uppskattades, detaljer upplevdes som överflödiga. Vi förstår ändå.

Kanske beror det på att man har författarinnans eget öde i åtanke då vi upplevde att man får sympatier för henne och har utgångspunkten att hon är inspärrad på fel grunder, att hon i själva verket är frisk. Tills man inser att hon faktiskt är sjuk, tyckte någon. Men vad är hon då för sjuk? Var fanns problemen? Vi enades tillslut om att hon hade en släng av depression, social fobi, panikångest och hypokondri. Tillstånd som i alla fall jag anser de flesta i dagens samhälle lider av. Vem är i så fall frisk? Borde vi alla sitta inspärrade bakom lås och bom? Åtminstone alla kvinnor, då vi förundrade funderade på var alla män har tagit vägen? Visst, Gökboet finns, men annars då? Av den radda mentalsjukhusskildringar vi känner till handlar de uteslutande om kvinnor, och med en grottmänniskas kvinnosyn är det ju så det brukar låta: kvinnor är hysteriska, emotionella och mår dåligt, män är stabila, dricker whiskey och bygger altaner?! Eller? Och varför den uppsjö av böcker om psykiskt instabila kvinnor på dårhus? Är det sådant folk vill läsa om, vi vill läsa om? Eller beror det på att alla dessa stackars fruntimmer måste få skriva av sig i någon form av självterapi? Vi vet nog inte, helt enkelt. Däremot vet vi, att vi börjar tröttna på den här typen av litteratur. Det betyder dock inte att Ansikten i vatten inte har kvalitéer, tvärtom uppskattade vi den mycket. I jämförelse med exempelvis Plaths Glaskupan, enades vi i om att den här boken inte är ännu en mentalsjukhusbok i mängden. Så ska man läsa en bok av denna sort är Ansikten i vatten en varm rekommendation.

”Usch, vad hemskt det var förr”, utbrast någon, varpå diskussionen spårade in på om det verkligen är så mycket bättre idag. Är allt så bra som det skulle kunna vara? Visst, risken att bli lobotomerad är visserligen minimal, men med tanke på alla stressade karriärmänniskors leverne, domedagsprofetiorna som har blivit vardagsmat, så ett nja? Framtiden ser tämligen pessimistisk ut med svin och fågelinfluensor, tsunamis, jordbävningar och växthuseffekten. Isar smälter och isbjörnar dör. Det återstår att se vilka konsekvenser det får för den avtrubbade, likgiltiga jagmigsjälvgenerationen.

Denna gång var det Idas tur att presentera böcker och hennes manliga män, gubbiga gubbtema tog oss alla med häpnad. Jag ertappade mig själv med att utbrista ett högt ”shit pomfritt” och vi blev alla en smula chockade. Ida hade grävt djupt i sin sambos gubbokhylla och presenterade författare vars verk jag aldrig hade anat skulle passera tröskeln till ett Livmöte. Just därför var det ju ett så grymt tema! Vi röstade mellan Leif GW Perssons Grisfesten, Hjärtat som vapen av Ranelid samt Och solen har sin gång av Ernest Hemingway. Ranelid stod som segrare efter en ofantligt spännande omröstning. Det var slutligen dags att ge sig ut i vintermörkret för att tuffa tillbaka norrut, men just denna gång var det särdeles ledsamt att säga adjöken då vår kära Jenny bara någon dag senare skulle lämna oss för några månaders äventyr i Genève. Men tiden går fort och snart ses vi igen, då med solen i ögonen, kanske på en ö med sommarläsningen i famnen. Det blir guld det! Resten av oss samlas åter om cirka två veckor! Jippie!

Fred och kärlek, Evelyn

När själen blir ful

Äntligen har vår kära medlem som varit på äventyr i varmare länder återvänt till ett snöigt Uppsala och bjudit in oss till en kväll med näst intill överdukat bord. Vi bjuds på oliver, fyra sorters ost, konstig sylt (från varmare länder), vitlöksbröd, kex, päron och ett nytt favoritvin till Oscar Wildes Dorian Grays porträtt.

Vi är allt lite kluvna, dels är vi inte överens hela tiden och dels är några av oss kluvna i vad vi egentligen tycker om romanen. Det finns mycket i berättelsen om den sköna unga mannen som får sig själv avmålad och utbrister att han skulle stanna evigt ung och vacker och att porträttet skulle åldras i hans ställe som vi gillar. Vi blir inte besvikna över dekadensen och flärden i 1800-talets London med de oändliga middagarna och långa diskussionerna

En av oss är helt förtrollad, "det var ta mig tusan det bästa jag har läst" utbrister hon till övriga medlemmars förtjusning. Det var länge sen en bok väckte så starka känslor hos någon av oss. Hennes omdöme "en sexig bok" väcker också mycket uppståndelse.

Vi övriga känner oss nästan lite tråkiga när vi inte har lika många hyllningar att häva ur oss, men vi försöker så gott vi kan berätta om våra tankar om romanen. Väldigt höga förväntningar kan ha gjort att alla inte upplevde samma känslor under läsningen, samt att det skett något missförstånd om när vi egentligen skulle träffas, vilket lett till lite för mycket skumläsning. Trots de höga förväntningarna är vi väldigt positiva, det är egentligen endast mittenparten av romanen som får utstå lite suckar och stön om tristessen som uppstod när Dorians intressen avhandlades.

Anna får stå för bakgrundsfaktan och vi lyssnar tacksamt på historien om Oscar Wilde. I slutet av kvällen funderar vi över om han var lika vacker som han framställer Dorian Gray. Levde han ett liknande liv och finns det självbiografiska drag som vi med vår ringa kunskap missar?

Prins Paradox inflytande över Dorian Grays själ vrids och vänds på, vi pratar om vad Henry egentligen vill med Dorian och hur mycket inflytande han har, och hur mycket som kanske får tillfalla romanen han ger till Dorian vid ett av deras första möten. Henry beskrivs som the bad guy, vilket många av oss gillar, men våra intryck av konstnären Basil går isär, är han trist eller är han intressant?

Trots en medlems upprepade utrop om att vi inte kommer förstå det, läser vi Wildes förord om konsten och människan högt och funderar över vad han vill säga. Den allmänna uppfattningen om att konsten ju inte ska vara föränderlig förstörs genom Dorians porträtt som mer och mer ändrar form medan Dorian förblir vacker. Vi funderar över vad Wilde vill säga med romanen, eller om han helt enkelt inte vill förmedla något annat än att allt ligger i betraktarens ögon, precis som med all annan konst. Läsningen är ett möte mellan texten och läsaren och vi själva är med och skapar vad vi vill ha ut av både romanen och läsningen. Man kanske över huvud taget inte ska ta reda på vad Wilde ville med boken.

Förutom diskussionerna om konsten och själen kommer vi in på de spännande dragen i romanen. Vad har Dorian egentligen gjort sedan Henry satte igång sitt lilla experiment med honom och hans själ? Är det bara Dorians närvaro och skönhet som fördärvar människorna han möter eller är det han själv som medvetet leder dem in i spel- och opiummissbruk? Och visst är det spännande när Basil ställer honom mot väggen innan han själv får se tavlan och dör framför den!

Någon måtta får det vara på längden av dessa inlägg, trots att jag skulle kunna skriva på om våra tankar om kvinnosynen i romanen, om Henrys floskler, Dorian paranoia, de snabba replikskiftena och tron på det sköna.

Förutom att ha äran att vara värdinna är det även Evelyn som ska presentera förslagen till nästa bok. Det är ett svårt val som alltid, den här gången mycket för att författarna inte är helt kända för oss. Janet Frames Ansikten i vattnet och Hannah Greens Ingen dans på rosor handlar både om mentalsjukdomar och är lätt självbiografiska. Den tredje boken är en biografi, en form vi talat så mycket om att vi borde läsa, Piaf av Simone Berteaut. Segrande efter omröstningen står Ansikten i vattnet, kanske på grund av motiveringen att Janet Frame var den halvhemska svensklärarens (som läste böcker för språket, inte historien) favoritförfattare.

Isabella, som efter bloggandet gillar Dorian Grays porträtt ännu mer.

Mat, fest och samtal i lagoma dammet

Den här gången, 9:e januari, var inte som andra gånger, men vinet var ändå på sin plats. Det är ju alltid huvudsaken.

Nej den här gången var det inte enbart LIV-möte på gång med diskussion om senaste boken Vägen till Klockrike av Harry Martinson, utan även ett sjurackarns firande till själva LIVs ära. Mycket skulle sägas, hända och upplevas, där i Idas lägenhet, men det mest otippade var kanske den vardagliga diskussionen om grishuvuden.

Fast tillbaks nu där det hela började. Med underbar grön ärtsoppa och vitlöksbröd. För hur ivrigt och hur gärna alla ärade medlemmar ändå ville börja diskutera boken, så stod det ändå klart att den fysiska hungern var för stor. Men var där inte några fler till bords än vad LIV är van vid? Hela två utbölingar fick den helt fantastiska äran att inte bara sitta med vid ett LIV-möte, utan även medverka under hela festen!

När alla medlemmar plus utbölingar var välfyllda med soppa förflyttades hela sällskapet raskt över till vardagsrummet för bokdiskussion. Den här gången handlade det alltså om allas vår Harry Martinson och hans Vägen till Klockrike. Boken berättar om Bolle och hans liv som luffare i Sverige under industrialiseringens tid, hur han vandrar vägarna fram och tillbaka, hur han får uppleva både tadel och rädsla, men även glädje och viss kärlek. Trots allt håller han ändå drömmen om Klockrike vid liv.

ta´del, klander; (karaktärs)fel som ger anledning till klander (något ålderdomligt). (Källa: NE)

LIVs ärade medlemmar tyckte bra men olika om den här fina berättelsen. Bland annat så ansågs den ha ett väldigt bra språk, vara något spretig, vara en hemskt bra skildring av dåtidens Sverige, innehålla fina livsfilosofier samt vara trevlig och lättläst. Olika delar av boken framhävdes av olika medlemmar. Av dessa kan nämnas beskrivningen av olika luffartyper, episoden med halmdockan och myten om förfarandet för att kunna se de liktåg som skulle gå till kyrkan kommande år. En medlem tyckte att episoden med halmdockan gav så kallad ”deckarfeeling”. En annan medlem tyckte att myten om liktågen var ruskigt spännande och välskildrad. Inledningen med cigarrmakarna tycktes av vissa inte riktigt passa in med resten av boken. Nåväl.

Sen närmade sig stunden då ordet hysteri skulle nämnas säkert mer än två gånger. Ja, det var slutet på boken som manade fram det ordet. Pass på nu för i nästa stycke kommer slutet avslöjas.

Det tycktes en hel del om Bolles bortgång och återfödelse bland ett vandrarfolk på någon slags paradisplanet. Ett hysteriskt slut. Ett abrupt slut. Ett bra slut. Ett konstigt slut. ”Nangijala för vuxna”-planeten var en fantastisk beskrivning. En medlem tyckte det var himla fint att Bolle fick återfödas bland vandrare, samtidigt som Harry ansågs försöka vara lite ”exotisk” och ”icke-rasist” då Bolle hamnade i Brasilien. Fast på en paradisplanet. Medlemmarna undrade om det hela med återfödelse kanske var ett ställningstagande av Harry, eller om det bara var en slags nymodighet för tiden. Det hela är ovisst.
”Varje människa är en hertig av ovisshetens land. Skillnaden i vetande kan vara stort de olika mänskorna emellan. Men skillnaden i ovisshet och obesvarad gåta är inte särdeles stor. Den är i själva verket lika med noll. Och därför skall den enskilda människan respekteras såsom hertig av ovissheten och som kännare av den slutliga vissheten som är lika med noll”

Hur som helst så var Bolle allmänt omtyckt. Han beskrevs som den siste luffaren, och att han är sin egen som väljer att luffa. Och nog fylldes väl ändå hjärtat med en känsla av sorg när det konstaterades att drömmen aldrig gick i uppfyllelse, han nådde aldrig Klockrike.

”Vi är alla löss i världens höga skogar. Men sköna löss, på två ben. Och mycket kan vi, mycket drömmer vi och mycket förmår vi. Långt bortom solen ser vi, och långt bortom månen. Och vi vet att vi ska dö, men vi går upprätt ändå”

Allt detta skedde alltså under utbölingarnas uppsyn, och nog verkade dom lite tagna, ja nästan lite rörda, efter denna åtråvärda upplevelse. Mer vin sattes in, och för att vara på den säkra sidan även en hel del underhållning. Två ärade medlemmar hade satt ihop ett quizz med ett inte så litet litterärt tema. Men först krävdes mer förtäring i form av fantastisk vegansk moussaka och sallad.

När sen väl underhållningen satte igång var samtliga festdeltagare uppdelade i lag. En viss nördvarning utfärdas vad gäller lagnamnen, men å andra sidan är det här en bokcirkel! Lagen var: Den hemliga Dan Brown koden, Det döda liket, De kåta neandertalarna och Mordors mentalanstalt. Quizzet bestod av flera delar som genomfördes med jämna mellanrum under kvällen.

Men så småningom var det dock dags att återgå till allvaret. Nya böcker skulle presenteras. En slutlig vinnare skulle utses. Det var den ärade medlemmen Jennys tur att presentera. Jenny ville denna gång stå för en motreaktion mot alla de västerländska författare som lästs tidigare. Hon beskrev det lite som en plikt, och hade med sig tre böcker för ändamålet. Men i det sista bytte hon ändå en ”plikt”-bok mot en som hennes hjärta krävde. Så följande böcker stod inför den gastkramande omröstningen:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Blindheten av José Saramago

Vägen av Cormac McCarthy

Gastkramande var ordet sa Bull. Eller var det Bill?
Vinnande ur striden gick till slut Allt går sönder.
Sen fanns det inget annat att göra än att raskt gå över till efterrätten, smältande chokladpaj. Inte en så liten heller. Och slutakten i underhållnings-quizzet, den mer interaktiva delen. Alla lagen skulle framföra varsitt sångnummer. Ja dra på trissor. Därefter genomfördes en hård men rättvis rättning av hela kalasquizzet och varje lag fick välja ett pris utifrån placering i tävlingen.

Och så sammanfattas en underbart härlig kväll med fantastiska LIV.
/Elin

Jams, våld och kolanötter

Vad är egentligen en kolanöt? En nöt med mycket tvivelaktigt innehåll? Något som får en att för en stund glömma världen? Och vad är kauri, mer än något som fungerar som betalningsmedel? Svaren på dessa frågor finns att läsa i Allt går sönder av Chinua Achebe.

Till kvällens sammankomst dricks det afrikanskt vin. Värdinnan hade planer på att tillaga jams, men hade lite svårt att få tag på denna delikatess och bjöd istället på de sedvanliga ostarna och kexen. Tur var väl det. En efterlängtad medlem har nyligen återvänt efter en vistelse i Norge och Västindien och kunde meddela att jams minsann inte är särskilt välsmakande. Delikatess eller inte, men i Allt går sönder verkar en människas värde mätas efter hur stort förråd av jams personen i fråga har.

En medlem utbrister att det enda boken handlar om är jams och våld. Men Allt går sönder är även en roman om hur lätt det är att slå sönder en civilisation. På hundra år slår kolonisatörerna itu en civilisation som tagit tusen år att bygga upp, som det står i förordet. På nästan 300 sidor skildrar Achebe några afrikanska byars och en enskild mans sönderfall. Stundtals är det riktigt bra, stundtals är det uttråkande, anser några medlemmar. Några av oss brottas med språket i romanen. Andra gillar det talspråkliga, puttriga intrycket och den känsla av muntlig berättartradition som genomsyrar romanen.

När kommer egentligen de där kolonisatörerna? undrar en medlem. Varför händer det ibland ingenting? Och varför händer det ibland väldigt mycket? Och slutet, varför ser det ut som det gör? Någon medlem menar att själva sönderfallet och frustrationen kan anas i romanens struktur. Vi är eniga om att Allt går sönder skildrar kollisionen mellan två olika sätt att se på världen. Kollisionen är oundviklig, och något av synsätten måste gå segrande ur striden. När huvudpersonen Okonkwo inser att han inget kan göra, gör han det enda som står i hans makt. Kanske det enda han själv kan bestämma över. Slutet är abrupt, men hur skulle det annars kunna vara? Några medlemmar stör sig på att de inte kommer denne Okonkwo särskilt nära. Han anses vara en alltför principfast och känslokall man, enbart för principernas skull. Andra anser att det är just Okonkwos avsaknad av visade känslor som gör honom trovärdig.

Under diskussionen slås vi av hur präglade vi är av den västerländska kulturen vi är en del av. När den stora svärmen gräshoppor sveper in över Okonkwos by läser vi in bibelallusioner och väntar oss något fruktansvärt. Istället dansar byfolket glädjedanser, fångar in gräshopporna och äter upp dem. Vi funderar också kring det där med de döda förfäderna och hur byfolket kunde gå med på att det var förfäderna som talade, trots att det bara var dåligt skådespel av byborna. Någon medlem gjorde en parallell till vår kultur och de överenskommelser vi har med varandra. Som på julafton till exempel, då ingen skulle få för sig att dra masken av jultomten och avslöja vem som döljer sig bakom masken, trots att man hör att det kanske är någon släkting. Nu fyller kanske inte jultomten samma funktion som de gamla förfäderna i Okonkwos by, men dessa sociala överenskommelser vill dock ingen bryta.

Efter att det sydafrikanska vinet börjar sina slingrar sig våra tankebanor till hur kvinnor och män framställs i romanen. Det är kvinnorna som står för de myter och berättelser som förklarar världen. Männen verkar inte ha något bättre för sig än att kriga och döda. Vi börjar undra över varför världen egentligen ser ut som den gör. Rent logiskt borde ju kvinnor härska i världen. Kvinnor bär ju de barn som sedan bär livet vidare. Myter och berättelser är dessutom bra mycket trevligare än våld och krig. Att bära livet vidare är att föra civilisationen vidare. Och så vidare. Ungefär här börjar diskussionen om Allt går sönder ta slut. Romanen var inte som vi väntat oss och vi kommer nog inte läsa om den. Men om det ska man inte orda alltför mycket. Vi är dock glada över att vi läst denna roman.

Efter utsvävningar till en annan nigeriansk författare börjar vi lämna den afrikanska kontinenten. Vi enas om att det snart är dags att ta oss till Stockholm för att gå på teater och dricka vin i hotellbarer. En medlem utses till teateransvarig och en annan ges i uppdrag att titta närmare på bioprogram. Slutligen var det dags för bokklubbens senast invalda medlem, Elin, att avslöja sina första bokval. Bok nummer ett presenterades som en blandning mellan romantisk klassiker och köttmassaker, och alltså något som torde falla Elin väl på läppen. Pride & Prejudice & Zombies av Jane Austen och Seth Graham-Smith var valet. Därefter presenterades Elins vilda kort, en bok hon fick syn på av en slump inne på English Bookshop, nämligen Good Omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Slutligen drog Elin upp en bok som hon börjat läsa men inte läst vidare i - The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde. Här hörs ett sus bland bokklubbens medlemmar. Romanen var nämligen en av dem som diskuterade under den allra första liv-sammankomsten, men ingen medlem har efter dess tagit upp någon av Wildes böcker vid sina bokpresentationer. Efter en jämn omgång går The Picture of Dorian Gray segrande ur striden.

av Sara

Bristande diskussioner

Den andra advent träffades vi hemma hos bokklubbens nyaste medlem Elin för att diskutera novellsamlingen Brist av Anna Schulze. Boken vann förra mötets omröstning genom att vara ett ”vilt kort”, som ingen hade hört talas om och därför inte hade några förföreställningar om. Det var därför extra spännande att höra vad vi efter läsningen fått för uppfattningar om boken.
Det visade sig att medlemmarnas upplevelser ibland stämde överens, och ibland gick brett isär. Medan vissa tyckte det var kul att läsa noveller, tyckte andra det var svårt och att novellerna bara blandades ihop. Isabella gick till och med så långt som att påstå att hon inte gillar novellsamlingar. Noveller ja, men inte i samlingar. Hela bokdiskussionen kom därför först att handla om frågan om hur man egentligen läser en novellsamling på bästa sätt - alla noveller på en gång eller en då och då? Detta ledde i sin tur in på hur man sedan diskuterar novellsamlingar – varje novell för sig eller upplevelsen av hela boken? Några entydiga svar på dessa frågor fann vi aldrig, men vi betade av Schulzes samling novell för novell.

Vi är alla överens om att det är noveller som berör. Även om man gillar eller inte gillar novellerna, så finns det någonting i Schulzes författarskap som gör att man reagerar, tar till sig, känner. Man kanske inte alltid förstår precis allt (”men vad är ett glissando?”) och många av novellerna har diffusa slut. Styrkan i hennes författarskap ligger istället i att hitta det enkla och fina. Likaså visar Schulze en fantastisk förmåga att byta perspektiv. Även fast hennes huvudkaraktärer och intriger varierar i så hög grad att man förstår att hon inte kan ha upplevt allting själv, finns i hennes berättelser hela tiden en känsla av närhet och äkthet som gör att man ändå tror det.
Sara försöker förtvivlat koppla ihop novellerna – kan huvudkaraktären i den ena, vara systern till huvudkaraktären i den andra? Är det samma person som är pappa i novellen Omlott och make i novellen Den? Kanske, eller kanske inte. Hursomhelst - vi vänder och vrider på intriger och personer, och märker hur novellerna växer när vi pratar om dem.
Vi enas om att novellen Fighter är den som sticker ut mest, och Sekund den som ingen av oss egentligen förstår. Stilen och formatet i novellen Högmässa uppskattas av många. Som favoriter utkristalliserar sig novellerna Den gungande madonnan, Omlott och Ljusgult. Den sistnämnda får tre av medlemmarna att brista ut i så lyriska lovord att det i alla fall övertygade undertecknad, som inte hunnit läsa just denna, att läsa den efter bokträffen. De lyriska orden byts dock mot bestörtning, äckel och upprördhet när det gäller novellen Voyeurer. Vi enas om att den novellen inte passar in med resten. Så sammanfattningsvis - läsvärda noveller som berör. Men hoppa över den sista.

Till nästa vecka presenterade Annika tre böcker, med motiveringen att det är sådana som står i bokhyllan och aldrig blir lästa på grund av tidsbrist (= en mycket bra motivering och anledning till att vara med i en bokklubb) Segrande ur striden gick Vägen till klockrike av Harry Martinsson, och besegrade fick Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och (för andra gången) Garcia Marquez Hundra år av ensamhet se sig.

/Ida (som för närvarande läser ännu en novellsamling – Det andra målet av Jonas Karlsson, med stor behållning)

Pausbok

I väntan på att den nyförälskade skribenten tar sig i kragen och lägger upp nästa inlägg kommer nu en pausost pausbok. Med denna bild vill jag härmed säga att det kanske är dags att LIV tar sig till en biograf inom kort, som vi gjorde förra året. Någon som har något förslag? Jag skulle gärna slå ett slag för Where the wild things are, om det det inte vore så att jag redan har biodejt för den boken nu i januari.