Själlös romantik

Inledningsvis vill jag dela med mig av lite viktig information till alla ärade LIV-medlemmar. Ni bör dock vara lagom källkritiska eftersom allting är framgooglat (Får man använda det som ett riktigt ord?). Hur som helst. Rabarber (Rheum rhabarbarum) är en art i familjen slideväxter, vars bladskaft är ätliga. Uttrycket "Att lägga rabarber på" är en förvrängning (en s k folketymologi) av "att lägga embargo på". Ett främmande spanskt ord inbjöd till förväxling av det ljudlika ordet rabarber. Embargo betyder "beslagtagande" och kommer av latinets "barra", vilket betyder tvärslå. Så, nu har vi rätat ut det frågetecknet. Sådana här frågeställningar kan lätt uppstå när man avnjuter delikatesser som hemmagjord rabarberpaj.

Fortsättningsvis kan jag berätta att LIV en gång för länge sedan träffades hemma hos Sara för att diskutera vår då senast lästa bok, Soulless, skriven av Gail Carriger. Dessutom var alla medlemmar närvarande, helt klart värt ett hurra! Då passade det ju helt perfekt med att skåla alla välkomna med lite härligt flädervin.

Soulless var ju vidare boken som introducerade Romance som begrepp för LIV. Dessutom var det den första boken som alla medlemmar läste på engelska. Nu återstod bara att se vad vi medlemmar hade för åsikt om det hela.

Om Romance hittade jag följande korta beskrivande ord i mina anteckningar:

Fokus på relationen mellan två människor

Lyckligt slut

Snusk

Det var väl inte heller något av detta som direkt utelämnades i Soulless. Titeln anspelar på historiens hjältinna Alexia som, hör och häpna, inte har någon själ. Detta i sin tur medför att hon inte har någon moral. Istället är detta något som Alexia försöker tillgodose sig genom flitigt läsande. I Alexias värld finns dessutom, utöver själlösa, även vampyrer, varulvar och spöken. Alexias själlösa tillstånd kan vid fysisk kontakt neutralisera de andra varelsernas tillstånd. Något som visar sig vara både användbart, men även besvärligt för Alexia. Historien spinner sedan på med en hel del intriger och mysterier. Varulvarnas alfahanne Lord Maccon visar sig vara en mycket framträdande karaktär, om ni förstår vad jag menar.

Vad tyckte vi nu då? Blev LIVs medlemmar sålda på Romance? Både ja och nej. En av oss är ju som tidigare nämnt frälst sedan länge. Resten av oss (förutom undertecknad) utstrålade dock till en början en hel del skepsis. Undertecknad, d v s jag, var inte särskilt svårflörtad. Men andra medlemmar undrade vad som egentligen är så fantastiskt? Den negativa inställningen till trots så kunde i princip alla hålla med om att boken var rolig. Att boken var på engelska kan ha satt käppar i hjulen, men en medlem uttryckte det så fint att om man inte riktigt förstår något så kan man alltid hitta på lite själv. Vi tyckte om att spänningen i historien byggdes upp, vilket fick oss att vilja läsa vidare. Men det kändes nog som att det blev lite väl långdraget mot slutet, kanske även lite krystat. Vi undrade om Gail valt att skriva med tanke på en uppföljare till boken (som finns) och därför utelämnat detaljer med flit. Irriterande i sådana fall, tyckte vissa.

Men snusket då?

Vår Romance-vetare lät berätta att för att vara Romance så var det anmärkningsvärt lite snusk i boken. Men vi var eniga om att det var roligt med lite snusk. Särskilt med tanke på att Alexia är själlös och oerfaren, vilket leder till att hon dissekerar varenda liten detalj som händer. En kombination vi tyckte fungerade mycket bra.

Så, hur ska man då sammanfatta det hela? Allmän skepsis till en början, en medlem tyckte till och med att inledningen var töntig, men nog smälte vi lite ju mer vi dissekerade.

Som vanligt skulle sedan bokpresentation och omröstning hållas. Nästa LIV-träff skulle vara en LIV-helg på Hälsinglands riviera, varför hela två böcker behövde väljas för sommarens läsning. Isabella och jag själv stod för bokvalen.

Isabella hade valt ut tre böcker som hon hade stående hemma som hon tyckte borde läsas. Det blödande hjärtat av Marilyn French, Mörker och blåbärsris av Kerstin Ekman samt För lite av Karin Boye. Som vanligt, hur skulle det vara annars, så blev omröstningen knivskarp och Karin Boye gick segrande ur striden.

Själv hade jag valt ett litet ”skräck”-tema och presenterade Bram Stokers Dracula, Joe Hills Vålnader och H P Lovecrafts The call of Chtulu and other weird stories. Vålnader var den som lockade mest. Så där var vår sommarläsning ordnad, jämsides med allt annat som skulle hända under sommaren (examen, jobb, flytt) och alla såg vi nu fram emot den helt sjukt efterlängtade LIV-helgen.

Eder Elin (som hoppas hon fick ihop allt på ett rätt och riktigt sätt)

Kossor och andra djur

För att ta reda på vad det egentligen är som är så speciellt med Nyköping, så speciellt att hela 22 % av in libris veritas medlemmar väljer att bosätta sig där, åkte vi söderöver en lördag i slutet av augusti. Middag och samtal på lördagen och litterär vandring på söndagen var utlovat och vi jublade.

Efter indisk mat (av någon anledning valde vi inte det finsk-estniska köket) tog vi plats i soffan och plockade fram Stalins kossor av Sofi Oksanen som vi läst över sommaren. Jag tänker sticka ut genom att INTE säga att mina anteckningar är borta/oläsliga/vinfläckiga eller att mitt minne är svagt/rörigt/obefintligt. Men även jag har mina fläckar, så ha lagom stora förväntningar på min sammanfattning av den trettiotredje boken vi läst tillsammans.

I Oksanens debutroman får vi möta tre generationer kvinnor. Annas uppväxt i den ärkefinska småstaden och vuxna liv i Helsingfors blandas med hennes mammas strävan om en ljusare framtid i Finland och strävan om en varmare dåtid i Estland samt hennes mormors vardag under deporteringarna till Sibirien med den ständiga oron över skogsbröderna. Alla tre har hemligheter och döljer saker för sin omvärld, och i Annas fall leder den ständiga vaksamheten till en störd självuppfattning där bilden av den estniska horan alltid finns närvarande.

Vi uppskattar de historiska inslagen, och kände oss okunniga när det under läsningen slog oss hur lite vi egentligen vet om vad som hände i Estland före, under och efter Sovjettiden. Eller hur lite vi vet om Estland över huvud taget. Vi imponeras av hur Annas ätstörningar eskalerar samtidigt som hennes släktingar närmar sig Sibirien, över hur Oksanen väver samman historier från två olika decennier. Vi förundras över hur verklighetstrogna både beskrivningarna av bulimin och livet i Estland under sjuttiotalet känns.

Vi förfasar oss över männen i berättelsen, dessa män som ständigt både är frånvarande och närvarande. Vi diskuterar sidan 296 och att Stalins ko är en get. Vi funderar över relationerna mellan Sverige och Finland, Sverige och Ryssland och Sverige och Norge. Vi pratar om mat, kontrollbehov, ryska kvinnor och självuppoffring. Vi läser fina utdrag högt för varandra. Och vi kommer överrens om att romanen blir bättre och språket lyfter under den andra hälften. Just längden är vi något tveksamma till, den och alla dessa personer som vi inte får någon ordning på. Vi vill kanske ändå inte råda någon att läsa personförteckningen längst bak i boken eftersom den avslöjar händelser.

Sammanfattningsvis; vi var rätt enade. Vi gillade boken. Vi gillade innehållet, språket, berättarstilen, de historiska inslagen, detaljerna som kolan i föreläsningssalen. Vi gillar Sofi Oksanen. Och vi vill läsa Utrensning.

Vi vill också läsa om ultraortodoxa judar i New York och därför vinner Nina Solomins ok, amen omröstningen. Vår första reportageroman slår ut de andra böckerna Jenny presenterade; Eunuckens gåta av Jason Goodwin och Över näktergalens golv av Lian Hearn .

När diskussionen om Stalins kossor ebbat ut dyker andra djur upp i mina anteckningar. Häst och katt finns tillsammans med länderna i Mellanamerika nedtecknade. Och när Sara lärt sig ett nytt land och Jenny ett nytt hav går vi och lägger oss. Den utlovade litterära promenaden bjuder på historiska inslag (Nyköpingshus), dramatiska inslag (Nyköpings teater) och inte-så-kulinariska inslag (Hellmanska gården). Men det bästa var nog när vi insåg att vi vandrade i Noras, Agnes, Cecilias och Maria Gripes fotspår!

Isabella, som är avundsjuk på en annan medlem som ska lyssna på Sofi Oksanen i Göteborg