Never let me go

Datum: Måndagen den 9:e november
Plats: Saras och Emils mysiga vardagsrum på Kantorsgatan
Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro
Förtäring: allas våra favoriter – kex, ost, röror, oliver och päron
Dryck: Sara fortsatte med den genialiska idén att gå till systemet och be om vin som passade till boken, dock stötte hon på lite problem där den här gången. Eftersom britter tydligen inte kan göra vin blev det sherry (en liten succé som kanske blir tradition?) följt av det tyska, vita vinet Tre apor som skulle matcha Saras känsla för boken, att hon väntade sig en sak men fick en helt annan.

Kvällen inleddes , efter det sedvanliga småpratandet, med att vi alla presenterade oss lite kort för vår nya bokcirkelmedlem, apotekarstudenten Elin, och hon för oss. Sedan gick vi raskt över till att diskutera kvällens bok Never let me go av Kazuo Ishiguro. Man kan säga att det är en sorts dystopi, lite sci fi fast inte alls på ett sci fi-sätt. Läsaren får följa några barns uppväxt på en idyllisk och skyddad skola på engelska landsbygden. Man vet lika lite som barnen om varför de egentligen växer upp där, varför de är så speciella och måste skyddas. Det enda man får veta är att de ska bli donatorer men inte av vad eller varför. Men långsamt, långsamt nystas sanningen fram.

De flesta av oss var väldigt positiva till boken, ord som ”fin läsupplevelse” och ”kuslig men fin” användes för att beskriva den. Vi som läst den på engelska var förvånade över hur lätt det var att hänga med i språket. En i gruppen hade dock gett upp efter första sidan och bytt till svenska… Berättarstilen diskuterades en hel del – några av oss hade väldigt svårt för hoppandet i tiden. Det är ganska omständigt när berättaren hela tiden säger saker i stil med ”för att berätta om det här måste jag först berätta om…” men det kan också, enligt vissa av oss, vara bra att det går så långsamt framåt. Att det dröjer så länge innan man får veta vad som är fel gör bara att man vill läsa vidare för att få veta. Man får en ”kliande känsla”, som någon uttryckte det (”obehaglig” sa någon annan), som driver en att fortsätta. Vi tyckte också att sättet som boken skiljer sig från andra framtidskildringar var bra. Att man får veta så lite om hur allt fungerar i den värld som Ishiguro beskriver ger utrymme för väldigt mycket eftertanke och dessutom gör det att man får uppleva historien precis som barnen gör det, ovetandes. Vi pratade ganska mycket om personerna i boken och om vi tyckte om dem eller inte. Meningarna var delade, men vi var överens om att man inte kommer karaktärerna nära. Däremot är det en fin skildring av relationerna mellan några människor som bara har varandra att ty sig till och hur små saker kan vara så viktiga i relationer. Bokens etiska problem blev det också en lång diskussion om. Hur långt är vi människor beredda att gå för att bota sjukdomar? Är det rätt att barnen i boken skyddas, för deras eget bästa, eller har de rätt att få veta sanningen?

Till sist var det min tur att presentera tre förslag på böcker att läsa till nästa träff. Valet stod mellan en deckare, Roslund och Hellströms Odjuret, originell road trip-skildring, Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer och en ungdomsbok, Nick och Norah's oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Efter en otroligt jämn röstning gick den sistnämnda boken segrande ur striden.

Malin

El-chocker och champagne...

Hoppfull - fast mörk!
Svår att ta på allvar!?
Lätt!
Rycker inte tag i en!
Fin!
Väldigt bra!
- Ska vi läsa den och samlas igen om 30 år?

Närvarande bokcirkelälskare: Isabella, Sara, Anna, Ida och Jenny.

Det svenska och det vackra engelska/amerikanska omslaget

Den handlar om kontraster - livet och döden - hur vi ser på manligt och kvinnlig - framgång och nedgång - frihet och instängdhet - fysisk och psykisk isolering - stad och landsbygd - och det vi samlas kring är Sylvia Plaths debutroman Glaskupan. En bok som de flesta hade hört talas om och hade en uppfattning om innan vi blickade ner på det första bladet. Några av oss har faktiskt redan läst den, men det var åtskilliga år sedan.

Vår samlingsplats för mötet denna den nittonde oktober var runt Isabellas soffbord. Medan ostar framställdes och gästerna lättsamt började läppja på vinglaskanten fördes många samtal om hur det varit sen sist, samtidigt som pratat gled in på damen i fråga. Sylvia Plath var den innerliga poeten som 1963 kom ut med sin första roman. Inte uttalat självbiografisk är den, men påtagligt influerad av författarinnans upplevelsevärld och liv - och senare tragiska bortgång.

Vackra Sylvia Plath

Berättelsen handlar om nittonåriga Esther som återberättar, under första halvan av boken om sin vistelse i New York, som praktiserande på ett förlag - ett liv i lyx och glättigt överflöd. Andra halvan handlar om Esthers psykiska nedbrytning då hon återvänder hem till Boston, efter att hon fått reda på att hon inte kommit in på den författarkurs som hon drömt om att bli en del av. Efter flera självmordsförsök läggs hon in på mentalsjukhus och möter där alltifrån nyskapande varma relationer till elchockbehandlingar.

Huvudpersonen Esther har påverkat oss alla. Dock på helt olika sätt, vilket berikar! Hennes kyla, avtrubbning, tragiska uttryck, satiriska förhållningssätt - ja visst påverkar det! Vi tycker alla att det är häftigt att Plath har lyckats få läsaren att verkligen leva sig in i Esthers känslor - eller kanske ickeexisterande känslor. Man får kliva in i hennes glaskupa, in i hennes (valda?) avstängdhet från världen. För ingenting verkar viktigt eller varken stort eller smått. En del av oss tyckte detta var rentutav deprimerande, medan vissa inte kunde låta bli att ta det som en gnutta satir. Språket hade alltså ett djup, men på ordnivå var vi inte alla lika förtjusta.
(Nu när jag sitter här och skriver och reflekterar - ganska långt efter denna kväll i fråga - kommer jag på att vi faktiskt diskuterade om man inte kände sig som stående utanför Esthers glaskupa, just för att man inte känner med henne. Hennes beteende bemöts snarare med frustration än sympati hos en del läsare. Varför var hon tvungen att kasta ut alla fina kläder från balkongen - det var väl onödigt? eller Ja! nu kanske hon klarar av att ta livet av sig - Good for her! Så - hmm - Släpper Plath in läsaren innanför Esthers (hennes) kupa av glas? Meningarna går bevisligen isär.)

Ingen bokcirkelskväll utan symbolsnack. I denna roman blir det den jämnåriga kvinnan Joe som diskuteras. Är hon egentligen Esthers dubbelgångare och den som får representera Esthers alla sämsta sidor? Är det därför hon inte står ut med hennes närvaro? Är det därför det är först efter Joes död som Esther kan gå vidare och slå sig fri - krossa glaset - andas allas luft?

Vi förenas i en tanke på att boken är en bra beskrivning av 50-talets USA och mentalsjukhusen, så som det säkert såg ut på en del ställen. Vi tror även att boken representerade en, för sin tid, ny och revolutionerande syn på kvinnan (in hysteria robur). Bland annat tar den upp preventivmedel, presenterar kvinnor på allmänt höga positioner och Plath låter sin huvudkaraktär vara just en fristående kvinna som härskar över sin egen kropp och som inte vill gifta sig. Det ska tilläggas att vi även tyckte om att mannen inte för den sakens skull nedvärderades eller förlöjligades, utan vi var överrens om att den bild av mannen som beskrivs är relativt nykter. Även om den här Buddy var en himla mes! (flin)

Precis som en riktigt bra diskussionsbok ska tar oss bokens många teman in oss i en diskussion om aktuella ämnen. Vi pratar om prestationsångest hos dagens ungdom (oj, har vi redan blivit så gamla?) Ytligheten. Skolan. Modevärlden.

Eftersom vi vid detta tillfälle är fem blivande lärare närvarande kan vi inte låta bli att fokusera mycket på: Skulle man kunna använda boken i undervisning och i så fall hur? Vi vill definitivt jämföra den med den kanske manliga motsvarigheten i romanform, nämligen Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vi pratar om hur en parallelläsning med dessa två titlar skulle te sig, då förslagsvis på gymnasiet. Vi skulle kanske även kunna tänka oss att lägga denna, enligt vissa, pärla i händerna på någon av alla dessa realityboksslukande ungdomstjejer. För Glaskupan, och för all del Räddaren i nöden, innehåller mycket av det som vi tror många ungdomar längtar efter att få höra, viskandes från sin nästa. Någon som säger: Du är inte ensam. Det går över. Ge inte upp. Du duger.

Så,
ska vi samlas och läsa den igen om 30 år?
Vad tycker ni vänner, systrar av ord?
- och alla ni som läser om våra bokliga äventyr?

I slutet på kvällen presenterade Anna tre nya bokförslag. Dessa var: Lloyd Jones Att tro på Mister Pip, Kazuo Ishiguros Never let me go och Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld. De flesta rösterna föll i slutändan på den japanskbrittiske Ishiguros roman om en annorlunda uppväxt på en internatskola på den engelska landsbygden. Även vinnare av Bookerpriset.

Jag kanske inte ska nämna att vi tjuvfirade vårt ettårsjubileum med en flaska rosa champagne. Nej, det nämner vi inte. Då blir ni så avundsjuka.

Vid datormaskinen denna gång: Jenny

När bilden möter ordet

– Nina Hemmingsson på Uppsala universitets Språkvårdssamfunds höstmöte

I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.

Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.

Gentlemen och Gentlekvinnor

Tid: den 4 oktober (kanelbullens dag)
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren



Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.

Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.

De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.

Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.

Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.

Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.

Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.

Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.

Fortsättning följer…

Vid tangenterna Anna

In libris veritas och Nobelpristagaren

En söndag i våras träffades vi i bokcirkeln för att diskutera Herta Müllers Hjärtdjur, en bok som jag tyvärr inte hade läst men ändå fick till uppdrag att blogga om. Av olika orsaker (tänker inte gå in på några ursäkter eftersom jag inte har några) blev mitt blogginlägg aldrig skrivet och mina kära bokcirkelvänner har varit snälla nog att inte påpeka något om det. Men nu har ju Herta Müller gått och blivit Nobelpristagare i litteratur, alltså måste världen helt enkelt få veta vad In libris veritas tyckte om hennes bok!

Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.

Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.

Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.

Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.

Malin

Läskig sommarläsning, eller?

När vi samlades för att diskutera sommarens bok var det på en fredag i september. Det kändes som ett bra val av dag, utan att oroa oss över plugg eller jobb dagen efter kunde vi låta det ta den tiden och det vinet och den osten det behövdes för att hinna med bokprat och annat prat, vi hade ju inte setts sen i slutet av juni! Det saknades en medlem, som den här hösten övergett oss för de snabba cashen i grannlandet. Hon var naturligtvis saknad, men vi hoppas att hon är med oss i tanken och på bloggen.

När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.

Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.

Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.

Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.

Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!

Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.

Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.

Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”

Glitterscener och virtuella korvkiosker - Rapport från Bokmässan

Jag hade inte planerat att min resväska skulle vara 14 böcker tyngre på hemresan från Göteborg. Det bara blev så. Det sammanlagda summan jag lagt ut på dessa böcker är dock tämligen låg. Några böcker var lotterivinster och flertalet har inhandlats begagnat. Endast en bok var ett rent impulsköp. Med mig i resväskan hade jag också ett anteckningsblock med noteringar av varierad läsbarhet. I detta häfte med anteckningar har jag noterat att ungdomsboksförfattaren Per Nilssons tycker att Mästaren och Margarita är världens bästa bok och att han gillar Korpens sång bäst av sina egna. Noterat är även att kulturminister Lena Adelson Liljeroth inte vet om att Myndigheten för skolutveckling inte längre existerar och kan inte komma på vad myndigheten heter numera (Skolverket). Jag vrider mig i stolen jag sitter på och undrar om det egentligen är skolans fel att den inte välkomnar kulturen, vilket är Adelson Liljeroths åsikt, när inte kulturministern själv har kunskap om skolans organisation. Jag har även noterat en titel på en bok som verkar väldigt läsvärd, Fågelflickor och frusna pojkar, skriven av den numera pensionerade svenskläraren Christine Monthan Axelsson. I Fågelflickor och frusna pojkar skildrar Monthan Axelsson sin lärarvardag och sina möten med dessa sköra, frusna varelser som befinner sig i skolan. Vidare kan man läsa om hur Monthan Axelsson utifrån elevers skrivande arbetar med identitetsskapande. Detta är även något som även Per Nilsson, som tidigare har arbetat som lärare, tar upp när han pratar om sin senaste bok Absolut Per Nilsson, the very best of. Nilsson menar att skrivande handlar om att ta makten över sitt eget liv, och att berättelser kan få oss att påminna oss om att det är vi som har makten över våra liv. Jag fick faktiskt lite hjärtklappning när jag steg in i salen där Per Nilsson, min tonårsidol, skulle presentera sin senaste bok, Absolut Per Nilsson, the very best of. Det var tänkt att Absolut Per Nilsson skulle bli hans sista ungdomsbok, men han råkade skriva en till. När jag efter seminariet berättar att jag ännu inte vågat läsa Absolut Per Nilsson, varför vet jag inte, men antagligen av något slags rädsla att det nu ska vara förbi, att hans författarskap kommer att vara över, berättar han att det är för mig och för alla andra trogna läsare han skrivit ytterligare en ungdomsbok. Det tackar jag för.

Att växa med skönlitteratur var titeln på ett seminarium med Martina Lowden och Amanda Svensson. Undertecknad har läst bådas debutböcker med stor glädje, men gladdes desto mindre av deras miniseminarium. Vad jag trodde skulle handla om hur man med hjälp av litteraturen kan skapa sin identitet blev snarare två enmanshower där Lowden och Svensson berättade om sina litterära resor, om hur de tagit sig igenom pretentiös litteratur i tonåren och hur de så småningom börjat skriva. För de som möter ungdomar som lider av litterär växtvärk var det kanske meningsfullt, men för de som möter ungdomar som inte ens har börjat växa med litteraturen, de som kanske inte ens har slagit rot än, var det tämligen ointressant. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting emot Lowden och Svensson eller deras debutböcker, jag önskar bara att innehållet skulle motsvara mina förväntningar och den rubrik detta seminarium bar.

Mina förväntningar grusades dock inte när Monika Fagerholm under rubriken En berättelse i förvandling talade om Glitterscenen tillsammans med förläggaren Eva Bonnier. Endast tre meter ifrån henne, ifrån Fagerholm, satt jag och skrev så att pennan glödde. Tyvärr glödde den nästan sönder anteckningsblocket, för jag har nu väldiga svårigheter med att tyda vad jag skrivit. Den känsla jag dock efter detta samtal bar med mig var ren och pur upprymdhet. Och en vilja att läsa om Glitterscenen, och även Den amerikanska flickan. Samtalet handlade om Fagerholms senaste roman, Glitterscenen, men även lite om skrivandet, livet och kärleken i allmänhet. Det Fagerholm ville undersöka med dessa två romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, var hur ett brott blir en mordgåta blir en berättelse blir berättelser blir en myt. Vad som sker med sanningen är inte så viktigt, utan det är myten och mytbildningen som fascinerar oss människor. Så är det även i dessa romaner. I den första äger dödsfallet rum vid Bule Träsket. Flickorna Doris och Sandra försöker lösa mordgåtan, men det blir så småningom mest bara en lek. I den nya romanen har det som hände vid träsket blivit en myt i Trakten. Den amerikanska flickan dansar i en snökula och någonstans sätts en teaterpjäs upp om detta dödsfall. Glitterscenen innehåller mycket fagerholmska. Det där språket som vrider och vänder på sig, som upprepar sig, som håller läsaren vid liv, ständigt. Monika Fagerholm säger att tonen och rytmen är viktigt för henne. Hon tror att rytmen i språket har kraft att ta oss längre än den faktiska utsagan. Fagerholm säger att Glitterscenen är en färd mot mörkret, en färd som ibland balanserar mot vansinne. Det blir dock ljusare mot slutet. I slutet kommer även sanningen fram. Fagerholm frågar sig dock vad sanningen egentligen betyder efter allt som hänt.

Under rubriken Själens mörker samtalade Karin Johannisson och Ann Heberlein om det inre mörker som deras böcker behandlar. Johannisson tar upp melankoli under några århundranden, och Heberlein tar upp manodepressivitet. Det är ett fängslande, personligt och innehållsrikt samtal om nedstämdhet, diagnosticering, depression och personliga erfarenheter. Johannisson talar om kön och status, om att det förut var lite chict att lida av melankoli, och talade om konstnärens ångest. Esias Tegner led av melankoli, men Ann Heberlein menar att om hon hade levt under samma tid hade det inte setts som något fint. ”Jag hade inte varit fin, jag hade varit hysterisk”, säger Heberlein.

Bokmässan var intensiv och intressant. Många boktips och nya tankar följde med mig hem. Jag tänker definitivt åka dit igen.


Noterat:
Monika Fagerholm säger att det finns mycket av Maj-Gun Maalamaa i henne själv.

”Nätet är bara en annan korvkiosk att hänga vid”. Martina Lowden om internet som en mötesplats för likasinnade och för dem som inte vill stå utomhus och frysa.

Peter Englund har ett varmt och trevligt handslag. (Andrahandsinformation från E.M.)

Tyskan är ett av de språk som har flest ord för självmord.

Jonas Karlssons Den perfekte vännen måste läsas och norrmannen Dag Solstads böcker bör kollas upp.

In hysteria robur

Med hjälp av en ytterst tunn latinsk ordlista, en likaledes tunn latinsk språklära samt några minuters informationssökande på nätet har nu översättningsdimman lättat. In libris veritas kan nu stoltsera med ytterligare en fras i klubbnamnet, nämligen In hysteria robur.

Ad pennam,
Sara

LIV på Ottegrund

- eller Underbara kvinnor vid vatten eller Har du hört att Michael Jackson är död?

Så blev det då äntligen dags för In libris veritas att ge sig ut på utflykt tillsammans! Fyra av bokklubbens medlemmar satte sig en tropiskt varm söndag i en röd saab utan både AC och modern musikanläggning, för att fara från Uppsala till Söderhamns skärgård och den lilla ön Ottegrund. Där har en av bokklubbens medlemmars familj en ljuvlig liten stuga, som visade sig vara ett perfekt ställe för några dagar av sol, bad, vin och böcker.

Redan på vägen dit intog en medlem (passande nog den yngsta) sin roll som resans barn med klassiska fraser som ”När är vi framme?” och ”Jag är hungrig” (till skillnad mot en annan medlem som senare intog rollen som medelålders genom att be oss andra sänka musiken och ta av oss blöta badkläder så vi inte förkylde oss). Och efter ett behövligt glass-stopp vid det mystiska Dragon Gate och upphämtande av ytterligare en medlem i Söderhamn, anlände vi med hjälp av en högljudd mormor, en knallbrun morfar och två snabba båtar, ön vid halv nio tiden på kvällen. Vi installerade oss och tyckte sedan det var dags för ett kvällsbad. Två av medlemmarna var mycket skeptiska till detta påhitt, en erkände att hon minsann inte badat på flera år. Men när vi väl kom i vattnet visade sig dessa två vara de mest entusiastiska.

Kvällen (och natten) avslutades med ost, kex och vin, och sedan sällskapsspelet Cluedo och det klassiska kortspelet Neger och president (som på grund av sällskapet fick byta namn till det lika politiskt okorrekta Rektor och mobbad elev). Vid detta skede kom vistelsens starkaste känsloutbrott, då undertecknad blev fullkomligt rosenrasande över övriga medlemmars rent ut sagt idiotiska regler i detta kortspel. När jag efter ett tag lugnat mig något, och jag trots reglerna inte förlorat, märker vi plötsligt att vinet försvunnit i en förvånansvärd hastighet och att allting börjar snurra och bli snett, såväl medlemmar som saker. Hastigt och lustigt kontaktas nu den medlem som ska ansluta nästa dag, för att köpa mer vin (vilket hon mer än gärna gjorde, vinansvarig som hon ju är) och vi andra kan andas ut. När en medlem börjar säga saker som ”Who’s the nigger? I´m the nigger!” tycker vi andra att det nog är dags att runda av. Tre stycken modiga tar sig ett nattdopp och sedan somnar alla bums.

Nästa dag vaknar alla upp till en lika fin, men blåsigare, dag. Frukost fixas och intas vid strandkanten när de sista två medlemmarna pallrat sig upp framåt halv elva-tiden. Dagen spenderas sedan med sol, bad och böcker. En medlem släpar upp en solstol på en sten, två andra drabbas av akut förkylning på grund av blöta badkläder och en matchar sin strandklänning med sin bok. Till lunch avnjuts linssoppa med kokosmjölk och papadam. På eftermiddagen anländer så äntligen bokklubbens vinansvarige, tillsammans med mormodern som har med sig fem liter jordgubbar, och glädjen är total. Under eftermiddag och kväll fortsätter vi att njuta av solen, tills vi överraskas av hunger och tar itu med kvällens grillkalas. När vi är mätta och vinglasen påfyllda igen har det äntligen blivit dags att diskutera de böcker vi läst till den här träffen.

Vi börjar med Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang, författarens debutbok (utgiven 1949) och en klassisk pusseldeckare. Den har valts dels för att den utspelas i skärgårdsmiljö, dels för att bokklubben allt sedan starten velat läsa en deckare. Det allmänna omdömet om boken är att den är trevlig. Men ska deckare verkligen vara trevliga? frågar sig en medlem. Ja kanske, säger en annan, som växt upp med Lang-deckare och verkligen kan se tjusningen med den typen av berättelser. Det är lättsmält och tryggt menar hon, och slår ett slag för vad hon kallar ”mys-pys-deckaren”. En medlem förstår dock inte alls tjusningen med den här typen av böcker (även om hon gärna skulle vilja) och tycker att det visserligen varit trevlig läsning, men att det mest bara blir komiskt, banalt och framförallt inte ett dugg spännande.

Flera medlemmar reagerar även på att karaktärerna i boken är ”stencoola” och inte livrädda, som man kan förmoda att de skulle vara när två mord begåtts i deras närhet. Likaså kommenteras det katastrofala polisarbetet, där de inblandade får lämna ön för att handla och på kvällarna dricker whiskey tillsammans med poliserna.
Diskussionen går sen vidare till själva intrigen och om det gick att lista ut vem som var mördaren. Här medger medlemmarna att de under bokens gång trott att alla karaktärerna någon gång varit den skyldige. Vissa tycker att boken blir lite väl rörig. Vissa medlemmar irriterar sig på Puck, andra på den klämkäcka Pyttan. Någon tycker att det är för många tillbakablickar i boken, medan någon annan tycker att just dessa är nödvändiga för berättelsen. Medlemmen som har en pojkvän som pluggat litteraturvetenskap påpekar hur listan över bokens karaktärer i början av boken så tydligt består av stereotyper. Flera medlemmar tycker det är trevligt att det är Puck som berättar, och inte någon allvetande författare, eller deckarens korkade kompanjon som i Agatha Christies och Conan Doyles pusseldeckare. Det verkliga motivet till morden i boken – en kvinnas kärlek till en annan kvinna, tycker de flesta kändes som ett spännande inslag för en bok skriven 1949. Men att kvinnan själv reflekterar över sina känslor och påstår att hennes känslor är en onaturlig sjukdom tycker särskilt en medlem inte känns trovärdigt. Men kanske är vi här allt för färgade av den tid vi själva lever i och ser det hela genom 2009 års glasögon.

Någonstans här lämnar diskussionen den specifika boken och rör sig vidare till ett allmännare plan, där vi konstaterar att det i dagens Sverige inte ges ut pusseldeckare a la Lang länge eftersom det nu finns så mycket annan lättsmält underhållning. Sedan går vi vidare till att prata om varför deckare alltid måste innehålla mord - varför funkar det inte lika bra med andra brott?, liksom den ständiga frågan om varför man läser deckare - är det fascinationen för döden, eller viljan att uppleva lite spänning och skräck på behändigt och kontrollerbart avstånd? Här lämnar diskussionen även deckargenren och börjar istället handla om varför vissa istället för deckare fastnar för självupplevda böcker, sådana som handlar om tragiska barndomar, incest, övergrepp etc. Och om det är bättre eller sämre att läsa sådana böcker än deckare? Här tycker en medlem att vi blir allt för moraliserande, medan andra tycker att det är okej att vara moraliserande då de anser att de självupplevda böckerna ofta är dåliga och sliskiga berättelser. Här görs nu även en liknelse med videovålds-debatten – vi fasar över dessa böcker nu, men kanske inte om 20 år?

Plötsligt kommer vi på att vi kommit långt från ”mys-pys-deckaren”, och sammanfattningsvis kan därmed sägas att specifika deckare kanske inte leder till några livligare diskussioner, medan deckargenren som sådan och som samhällsfenomen däremot gör det. När en av medlemmarna kommer tillbaka från dass och medger att hon känt ett visst obehag och trott att hon skulle hitta ett lik under en gran, precis som Puck i ”Mördaren ljuger inte ensam”, beslutar vi oss för att låta diskussionen vara klar och hugger in på nästa bok.

Den andra boken som vi läst har egentligen bara en sak gemensam med föregående – skärgårdstemat. Det är Virginia Woolfs Mot fyren (1953) och kontrasten mot en pusseldeckare kan kanske inte vara större. Här fylls sidorna av karaktärernas inre monologer och språket förtrollar. Det händer egentligen inte särskilt mycket, utan det är relationer och känslor som är i fokus. Av de fem som läst ut boken tycker de flesta väldigt mycket om den, även om en medlem läst boken på bussen till och från jobbet vilket inte visade sig vara en passande miljö att ta till sig den. Och alla medger att den är rätt svår att komma in i. Några tycker dessutom inte om att det inte händer någonting i boken, ”Kan de inte bara åka till fyren!” utbrister en medlem, som även är besviken på att baksidetexten avslöjar för mycket. En annan medlem tycker dock inte att detta gör något och att en av bokens styrkor är att så lite händer, men att så mycket ändå sägs. En medlem tycker särskilt om de fina personskildringarna, medan en annan inte tycker om de starka känsloyttringarna.
Även om meningarna i viss mån alltså går isär om den här boken kan alla dock enas om att språket är fantastiskt och att vissa formuleringar kan läsas om och om igen, och att det är en skickligt skriven bok. Likaså uppskattar de flesta de byten av perspektiv som helt plötsligt sker i boken.

Vi väljer dessutom att tolka bokens innehåll lite olika. Vissa väljer att se det som en fin skildring av två kvinnogenerationer, genom Mrs Ramsay och Lily Briscoe. Andra ser det som en familjeskildring, där personskildringarna, och då särskilt Mrs Ramsay och hennes roll, blir den centrala. Det går också att se det som en berättelse om man och kvinna, särskilt tydlig genomrelationen mellan makarna Ramsay. En medlem poängterar här hur detta visas genom hur kvinnan blir nervös när mannen tappar kontrollen, och gör allt för att han ska återvinna den. Spelet mellan makarna, men även kärleken dem emellan, är något som genomsyrar hela boken. Ändå menar en medlem också att kvinna-man perspektivet är tydligast i början av boken, för att sedan sammanflätas med andra perspektiv, vilket gör att boken inte bara blir en berättelse om kvinnokamp.

Alla är eniga om att boken hyllar konsten, till exempel genom Mr Ramsay som så tydligt lever genom litteraturen och genom konstnärinnan Lily och det porträtt hon målar av Mrs Ramsay. Dock väljer vi att betona detta inslag olika mycket. En medlem är väldigt ivrig här, går Lily likzom in i tavlan på slutet och blir ett med konsten? Är budskapet att konsten är det enda odödliga? Helt eniga är vi dock om att när Lily i slutet är färdig med sin tavla är hon även färdig med sin egen inre process och kan försonas med sina egna känslor. En medlem kommer här med tanken att det samma sker för Mr Ramsay när han i slutet till slut reser till fyren, och att det då även går att se fyren, och inte bara konsten, som en symbol för det som ger vägledning i livet. Vi dröjer vid detta om fyren som en symbol för vägledning och ljus – att resan till fyren är så viktig för familjen, när den inte blir av uppstår förvirring och förfall, när de slutligen når dit nås försoning. Kanske kan fyren därmed ses som en symbol för familjen. Vi enas om att det här är en mångbottnad bok det är svårt att nå en klar tolkning om.

Det finaste partiet i boken tycker vi alla är kapitlet där familjens hus förfaller. Detta är alla överens om kan ses som en symbol för första världskriget. Naturbeskrivningarna i den här delen är boken går dessutom att direkt se som beskrivningar av kriget menar någon. Men så utbrister någon annan ”Men det är ju ändå någon som dammar i huset under tiden!” – förfallet är alltså inte totalt och vi blir lite osäkra på tolkningen igen. Någon menar vidare att husets förfall också går att se som familjens, eller människan i allmänhets, förfall.

Så kommer vi in på bokens karaktärer. En medlem har lite svårt för samtliga personer och tycker att de fördummar varandra, andra tycker att det är starka personskildringar och att styrkan hos Woolf just ligger i att hon framställer karaktärerna med både positiva och negativa egenskaper. De flesta tycker dock att de i vissa partier blir lite väl rörigt och vi försöker reda ut Mrs Ramsays relation till de andra och vad det står för. Vi är inte säkra på att vi reder ut allt. Vi är inte heller säkra på hur man ska tolka allt. Så ebbar diskussionen allt mer ut. Det här är nog den lugnaste diskussion vi haft hittills i bokklubben. Kanske beror det på den omkringliggande miljön – havet och tystnaden. Kanske beror det på boken – det är en bok där man vill ha sin egen tolkning kvar och en bok man gärna läser om, har med sig och läser på olika sätt vid olika tillfällen i livet. Eller kanske beror det på att även en bokklubb behöver lite semester från allt bokprat ibland.

Nöjda, mätta och fulla av vin börjar så kvällens sällskapsspelande, vilket den här kvällen är TP Deluxe i lag om två. Här blir mina anteckningar allt mer svåra att tyda och förstå. Att en annan medlem någonstans här bryskt snor anteckningsblocket och själv börjar anteckna gör inte saken lättare. Kl 00.31 har någon antecknat ”Ligga med en oskuld i höften?”, kl 01.50 ”Vilken hatt är världens största?”, och däremellan en massa tokigheter som egentligen inte går att rättvist återberätta. Jag vet bara att min mage vred sig i kramp av alla skrattanfall. Men den konstigaste frågan, som alltså inte är påhittad, måste nog ändå återberättas för omvärlden: ”Vilken färg har en frysande vandringsalbatross på näbben?” (Rätt svar: blå), liksom att det mest upprepade konstaterandet var att Mickael Jackson är död. Kl 01.00 har någon skrivit att det ena laget ”ballat ur”, kl 02.04 ”touch down” genom det ena lagets vinst. Min kompanjon (vi kom sist, men hade bäst lagkänsla) utbrister ”Det har ljusnat!”, jag svarar att det aldrig mörknat, och någon säger att vi måste segerbada. Vilket vi gör. Sedan tar mina anteckningar slut. Men sista dagen var lika bra som de andra dagarna, med sol och bad. Framåt eftermiddagen var det dags att återvända till civilisationen igen. Efter besök på Söderhamns Rådhuskonditori och Bibliotek (i jakt på nästa bokklubbsbok Det av Stephen King) vinkade vi adjö till den medlem som stannade i Söderhamn, och resan gick hem till Uppsala igen. Hemresan bjöd på TP-frågesport och Max-besök i Gävle och fem stycken nöjda och fortfarande solvarma och saltvattensdoftande bokklubbsmedlemmar.

Vid pennan: Ida (med reservation för att anteckningar blir svårtydda på en skärgårdsö full av sol och vin)

I hysterin, styrkan

En torsdagkväll i juni månads början träffas vi i det Larssonska hemmet. Vinet tronar på köksbänken och osten är framdukad på vardagsrumsbordet. I två av ostarna har tårtljus stuckits ner. Vi firar nämligen terminsavslutning för vår bokcirkel samt att vi gemensamt har tagit oss igenom tretton böcker sedan bokcirkeln såg dagens ljus i november förra året.

Tidigare under dagen har några av bokcirkelns medlemmar varit på Bror Hjorts hus och tittat på illustrationer ur Sven Nordqvists bilderböcker. Under kaffedrickandet efteråt hemma hos en ickecirkeldeltagare händer mystiska saker vid spisen. Efter den andra pressobryggarens stund på spisplattan slår det nämligen röda gnistor från plattan. Den tredje bryggningen kaffe sätts igång – men kaffet blir aldrig färdigt. Strax därefter börjar vi misstänka strömavbrott och kollar genast om kylen fungerar, vilket den självklart inte gör. Vi får meddelande från andra sidan stan om att det är strömavbrott där med. Vi kastar alla en blick på kaffekokerskan och misstänker att hon bär orsaken till strömlösheten i halva Uppsala. Innerst inne hoppas vi dock att strömavbrottet ska hålla i sig. Allt för att vi i stearinljusens sken ska kunna sitta och diskutera kvällens bok, Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Efter en knapp timme kommer dock strömmen tillbaka.

När vi ses hemma hos Annika simulerar vi strömavbrott genom att släcka ner lägenheten och tända levande ljus. Det stora temat för kvällen var Niklas Strömstedts cancersvulst. Somliga kunde inte sluta tänka på att boken var skriven av Niklas Strömstedts mor. Och att denna fött en son med en svulst på halsen. Detta faktum påpekas ett flertal gånger under kvällen. Vid den sedvanliga rundan som inleder varje cirkelträff framkom det att deltagarna hade en trevlig stund med Margareta Strömstedts minnen. Denna bok är nämligen sammanvävd av ett flertal historier med självbiografiska inslag. Det finns ingen självklar kronologi, utan Strömstedt väver samman barndomsminnen från Småland med minnen om snoriga barn i stockholmsförorten Hagsätra och tillbakablickar från barnbarnsberättelser. Somliga cirkelmedlemmar finner denna hoppighet störande, medan andra finner det ganska trivsamt. Sådant är ju nämligen minnet, hoppigt och fragmentariskt.

En medlem anser att boken blir trist på slutet för att författaren fokuserar så mycket på sin äktenskapsrelation. En annan anser att det är ett äkta hollywoodslut, och att det sänker intrycket av boken. Ska det behövas en bilkrasch för att människor ska förstå att de ska vara rädda om varandra? utbrister en medlem. En annan kontrar med att vissa behöver en smäll på käften för att förstå.

Att Margareta Strömstedt har skrivit barn- och ungdomsböcker märks enligt vissa medlemmar. Språket i denna bok är tämligen enkelt, vilket dock inte behöver vara fallet i många barn- och ungdomsböcker. Det märks dock att det är en skicklig berättare som står bakom minnesväven i Natten innan de hängde Ruth Ellis. Ett ord som ständigt återkommer i diskussionen om boken är ordet trevlig. Läsningen är trevlig, trots att berättelserna behandlar rätt obehagliga händelser. Vi kommer överens om att vi nog skulle ha haft större behållning av boken om vi vore födda åtminstone femtio år tidigare. Kanske är det svårt att skriva en bok om sina barndomsminnen och andra händelser ur livet när man är åttio år. Vi tror att minnet har en tendens att förlora sin skärpa med tiden. För att testa denna teori bestämmer vi att vi ska träffas om trettiofyrtio år och läsa om boken och fortsätta diskussionen då, med försök att minnas livet som det faktiskt är.

Hade författaren varit ung idag tror en medlem att Strömstedt hade skilt sig och varit ensamstående mamma. En medlem tycker att det är synd att boken fokuserar så lite på Strömstedts yrkes- och karriärsliv. Hennes biografi handlar mest om hur hon är som mor, och hur hon odlar och sköter sina relationer. En av oss öser lovord över Strömstedts prestation att sammanfatta sitt liv på knappt tvåhundra sidor. ”När annars ser man en biografi på 170 sidor? Det är så snyggt!” Vi andra instämmer.

En sak som denna bok får oss att göra är att diskutera oss själva och våra minnen. Vi diskuterar uppfostran och om att på tonårsmaner smälla i dörrar. Några av oss har en teori om att storasystrar är tämligen utåtagerande i puberteten, medan småsyskon inte är det – storasystrar har ju redan varit det. Undertecknad har blivit kallad hysterisk som tonåring och bär kanske skuld till att hennes flickrumsdörrs inre mest består av smulor. Andra har också smällt en del i dörrar och haft sig. Kanske är det något med storasystrar och energi ur livmodern. Någonstans här har vinet sinat i den första vinboxen och vi funderar på att lägga till en tredje rad till vår bokcirkels motto: I hysterin, styrkan. Undertecknad, som har blyga 7,5 högskolepoäng i latin, får i hemläxa att kolla upp korrekt grammatik för en latinsk översättning. Hemläxan har ännu inte lämnats in.

En röst höjs nu om att det kanske krävs en popcornansvarig. Kanske ligger det på arbetsplatsombudets lott? Kanske ska den som inte läst boken straffas med ansvaret att poppa popcorn? Efter att popcornen har poppats och inom en kortare tidsrymd dessutom tagit slut diskuteras bokens titel. Vi förstår inte riktigt varför Strömstedt har valt den titel hon valt. Vi håller med att det är en fångande titel, men vi saknar dock mer knutna kvinnonävar i boken. Med den titeln föranledde det oss att tro att det skulle vara mer om kvinnofrågan i denna biografi.

Mina anteckningar börjar nu alltmer likna kråkfötter. Jag tror jag skrivit något om frireligiositet och förfall. Vi drar paralleller till Det finns annan frukt än apelsiner och Kapten Nemos bibliotek och konstaterar att det nog finns något i den (fri)religiösa miljön som föder fram berättare. En cirkeldeltagare minns en religiös farmor och hur modern inte rökte hemma hos farmodern, och hur cirkeldeltagaren som sexåring råkade svära och fick ångest över svordomen som sluppit över hennes läppar. Vi diskuterar skuld och skam och någon medlem anser att frireligiositeten har ett något hysteriskt drag över sig. Så är vi återigen där. I hysterin.

Diskussionen löper vidare till biskopsvalet i Stockholm och på döda djur. En medlem minns kaniner som fick sin sista vila i en stor lada ute på landet (vilket var en faderlig lögn), en annan minns en kanin som svällde upp något ofantligt, en annan minns kaninen Mimmi som slutade sina dagar inne i en buske och en annan pratar om fåglar i frysen. Vi konstaterade tidigt att det här är en bok som får oss att diskutera oss själva, men jag minns inte längre kopplingen vi gjorde mellan Natten innan de hängde Ruth Ellis och döda sällskapsdjur.

En kvart i tio är allt vin slut och det är dags att presentera förslag till nästa bok. Spänningen är inte olidlig. Vi tror nämligen att vi vet en av de böcker Annika kommer att presentera, och många tror nog också att det är en bok vi kommer att välja. Annika gör det dock inte lätt för oss. Hon presenterar i sedvanlig ordning tre böcker, varav 2 böcker av manliga författare och 1 bok av en kvinnlig dito, 1 nobelpristagare, 1 amerikan, 1 colombian och 1 britt. Det rör sig om Det av Stephen King, Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques och Svindlande höjder av Emily Brontë.

Klockan 22.04 är röstningen avslutad, efter att Malin har avlagt en sms-röst. Anna håller upp böckerna på Jennys pedagogiska sätt, och får till slut hålla upp två böcker, då röstningen blivit oavgjord. Tre röster har fallit på Det, tre på Hundra år av ensamhet. För att inte bli hysterisk måste Annika gå undan ett tag och fundera på vilken bok som får den slutgiltiga rösten. Slutligen blir det Kings mastodontverk Det som blir den bok som ska läsas under sommarmånaderna.

I slutet av juni ska bokcirkeln bege sig till en ö i den hälsingska skärgården för att läsa böcker, dricka vin och ha allmänt trevligt. Rusiga av vinet och kanske av en släng hybris bestämmer vi att vi ska ta oss igenom två böcker till sammankomsten. Hastigt bestämmer vi att alla ska föreslå en bok på temat vatten, så får vi gemensamt bestämma vilka böcker vi ska läsa. Röster höjs bland annat för Hemingways Den gamle och havet, Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten samt en hel del andra böcker. Gemensamt bestämmer vi att det blir Virginia Woolfs Mot fyren samt Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam.


Vid tangenterna,
Sara, som ibland blir aningen hysterisk och inte kan få stopp på orden

"Äntligen stod prästen i predikstolen"

Söndagen den 12 maj var det dags att träffas hemma hos Jenny för att diskutera Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf, vilket anses vara ett av den svenska litteraturens mest berömda verk. Detta var en speciell kväll då den inte bara skulle innehålla litterära diskussioner och vin, det var också ikväll som Sveriges Malena Ernmann skulle framföra sin fantastiska "La Voix" direktsänt från Moskva i melodifestivalens första delfinal. Regnet duggade just denna dag över Uppsala så istället för picknick i "den riktiga parken" blev det en trevlig kväll i Jennys nybyggda lägenhet med fin utsikt över den vackra stad som Uppsala är.

På bordet hade vår värd dukat upp grönsaker, päron, en välsmakande guacamole och en fantastiskt god färskost. Drycken bestod inte endast av den sedvanliga boxen vid utan Jenny hade också inhandlat en flaska vin vid händelse av att boxen skulle drickas upp innan kvällens slut. Huvudperson för kvällen var inte Malena Ernmann utan en annan välkänd person, kanske Sveriges mest beundrade och prisade författare, Selma Lagerlöf. Jag blev själv väldigt glad och förväntansfull när Gösta Berlings Saga röstades fram på den förra träffen då jag, till skillnad från de flesta i detta land, aldrig läst något av Selma Lagerlöf. Detta tycker jag själv är lite märkligt då hon är en stor författare, inte bara i Sverige utan i världen. Som den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur år 1909 kan man inte annat än känna respekt och beundran inför denna författande kvinna.

Trots att många i bokcirkeln hade kämpat med uppsatsskrivande och tentaplugg var det fyra av oss som hade läst hela boken vilket ändå måste ses som fullt godkänt. Förutom Malin som inte kunde närvara denna kväll var samtliga medlemmar där. Gösta Berlings Saga är Selmas debutroman och kom ut i sluten av 1800-talet. I händelsernas centrum står den försupne prästen Gösta Berling som tas om hand av majorskan på Ekeby efter att ha försökt att supa ihjäl sig. Gösta blir därefter en av de ryktade kavaljererna på Ekeby vars motto är att leva ett muntert och sorglöst liv. I boken får man följa hans liv tillsammans med de andra kavaljererna. Bland dessa finns uppfinnare Kevenhüller, den store krigaren kusin Kristofer, samt farbror Eberhart, filosofen. Händelserna i boken utspelar sig i Värmland på 1820-talet och man får förutom med kavaljererna stifta bekantskap med de övriga människorna i trakterna kring Ekeby som på ett eller annat sätt hamnar mitt i de lustiga kavaljerernas framfart.

Uppfattningarna om boken var delade i gruppen. De flesta av oss var positivt inställda och tyckte att det var en trevlig och omväxlande läsning, "en sagobok för vuxna" som en av oss uttryckte det. Selmas sätt att skriva varje kapitel som en egen berättelse gillades av flera, jämförelser med bröderna Grimm gjordes då det nästan kändes som att läsa en sagobok. Några av oss påpekade att Selma är en väldigt närvarande berättare och refererade till de stycken där Selma berättar om sig själv när hon sitter och skriver boken. Språket jämfördes med poesi då det både är romantiskt, vackert och beskrivande.

Diskussionerna av boken blev livliga trots att inte alla läst den. En av oss var lyrisk över detta verk medan en annan hade svårt att förstå vad som var bra med boken och inte alls gillade språket. Vi pratade en hel del om de intressanta karaktärerna i Gösta Berlings Saga och det diskuterades om huruvida vi gillade Gösta Berling eller inte. Några av oss ansåg att han var en riktig skitstövel som bara "ligger runt" medan andra kände både medlidande och sympati för honom. En i bokcirkeln var väldigt förtjust i en viss Henrik Dohna, den dumme greven som var gift med Elisabet Dohna, Göstas stora kärlek. En annans personliga favorit var krigaren kusin Kristofer. Vi pratade också en del om den elake Sintram, en karaktär som ansågs vara besatt av djävulen. Var det så att han var djävulen själv eller var han bara en elak brukspatron. Den allmänna uppfattningen var ändå att Gösta Berlings Saga är en rolig och spännande läsning och de av oss som inte läst boken lovade att definitivt göra det.

Efter att ha pratat om boken var det dags för den mest spännande delen av kvällen, vi skulle rösta fram nästa bok som skulle läsas och diskuteras flitigt av oss i bokcirkeln. Den här gången var det Saras tur att presentera tre förslag och vi var alla spända på vad hon hittat på. Hennes förslag blev Hjärtdjur av den rumänska författaren Herta Müller, Bara sedan solen sjunkit av finska Johanna Sinosalo och Pennskaftet av svenska Elin Wägner. Valet föll till slut på Herta Müllers Hjärtdjur.

När omröstningen var klar slog vi snabbt på tv:n och resten av kvällen ägnades åt att dricka upp det vin som var kvar och lyssna på alla bra, mindre bra och helt vansinniga bidrag i melodifestivalen. Därefter gjorde jag och Sara ett "halvsnurrigt" besök på ICA Luthagen där vi inhandlade torkade jordgubbat som vi glatt förtärde på vägen hem.

Pausfågel

En pausfågel är en fågel vars inspelade läte får fylla ut oplanerade pauser mellan radioprogram. Nu befinner vi oss emellertid i bloggosfären och inte i etern, varpå jag vill mynta ett nytt uttryck - pausost. På bilden ser ni tre sorters ost som alla förtärdes under den senaste LIV-sammankomsten. I väntan på rapporterna från Gösta Berlings saga, Hjärtdjur och Natten innan de hängde Ruth Ellis ser ni nu Tofuline Creamy Spread Vitlök & Persilja, Euroshopper brieost (den godaste brieosten enligt två cirkeldeltagare) samt en ädelost av okänt fabrikat.

Utomhuspremiär och ankmänniskor

Den utlovade utomhuspremiären såg ut att få vänta. En varm och fuktig aprildag gick mot sitt slut, solen som lett så glatt från himmelen hela dagen hade gömt sig bakom ett flor av lätta moln och små regndroppar började stänka ner från ovan. Där jag vandrade från Flogsta mot Ekonomikumparken, på en av Uppsalas kanske tråkigaste cykelvägar, trodde jag att vi än en gång skulle få spendera vår bokcirkelträff inomhus. Inget ont om studentrum och studentlägenheter – men vad är det mot att sitta utomhus när våren äntligen nått Uppsala? Lyckligtvis blir bokcirkeln inte skrämd av lite vatten, och väl framme vid Evelyn kommer jag precis i tid för att hjälpa till med den stora flytten ner på gräsmattan. Ekonomikumparken får vänta till Valborg, gräsmattan utanför Evelyn blir kvällens litterära högborg.

I sann bokcirkelsanda dukar Evelyn upp ett dignande bord av läckerheter såsom hembakad foccacia och brownies som komplement till det ständiga vinet. När vi sitter i solen och njuter av vår picknick känns det verkligen som om det är vår. Dagens sammankomst började redan klockan 18.00, allt för att vi skall kunna njuta av solens sista försvinnande strålar bakom husen. På filtar och handukar sitter vi där och väntar på den hårt arbetande Jenny, som ansluter så snart hon slutat sitt slit nere på tågstationen. Så kommer hon då ridande på sin Uppsaliensiska springare (läs cykel) och vi är fulltaliga för kvällen. Tyvärr kunde Isabella inte närvara, hon satt istället som på nålar hemma i Stockholm och väntade på sin chans att sms-rösta vid kvällens höjdpunkt (vi är för tekniskt innovation).

Men boken då, undrar ni som läser. Ska du inte berätta om vad ni sa om Lena Anderssons Duck City, eller glömdes den helt enkelt bort i vinrus och vårkänslor? Självklar diskuterade vi även boken – vad skulle vi vara för bokcirkel om vi glömde den viktigaste – litteraturen?

Boken var för de flesta i bokcirkeln något av en besvikelse. Frågan Ska inte en satir vara roligt? ställdes och diskuterades. Vi kom överens om att vi visste för lite om satirer för att kunna uttala oss om huruvida de nödvändigtvis måste vara roliga. Vi kom däremot överens om att boken tar upp och visar på ett samhällsproblem, vilket ligger i linje med vad satirer ska göra.

Duck City är berättelsen om hur Ankeborg förklarar krig mot fettet, och fetman. Berättelsen om hur storföretag manipulerar bilden av vad som är normal matkonsumtion och hur ett samhälle kan förstöra sig själv. Det sägs vara en satir över dagens USA, med ett tragiskt slut. Flera av läsarna sa att boken fått dem att tänka mycket på vårt samhälle och vår syn på mat, medan andra inte alls sa sig ha påverkats av boken. Denna diskussion ledde till programmet Du är vad du äter och huruvida det speglar vår syn på mat i Sverige. Är övervikt ett samhällsproblem som bör uppmärksammas i denna typ av medier frågade sig några? Varför tycker vi att det blir alltför präktigt? Kan det var så att ämnet är alltför nära oss själva och vår vardag för att vi ska kunna ta till oss det? Trots all kritik vi riktade mot Duck City så ansåg vi ändå att den var läsvärd. "Det är en bok som kan läsas av vanliga människor" sa Ida, och vi andra valde att tolka detta som om hon menade gemene man.

Boken beskrevs bland annat som grotesk, äckligt, hattig med konstiga hopp i historien men även underhållande. För trots att trots att Duck City inte var lika rolig som förväntat fanns det roliga avsnitt. Små kommentarer så som det var gångavstånd så han tog bilen eller hiss för max 3 personer eller 660 kg flimrade förbi på sidorna. Men främst var det nog Kalle As bantningstips: 1. Bestäm dig. 2. Var hård mot dig själv.3. Avstå från att äta tre gånger om dagen och lägg in två mellanmål då du också avstår. som fick många att dra på smilbanden. Annars var det som vanligt de delar av boken där litteratur och litteraturens vikt diskuterades som alla närvarande fann av yppersta klass. Språkligt var boken inte en hitt. ”Språket är fett” hävdade Sara. Och vi andra höll med om att det inte flöt lika bra som i de föregående böckerna.

Duck Citys miljö, ett fiktivt Ankeborg bidrog för en del en del med problematiken kring boken. De som inte tidigare hade läst Kalle Anka hängde inte riktigt med i karaktärerna (eftersom de endast beskrivs mycket grovt och deras karakterisering, enligt vår mening, bygger på att läsaren sedan tidigare är bekant med deras egenheter. Och de mer serietidningsaktiga delarna, så som när de fann ett helt berg av socker och fiskade upp ett hopfällbart staket att sätta runt det, gjorde historien mer splittrad. Det var enligt flera en bok som ville lite för mycket, och inte kunde fullfölja alla sina intentioner. Vi ville nog att den skulle vara vassare och mer rak på sak. Samtidigt så återkom frågan om när något är för nära för att kunna ses tydligt – och vi undrade om en lika bra beskrivning av fetmans effekter hade kunnat göras i en verklig miljö?

Dagens längsta och hetaste diskussion inträffade när Annika frågade hur vi såg karaktärerna framför oss när vi läste boken. Såg vi dem som seriefigurerna?, som människor?, eller min personliga favorit: som ankmänniskor? Meningarna var delade, en del hade sett karaktärerna som enbart människor, andra som ankor och vissa som underliga konstellationer av alla vid olika tidpunkter. En sak var vi dock alla överens om; Harold Bell (litteraturprofessor och överlevare av Ankeborgskatastrofen) var aldrig någon typ av anka. Kanske var det så att de personer som var mest resonabla, och vi kunde relatera till bäst var de som faktiskt behöll en mänsklig gestalt även placerade i en serietidningsvärld?

Så kommer vi till det alltid lika spännande omröstningsmomentet. Denna gång var det Idas tur att presentera böcker och det var enkom svenska tungviktare hon föreslog till nästa läsupplevelse. Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf (utgiven 1891), Gentlemen av Klas Östergren (utgiven 1980) och Maken av Gun-Britt Sundström (utgiven 1976). Ida ställde oss sannerligen inför ett svårt val då alla dessa var böcker de flesta av oss ansåg sig tvungna att läsa någon gång i livet. Som vanligt utbröt en vild diskussion om för och nackdelar med de olika valen, och under stort hemlighetsmakeri skrevs rösterna ned på röstsedlarna. Dagens omröstning gjordes speciellt spännande eftersom en sms-röst skulle avläggas.

När alla röster var räknade kunde det konstateras att Gösta Berlings Saga vunnit omröstningen med sina fyra röster. Tisdagen den 12 maj kommer vi att träffas hemma hos Jenny för att diskutera denna litterära mastodont. Jenny utlovar picknick i den ”riktiga” parken och i fall av regn, i alla fall en utsikt över Uppsalas hustak och Domkyrkans tvillingtorn.


Vid pennan, Anna

En lovsång till livet

I Dårskaper i Brooklyn stiftar vi bekantskap med Nathan Glass, en tillsynes bitter och cynisk man som nyligen tillfrisknat från cancer, men likväl funderar över var det bästa stället att dö på är. Efter rekommendationer beger Nathan sig till sin barndomsstadsdel i New York och beslutar sig för att just Brooklyn är det bästa platsen att sluta sina dagar på. Mycket tankar väcktes till liv av den här boken och redan vid första sidan funderar jag på var jag själv vill dö någonstans. Jag har aldrig vart i Brooklyn, kanske det är det ultimata stället? Hur som haver kom jag underfund med lite olika alternativ, men hade svårt att bestämma mig. Vad jag dock vet, är att jag inte vill tillbringa de sista dagarna i livet i Flogsta. Däremot åker jag gladeligen dit nu, och så gjorde nästan hela det glada gänget i LIV. Alla utom vår arbetande Annika kunde närvara. I Flogsta låghus, hemma oss Anna, möttes vi av doften av nybakat bröd, nachos, guacamole och olika grönsaker. Självklart fanns även den vanliga boxen med vin.

Austers författarskap var många redan bekanta med. Flera av oss hade läst debuten New York-trilogin och tyckt mycket om den. Dårskaper i Brooklyn var dock okänd mark för alla, då Malin presenterade den på föregående cirkelträff. När det var dags för den sedvanliga rundan var alla för slående överens. Positiva ordalag som bra, trevligt, till och med fantastiskt, användes. Och visst var det en mysig läsning! Vi undrade lite vad som hänt med Austers ofta lite svåra, invecklade slut. Kanske var han trött på allt pretentiöst och kände att han ville skriva en lättillgänglig bok om de små sakerna? Det må låta klyschigt, men denna lovsång till livet tar upp anekdoter om människors dårskaper, allt från pinsamheter, felsteg och felsägningar till större misstag. Vi får ta del av varma personskildringar, roliga detaljer om vardagliga händelser, men också allvarligare episoder om religiösa sekter och en hel del anti- Bushpropaganda. Att Dårskaper är fylld av litterära referenser och utspelar sig på ett antikvariat gör den än mer älskvärd. Inte heller slapp vi bibelreferenserna! Sweet!

Boken är som gjord för att omvandlas till en feelgood- Hollywoodfilm. Det rådde dock skiljaktigheter huruvida filmen överhuvudtaget borde göras och i sådana fall, vilka skådespelare som skulle spela huvudkaraktärerna. Det pratades om någon lönnfet boxare vid okänt namn, som skulle passa utmärkt som Tom. I min värld är Jack Nicholson självskriven som Nathan Glass och Philip Seymour Hoffman skulle bli en perfekt Tom. Vem som skulle spela V.P.M, alltså vacker perfekt mor, är ännu oklart. Det måste ju vara en synnerligen het brud. Svårt. Tål att tänkas på. Kanske borde det liksom vissa ansåg, hållas till att förbli en mysig bok, istället för att förstöras till en halvtaskig b-rulle.

Vissa liv- deltagare som brukar propagera för att böcker ska läsas på originalspråk, stördes i det här fallet inte alls av översättningen, utan tyckte att denne gjort ett mycket bra jobb. Austers språk är komplicerat i det enkla, som någon uttryckte det, och många av kapitlens namn är både fyndiga och charmiga. Varför kalla kapitel för ett, två och tre, när man som Auster kan döpa dem till: Om skojare, Spermabanksöverraskningen, Om mäns dumhet och Rökpaus? Dårskaper är en bok som skulle kunna rekommenderas till de allra flesta, också till alla mentala slöfockar, Nathan Glass kallar människor som inte vanligen läser böcker.

Denna gång var det värdinnan Annas tur att presentera cirkelns mest spänningsfulla moment, valet av bok till nästa träff. Som den Sci-fiälskare hon är, tillhörde två av böckerna den genren. Det var The Science of Dune av Frank Herbert och The Redemption of Althalus av David och Leigh Eddings. Stora förhoppningar väcktes då Anna presenterade den ena boken som Star Wars, fast bättre. Kan det verkligen vara så? Då boken inte röstades fram lever vi i ovisshet huruvida det finns en bok som kan slå Star Wars. Den framröstade boken blev Lena Anderssons Duck City, till Jennys förtret. Jennys skepsis mot Lena inföll sig efter dennas, av många, lovordade sommarprogram då hon pratade om Jesus, och om bra och dåliga kristna. Jennys avlutande dissning av Lena löd: ”Tack för den Lena. Jag hatar Bush!”. Kanske kan Jenny omvändas av Duck City? Det återstår att se på nästa träff, hemma hos mig, Evelyn den 26/4 kl. 19. Vid fint väder blir det cirkelns utomhuspremiär, då i Ekonomikumparken.

Jag vågar påstå att Dårskaper i Brooklyn tillhör en av LIV’s favoritböcker. Aldrig har vi tidigare vart så gemensamt överväldigat positiva till en bok. Det rådde däremot splittring i gruppen gällande slutet på boken. Är det fint att allt blev guld och gröna skogar? Kanske var det lite väl sockersött att Aurora och V.P.M, huxflux blev varse sin homosexualitet och fann varandra? Nåväl, vi kom alla överens om att slutet var vackert, och en känsla av eufori infann sig, åtminstone hos mig. Kanske var det vinet, men jag tänkte när jag promenerade hemåt att, var jag än kommer att dö, är livet ta mig tusan bra fint att leva.

Tangenttryckare denna gång, Evelyn

Boken, Bibeln och biblioteken

När den åttonde boken skulle diskuteras var vi återigen tillbaka hos Ida, där första mötet hölls i november. Det bjöds på tortillachips, grönsaker, dipp och godis tillsammans med vad som nu kanske blivit vårt favoritvin. Efter en sedvanlig pratstund om vad som hänt sen sist, som bland mycket annat innehöll mycket berömmande ord till både Bob Hansson och Saras fina sammanfattning här på bloggen tog vi en runda där alla fick tycka till om dagens bok, Det röda tältet av Anita Diamant.

Vi hade både förväntningar och förutfattade meningar om boken, några var misstänksamma mot att det var en ”bibelbok”, och några andra satt under läsningen och väntade på när det man trodde skulle hända. Två av oss hade inte läst klart hela boken, men tänkte absolut göra det, även när de fick en lite sammanfattning av historien. Alla tyckte att författarinnans berättelse om Dinas liv, dotter till Lea och Jakob som det berättas om i Första mosebok, var trevlig och fin läsning, även om alla inte tyckte den levde upp till förväntningarna. Gemensamt hos några av oss var åsikten att första delen var bra, medan den förlorade lite på slutet.

Efter genomgången diskuterade vi hur verklighetstrogen berättelsen var, både till händelserna och traditionerna och levnadssättet, men vi kom fram till att det kan man ju egentligen inte veta eftersom det är så länge sedan det utspelade sig. Men att precis som författarinnan förmodligen velat, så visar den på hur berättelserna i Gamla testamentet (tillsammans med nästan all annan religiös litteratur) har skrivits av män och att det kanske inte gick till på det sättet det beskrivs.

De som inte fastnade för boken på grund av omtolkningarna av de bibliska personerna (är Dinas son Mose?!) tyckte om beskrivningarna av systrarnas relation och matlagningen. Språket både gillandes och ansågs lite väl smetigt ibland, men den var lätt att läsa och komma in i. Vi skulle också rekommendera den till någon som vi tror skulle gilla den.

Vi kom in mycket på vad vi egentligen kan om Bibeln. (Och fick lära oss att man egentligen inte ska prata om Bibeln i det här fallet, eftersom Anita Diamant är judinna.) Vissa av oss har mycket kunskap, andra kommer ihåg en del från Barnens bibel och några kan ingenting alls. Detta ledde till diskussioner om kristendomsundervisning i grundskolan och konfirmation. En av oss, som visserligen inte medverkade, har funderat på att läsa Bibeln och några av oss kom fram till att det vore intressant, inte minst av allmänbildade skäl.

När vi lagt boken åt sidan presenterade Malin sina förslag för nästa bok. Spänningen var olidlig och det blev inte lugnare när många av oss klagade över ett svårt val. Malin motiverade de tre böckerna med bland annat nyfikenhet på författarna. Efter den slutna omröstningen gick Paul Austers Dårskaper i Brooklyn segrande ur striden. Den vann över både Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien och Håkan Nessers Människa utan hund, men eftersom både Selma och deckare finns med på listan över saker vi vill läsa kommer de säkert dyka upp igen.

Kvällen fortsatte en stund till med diskussioner om skolbibliotekens betydelse för andra och för oss, sommarhögar med böcker man inte hinner läsa nu och kanske en gemensam resa till en sommarstuga i Hälsinglands skärgård, men när den sista droppen vin klämts ut ur lådvinspåsen packade vi ihop våra böcker och begav oss hem. Som tur var upptäckte undertecknad precis innan hon skulle gå ut genom grinden att hon glömt sin anteckningsbok och vände tillbaks efter den, annars kanske detta inte hade blivit skrivet.

Vid tangentbordet: Isabella

En slingrande väg till poesin

En kväll i mars träffas några av oss på en studentnation för att äta ärtsoppa. Därefter beger vi oss till Engelska parken för att höra poeten Bob Hansson tala om sin väg till poesin. I en bokvagn i Ihresalen ligger skrifter från Språkvårdssamfundet. De bär titlar som Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. Samfundets vårmöte ska nu avslutas med att Bob Hansson ska läsa poesi och berätta om sin väg till etablerad poet och författare.

Bob Hansson säger att han kanske borde ha vinglat in med en rödvinsflaska i handen för att bekräfta klichébilden av en sann poet. Istället kommer han in med en colaburk. Han är inte särskilt hågad att leva upp till föreställningen om konstnären som en lidande själ. Bob Hansson har inget till övers till konst enbart för konstens skull. Han började skriva poesi för att förändra världen. Nu, flera år efter att han började, konstaterar han att han har lyckats. Hans poesi har nämligen räddat liv. Han har fått flera brev av människor som har lagt undan rakbladet till förmån för livsviljan.

Kvällens sammankomst har titeln Från MBD till ABC – en slingrande väg till poesin. Precis som rubriken antyder blir det en slingrande väg, inte bara till poesin, utan även till kvällens slut. Under en och en halv timme roar och oroar Bob publiken. Han lutar sig mot podiets skrivbord. Tydligen har han gylfen öppen, för i slutet av kvällen drar han upp den med en ursäktande kommentar. Jag vet dock inte om han ljuger om den öppna gylfen eller inte. Precis som gränsen mellan manus och fritt tal knappast är tydlig är gränsen mellan poesi och verklighet oklar. Gränser suddas hela tiden ut.

Om jag med ett enda ord ska sammanfatta kvällen blir det hudlöst. Bobs ord kryper in under huden på publiken, letar sig fram till våra ansikten, drar upp våra mungipor – och får oss att sätta skrattet i halsen. Bob är vansinnigt utlämnande. Hudlös. Han talar om sitt – allas? – omättliga behov av att bli sedd och bekräftad. Han bjuder på freudianska felsägningar, som ibland känns aningen regisserade. Bob står dock där, bildligt talat naken och utlämnad.

Bob berättar om de bokstavskombinationer han har blivit diagnostiserad med. Han berättar om springet i benen som alltid har funnits. Han berättar om småskolläraren Tyra, som såg alla andra elever förutom honom. Han berättar om den fantastiska högstadieläraren som såg just honom. Via anekdoter om fanzineskapande, skolpoliser och missade tåg till lärare som brinner för sitt arbete och betalning för poesiuppläsningar lyckas Bob berätta om livet och poesin och om dess gränsområden.

Publiken är full av gråhåriga akademiker men även en och annan yngre människa har letat sig hit. Gränsen mellan publik och poet suddas ut. Bob talar till publiken och talar samtidigt till sig själv. Han ser publiken och säger något om en av oss som har ett charmerande leende. Jag känner mig genast träffad. Hans blick har letat sig till raden där vi sitter flera gånger. Tydligen känner vi alla bokcirkelsdeltagare att vi har charmerande leenden. Sådan är han. Bob uppmärksammar alla, samtidigt som vi ger honom enorm respons med alla leenden och skratt som slipper ur oss.

Bob säger att han började tänka någon gång mellan åttan och nian. Han hade då fått uppmärksamhet från sin nye lärare samt en ungdomsbok av sin frånvarande hippiefarsa. En dag satt Bob i sitt pojkrum och tog ut ungdomsboken av Sven Wernström ur bokhyllan. När den var utläst begav han sig till biblioteket och slukade samtliga Wernströmböcker, rädd att bli utkastad från biblioteket för att han inte passade in. När Wernströms böcker var slut tog han tag i en sociologisk avhandling som blivit refererad till i en av de böcker han just läst. Det tog Bob en timme att ta sig igenom en sida. Därefter tog han tag i Marx Kapitalet och blev en av Helsingborgs fem kommunister. Läslusten hade väckts och ledde så småningom till eget skrivande.

Något fysiskt manus har han inte under denna kväll. Jag måste erkänna att jag tvivlade på honom i början. Han kom ständigt av sig. Pauser uppstod – visserligen inte pinsamma, men sådär att jag undrade om han egentligen visste vad han skulle säga. Han kastade sig in i något ämne, men avbröt det drastiskt med repliker som att det inte hör hit och det får jag berätta senare.

Bob använder sig av Språkvårdssamfundets skrifter som rekvisita. Han tar upp en av dem och börjar prata om vad han tycker om språk. Bob har en instrumentell syn på språket. Språk ska användas. Bob har valt poesin som uttryckssätt för att det ger honom ett utrymme att göra fel på. Eller snarare ett fritt spelrum – poesin har inga spelregler och man kan därför inte göra fel.

Mot kvällens slut börjar Bob läsa poesi. Läsa är förresten fel ord – leva passar bättre. Bob är nämligen dikten. Han andas, han flåsar oss i nacken med sina verbala krumbukter, han säger tankar som vi själva har tänkt flera gånger. Och så plötsligt kliver han åt sidan. Han börjar kommentera dikten och sig själv. Börjar spinna på andra trådar. Utelämnar sådant som hör till dikten. Återigen beträder han gränsområden. Jag sitter och funderar på om det där han just sa hörde till dikten eller om det inte gör det. Egentligen spelar det ingen roll. Frågan om var poesin börjar och slutar är oväsentlig. Bob Hansson är en inkarnation av Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. En person som brinner för språk, trots att han tar fel på subjekt och substantiv. Bob ritar sina egna gränser och använder ordet subjektiv istället för substantiv. Återigen vet jag inte om det är regisserat eller inte, men jag tycker att det är fint. Sådan är poesin, subjektiv.

Vid pennan, Sara

Bild från bobhansson.nu

Seriesnack

Så var det äntligen dags för nästa träff, den åttonde i raden av träffar. Malin hade i sitt mysiga hem dukat upp grönsaksstänger, dipp, guacamole, praliner, tortillachips och vin på sitt soffbord och snart trängdes vi alla kring läckerheterna. Temana för kvällens diskussioner var Evelyns praktik, Jennys flytt, populärlitteraturkursen och tusen andra ämnen som flöt ut i vinets periferi. Men i centrum för diskussionen stod såklart förra träffens överlägsna vinnare (i omröstningen angående bokval): Mats Jonssons serieroman Hey Princess.

Mats Jonsson har i sin roman skildrat sina ungdomsår i Stockholms popkretsar, hans ständiga längtan efter bekräftelse och kärlek och sökandet efter den egna identiteten.

Genren var ny för många av oss, medan andra redan läst boken och var bekväma i formen. Efter två veckors bekantskap med Mats självbiografiska och väldigt självutlämnande roman rådde blandade åsikter om såväl formen som berättelsen. Några tyckte inte boken hade gett dem något speciellt och var besvikna, men de flesta tyckte att det hade varit njutfull läsning (och tittning). Några av oss kände dock att de inte riktigt kunde fokusera på lika mycket på bilderna som på texten, medan andra menade tvärt om. Några tyckte att berättelsen var en aning tunn och enformig. Andra höll med om recensionerna som skrev: "Den ultimata 90-tals-ungdomsskildringen." och "Svart och cynisk men likväl bitterljuvt vacker...".

Att identifiera sig med den omgivning som huvudpersonen Mats rör sig i, det vill säga popkretsarna, musikpubarna och festivalerna, var svårt för vissa av oss. Alla vi i bokcirkeln är egentligen för unga för att kunna komma ihåg tidsandan. Men vi var nog alla överens om att boken är ett träffande porträtt av hur det var att vara 20+ i 90-talets Stockholm.

Bevisligen väcker boken blandade känslor hos olika läsare, vilket absolut inte är en dålig recension. Vissa av oss skrattade högt åt formuleringar och träffande situationsbeskrivningar och vissa kunde gråta med huvupersonen och hans stundtals tragiska öde. Vissa fann sig i största allmänhet likgiltiga.

Vi avslutade tankekastandet med att fastslå att Hey princess ändå är en seriebok som vi skulle kunna rekommendera. Även till personer som aldrig läst någon serieroman. Men kanske kan personer som är insatta i pop- och musikkretsar få ut mest utav den, dess humor och nostalgibilder. Och kanske till unga tjejer och killar som inte hittat in i litteraturens förunderliga och vackra värld. Kanske kan en serieroman som denna vara ingången. Men även för en van läsare kan en serieroman vara ett välkommet och härligt stilbrytande inslag i vardagsunderhållningen.

Efter bokdiskussionen var det dags att välja en bok inför nästa träff. Denna gång var det Jennys tur att komma med förslag. Det som det fanns att välja mellan var:

• Den yngsta Booker-prisvinnaren någonsin, indiskan Kiran Desais roman Bittert arv,
• Anita Diamants succéroman från 90-talet Det röda tältet och
• 1988 års nobelprisvinnare Naguib Mahfouz's roman Drömmarnas gata

Eftersom röstningen, den internationella kvinnodagen till ära, blev oavgjord mellan de två kvinnliga författarna så fick förslagskvinnan Jenny välja mellan dessa. Därför läser bokcirkeln just nu Anita Diamants Det röda tältet.

Vid skrivmaskinen denna gång: Jenny

På besök i Medealand

En av bokcirkelns medlemmar luskade redan under hösten reda på att en av bokcirkelns husgudar, Sara Stridsberg, skulle sätta upp en pjäs på Elverket i Stockholm. Så vi bokade platser på en gång, och igår var det äntligen dags att ge sig av till huvudstaden för urpremiär på pjäsen Medealand. Det var ingen regelrätt bokcirkelsträff, men eftersom fem av åtta medlemmar ändå var med, så anser vi att det förtjänar att omnämnas här på bloggen.
Samma bokcirkelsmedlem som dragit igång hela besöket hade även luskat reda på en fantastiskt söt restaurang ett stenkast från teatern, där vi intog välsmakande och lagom stark thailändsk mat under ett tak dekorerat av löv och mellan väggar dekorerade med blinkande ödlor och en Buddha i guld.
Väl på teatern fick vi se en hel del kändisar (en av medlemmarna hade mycket svårt att dölja sin förtjusning över huvudrollsinnehavarens man, även han kändis, som satt bara ett par meter bort) Sen följde en 1h och 20 minuter lång föreställning som bokstavligen tog andan ur oss. En gång i det antika Grekland skrev Euripides pjäsen Medea. 2500 år senare, i modern tappning med Noomi Rapace i huvudrollen, fortsätter teaterhistoriens grymmaste skilsmässa att skrämma och fascinera. Det är rått, gripande, hemskt, poetiskt, vackert. Jag kan fortsätta hur länge som helst, men efteråt utbrast en av medlemmarna att det kändes ungefär som att hon sprungit en mil. Vi var rörande överens om att det var en väldigt bra pjäs, och promenerandes ner mot centrum pratade vi om berättelsens aktualitet än idag, om hur en relation till någon annan kan kväva en själv och om vår kulturs starka fokus på tvåsamheten som vägen till den sanna lyckan.
Som en riktig bokcirkelträff innehöll kvällen även en del vin. Några av medlemmarna avslutade kvällen på en hotellbar i centrum, där vi konstaterade att vi måste se mer teater, och att vi mycket väl kunde se oss själva fortsätta med detta även om 20-30 år.

Vid pennan denna gång: Ida

En kväll med Kafka, drinkar och dans

Hur kommer det sig att man under loppet av en kväll konsumerar tjeckisk öl, Tutti Frutti-ringar, chilensk alkohol av okänd art, Kafka, en flaska vin, tacofärs, malibu, hamburgarmål, tysk körsbärslikör (3,59 €) och tre påsar chips? Svaret är självklart en litterär sammankomst med tyskspråkig novellkonst i fokus med diverse drinkar för att släcka törsten samt efterföljande dans på lokal.

Vi var allesamman svartklädda. Svart passar till det kafkaiska svårmodet. För att allt inte skulle bli för pretentiöst bröt någon av med en färgsprakande papegoja på klänningen, en annan hade en turkos stickad sjal (lån från en handarbetande moder), en tredje hade ett grönt halsband på sig och ett par gula strumpbyxor prydde en fjärde deltagares ben. Och så hade ju värdinnan köpt chips. Har man chips kan det ju inte bli alltför pretentiöst.

Strax efter sju ramlade deltagarna in. Närvarande vid denna sammankomst var Isabella, Jenny, Ida, Evelyn och Sara. Var var vinet, kan man kanske fråga sig. LIV hade sedan lång tid tillbaka bestämt att kvällen skulle vikas åt drinkar, men det glömde en medlem bort. Hon hade med sig en flaska rött istället. Är vinet svenskt? undrade en medlem. Svaret var nej. Att nämnda medlem hade glömt bort drinkarna och i stället tagit med sig en flaska vin var dock lyckosamt, för hur skulle vi annars kunna leva upp till vår devis om det inte konsumeras vin under bokklubbens träffar?

Temat för kvällen var Kafka och hans Förvandlingen, en långnovell på 68 sidor. Vid den obligatoriska rundan av delgivande av läsupplevelser rådde det delade meningar. Några blev positivt överraskade vid läsningen av Förvandlingen. En blev istället besviken eftersom hon trodde att Kafka skulle vara bättre. En tyckte att denna novell var väldigt bra.

Efter rundan diskuterade vi olika tolkningar. En medlem ville veta varför Gregor Samsa eller hans familj inte frågade sig VARFÖR han förvandlades till en insekt. En annan tyckte att det var bra att frågan inte ställdes, eftersom frågan på något sätt var alltför självklar och därför så lätt att glömma. Att hans familj inte ens bemödade sig att fråga efter orsaken kändes rätt talande för familjens ointresse för Gregor.

Efter en diskussion om systern, som får ränna än hit och än dit för att trösta fadern och modern uttrycker Isabella sin glädje över att hon inte lever på den tiden Kafka levde. En deltagare undrade över symboliken i äpplet som fastnar i Gregors ryggsköld. Detta äpple sitter ohjälpligt fast och Gregor mår allt sämre och sämre. Gregor tynar bort och dör till slut. Är det månne kunskapens äpple som fastnat? Men vad är det i så fall för kunskap? Är det äpplet som inte faller så långt ifrån trädet? Eller är det bara ett äpple från fruktskålen? Vi har ingen aning om vad Kafka menade.

Alla är vi överens om att vi gillar Gregors död. Några trodde in i det längsta att han skulle återförvandlas till människa. En medlem tyckte att det skulle vara alltför absurt om han skulle förvandlas tillbaka och att det skulle utestänga en massa tolkningsmöjligheter till hela förvandlingen. En medlem föreslår att allt bara skulle ha kunnat ses som en dröm ifall han åter blev en människa, och det skulle ju ha varit rätt trist.

Kan man då ha denna långnovell eller kortroman om man så vill, i undervisningen? En medlem har fått läsa de inledande sidorna under svenskundervisningen på gymnasiet, vilket hennes klass inte gillade eftersom de inte förstod så mycket. En annan medlem har läst Kafkas roman Processen i sin svenskundervisning. Vi tror att vi kanske kan använda oss av denna bok, i alla fall på gymnasienivå. Att man inte förstår allt tycker vi är rätt bra, även om vissa gymnasieelever kanske kan ha svårt med det.

Diskussionen om Förvandlingen får ett kanske något abrupt slut när tågvisslan ljuder för tv-programmet På spåret. Det är nämligen dags för final. Vi tar avsked av Ingvar Oldsberg, som några tycker har blivit för gaggig och senil. Efter programmet presenterar Evelyn förslag på böcker till nästa sammankomst. Det rådde lite oklarheter i antal böcker som skulle presenteras, men Evelyn hade valt ut tre, sinsemellan väldigt olika böcker. Först ut var Moa Martinssons debutroman Kvinnor och Äppelträd, som några av medlemmarna ska läsa senare under våren i en litteraturvetenskaplig kurs. Därefter kom serieromanen Hey Princess av Mats Jonsson, fint presenterat som norrländskt svårmod med morriseytoner i bakgrunden. Sist ut följde en presentation av en biografi om Billie Holiday, skriven av Julia Blackburn, en bok som kommer på bokrean som börjar till veckan. Efter en sluten röstning blev resultatet 3-1 till serieromanen. Nästa bok blir alltså Hey Princess av Mats Jonsson, datum för sammankomsten blir den 8:e mars och plats är ännu oklart.

Protokollförare denna gång var Sara


Extramaterial:
Efter sammankomsten begav vi oss ut i den uppsaliensiska, djävulskt kalla natten. Inga halkolyckor kan rapporteras, trots glashala gator. Det var dans på Östgöta Nation, vilket var trevligt. På dansgolvet trängdes människor som var ungefär tre äpplen hög. Musiken var bra, men blev sämre under kvällen. Vi lämnade lokalen en halvtimme innan stängningsdags. Under promenaden till ett nattöppet hamburgerställe konstaterade vi att vi blivit gamla. Väl på plats inne i värmen inmundigades tacofärs (specialbeställning som vanligt, och som vanligt missförstådd av personalen), hamburgare och friterad ost och jalapeño. Allt var gott.