Glitterscener och virtuella korvkiosker - Rapport från Bokmässan

Jag hade inte planerat att min resväska skulle vara 14 böcker tyngre på hemresan från Göteborg. Det bara blev så. Det sammanlagda summan jag lagt ut på dessa böcker är dock tämligen låg. Några böcker var lotterivinster och flertalet har inhandlats begagnat. Endast en bok var ett rent impulsköp. Med mig i resväskan hade jag också ett anteckningsblock med noteringar av varierad läsbarhet. I detta häfte med anteckningar har jag noterat att ungdomsboksförfattaren Per Nilssons tycker att Mästaren och Margarita är världens bästa bok och att han gillar Korpens sång bäst av sina egna. Noterat är även att kulturminister Lena Adelson Liljeroth inte vet om att Myndigheten för skolutveckling inte längre existerar och kan inte komma på vad myndigheten heter numera (Skolverket). Jag vrider mig i stolen jag sitter på och undrar om det egentligen är skolans fel att den inte välkomnar kulturen, vilket är Adelson Liljeroths åsikt, när inte kulturministern själv har kunskap om skolans organisation. Jag har även noterat en titel på en bok som verkar väldigt läsvärd, Fågelflickor och frusna pojkar, skriven av den numera pensionerade svenskläraren Christine Monthan Axelsson. I Fågelflickor och frusna pojkar skildrar Monthan Axelsson sin lärarvardag och sina möten med dessa sköra, frusna varelser som befinner sig i skolan. Vidare kan man läsa om hur Monthan Axelsson utifrån elevers skrivande arbetar med identitetsskapande. Detta är även något som även Per Nilsson, som tidigare har arbetat som lärare, tar upp när han pratar om sin senaste bok Absolut Per Nilsson, the very best of. Nilsson menar att skrivande handlar om att ta makten över sitt eget liv, och att berättelser kan få oss att påminna oss om att det är vi som har makten över våra liv. Jag fick faktiskt lite hjärtklappning när jag steg in i salen där Per Nilsson, min tonårsidol, skulle presentera sin senaste bok, Absolut Per Nilsson, the very best of. Det var tänkt att Absolut Per Nilsson skulle bli hans sista ungdomsbok, men han råkade skriva en till. När jag efter seminariet berättar att jag ännu inte vågat läsa Absolut Per Nilsson, varför vet jag inte, men antagligen av något slags rädsla att det nu ska vara förbi, att hans författarskap kommer att vara över, berättar han att det är för mig och för alla andra trogna läsare han skrivit ytterligare en ungdomsbok. Det tackar jag för.

Att växa med skönlitteratur var titeln på ett seminarium med Martina Lowden och Amanda Svensson. Undertecknad har läst bådas debutböcker med stor glädje, men gladdes desto mindre av deras miniseminarium. Vad jag trodde skulle handla om hur man med hjälp av litteraturen kan skapa sin identitet blev snarare två enmanshower där Lowden och Svensson berättade om sina litterära resor, om hur de tagit sig igenom pretentiös litteratur i tonåren och hur de så småningom börjat skriva. För de som möter ungdomar som lider av litterär växtvärk var det kanske meningsfullt, men för de som möter ungdomar som inte ens har börjat växa med litteraturen, de som kanske inte ens har slagit rot än, var det tämligen ointressant. Missförstå mig nu inte, jag har ingenting emot Lowden och Svensson eller deras debutböcker, jag önskar bara att innehållet skulle motsvara mina förväntningar och den rubrik detta seminarium bar.

Mina förväntningar grusades dock inte när Monika Fagerholm under rubriken En berättelse i förvandling talade om Glitterscenen tillsammans med förläggaren Eva Bonnier. Endast tre meter ifrån henne, ifrån Fagerholm, satt jag och skrev så att pennan glödde. Tyvärr glödde den nästan sönder anteckningsblocket, för jag har nu väldiga svårigheter med att tyda vad jag skrivit. Den känsla jag dock efter detta samtal bar med mig var ren och pur upprymdhet. Och en vilja att läsa om Glitterscenen, och även Den amerikanska flickan. Samtalet handlade om Fagerholms senaste roman, Glitterscenen, men även lite om skrivandet, livet och kärleken i allmänhet. Det Fagerholm ville undersöka med dessa två romaner, Den amerikanska flickan och Glitterscenen, var hur ett brott blir en mordgåta blir en berättelse blir berättelser blir en myt. Vad som sker med sanningen är inte så viktigt, utan det är myten och mytbildningen som fascinerar oss människor. Så är det även i dessa romaner. I den första äger dödsfallet rum vid Bule Träsket. Flickorna Doris och Sandra försöker lösa mordgåtan, men det blir så småningom mest bara en lek. I den nya romanen har det som hände vid träsket blivit en myt i Trakten. Den amerikanska flickan dansar i en snökula och någonstans sätts en teaterpjäs upp om detta dödsfall. Glitterscenen innehåller mycket fagerholmska. Det där språket som vrider och vänder på sig, som upprepar sig, som håller läsaren vid liv, ständigt. Monika Fagerholm säger att tonen och rytmen är viktigt för henne. Hon tror att rytmen i språket har kraft att ta oss längre än den faktiska utsagan. Fagerholm säger att Glitterscenen är en färd mot mörkret, en färd som ibland balanserar mot vansinne. Det blir dock ljusare mot slutet. I slutet kommer även sanningen fram. Fagerholm frågar sig dock vad sanningen egentligen betyder efter allt som hänt.

Under rubriken Själens mörker samtalade Karin Johannisson och Ann Heberlein om det inre mörker som deras böcker behandlar. Johannisson tar upp melankoli under några århundranden, och Heberlein tar upp manodepressivitet. Det är ett fängslande, personligt och innehållsrikt samtal om nedstämdhet, diagnosticering, depression och personliga erfarenheter. Johannisson talar om kön och status, om att det förut var lite chict att lida av melankoli, och talade om konstnärens ångest. Esias Tegner led av melankoli, men Ann Heberlein menar att om hon hade levt under samma tid hade det inte setts som något fint. ”Jag hade inte varit fin, jag hade varit hysterisk”, säger Heberlein.

Bokmässan var intensiv och intressant. Många boktips och nya tankar följde med mig hem. Jag tänker definitivt åka dit igen.


Noterat:
Monika Fagerholm säger att det finns mycket av Maj-Gun Maalamaa i henne själv.

”Nätet är bara en annan korvkiosk att hänga vid”. Martina Lowden om internet som en mötesplats för likasinnade och för dem som inte vill stå utomhus och frysa.

Peter Englund har ett varmt och trevligt handslag. (Andrahandsinformation från E.M.)

Tyskan är ett av de språk som har flest ord för självmord.

Jonas Karlssons Den perfekte vännen måste läsas och norrmannen Dag Solstads böcker bör kollas upp.

In hysteria robur

Med hjälp av en ytterst tunn latinsk ordlista, en likaledes tunn latinsk språklära samt några minuters informationssökande på nätet har nu översättningsdimman lättat. In libris veritas kan nu stoltsera med ytterligare en fras i klubbnamnet, nämligen In hysteria robur.

Ad pennam,
Sara