Jakten på Julia

Jag erkänner.

Jag har inte läst boken.

Har inte gjort mitt jobb.

Kan man tro något annat efter 10 månader?

Har hela tiden skjutit upp bloggandet med att halvhjärtat säga till mig själv ”jag börjar läsa imorgon, och sen går det ju så mycket lättare att skiva om det”.

Slut på ursäkter, slut på undanflykter och uppskjutningar.

Jakten på Julia kan börja.

Det kändes spännande när Björn Ranelids Hjärtat som vapen valdes under föregående möte. Ranelid, som blivit så omtalad, och just i denna veva tycktes vara överallt; i tidningar, tv-program och i samtalen på stan. Han hade fått Augustpriset och ansågs vara ”svår”. Han var en utmaning vi inte kunde motstå.

Vi sitter hemma hos Izza och har just börjat äta på alla läckerheter som serveras. Vinet är islaget och glasen står tätt på borden. Diskussionen börjar, trevande till en början, sen med ökande intensitet och glöd.

Boken var behaglig och lättläst, i alla fall om man bortsåg från det irriterande språket som inte verkade veta hur det skulle uttrycka sig. De första sidorna liknas vid en tryckande het sommardag där irriterande humlor surrar runt huvudet. Nej, vi var inga beundrare av Ranelids språkbruk. Även om det bitvis var lättare att ta sig igenom så återkom den tryckande hettan med alltför jämt mellanrum. Det kanske till och med var den ryska sommarvärmen som fått sitt uttryck i hans språk.

Hjärtat som vapen har en spännande historia. Det kan vi nog alla hålla med om. Synd bara att Julia, huvudpersonen, är så platt och tråkig. Hade hon bara varit lite mer ”riktig”, om vi hade fått komma henne nära, så hade kanske boken greppat tag i oss mer. Nu blir hon mest till ett irritationsmoment. Varför visar hon inga känslor? Varför gör hon på detta viset? Varför övergår hon aldrig från att vara en ide och tanke till att bli en verklig person av kött och blod? Varför Björn, varför?

Vid det här laget har diskussionen antagit en hetsig ton och horan och madonnan komplexet hos män diskuteras. Vi känner att vi inte riktigt kan identifiera oss med en sådan syn på kvinnan – är det därför vi inte kan komma ända fram till Julia? Blir den Julia vi möter platt därför att vi inte kan acceptera att kvinnan måste ses i detta ljus? Vi efterlyser en mänskligare Julia och ett verkligare liv. Varför skrevs boken, vad ville Ranelid säga med Julias historia? Hur vi än vrider och vänder på det kommer vi inte fram till något svar.

Efter den hetsiga stämningen under bokdiskussionen känns omröstningen av nästa mötes bok som ett välkommet avbrott. Bokvalet är efter temat ”vänner rekommenderar”. Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger, The Game av Neil Strauss och Gräset sjunger av Doris Lessing är de tre som står inför omröstningen.

Niffeneggers Tidsresenärens hustru drar det längsta strået och vi droppar ut från Izzas lägenhet efter en lång och givande kväll.

På vägen hem är jag fast besluten att redan nästa dag börja läsa Hjärtat som vapen – för det är ju så mycket lättare att skriv om en bok då.

Ni vet hur det gick.

Julia finns fortfarande där ute någon stans – hon bara väntar på att jag ska fånga henne.