När själen blir ful

Äntligen har vår kära medlem som varit på äventyr i varmare länder återvänt till ett snöigt Uppsala och bjudit in oss till en kväll med näst intill överdukat bord. Vi bjuds på oliver, fyra sorters ost, konstig sylt (från varmare länder), vitlöksbröd, kex, päron och ett nytt favoritvin till Oscar Wildes Dorian Grays porträtt.

Vi är allt lite kluvna, dels är vi inte överens hela tiden och dels är några av oss kluvna i vad vi egentligen tycker om romanen. Det finns mycket i berättelsen om den sköna unga mannen som får sig själv avmålad och utbrister att han skulle stanna evigt ung och vacker och att porträttet skulle åldras i hans ställe som vi gillar. Vi blir inte besvikna över dekadensen och flärden i 1800-talets London med de oändliga middagarna och långa diskussionerna

En av oss är helt förtrollad, "det var ta mig tusan det bästa jag har läst" utbrister hon till övriga medlemmars förtjusning. Det var länge sen en bok väckte så starka känslor hos någon av oss. Hennes omdöme "en sexig bok" väcker också mycket uppståndelse.

Vi övriga känner oss nästan lite tråkiga när vi inte har lika många hyllningar att häva ur oss, men vi försöker så gott vi kan berätta om våra tankar om romanen. Väldigt höga förväntningar kan ha gjort att alla inte upplevde samma känslor under läsningen, samt att det skett något missförstånd om när vi egentligen skulle träffas, vilket lett till lite för mycket skumläsning. Trots de höga förväntningarna är vi väldigt positiva, det är egentligen endast mittenparten av romanen som får utstå lite suckar och stön om tristessen som uppstod när Dorians intressen avhandlades.

Anna får stå för bakgrundsfaktan och vi lyssnar tacksamt på historien om Oscar Wilde. I slutet av kvällen funderar vi över om han var lika vacker som han framställer Dorian Gray. Levde han ett liknande liv och finns det självbiografiska drag som vi med vår ringa kunskap missar?

Prins Paradox inflytande över Dorian Grays själ vrids och vänds på, vi pratar om vad Henry egentligen vill med Dorian och hur mycket inflytande han har, och hur mycket som kanske får tillfalla romanen han ger till Dorian vid ett av deras första möten. Henry beskrivs som the bad guy, vilket många av oss gillar, men våra intryck av konstnären Basil går isär, är han trist eller är han intressant?

Trots en medlems upprepade utrop om att vi inte kommer förstå det, läser vi Wildes förord om konsten och människan högt och funderar över vad han vill säga. Den allmänna uppfattningen om att konsten ju inte ska vara föränderlig förstörs genom Dorians porträtt som mer och mer ändrar form medan Dorian förblir vacker. Vi funderar över vad Wilde vill säga med romanen, eller om han helt enkelt inte vill förmedla något annat än att allt ligger i betraktarens ögon, precis som med all annan konst. Läsningen är ett möte mellan texten och läsaren och vi själva är med och skapar vad vi vill ha ut av både romanen och läsningen. Man kanske över huvud taget inte ska ta reda på vad Wilde ville med boken.

Förutom diskussionerna om konsten och själen kommer vi in på de spännande dragen i romanen. Vad har Dorian egentligen gjort sedan Henry satte igång sitt lilla experiment med honom och hans själ? Är det bara Dorians närvaro och skönhet som fördärvar människorna han möter eller är det han själv som medvetet leder dem in i spel- och opiummissbruk? Och visst är det spännande när Basil ställer honom mot väggen innan han själv får se tavlan och dör framför den!

Någon måtta får det vara på längden av dessa inlägg, trots att jag skulle kunna skriva på om våra tankar om kvinnosynen i romanen, om Henrys floskler, Dorian paranoia, de snabba replikskiftena och tron på det sköna.

Förutom att ha äran att vara värdinna är det även Evelyn som ska presentera förslagen till nästa bok. Det är ett svårt val som alltid, den här gången mycket för att författarna inte är helt kända för oss. Janet Frames Ansikten i vattnet och Hannah Greens Ingen dans på rosor handlar både om mentalsjukdomar och är lätt självbiografiska. Den tredje boken är en biografi, en form vi talat så mycket om att vi borde läsa, Piaf av Simone Berteaut. Segrande efter omröstningen står Ansikten i vattnet, kanske på grund av motiveringen att Janet Frame var den halvhemska svensklärarens (som läste böcker för språket, inte historien) favoritförfattare.

Isabella, som efter bloggandet gillar Dorian Grays porträtt ännu mer.

Mat, fest och samtal i lagoma dammet

Den här gången, 9:e januari, var inte som andra gånger, men vinet var ändå på sin plats. Det är ju alltid huvudsaken.

Nej den här gången var det inte enbart LIV-möte på gång med diskussion om senaste boken Vägen till Klockrike av Harry Martinson, utan även ett sjurackarns firande till själva LIVs ära. Mycket skulle sägas, hända och upplevas, där i Idas lägenhet, men det mest otippade var kanske den vardagliga diskussionen om grishuvuden.

Fast tillbaks nu där det hela började. Med underbar grön ärtsoppa och vitlöksbröd. För hur ivrigt och hur gärna alla ärade medlemmar ändå ville börja diskutera boken, så stod det ändå klart att den fysiska hungern var för stor. Men var där inte några fler till bords än vad LIV är van vid? Hela två utbölingar fick den helt fantastiska äran att inte bara sitta med vid ett LIV-möte, utan även medverka under hela festen!

När alla medlemmar plus utbölingar var välfyllda med soppa förflyttades hela sällskapet raskt över till vardagsrummet för bokdiskussion. Den här gången handlade det alltså om allas vår Harry Martinson och hans Vägen till Klockrike. Boken berättar om Bolle och hans liv som luffare i Sverige under industrialiseringens tid, hur han vandrar vägarna fram och tillbaka, hur han får uppleva både tadel och rädsla, men även glädje och viss kärlek. Trots allt håller han ändå drömmen om Klockrike vid liv.

ta´del, klander; (karaktärs)fel som ger anledning till klander (något ålderdomligt). (Källa: NE)

LIVs ärade medlemmar tyckte bra men olika om den här fina berättelsen. Bland annat så ansågs den ha ett väldigt bra språk, vara något spretig, vara en hemskt bra skildring av dåtidens Sverige, innehålla fina livsfilosofier samt vara trevlig och lättläst. Olika delar av boken framhävdes av olika medlemmar. Av dessa kan nämnas beskrivningen av olika luffartyper, episoden med halmdockan och myten om förfarandet för att kunna se de liktåg som skulle gå till kyrkan kommande år. En medlem tyckte att episoden med halmdockan gav så kallad ”deckarfeeling”. En annan medlem tyckte att myten om liktågen var ruskigt spännande och välskildrad. Inledningen med cigarrmakarna tycktes av vissa inte riktigt passa in med resten av boken. Nåväl.

Sen närmade sig stunden då ordet hysteri skulle nämnas säkert mer än två gånger. Ja, det var slutet på boken som manade fram det ordet. Pass på nu för i nästa stycke kommer slutet avslöjas.

Det tycktes en hel del om Bolles bortgång och återfödelse bland ett vandrarfolk på någon slags paradisplanet. Ett hysteriskt slut. Ett abrupt slut. Ett bra slut. Ett konstigt slut. ”Nangijala för vuxna”-planeten var en fantastisk beskrivning. En medlem tyckte det var himla fint att Bolle fick återfödas bland vandrare, samtidigt som Harry ansågs försöka vara lite ”exotisk” och ”icke-rasist” då Bolle hamnade i Brasilien. Fast på en paradisplanet. Medlemmarna undrade om det hela med återfödelse kanske var ett ställningstagande av Harry, eller om det bara var en slags nymodighet för tiden. Det hela är ovisst.
”Varje människa är en hertig av ovisshetens land. Skillnaden i vetande kan vara stort de olika mänskorna emellan. Men skillnaden i ovisshet och obesvarad gåta är inte särdeles stor. Den är i själva verket lika med noll. Och därför skall den enskilda människan respekteras såsom hertig av ovissheten och som kännare av den slutliga vissheten som är lika med noll”

Hur som helst så var Bolle allmänt omtyckt. Han beskrevs som den siste luffaren, och att han är sin egen som väljer att luffa. Och nog fylldes väl ändå hjärtat med en känsla av sorg när det konstaterades att drömmen aldrig gick i uppfyllelse, han nådde aldrig Klockrike.

”Vi är alla löss i världens höga skogar. Men sköna löss, på två ben. Och mycket kan vi, mycket drömmer vi och mycket förmår vi. Långt bortom solen ser vi, och långt bortom månen. Och vi vet att vi ska dö, men vi går upprätt ändå”

Allt detta skedde alltså under utbölingarnas uppsyn, och nog verkade dom lite tagna, ja nästan lite rörda, efter denna åtråvärda upplevelse. Mer vin sattes in, och för att vara på den säkra sidan även en hel del underhållning. Två ärade medlemmar hade satt ihop ett quizz med ett inte så litet litterärt tema. Men först krävdes mer förtäring i form av fantastisk vegansk moussaka och sallad.

När sen väl underhållningen satte igång var samtliga festdeltagare uppdelade i lag. En viss nördvarning utfärdas vad gäller lagnamnen, men å andra sidan är det här en bokcirkel! Lagen var: Den hemliga Dan Brown koden, Det döda liket, De kåta neandertalarna och Mordors mentalanstalt. Quizzet bestod av flera delar som genomfördes med jämna mellanrum under kvällen.

Men så småningom var det dock dags att återgå till allvaret. Nya böcker skulle presenteras. En slutlig vinnare skulle utses. Det var den ärade medlemmen Jennys tur att presentera. Jenny ville denna gång stå för en motreaktion mot alla de västerländska författare som lästs tidigare. Hon beskrev det lite som en plikt, och hade med sig tre böcker för ändamålet. Men i det sista bytte hon ändå en ”plikt”-bok mot en som hennes hjärta krävde. Så följande böcker stod inför den gastkramande omröstningen:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Blindheten av José Saramago

Vägen av Cormac McCarthy

Gastkramande var ordet sa Bull. Eller var det Bill?
Vinnande ur striden gick till slut Allt går sönder.
Sen fanns det inget annat att göra än att raskt gå över till efterrätten, smältande chokladpaj. Inte en så liten heller. Och slutakten i underhållnings-quizzet, den mer interaktiva delen. Alla lagen skulle framföra varsitt sångnummer. Ja dra på trissor. Därefter genomfördes en hård men rättvis rättning av hela kalasquizzet och varje lag fick välja ett pris utifrån placering i tävlingen.

Och så sammanfattas en underbart härlig kväll med fantastiska LIV.
/Elin