Extremt högt och otroligt nära

Uppsala den 17:e mars. Adressen är Torngatan. I en lägenhet några trappor upp träffas fem av bokklubbens medlemmar över hemlagad pizza. Den roman som ska diskuteras är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer.

Tre medlemmar har läst ut hela boken (en för andra gången), en medlem har läst baksidestexten och en medlem har inte läst någonting, för att hon inte fick tag i boken. För att ta det kort – hon letade en annan bok än den vi skulle läsa, på grund av en miss av en annan liv-medlem. Nog om det.

Vi är alltså bara tre som har läst romanen. Ida fullkomligt älskade boken. Det var exakt den bok hon behövde läsa. Jenny var till en början lite försiktig i sina hyllningar, men pratade sedan nästan lika lyriskt som Ida om romanen. Och så jag då, som tyckte att boken var riktigt bra, men som ändå var besviken. Varför återkommer jag till.

Saker vi gillar med romanen:
Vi gillar hur Foer kryper under skinnet på oss med allt han skriver.
Vi gillar Oscars uppfinningar om hur man kan minska människans sorg i världen.
Vi gillar det livfulla, beskrivande och foerska språket.
Vi gillar mor-son-relationen.
Vi gillar hur känslorna liksom finns mellan raderna.
Vi gillar berättelsen om New Yorks sjätte distrikt.
Vi gillar att romanen är så full av röster.
Vi gillar hur sista kapitlet spelas upp baklänges.
Vi gillar inget-något-platserna i farmorns lägenhet.
Vi gillar att romanen handlar om elfte september-attacken, men utan att egentligen behandla den.
Vi gillar alla Blacks som delar med sig av sina berättelser.
Vi gillar bilderna i boken, även om vi inte alltid förstår dem (som dörrknoppen).
Vi gillar bokens alla kärlekshistorier, och hur de liksom påminner om varandra på olika sätt.
Vi gillar historien om Dresden.
Vi gillar hur vi upptäcker saker samtidigt som Oscar, och inte före honom.
Vi gillar hur boken liksom är pretentiös, men ändå inte.
Och vi gillar Oscar, som försöker hantera sorgen efter sin döde pappa på det ena sättet efter det andra. Vi gillar hans fantasi, hans uppfinningar, hans företagsamhet och hans veganism som gör undantag för frystorkad glass.

En medlem hävdar bestämt att en bok som denna inte skulle kunna skrivas i Sverige. En annan säger att det kanske snarare handlar om att det inte skulle kunna ges ut en bok som denna. Eller att det kanske redan har getts ut en sådan bok, men att den kanske inte har nått så många läsare. Vi diskuterar sedan huruvida det finns en svensk berättelsetradition eller inte. Vi kommer sedan in på svenskarnas syn på sig själva och på sin historia. Kanske går det inte att jämföra med den amerikanska litteraturen, eftersom USA är ett så pass ungt land och väldigt heterogent till skillnad mot Sverige. En annan säger att Sverige är så pass sekulariserat, och att litteraturen kanske också är det, till skillnad mot den amerikanska litteraturen. Kanske ger religiositeten ett visst djup i litteraturen, säger en medlem. Här någonstans säger en medlem att vi kanske behöver en ny väckelserörelse i Sverige, men från mina anteckningar går det inte att läsa sig till vad den skulle handla om.

Finns det då något som är dåligt med romanen? Vi kan inte komma fram till något. Så här i efterhand jag kan bara beklaga att jag inte fick samma upplevelse av romanen som första gången jag läste den. Då var jag alldeles lyrisk och höjde boken till skyarna. Jag tycker fortfarande om den, men den är inte längre berusande. Och det gör mig besviken. För jag vill ju tycka om den här boken så himla mycket, jag vill ju älska den. Men jag gör det inte. Jag tycker bara att den är förbannat bra, men det räcker liksom inte. Jag försökte intala mig att det kanske var för att jag läste boken i ett slags feberyra, men antagligen har det med mig själv att göra. På samma sätt som man inte kan stiga ner i samma flod två gånger så kan man inte läsa samma bok två gånger.

Avslutningsvis presenterade Annika tre böcker om kärlek:
Gargoylen av Andrew Dawidsson, En dag av David Nichols och Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez. Den sistnämnda boken blev vald till nästa bok.