18 september 2011
Hemma hos Elin
diskussionsbok: Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk
Boken i centrum för dagens träff har kommit oss till känna genom diverse Babelpresentationer, lovord från samma litteraturprogram och viskningar om att denna polska kan och bör vara en framtida nobelpriskandidat.
Romanen handlar om en ensam kvinna som lever precis vid gränsen till Tjeckien. Hon har två lika isolerade, manliga och lite egna grannar. Resten av de närliggande husen tillhör sommargäster, vars hus vår hjältinna ser om då de inte är där. Själv brinner hon för astrologi, ställande av horoskop och inte minst för djur och dessas välmående. Hon när därför ett hat mot de jägare som enligt henne tar liv av pur lust och glädje, utan några som helst känslor av skam eller skuld. När en av hennes närmsta grannar plötsligt upptäcks död i sitt ensliga hus inleds en rad händelser som sätter vår hjältinna i centrum för både invånare och rättsväsende i det lilla samhället och i den i utkanten belägna stugbyn.
Vi älskar Tokarczuks språk och översättningen, kommer vi överens om, måste vara otroligt skickligt gjord. Det känns som att läsa på originalspråk. Även om vissa av oss anser att språket spretar så passar det i sammanhanget och för denna egna kvinnas berättelse. Vi älskar att den känns både gammaldags och nutida på samma gång. Aktuell. Tidlös. Vi liknar hennes författarskap vid en lättillgängligare Herta Müller.
Vi gillar skarpt Tokarczuks huvudkaraktär, hennes sätt att uppfinna sitt eget språk, sätta stor bokstav där hon vill, skapa sin egna tankevärld och sanning kring planeter, stjärnor och hus. Sättet att agera och tänka lockar till många höga skratt, mellan sidorna.
Det är även fantastiskt att läsa en bok där man sympatiserar och känner för nästintill alla karaktärer, men speciellt de som rör sig runt vår hjältinna. Även de män som beskrivs som offer för testosteronrelaterad autism, alltså män som tystnat och mest börjat intressera sig för ordning, små byggnadsarbeten och biografier, tycks om av bokcirkeln. Tokarczuk har en förmåga att kombinera det tunga och svåra med det mysiga och den enkla människans lättsinne och komik.
En av oss tyckte att boken, omslaget och intrigen kändes extremt pretentiös till en början; Blake-citat som avbryter varandra, en modern konstnärs bilder dyker upp mitt i boken och det är så klart ett litet och udda förlag som ger ut det. Men som tur är släpper detta till fördel för den både intet- och allsägande berättelsen. Det handlar om natur, det handlar om mänsklighet och det handlar om hämnd.
Slutet ska vi så klart inte avslöja, men det kan nämnas att det diskuteras vilt. Var det ett värdigt slut? Var det det vi hade förväntat oss? Gjorde det boken och berättelsen rättvisa? Vad blir budskapet i slutändan? Vad vill författarinnan säga och vad uppfattar vi som läsare? Är vi cyniska eller naiva?
Diskussionerna ledde oss in på astrologins logik, om sådan finns, nerladdande av en aura-app och till slut till en ny omröstning med ett boktema inte långt ifrån astrologins horisonter:
Jenny hade på grund av bokcirkelns geografiskt ensidiga författarval valt endast asiatiska författare, eftersom in libris veritas inte läst någon dito. Dessutom var alla författarna från Indien. Valet och röstningen stod mellan 50-talets R.K. Narayans bok Guiden, 90-talets Arundhati Roys De små tingens Gud och den nutida Aravind Adiga och dennes nyutgivna pocket Den vita tigern. Den sistnämnda gick vinnande ut röstningsmomentet.
Just det, vår hjältinna hette Janina Duszejko.
bakom skrivmaskinen
Jenny
måndag 26 september 2011
LIV läser historical romance
Träffen innan denna, den 12 februari i Malins lägenhet, hade tre väldigt romance-iska omslag vandrat en runda på förslag i vår bokcirkel. Alla böcker var skrivna av den magnifika och lovordade Loretta Chase, mästarinna i romance-genren. Vinnande ur röstningen gick "boken med mest snusk". Jag tror vi alla tänkte att: "Ska det va så ska det va!"
"Don't Tempt me" är den historiskromantiska romanen om den unga excentriska, exotiska och inpulsiva kvinnan Zoe Lexham som efter ett halvt liv i främmande land (i ett Harem) återvänder till det pryda och aristokratiska England där hon försöker "hålla sig i schack". Hennes sensuella sätt och otvungna uppträdande går inte riktigt ihop med familjens förhoppningar, men lockar desto mer den uttråkade casanovan AKA Lucian de Grey Duke of Marchmont, som numera är i behov av en utmaning. På bokens baksida heter det: "She knows everything a young lady shouldn't and nothing she ought to know. She's a walking scandal, with no hope of a future... unless someone can civilize her."
http://www.romancebookcovers.com/
Tidigare har in libris veritas läst romanceboken Soulless, men då så kallad Steampunk Romance. Denna var en positiv överraskning för många av cirkelns medlemmar. Denna bok gick dock mycket ris men även en del ros. Diskussionerna kretsade kring syftet med att läsa denna typ av litteratur. Hälften av gruppen tycker att hon är rolig och har ett underhållande språk, medan andra halvan bara tycker att det är ett dåligt författarskap. Och är klyschorna berättigade bara för att det är romance? Varför accepterar man plötsligt denna kvinnobild och just i detta fall, denna orientalism? Vi har svårt att bestämma oss för om författaren är seriös eller om hon bara har ordentlig distans till klyschorna. Frågan är också om majoriteten av hennes läsarkrets har det? Distans alltså.
Dock lockade boken till många citatuppläsningar. Det blir både löjligt, otroligt roligt och snuskigt. En av oss hade en speciell fallenhet för att härma den manliga huvudkaraktären i hans vånda: "Oh, but no!" Många av oss tyckte att det var underhållande läsning, även om det mesta kändes som en lång startsträcka i riktning mot bokens kärna/klimax/essens. Kring detta tema sas bland annat: "oerhört otändande namn på könen", "...men vad är det för mening med boken? Vad får man? Man blir liite kåt...".
I slutändan blir det ändå så att vi uppfattar boken som ett försök till provokation, men att den tyvärr faller tillbaka på fördomarna. Den kommer nog att snart falla ur vårt mentala minnesbibliotek, även om vi uppskattar dess fantastiska funktion som spridning av läslust!
Dessutom gav boken oss anledning att ge årsfestmaten ett passionerat och kryddigt tema. Det bjöds på "Haremsmat" och efterrätten bestod av en afrodisisk chokladkaka med passionsfrukt och chili.
Dessutom tyckte vi hemskt mycket om det dubbla omslaget: (och här trodde jag även att jag skulle kunna lägga upp en bild på det inre omslaget som är av en lite mer explicit karaktär, men det verkar som att det finns en hemlig romance-lag om att dessa inte får läggas upp på internet, så istället får vi rekommendera att man går till närmaste bokhandel och kollar in romanceböcker med dubbla omslag! Mycket nöje!)
Vi röstade även denna kväll fram våra favoritböcker, ur 2010 års läsning i bokcirkeln:
Bästa bok blev Sofi Oksanens Stalins kossor
Bästa bokklubbsbok/diskussionsbok blev skräcknovellssamlingen Vålnader av Joe Hill
"Don't Tempt me" är den historiskromantiska romanen om den unga excentriska, exotiska och inpulsiva kvinnan Zoe Lexham som efter ett halvt liv i främmande land (i ett Harem) återvänder till det pryda och aristokratiska England där hon försöker "hålla sig i schack". Hennes sensuella sätt och otvungna uppträdande går inte riktigt ihop med familjens förhoppningar, men lockar desto mer den uttråkade casanovan AKA Lucian de Grey Duke of Marchmont, som numera är i behov av en utmaning. På bokens baksida heter det: "She knows everything a young lady shouldn't and nothing she ought to know. She's a walking scandal, with no hope of a future... unless someone can civilize her."
http://www.romancebookcovers.com/
Tidigare har in libris veritas läst romanceboken Soulless, men då så kallad Steampunk Romance. Denna var en positiv överraskning för många av cirkelns medlemmar. Denna bok gick dock mycket ris men även en del ros. Diskussionerna kretsade kring syftet med att läsa denna typ av litteratur. Hälften av gruppen tycker att hon är rolig och har ett underhållande språk, medan andra halvan bara tycker att det är ett dåligt författarskap. Och är klyschorna berättigade bara för att det är romance? Varför accepterar man plötsligt denna kvinnobild och just i detta fall, denna orientalism? Vi har svårt att bestämma oss för om författaren är seriös eller om hon bara har ordentlig distans till klyschorna. Frågan är också om majoriteten av hennes läsarkrets har det? Distans alltså.
Dock lockade boken till många citatuppläsningar. Det blir både löjligt, otroligt roligt och snuskigt. En av oss hade en speciell fallenhet för att härma den manliga huvudkaraktären i hans vånda: "Oh, but no!" Många av oss tyckte att det var underhållande läsning, även om det mesta kändes som en lång startsträcka i riktning mot bokens kärna/klimax/essens. Kring detta tema sas bland annat: "oerhört otändande namn på könen", "...men vad är det för mening med boken? Vad får man? Man blir liite kåt...".
I slutändan blir det ändå så att vi uppfattar boken som ett försök till provokation, men att den tyvärr faller tillbaka på fördomarna. Den kommer nog att snart falla ur vårt mentala minnesbibliotek, även om vi uppskattar dess fantastiska funktion som spridning av läslust!
Dessutom gav boken oss anledning att ge årsfestmaten ett passionerat och kryddigt tema. Det bjöds på "Haremsmat" och efterrätten bestod av en afrodisisk chokladkaka med passionsfrukt och chili.
Dessutom tyckte vi hemskt mycket om det dubbla omslaget: (och här trodde jag även att jag skulle kunna lägga upp en bild på det inre omslaget som är av en lite mer explicit karaktär, men det verkar som att det finns en hemlig romance-lag om att dessa inte får läggas upp på internet, så istället får vi rekommendera att man går till närmaste bokhandel och kollar in romanceböcker med dubbla omslag! Mycket nöje!)
Vi röstade även denna kväll fram våra favoritböcker, ur 2010 års läsning i bokcirkeln:
Bästa bok blev Sofi Oksanens Stalins kossor
Bästa bokklubbsbok/diskussionsbok blev skräcknovellssamlingen Vålnader av Joe Hill
/Jenny
lördag 17 september 2011
Maken eller När kärleken inte räcker till
Det är sensommar i Uppsala och Livs 45:e bok ska diskuteras. Sex medlemmar träffas, äter soppa och klämmer på en liten bäbis som plötsligt finns i Livs omgivning. Självklart överlämnas en litterär gåva från Liv, nämligen en muminpappa i plysch, nästan i samma storlek som det lilla livet. När den nyblivna mamman tagit sitt barn och mumintroll och begett sig hemåt börjar den litterära diskussionen. En medlem har läst ut hela romanen, medan de andra har läst mer eller mindre hela boken.
Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.
Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.
Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.
Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.
Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.
Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.
Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:
Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)
Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.
Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”
Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.
Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.
Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.
Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.
Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.
Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.
Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:
Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)
Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.
Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)