En väldoftande Wägner

Den 19 augusti i år samlades vi på Södermalm, där fyra av bokklubbens medlemmar numera huserar. Denna gång var det en väldoftande Wägner som stod på menyn. Norrtullsligan är en följetång som Elin Wägner publicerade veckovis i, förslagsvis, en Stockholmtidning (fanns sådana begränsade tidningar vid sekelskiftet?). 1908 gavs delarna för första gången ut tillsammans i romanform. När man läser är det däremot inte känslan av att "den här är en hundra år gammal bok", som slår emot en. Under vår bokdiskussion är det många som uttrycker hur "ahead of its time" den är, att vi får tydliga "Maken-vibbar" och att detta, tyvärr, är en tid man läser om alldeles för sällan.

Norrtullsligan handlar om kontoristerna Elisabeth, Eva, Baby och Emmy, vilka huserar, inte på Södermalm, utan i Vasastan och i de centrala delarna av Stockholm. Tiden är före den kvinnlig rösträtten. Ofta läser man om kampen och kämparna för rösträtten i 20-talets Sverige. Men mer sällan om tiden då de första kvinnorna tog sig ut på arbetsmarknaden: de första starka stegen ut i mannens territorium,  det offentliga. "Man vet inte så mycket om den här tiden." - säger en av oss.

Kvinnorna i denna roman bor tillsammans i en lägenhet på Norrtullsgatan, medan de jobbar hälsar och lusten ur sig för att klättra en aning på karriärsstegen. Samtidigt söker de efter något annat: lugn, livsglädje, kärlek och uppror. Men männen - direktörerna, cheferna och "de andras" fästmän - gör det sannerligen inte lätt för dem:

- Bästa Elisabeth, sade fästmannen och såg på Eva, medan han talade, sedan när är du socialist?
- Sedan jag började försöka försörja mig själv, sade jag.
- Därför skall icke kvinnor försörja sig själva, avgjorde han.

Två av oss har läst romanen förut. En av dessa tyckte betydligt mycket mer om den nu. För den andra var det precis tvärt om. De flesta av oss tycker att språket är smart, rappt och märkt av det typiska vassa wägnerska pennskaftet. Dock diskuterar vi om inte språket, ordvalen, ibland blir en barriär. Uppfattar vi all satir och alla skämt? Förmodligen inte. Men språket funkar förvånansvärt bra - än. Formen? Ja, den får sig en del kritik. Kanske skulle det fungera bättre, som just en följetång. Som roman blir den lite spretig, utan en tydlig röd tråd. En av våra kvinnor efterfrågar istället ett tema-fokus, för kronologin håller inte riktigt.

Men häftigt och tragiskt är det: att samma frågor som debatteras idag, redan debatterades för hundra år sedan. Denna ständiga konflikten mellan arbetet och kärleken, uppoffringar eller uppror, rätta sig till ledet eller ställa sig utanför... Ändå älskar vi dessa kvinnor, deras socialism, deras äventyr i vardagen, deras broderier och deras interna dialoger. Vi diskuterar de modiga, smarta och utbildade kvinnorna, som "ändå var utbytbara".

Norrtullsligan har valts till en så kallad "Stockholm läser-bok" och vi tänker på hur mycket som hänt beträffande stadens yttre siluett, men förfäras i nästa andetag över hur lite som förändras i våra idéer.

Vår kära bibliotekarie hade kommit över ett gammal magasinupplaga av Norrtullsligan från 1919: "Jag tyckte jättemycket om den och inte bara för att den luktar så gott." En välskriven, väldoftande och läsvärd Wägner. Helt enkelt. 

Bakom pennskaftet denna gång
Jenny
- som ber om ursäkt för alla ofullständiga meningar i detta inlägg. Allt för konsten. Förlåt mig - grammatiken.

”Går det här att använda i undervisningen?”

Bokcirkeln har läst Cementträdgården av Ian McEwan. En författare vars namn man så väl känner igen, men som man har svårt att placera. ”Var det han som skrev…. nej vänta det var väl nån annan… eller?”. Så var han i alla fall för mig. Därför kändes det spännande att sätta tänderna i denna hans debutroman från 1978. Boken handlar om fyra syskon som till en början bor med sina föräldrar i ett hus någonstans i Storbritannien. Som läsare förstår man ganska snabbt att det inte står helt rätt till i relationer och känslor hos bokens karaktärer. Föräldrarnas död sätter igång en rad destruktiva händelser. De bryter sexuella tabun och utforskar gränser, de är rädda att förlora varandra och drivs såväl längre ifrån som närmare varandra. Cement spelar såklart en avgörande roll i boken, men låt oss säga såhär: De har inte blandat cementen så bra, och när en annan person kommer in i deras bubbla rubbas deras värld.

Några av oss är fascinerade av den här berättelsen. Det finns en nerv, en feber och någonting som lockar i de onormala syskonrelationerna. De fascineras av de myter kring ”manlig självbefläckelse” som finns i boken och drar paralleller till andra verk. De pratar om att syskonen är ihopbundna av sår, att de enas kring sjuka band. De pratar om föräldrarnas relation, sinsemellan och gentemot barnen. Och om det symboliska i att pappan cementerar in hela trädgården innan han dör – det blir ett hus och en trädgård där ingenting längre kan växa. ”Det är något som är intressant” med den här boken utbrister en av oss gång på gång.

Undertecknad har dock svårt att skriva under på alla dessa beskrivningar. Jag har svårt att se tjusningen med denna bok. Jag får ingen sympati för nånting i den här boken, varken handling, karaktärer eller språk. Okej, viss symbolik och visst intresse kan väl finnas för vad som kommer ske, men…. Nej. Varför har han skrivit den här boken, frågar jag mig själv och hittar inga riktigt bra svar.

Kanske kan det även vara så att min läsning plågats alltför mycket av att jag ”tjuvlånat” boken på mitt lärarlånekort på orten där jag arbetar. ”Och du SKA använda boken aktivt i din undervisning?” hör jag fortfarande bibliotekariens stränga stämma. ”Eeeehhh…. Ja....” svarar jag. Därmed har min läsning plågats av ett dåligt samvete och ett febrilt funderande om hur jag faktiskt skulle kunna använda den med mina elever. Jag har inte kommit på hur än. Om nån har något tips, får ni gärna höra av er. Men jag har inga höga förhoppningar. ”Cementträdgården” är nog en bok som ska hålla sig långt borta från alla klassrum.

Ida – som ber om ursäkt för att inlägget kanske blev en aning färgat av skribentens egna åsikter

”Det är egentligen en bok om ingenting”

Vi befinner oss i Hälsingland. Jag skriver på en melodikrysstalong gjord av melodikryssmästaren. Hemmagjort melodikryss på kassettband hör liksom till. Men i mina rutor står nu ord som ostkrok, björkved, ananasbål, liv och Bolaño. För det är ju det det här handlar om. Till denna sommarträff hade vi förutom Trasdockan, även läst De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. Mina anteckningar är till en början någorlunda utförliga och rediga, men sen tog pappret slut och jag var tvungen att vända på melodikrysstalongen, varpå lösryckta citat ur diskussionen står huller om buller mellan melodikryssrutorna. Jag bör kanske tillägga att jag inte läst ut romanen och hade lite svårt att hänga med i diskussionen.


Vad handlar då romanen om? Allt och ingenting. Poesi. Sexualitet. Svåra, sorgliga män. Livet. Om mexikaner vilse i Mexiko, vilda detektiver och Sonoras öknar.

En av oss säger att det var en lättläst bok, men nog en svår bok att prata om (ändå pågick diskussionen rätt länge). En annan har läst romanen tidigare, och gillar stämningen och känslan hon får när hon läser boken. En tredje tycker att romanen är lite rörig men att det inte gör så mycket, men säger sedan att boken är en av de bästa böcker hon läst, kanske rent av den bästa.
Då jag inte riktigt kan bringa något sammanhang i mina anteckningar följer här citat:

”Man var verkligen inne i romanen. Som att man klev in i deras liv.”
”Det är en bok om poeter som ligger med varandra.”.
”Jag hade samma känsla som när jag läste Gösta Berlings saga”
”Vem är den där jävla kroppsbyggerskan?”
”Jag förstår inte allt, eller så finns det inget att förstå”,
”Är inte förmedlandet av ett budskap viktigare än själva formen?”
”Oj, har jag läst om den här personen tidigare?”
”De knarkar och pratar poesi”
”Men är han bara sjutton år?”
”Det finns inget fönster. Det finns inget att kämpa för här i livet”
”Men måste man vilja säga något?”
”Inälvsrealisterna är ju bara luft. De betyder ju inget.”
”Salva terre. Rädda jorden”
”Jag tänker på Twin Peaks”
”Det liv de sökte fanns inte där”
”Som fantasy fast förlagt till en riktig värld. Magisk realism”
”Man har ingen koll på vad som händer där. Även om allt är fiktion.”
”Är det slut nu?”

Ananas Surpris
spadet från en burk inlagd ananas
ganska mycket vitt vin
lite päronsoda
en halv kruka mynta

Gör först ananassalsa på burken med inlagd ananas. Recept får du leta någon annanstans. Häll sedan över ananasspadet i en stor bålskål. Fyll på med vitt vin. Torrt eller fruktigt spelar ingen roll. Ta det du har hemma. Fyll sedan på med päronsoda. Smaka av. Antagligen smakar det som att det är någonting som saknas, så ha därför i myntablad. Låt bålen stå en stund och servera sedan Ananas Surprisen väl kyld.

Trasdockan av Christine Falkenland

I en grässlänt, utanför en gård i Hälsingland, tar bokdiskussionen plats denna gång. En idyllisk plats, som för att väga upp det o-idylliska i den aktuella boken – Trasdockan av Christine Falkenland. Bokens handling är långt ifrån lycklig, långt ifrån bokklubbshelg med åtta förtjusande flickor i Hälsingeskogarna. Men kanske därför passande – att väga upp det goda med det onda, jobbiga och svåra. Och miljömässigt kanske ändå inte så långt ifrån – författaren växte själv upp i Dalsland, på en herrgård utanför Mellerud. Nåja, en något haltande liknelse möjligen. Nu till boken.

Boken handlar om Ylva, en 35-årig poet, som läsaren får följa utifrån hennes dagboksanteckningar den sista tiden innan hennes död. Ylva är en trasig och otrygg kvinna som försöker hantera verkligheten på det enda sätt hon kan – genom att möta och locka till sig män, att i sex få känna sig behövd och få känna åtrå en kort stund, allt medan hon successivt mår allt sämre. Allt blir en självdestruktiv härva, där hon utnyttjar och låter sig själv bli utnyttjad.

Boken börjar med att Ylva flyttar tillbaka hem, till rättarbostaden intill herrgården i den lilla byn där hon växte upp. Hon har skrivkramp (såklart!) och tänker att hembygden kan vara rätta miljön för att få igång skrivandet igen (såklart!). Skrivandet uteblir (såklart!) och istället sätts det igång en massa andra processer i Ylva – hon fortsätter sitt destruktiva liv och ligger med så gott som varenda man hon stöter på, godsägaren såväl som hans son – den 17-åriga Gustav, som dessutom blir vanvettigt förälskad i Ylva. Hon inleder även en relation med en ensamstående mor, även hon rätt så trasig. Handlingen kretsar kring dessa relationer, om hur Ylva resonerar kring sig själv, sitt förflutna och sin framtid. Kring barn som fötts på fel plats, för tidigt och dött. Om en uppväxt som inte varit vad den borde och om en längtan till någonting annat. Boken slutar med att Ylva planerar ett självmord, men blir mördad innan hon hunnit slutföra det. Hon dör gravid.

Vi enas om att boken är lättläst. Men medan några beskriver den som osammanhängande, klyschig och ytlig, beskriver andra den som intressant, febrig och med bra driv. En av oss har läst allt som Falkenland skrivit innan, och beskriver i relation till de andra böckerna Trasdockan som obehagligare och annorlunda, men inte dålig. Bokdiskussionens tjusning: att man inte behöver tycka lika.

De flesta är ense om att man inte riktigt får lära känna Ylva – bilden blir för platt, karaktären för otrovärdig. Hon visar inga känslor och det känns som att det fattas någonting för att läsaren ska förstå henne helt. Och någon stör sig på Ylva helt enkelt för att hon är störd. Men å andra sidan – hon saknar ju uppenbarligen någonting i sitt liv, och en bok i dagsboksform kanske inte ska ge läsaren varje pusselbit till en människas inre? I varje fall inte dagboken från en så uppenbart trasig person som Ylva. Någon gör här en liknelse mellan Ylva och Gustav – båda lika otrygga, lika infantila och lika rädda. Båda skriver poesi och längtar till någonting annat. Vi uppmärksammar även att Ylva ju betyder ulv, dvs ett rovdjur och blir lite förtjusta i den kopplingen.
Eller stör vi oss på Ylva för att vi är ovana med att en kvinna beskrivs som känslokall och utan relationer i en bok? Är vi för formade av den stereotypa bilden av kvinnan i böcker (den känslofulla, varma, moderliga), eller är det så att Falkenlands beskrivning i det här fallet faktiskt inte riktigt håller? Bokdiskussionens storhet: att väcka tankar hos varandra och kunna se boken på flera nya sätt.

Handlingen kretsar såklart mycket kring sex, och det är något som många av oss stör sig på. Inte att det handlar om sex i sig (Nota bene: vi är inte en särskilt pryd bokklubb i vanliga fall, och vi har läst en hel del böcker med sex i), men vi stör oss på hur sexet beskrivs, att alla män i boken bara tänker på sex, men också att hon hela tiden gör det. Det blir för mycket könsord, för mycket tvättande av underliv med honungsvatten, för många hårda ord. Samtidigt vidgas diskussionen återigen av de som försvarar boken - sexet är det enda Ylva har, det är genom sexet hon blir någon och där hon finner någon slags trygghet. Och mer intressant är kanske att diskutera varför Ylva hamnat i denna sits – vad är det som hänt under hennes uppväxt som gjort att hon blivit den hon är? Kan hon ha blivit utnyttjad av sin far som barn? Är det relationen med läraren i hennes ungdom som förändrar henne? Är det när hon lämnar ungdomskärleken Kim? Bokdiskussionens fördel: att man kan ställa tusen frågor, men inte behöver komma fram till ett rätt svar.

Slutet drar ner boken. Språket ändrar karaktär, det går fortare ju närmare självmordet Ylva kommer, men vi tycker det blir svårt att förstå och att det inte blir så bra. Vi hamnar i en lång diskussion om vem som mördade Ylva och vem som är far till barnet hon bär, vi blir förvirrade och trasslar in oss i egenhändiga teorier om vad som kan ha hänt. På så sätt är boken en bra bokklubbsbok – den lockar fram diskussioner och olika synsätt på handling och karaktärer. Och i det här fallet skapade den även en lååång avstickare om vita män i böcker (Nota bene: ett av den här bokklubbens favoritämnen är just att klaga på ”vita, missförstådda män”). Vad har egentligen vita män i medelklassen att klaga på? Varför ska vi läsa om deras klagan? Ändå hittar de alltid saker att klaga på, saker de vill att man ska tycka synd om dem för. Någon tycker synd om dem för att de inte får känna tillhörighet i en grupp som enas kring någonting de vill förbättra eller förändra. Vi blir uppeldade, vi blir feministiska (och detta i en bokdiskussion om en bok som egentligen inte handlar om vita, missförstådda män) och vi enas om att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Bokdiskussionens härlighet: att den börjar i handlingen i en bok, men oftast slutar någon helt annanstans.

Äckligt vad ordet. Med oförståligt?

För många månader sen läste vi en annan bok, där en överintellektuell pojke sätts i centrum. På sätt och vis kan man likna honom vid Safran Foers huvudperson. Dock är Yukio Mishimas huvudkaraktär så långt ifrån Oscars kärleksfulla sökande man kan komma. Men även i denna bok, Sjömannen som föll i onåd hos havet, blir faderslösheten och sökandet efter en fadersgestalt bokens huvudintrig.

Noboru är tretton år och alltså snäppet äldre en Oscar i Extremt högt troligt nära. Kanske är det bland annat därför som hans tankar, hans berättelse blir så mycket mörkare. Han är ingen barn längre, men han är heller ingen man, än. I sitt sökande efter tillhörighet finner han en grupp killar som styrs av en jämnårig ledares mörka fantasier om överjaget, högt medvetande och känslan av oberoende. Tillsammans strävar de efter att stå över det fysiska och världsliga, vilket leder dem till diverse bestialiska aktioner. Flådda djur. Misshandel. Mord. Vet de vad de gör? Är de manipulerade? Är de tillräckligt gamla för att räknas som brottslingar och mördare?

Bokklubbsträffen ägde rum på Stora Essingen, i Elins kollektivboende, Kråkslottet. Elin bjöd på en fantastisk indisk middag. Dock utspelade sig kvällens bok, träffens samlingspunkt, i ett annat asiatiskt land: Japan. När boken röstades fram fick många av bokklubbens medlemmar insikt i författarens tragiska och kaotiska liv. Han var en passionerad nationalist. Och som sig bör: galen men briljant. Hans provokativa stil har gjort honom till en av Japans mest uppmärksammade 1900-talsförfattare.

In libris veritas uttryckte många olika åsikter om denna Mishimas roman. Många tycker att den är motbjudande och onödig. "Vad gav den egentligen? Det är en bekräftelse på att det finns konstiga människor, men det visste jag redan." Så lyder den ena tongången. Det verkar som att de medlemmar som fått författarpresentationen också fått en negativ bild av boken. Jag själv hade föreställt mig någon gammal mysig Hemmingwayfarbror som skrev delade med sig av sina mörka bilder genom sina böcker. Knappast såg jag framför mig en man som i verkliga livet hade samma storhetsvansinne som personerna i hans böcker. Den andra tongången i diskussionen lyfte upp det äckliga och motbjudande som intressant och givande. "Den har en sorts Flugornas Herre-känsla." Berättelsen lyfter många frågor om vad människan är kapabel till. Vilka faktorer är det som leder fram till ungdomarnas onda handlingar? Och sjömannen i den andra delen av historien: den vackra delen av historien. Den som handlar om en sjöman som slits mellan det äventyrliga livet på havet, och kärleken och tryggheten på land. Han blir den försvunna fadersgestalten som även han söker efter tillhörighet. När jag skriver det här slås jag av att även denna bok äger ett stort mått av temat "missförstådda män som det är synd om". Ett tema som vi stundtals föraktar . Dock måste man uppmärksamma Mishimas trovärdiga kvinnobeskrivning som på intet sätt faller tillbaka i gammalmodig kvinnosyn. Mamman till trettonåriga Noboru är självständig, vanlig, kärleksfull och stark. Den beskrivningen gillar vi. "Bra skildring, för att vara skrivet av en homosexuell konservativ man", tycker vi.

Efter detta diskuterar vi mycket på genustemat. Vi diskuterat titeln, språket och Japans religiösa situation. Tankarna som killgruppen drivs av liknar nämligen många nyandliga rörelsers världsbild, poängterar jag själv som ju är cirkelns religionshistoriker.

Det är i slutet av denna träffs intressanta diskussion som vi röstar fram Extremt högt otroligt nära som nästa läsning. (Denna behandlas i ett inlägg här inunder.) De två böcker som presenterades, av Elin, men som inte gick vinnande ur striden var: George R. R. Martins Game of Thrones och The animal-lovers book of beasty murders av Patricia Highsmith.

Jenny

Extremt högt och otroligt nära

Uppsala den 17:e mars. Adressen är Torngatan. I en lägenhet några trappor upp träffas fem av bokklubbens medlemmar över hemlagad pizza. Den roman som ska diskuteras är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer.

Tre medlemmar har läst ut hela boken (en för andra gången), en medlem har läst baksidestexten och en medlem har inte läst någonting, för att hon inte fick tag i boken. För att ta det kort – hon letade en annan bok än den vi skulle läsa, på grund av en miss av en annan liv-medlem. Nog om det.

Vi är alltså bara tre som har läst romanen. Ida fullkomligt älskade boken. Det var exakt den bok hon behövde läsa. Jenny var till en början lite försiktig i sina hyllningar, men pratade sedan nästan lika lyriskt som Ida om romanen. Och så jag då, som tyckte att boken var riktigt bra, men som ändå var besviken. Varför återkommer jag till.

Saker vi gillar med romanen:
Vi gillar hur Foer kryper under skinnet på oss med allt han skriver.
Vi gillar Oscars uppfinningar om hur man kan minska människans sorg i världen.
Vi gillar det livfulla, beskrivande och foerska språket.
Vi gillar mor-son-relationen.
Vi gillar hur känslorna liksom finns mellan raderna.
Vi gillar berättelsen om New Yorks sjätte distrikt.
Vi gillar att romanen är så full av röster.
Vi gillar hur sista kapitlet spelas upp baklänges.
Vi gillar inget-något-platserna i farmorns lägenhet.
Vi gillar att romanen handlar om elfte september-attacken, men utan att egentligen behandla den.
Vi gillar alla Blacks som delar med sig av sina berättelser.
Vi gillar bilderna i boken, även om vi inte alltid förstår dem (som dörrknoppen).
Vi gillar bokens alla kärlekshistorier, och hur de liksom påminner om varandra på olika sätt.
Vi gillar historien om Dresden.
Vi gillar hur vi upptäcker saker samtidigt som Oscar, och inte före honom.
Vi gillar hur boken liksom är pretentiös, men ändå inte.
Och vi gillar Oscar, som försöker hantera sorgen efter sin döde pappa på det ena sättet efter det andra. Vi gillar hans fantasi, hans uppfinningar, hans företagsamhet och hans veganism som gör undantag för frystorkad glass.

En medlem hävdar bestämt att en bok som denna inte skulle kunna skrivas i Sverige. En annan säger att det kanske snarare handlar om att det inte skulle kunna ges ut en bok som denna. Eller att det kanske redan har getts ut en sådan bok, men att den kanske inte har nått så många läsare. Vi diskuterar sedan huruvida det finns en svensk berättelsetradition eller inte. Vi kommer sedan in på svenskarnas syn på sig själva och på sin historia. Kanske går det inte att jämföra med den amerikanska litteraturen, eftersom USA är ett så pass ungt land och väldigt heterogent till skillnad mot Sverige. En annan säger att Sverige är så pass sekulariserat, och att litteraturen kanske också är det, till skillnad mot den amerikanska litteraturen. Kanske ger religiositeten ett visst djup i litteraturen, säger en medlem. Här någonstans säger en medlem att vi kanske behöver en ny väckelserörelse i Sverige, men från mina anteckningar går det inte att läsa sig till vad den skulle handla om.

Finns det då något som är dåligt med romanen? Vi kan inte komma fram till något. Så här i efterhand jag kan bara beklaga att jag inte fick samma upplevelse av romanen som första gången jag läste den. Då var jag alldeles lyrisk och höjde boken till skyarna. Jag tycker fortfarande om den, men den är inte längre berusande. Och det gör mig besviken. För jag vill ju tycka om den här boken så himla mycket, jag vill ju älska den. Men jag gör det inte. Jag tycker bara att den är förbannat bra, men det räcker liksom inte. Jag försökte intala mig att det kanske var för att jag läste boken i ett slags feberyra, men antagligen har det med mig själv att göra. På samma sätt som man inte kan stiga ner i samma flod två gånger så kan man inte läsa samma bok två gånger.

Avslutningsvis presenterade Annika tre böcker om kärlek:
Gargoylen av Andrew Dawidsson, En dag av David Nichols och Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez. Den sistnämnda boken blev vald till nästa bok.