Husvagnar, jordgubbar och stereotyper

För ett tag sedan kunde man i Upsala Nya Tidning läsa om två jordgubbsodlingar i Uppsalatrakten och hur mycket jordgubbsplockarna tjänade. Jordgubbsodlarna hade försökt få skolungdomar att arbeta, men de arbetade inte tillräckligt snabbt och blev dessutom fort trötta. Kanske tyckte de också att lönen, som betalas ut på ackord, var för låg. Vad vet jag.

Vid jordgubbsfälten står husvagnar uppställda. Där sover de, jordgubbsplockarna. De som blivit intervjuade i UNT har östklingande namn. Jag minns inte om de var från Litauen eller Lettland. De berättar att de under två dagars jordgubbsplockande tjänar ungefär som en månadslön hemmavid.

Vid ett annat jordgubbsfält, beläget i England, står två husvagnar uppställda. Husvagnarna har Marina Lewycka befolkat med en brokig skara människor. De har kommit till England för att söka sin lycka och tjäna pengar.

Vid ett köksbord i Uppsala står en skål med jordgubbar och en skål med salt- och vinägerchips. Fem av bokklubbens medlemmar har samlats för att diskutera boken Två husvagnar av Marina Lewycka. Våra omdömen om boken är varierande. Några tycker om den, någon har läst ut den för ett tag sen och finner att den inte gjorde något vidare bestående intryck och några tycker att den är rörig och rätt menlös.

Vi enas om att det är en rörande kärlekshistoria i romanen. En av romanens huvudpersoner är den 19-åriga ukrainskan Irina. Hon är ung och naiv och har nu kommit till England för att söka sin lycka. Läroböckernas England visar sig dock ha få likheter med det England hon möter. Irina möter ingen engelsk gentlemen, utan kommer mest i kontakt med landsmän och andra illegala arbetare. Kärleken finner hon i ironiskt nog i en ukrainsk gruvarbetare, som liksom henne själv plockar jordgubbar för en säsong. Att de tu skulle få varandra i slutet förstod vi tidigt. Men nu handlade inte boken bara om denna kärlekshistoria, även om den går som en röd tråd genom hela boken.

Romanen tar upp många trådar. Somliga av dem nystas aldrig upp och få följer med ända till slutet. Detta gör att några av oss tycker att det är en spretig roman rent innehållsmässigt. Romanen rymmer en stor dos samhällskritik, men denna kritik känns något ljummen då den försöker sparka åt så många håll så att sparkarna inte blir särskilt kraftfulla. Än är det illegal arbetskraft och papperslösas rättigheter som berörs, än är det sexuell exploatering. Än är det arbetares rätt att organisera sig fackligt och än är det djurhållning (här uttrycker en medlem att hon aldrig mer ska äta kyckling). Visserligen fungerar inslaget av industrialiseringen av djurindustrin och utnyttjandet av djuren som en kraftfull illustration till utnyttjandet av den billiga arbetskraften som finns. Men det blir liksom inget mer. Så fort husvagnsfolket lämnar kycklingfarmen så tappas denna tråd bort. Som läsare far dessa bilder hastigt förbi.

Denna spretighet, som några finner störande, finner en annan medlem mycket bra. Hon säger att boken ju är som en road-trip, och att man därför inte kan, eller ska, bekanta sig med något av ovanstående särskilt ingående. Kanske är så fallet, men jag tror att Lewycka hade tjänat på att låta bilen stanna ibland, så att man hinner se något bakom bilrutan. Inte bara innehållet i romanen spretar. Även romanens struktur är spretig. Romanen är sammanvävd av Irinas tankar, en herrelös hunds tankar (även hunden ingår i en kärlekshistoria som slutar lyckligt) samt afrikanen Emanuels brev till en klostersyster. Vi finner alla att man aldrig riktigt kommer nära inpå karaktärerna i romanen. Och det man får veta om karaktärerna känns stereotypt. Kanske har Lewycka någon underliggande tanke med att måla upp personerna som stereotyper, men vi finner att det blir för enkelt. Lewycka befolkar romanen med människor från Europas utkanter, kryddat med två oskiljaktiga asiatiska flickor samt ett exotiskt afrikanskt inslag. Emanuel är Afrikanen med stort A. Han är Den ädle vilden. Den som inte vet hur man trär på en kondom och den som har en osviklig tro på Gud. Han skriver, enligt en medlem, helt fantastiska brev till en klostersyster. En annan medlem kräks nästan på dessa interimspråkliga adjektivtunga brev.

Elin meddelar att hon flera gånger mött en, till det yttre, like till den äcklige Vulk. Romanens Vulk verkar beredd att offra allt för att bli rik. Vulk-kopians drömmar vet vi inget om. Via diskussioner om utbytesstudenter man möter på nationerna i Uppsala och en diskussion om konstens gränser och Vilks och Odell hamnar vi i en diskussion om lön, pengar och ekonomi. Någonstans här utbrister Isabella att ”man kanske skulle bli nationalekonom!”. Anna finner det nu passande att presentera de tre nya bokförslagen. Hon har valt samtliga romaner inom genren romance, som är en mycket storsäljande och ekonomisk lönsam genre i staterna. Ett mycket informativt miniföredrag om genren hålls nu för oss medlemmar. De tre titlar vi får rösta på faller samtliga inom genren urban fantasy och lyder som följer: Touch the dark (2006) av Karen Chance, After dark (2001) av Jayne Castle samt Soulless (2009) av Gail Carriger. Vid det här laget är skålarna med jordgubbar och chips tomma. Strax står det klart att vampyrromanen Soulless blir LIVs nästa bok. Vad ska värdinnan då servera?

Undertecknat Sara, som lovar dyrt och heligt att aldrig mer slarva med LIV-deadline