Solomons sång av Toni Morrison

Mitt förnamn kommer från min pappas farmor (och för att mina föräldrar ville ha ett kort namn) och mitt efternamn efter någonn Svante rätt långt tillbaka i släkten. Skulle jag känna mig rotlös om jag inte visste var mina namn kom från? Kanske, det är svårt att veta. Men så rotlös som Milkman känner sig i Toni Morrisons Solomons sång det tror jag inte att jag skulle känna mig. För det här är en roman om rotlöshet. En berättelse om att söka sina rötter och hitta sitt riktiga namn. På en annan plats, i en annan tid och under andra omständigheter än nu och här.

Det är 60-talets USA, bland de svarta i södern (eller nej inte södern visar det sig när vi pratat ett tag, snarare Virginia och Michigan och vi skäms över våra usla geografikunskaper). Huvudperson är Milkman, vars riktiga namn dock är Macon Dead, precis som sin far och farfar. Hans familj har det relativt gott ställt jämfört med andra svarta, men istället är det familjens förflutna som jagar Milkman. Hans farfar som skjutits ihjäl av de vita, hans far och syster som tycks hata varandra och såklart förstår man som läsare ganska snart att det finns en mörk hemlighet i den här släktens historia och att Milkman är i stort behov av att få ta reda på vad. Det är bara det att det på vägen till de där rötterna händer en hel massa saker. In i historien vävs Milkmans mammas historia, och hans bästa kompis Guitar som börjar mörda vita som hämnd för mord på färgade. Hans faster Pilatus och hennes historia och Pilatus dotterdotter Hagar som förälskar sig i Milkman. Det blir lite rörigt, men det är trevlig läsning. Stundvis känns den som en saga och vi förstår att Morrison fick Nobelpriset. Språket i boken kan man inte klaga på och författaren är bra på att väva ihop berättelser - hon kan skriva och hon kan bitvis fånga sin läsare.

Men så är det ju det här med bibeln. Trots att vi ropar in en av LIV:s makar som kan det här med religion, får vi ändå ingen riktig reda i det. För så mycket har vi förstått att namnen är viktiga och symboliska i den här boken. Vi förstår varför Hagar och Pilatus heter som de gör, men nånstans där virrar vi bort oss. Solomon var kung efter David, men varför Solomons sång? Och varför Rebecka och Ruth? Vi ger upp att försöka tyda dessa ”allegoriska undertoner” och enas om att vi skulle ta till oss boken på ett djupare sätt om vi kunde vår bibel (och skäms över våra usla bibelkunskaper). Sen läser nån på baksidan något om ”tusen tolkningsmöjligheter” och vi ger upp.

Så vi pratar om annat som vi förstår oss på. Det är spännande att läsa om den rangordning som finns bland de mörkhyade och det här med rotlöshet ger upphov till en lång diskussion om den amerikanska rotlösheten. Vi drar paralleller till SVT:s dokusåpa ”Allt för Sverige” och vi ler lite åt de sentimentala amerikanarna som gråter när de får reda på var deras farmors far plöjt en åker. Men samtidigt är det kanske inte så konstigt, i ett land som är så stort, heterogent och ungt som USA. Kanske skulle även jag, under de omständigheterna, känna ett större behov av att söka mina egna rötter.

(nånstans här förlorade vi oss också i en diskussion om ”den stora amerikanska romanen” men den diskussionen är jag så trött på så den orkar jag inte skriva något om)

Nåja, för att sammanfatta. Solomons sång var trevlig läsning som ingen av oss avskydde men inte heller älskade. En trevlig, om än lite rörig historia, om rotlöshet och att söka sina rötter.

Nästa LIV-bok blev ingen mindre än Augustprisvinnaren Pojkarna av Jessica Schiefauer (dock presenterad dagen innan den vann!). Utslagna fick 13 skäl varför av Jay Asher och Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Ericsson Sandberg se sig. Och nöjda och glada med detta val surplade vi i oss det sista av våra Southern Comfort-drinkar och begav oss hem från Nyköping för den här gången.

/Ida

Ambivalenta anteckningar

”Kommer inte komma ihåg om trettio år” står det i mina anteckningar från en träff i juni 2011. För mig räckte det uppenbarligen med etthundratio dagar. Visserligen får jag erkänna att jag inte läst romanen, men något kan man ju tycka att jag skulle minnas. Eftersom jag ändå inte gör det får ni istället mina anteckningar. Jag ger er Andrew Taylors Det blödande hjärtat i etthundratio ord:

1800-talsstil, allvetande berättare som ska mästra, befriande att slutet inte var omvälvande, besviken på slutet, besviken över upplösningen, dagboken, engelsk, får en bild av hur allt ser ut, ingen action, ingen deckare, inte spännande, kommer inte komma ihåg om trettio år, konstig turn på slutet, loomed like a dirty wedding cake, lämnade inget bestående, lämnar inget efter sig. Behöver alla böcker det?, lätt att komma in i, lättläst, mellanbok, morsan och mannen – sex i huset?, mysbok, många namn, obehaglig, okej – lite mysig, ordspråk, platt fall, realistisk, sammanhållen med alla karaktärer, skitdåligt slut, skvaller, slätstruken, spännande, spänningsroman, störiga kommentarer, tråkig, tråkig läsupplevelse, Virgina Wolf – Eget rum – fint eller pretto?, välskriven, välöversatt.

”Nä, men jag har sett filmen”-temat gav oss Fight club av Chuck Palahniuk, The children of men av PD James och Little women av Louisa May Alcott. Trots att alla inte sett filmen blev det Fight club vi bestämde oss för att läsa. (Och det gjorde även jag.)

utan minne, men med anteckningsbok
Isabella

Östrogenrelaterad autism?

18 september 2011
Hemma hos Elin
diskussionsbok: Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Boken i centrum för dagens träff har kommit oss till känna genom diverse Babelpresentationer, lovord från samma litteraturprogram och viskningar om att denna polska kan och bör vara en framtida nobelpriskandidat.

Romanen handlar om en ensam kvinna som lever precis vid gränsen till Tjeckien. Hon har två lika isolerade, manliga och lite egna grannar. Resten av de närliggande husen tillhör sommargäster, vars hus vår hjältinna ser om då de inte är där. Själv brinner hon för astrologi, ställande av horoskop och inte minst för djur och dessas välmående. Hon när därför ett hat mot de jägare som enligt henne tar liv av pur lust och glädje, utan några som helst känslor av skam eller skuld. När en av hennes närmsta grannar plötsligt upptäcks död i sitt ensliga hus inleds en rad händelser som sätter vår hjältinna i centrum för både invånare och rättsväsende i det lilla samhället och i den i utkanten belägna stugbyn.

Vi älskar Tokarczuks språk och översättningen, kommer vi överens om, måste vara otroligt skickligt gjord. Det känns som att läsa på originalspråk. Även om vissa av oss anser att språket spretar så passar det i sammanhanget och för denna egna kvinnas berättelse. Vi älskar att den känns både gammaldags och nutida på samma gång. Aktuell. Tidlös. Vi liknar hennes författarskap vid en lättillgängligare Herta Müller.

Vi gillar skarpt Tokarczuks huvudkaraktär, hennes sätt att uppfinna sitt eget språk, sätta stor bokstav där hon vill, skapa sin egna tankevärld och sanning kring planeter, stjärnor och hus. Sättet att agera och tänka lockar till många höga skratt, mellan sidorna.

Det är även fantastiskt att läsa en bok där man sympatiserar och känner för nästintill alla karaktärer, men speciellt de som rör sig runt vår hjältinna. Även de män som beskrivs som offer för testosteronrelaterad autism, alltså män som tystnat och mest börjat intressera sig för ordning, små byggnadsarbeten och biografier, tycks om av bokcirkeln. Tokarczuk har en förmåga att kombinera det tunga och svåra med det mysiga och den enkla människans lättsinne och komik.

En av oss tyckte att boken, omslaget och intrigen kändes extremt pretentiös till en början; Blake-citat som avbryter varandra, en modern konstnärs bilder dyker upp mitt i boken och det är så klart ett litet och udda förlag som ger ut det. Men som tur är släpper detta till fördel för den både intet- och allsägande berättelsen. Det handlar om natur, det handlar om mänsklighet och det handlar om hämnd.

Slutet ska vi så klart inte avslöja, men det kan nämnas att det diskuteras vilt. Var det ett värdigt slut? Var det det vi hade förväntat oss? Gjorde det boken och berättelsen rättvisa? Vad blir budskapet i slutändan? Vad vill författarinnan säga och vad uppfattar vi som läsare? Är vi cyniska eller naiva?

Diskussionerna ledde oss in på astrologins logik, om sådan finns, nerladdande av en aura-app och till slut till en ny omröstning med ett boktema inte långt ifrån astrologins horisonter:

Jenny hade på grund av bokcirkelns geografiskt ensidiga författarval valt endast asiatiska författare, eftersom in libris veritas inte läst någon dito. Dessutom var alla författarna från Indien. Valet och röstningen stod mellan 50-talets R.K. Narayans bok Guiden, 90-talets Arundhati Roys De små tingens Gud och den nutida Aravind Adiga och dennes nyutgivna pocket Den vita tigern. Den sistnämnda gick vinnande ut röstningsmomentet.

Just det, vår hjältinna hette Janina Duszejko.

bakom skrivmaskinen
Jenny

LIV läser historical romance

Träffen innan denna, den 12 februari i Malins lägenhet, hade tre väldigt romance-iska omslag vandrat en runda på förslag i vår bokcirkel. Alla böcker var skrivna av den magnifika och lovordade Loretta Chase, mästarinna i romance-genren. Vinnande ur röstningen gick "boken med mest snusk". Jag tror vi alla tänkte att: "Ska det va så ska det va!"

"Don't Tempt me" är den historiskromantiska romanen om den unga excentriska, exotiska och inpulsiva kvinnan Zoe Lexham som efter ett halvt liv i främmande land (i ett Harem) återvänder till det pryda och aristokratiska England där hon försöker "hålla sig i schack". Hennes sensuella sätt och otvungna uppträdande går inte riktigt ihop med familjens förhoppningar, men lockar desto mer den uttråkade casanovan AKA Lucian de Grey Duke of Marchmont, som numera är i behov av en utmaning. På bokens baksida heter det: "She knows everything a young lady shouldn't and nothing she ought to know. She's a walking scandal, with no hope of a future... unless someone can civilize her."

http://www.romancebookcovers.com/

Tidigare har in libris veritas läst romanceboken Soulless, men då så kallad Steampunk Romance. Denna var en positiv överraskning för många av cirkelns medlemmar. Denna bok gick dock mycket ris men även en del ros. Diskussionerna kretsade kring syftet med att läsa denna typ av litteratur. Hälften av gruppen tycker att hon är rolig och har ett underhållande språk, medan andra halvan bara tycker att det är ett dåligt författarskap. Och är klyschorna berättigade bara för att det är romance? Varför accepterar man plötsligt denna kvinnobild och just i detta fall, denna orientalism? Vi har svårt att bestämma oss för om författaren är seriös eller om hon bara har ordentlig distans till klyschorna. Frågan är också om majoriteten av hennes läsarkrets har det? Distans alltså.

Dock lockade boken till många citatuppläsningar. Det blir både löjligt, otroligt roligt och snuskigt. En av oss hade en speciell fallenhet för att härma den manliga huvudkaraktären i hans vånda: "Oh, but no!" Många av oss tyckte att det var underhållande läsning, även om det mesta kändes som en lång startsträcka i riktning mot bokens kärna/klimax/essens. Kring detta tema sas bland annat: "oerhört otändande namn på könen", "...men vad är det för mening med boken? Vad får man? Man blir liite kåt...".

I slutändan blir det ändå så att vi uppfattar boken som ett försök till provokation, men att den tyvärr faller tillbaka på fördomarna. Den kommer nog att snart falla ur vårt mentala minnesbibliotek, även om vi uppskattar dess fantastiska funktion som spridning av läslust!

Dessutom gav boken oss anledning att ge årsfestmaten ett passionerat och kryddigt tema. Det bjöds på "Haremsmat" och efterrätten bestod av en afrodisisk chokladkaka med passionsfrukt och chili.

Dessutom tyckte vi hemskt mycket om det dubbla omslaget: (och här trodde jag även att jag skulle kunna lägga upp en bild på det inre omslaget som är av en lite mer explicit karaktär, men det verkar som att det finns en hemlig romance-lag om att dessa inte får läggas upp på internet, så istället får vi rekommendera att man går till närmaste bokhandel och kollar in romanceböcker med dubbla omslag! Mycket nöje!)


Vi röstade även denna kväll fram våra favoritböcker, ur 2010 års läsning i bokcirkeln:

Bästa bok blev Sofi Oksanens Stalins kossor
Bästa bokklubbsbok/diskussionsbok blev skräcknovellssamlingen Vålnader av Joe Hill

/Jenny

Maken eller När kärleken inte räcker till

Det är sensommar i Uppsala och Livs 45:e bok ska diskuteras. Sex medlemmar träffas, äter soppa och klämmer på en liten bäbis som plötsligt finns i Livs omgivning. Självklart överlämnas en litterär gåva från Liv, nämligen en muminpappa i plysch, nästan i samma storlek som det lilla livet. När den nyblivna mamman tagit sitt barn och mumintroll och begett sig hemåt börjar den litterära diskussionen. En medlem har läst ut hela romanen, medan de andra har läst mer eller mindre hela boken.

Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.

Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.

Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.

Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.

Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.

Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.

Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:

Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)

Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.

Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”

LIV-helg i Roslagens famn

En fredag i början av juli träffas nästan samtliga av LIV:s medlemmar i en sjöbod ute i Roslagen. Vi befinner oss i skuggan av ett kärnkraftverk och ror ut på havet för att möjligtvis få en liten skymt av verket. Dimman ligger dock tjock över vattnet, så vi ser inte längre än bort till närmsta kobbe. Kärnkraftverket gör sig dock påmint i form av något som ser ut som en klockradio uppställd på en hylla i sjöboden. Apparaten ska varna om något obehagligt händer, vilket tack och liv inte inträffar. Fredagskvällen tar slut efter två litterära frågesporter och nattbad, varpå vi går till sängs.

På lördagsförmiddagen hittar vi pocketböcker, en tekanna, smörknivar och ett tvålfat på en bakluckeloppis. Tyvärr glömdes tvålfatet kvar på loppisbordet. Efter en rejäl smörgåslunch på ett femtiotalsfik i Östhammar återvänder vi till sjöboden och ytterligare en frågesport, dock inte av litterär art. Detta melodikryss vinns av en mycket förvånad Liv-medlem, som vann för att hon visste namnet på en mer Backstreet Boys-medlem än andrapristagaren. Efter en fästingoperation och en storslagen grillmiddag inleds sedan diskussionen av Fight Club klockan 20.41 på lördagskvällen.

En medlem hade inte hunnit läsa särskilt långt i romanen, men drogs in i den på en gång. En annan läste romanen på en strand i Grekland, och tyckte att den passade utmärkt som strandlektyr. En tredje tyckte att den var kul att läsa, men att den ballade ur lite i slutet. En fjärde medlem är glad att hon läst den och hon gillar konceptet. En femte medlem är väldigt kluven, men tycker att romanen är spännande och bra skriven. En sjätte medlem tyckte att romanen var lite svår att ta till sig, men att den var helt ok. En sjunde och sista medlem hade bara läst 40 sidor och kunde inte riktigt uttala sig om romanen.

Fight Club är som vi ser det en roman om våld, samhällskritik och mansideal. Lättsmält, populärkulturellt pretto, utbrister en medlem. Vältrande i våld, utbrister en annan. Är denna orgie av våld nödvändig? Måste det skrivas in i minsta detalj? Vi diskuterar översättningen och finner Big Bobs svenske version Bauta-Bob aningen mer sympatisk på grund av det töntiga namnet. Vi diskuterar rymdapor och den överraskande vändningen romanen tar mot romanens mitt.

Ständigt dessa unga män, säger en medlem. Vi diskuterar dessa unga, missförstådda män ett tag. De som inte verkar hitta sin plats i samhället. I denna roman tar de till våldet som ventil. Genom våldet får de utlopp för känslor, något som inte verkar rymmas i männens vardag. Vi tolkar detta mer som en kritik av samhället som det är idag – att det inte tillåter samma känsloyttringar och normer för personer som definieras som män till skillnad mot personer som definieras som kvinnor. Vad vi ser som en kritik av machoidealet vet vi dock inte om andra ser. En medlem anser att många, särskilt unga män, verkar referera till boken eller filmen Fight Club som en cool bok/film om våld. Därefter stannar diskussionen vid dessa unga män som läser Fight Club för att det är en kulttbok och för att det är en häftig bok om våld.

Ett par av oss är kluvna inför boken. Vi hade förväntat oss mer, men vi vet inte om det har med boken eller oss själva att göra. Kanske har vi för höga förväntningar på denna kultroman. Kanske missar vi det storslagna i den. Vi vet inte. Kvällen blir så sakteliga mörkare och vi går nästan om varandra i vår diskussion. Vi diskuterar själva texttolkningen ett tag, och finner oss fångade i den hermeneutiska cirkeln. Här har jag slutat anteckna. Diskussionen om Fight Club anses avslutad då ytterligare en medlem opererar bort en fästing.

Som vanligt är presenteras nya böcker. Böckerna har det gemensamt att de återfanns i Idas bokhylla och att de alla på något sätt handlar om ”kvinnan” – kvinnans historia, kvinnans kropp och kvinnans relation till mannen. Böckerna som det röstas mellan är Min mormors historia (antologi), Smuts – Katarina Wennstam och Maken – Gun-Britt Sundström. Den sistnämnda, som har blivit presenterad av samma liv-medlem tidigare, vinner. Lördagskvällen avslutas sedan med en litterär Jag-har-aldrig, där samtliga medlemmar förtär alkoholhaltig dryck till påståendet Jag har aldrig läst Röda Rummet.

Undertecknat
Sara

”det känns som att det är någonting vi inte förstår”

Efter utomhustacos och efter att ha bevittnat en tragisk möhippa, gav sig LIV denna kväll ikast med Don Delillos bok Mao II – Den stora massans ensamhet. Delillo var, för de flesta av oss, innan detta en tämligen okänd författare, men som omskrivits som ”en av de centrala gestalterna i den litterära postmodernismen” och som enligt den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom kan ses som en av de fyra stora författarna av sin tid, tillsammans med Thomas Pynchon, Philip Roth och Cormac McCarthy. Många yngre författare som Bret Easton Ellis och David Foster Wallace anger DeLillo som influens. Detta tycker många av oss såklart låter spännande. Och så titeln dessutom – Mao II – Den stora massans ensamhet. En bok som handlar om Bill Gray, en mytomspunnen författare, som lever avskuren från världen och skriver på sitt stora verk. Om Scott och Karen som är hans hängivna assistenter, om en svensk fotograf som reser världen runt för att fotografera författare och om en annan författare som sitter fången i Beirut. Enligt baksidetexten behandlar boken ”de stora frågorna om den lilla människans livsvillkor”. Det kunde nog allt bli nåt.

Men det blev det inte. Eller, allting blir ju alltid nånting, men det här kanske inte blev som vi trott. Jag ska försöka förklara.

Själva temat i sig känns bra, och boken börjar lovande med ett avsnitt om ett massbröllop inom Moonsekten i USA, som tydligt belyser ensamheten i den stora massan genom såväl Karen, som väljer att gifta sig på detta sätt, och hennes far, som desperat försöker hitta henne med blicken och förstå varför hon gör det. Men sen spricker och spretar det iväg åt olika håll. Kanske vill Delillo för mycket, för vi är ganska eniga om att det här inte håller. Det är ensamhet, författarskap, massan, terrorism, religion, psykologi….

Det känns pretentiöst. Vi använder ord som svår att komma in i, spretig och en kamp att inte hoppa över delar av sidan. Malin menar att boken är full av citat som hon borde tycka om, men som hon inte orkar sätta sig in i. Och Anna menar att hon kommer in i språket, men bara för att hela tiden kastas ut igen. Framför allt är det dock kanske känslan av att det är någonting vi inte förstår som dominerar. Vad vill författaren säga med boken? Det är en bok vi ville tycka om, men där det hela tiden är någonting som stör och som Sara uttrycker det - Det känns som det är nåt jag inte fattar – har jag missat nåt?

Men så, mitt i allt det där vi blir förvirrade av, sticker några bitar ut. Den inledande scenen med massbröllopet hos Moon-sekten. Eller stycket om Kohemenis död. Temat om ensamheten i den stora massan - hur olika ensamma människor hittar varandra men ändå fortsätter vara ensamma. Två fina bilder målas upp i boken – av författaren som den mest ensamma som finns och av ensamma Karen som söker massan. Stycket där Karen vandrar runt i New York lyfts av någon fram som ett av bokens bästa. Någon annan tycker om den stämning som läsningen ger – att ständigt vara på avstånd och liksom se allt genom en dimma. Även beskrivningen av pojken och fången i Beirut lyfts fram som en stark sida. Och nånstans här kommer vi in på om boken kanske handlar om kampen mellan terrorismen och litteraturen, och vilken av dem som förändrar världen mest.

Personkulten har en stor plats i boken. Kring författaren Bill. Kring Mao. Känns det inte lite långsökt att alla i boken pratar om Mao? Kanske, men långsökt eller inte, och stilistiskt okej eller inte, så blir det i alla fall en tydlig symbol för bokens tema om viljan att tillhöra något. Om just den stora massan och dess ensamhet.

I diskussionen kommer vi såklart in på Paul Auster. Det är kanske inte så konstigt eftersom DN nyligen publicerade en intervju med Auster, som då nämner Delillo som sin närmsta vän. Artikeln handlade förövrigt om att inte nå fram till författaren – om den onåbare författaren och om kultstämningen som kan uppstå kring en författare. Hoppsan – ett tema som plötsligt kändes väldigt nära temat hos Delillo.

Hur sammanfattar man då detta? Det var en bok som blev annorlunda när man pratat om den. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. Det är en bok som många av oss kanske inte skulle rekommendera, om man inte vill känna sig förvirrad eller har lust att övertolka varje mening i en bok och sen kanske känna sig smart. För här finns det nog meningar att tolka. Om man orkar. Men vi orkar nog inte hela vägen fram. Men den är såklart en läsupplevelse och ger någonting, som varje bok ju gör. Eller kanske har vi analyserat sönder den och sökt för mycket efter någonting som inte finns – kanske tror vi att det ska vara djupare än det är? Vi vet inte. Ni kanske kan berätta för oss när ni läst den.

Till nästa gång läser vi något mer lättsamt. Annica presenterade tre deckare och vi drar alla en lättnadens suck efter ovanstående läsupplevelse. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och De fyras tecken av Arthur Connan Doyle fick se sig besegrade av Det blödande hjärtat av Andrew Taylor.

Kvällen fortsatte i lättsamhetens tecken med Eurovision Song Contest och heliga löften om att i framtiden ordna världens roligaste möhippor åt varandra.

/Ida

Tre kvinnor eller Spill (en damroman) av Sigrid Combüchen

”Lite spill har väl ingen dött av” sa jag och hällde vatten över köksbordet. Vi är tre kvinnor som äter vegetarisk fajitas och smuttar på ett glas rosé i en liten etta i Stockholm. Visst var uppslutningen inte den bästa vid denna LIV-sammankomst men trivselnivån var hög. Efter avklarad måltid och med den sedvanliga osten uppdukad gick vi in på dagens bok. Kanske satt romanens Hedda vid ett liknande bord med sin bror, Elsa och Luigi? Stockholm känns i alla fall som helt rätt plats för denna träff även om vi i romanen även besöker Lund och kontinenten. Stockholm är där den unga Hedda äntligen blir sin egen person, där hon går från att vara lydig familjeflicka till en ung kvinna som tar för sig av vad hon vill ha. Lund är istället platsen där den fiktiva (eller inte fullt så fiktiva) Sigrid Combüchen smyger omkring i skymningsljuset. Hedwig Langmark skriver sina brev från pensionärsstaden nere i Spanien men är nog i tanken snarare närmare Lund än Stockholm.

Vi möter tre kvinnor
i romanen: Hedda, Sigrid och Hedwig. Hedwig skriver brev till författaren Sigrid, hon känner igen sig i en av hennes böcker. De börjar brevväxla och sakta börjar Sigrids bild av Hedwig som ung (Hedda) ta form. Heddas historia är en efterkonstruktion, Sigrids idéer och fantasier om hur Hedwigs liv var och kunde ha varit. Sigrid och Hedwig är inte alltid ense om vad som egentligen hände och vad Hedda egentligen tänkte. Och det är vad som gör romanen så spännande – den väcker tankar både om vad som egentligen hände men också om vem som äger rätten att tolka och värdera en persons historia.

Titeln Spill
ger associationer till spillt vatten eller överblivet material av något slag. Hur talande är det då inte att Hedda från första sidan stävar på med hushållsbestyren och sömnadsarbetet – det blir så lite spill när Hedda arbetar får vi veta av Madame. Sigrid tycks mer fascineras av det förspillda med Heddas liv. Vad som kunnat hända och alla möjligheter som aldrig fick chansen att blomma ut. Men det tycker Hedwig bara är struntprat – vad vet Sigrid egentligen om hur hon kände och känner? Det är existentiella frågor maskerade i ett generationsdrama, där den utomstående Sigrid för den unga Heddas talan och Hedwig hamnar i försvarsställning. För hur vet man egentligen vad man vill med sitt liv? Hur vet man att man valt rätt? Och får man vara nöjd med hur det föll sig? Eller måste man alltid vilja att det skulle ha blivit mer? Dessa frågor lämnas åt läsaren att ta ställning till. Vi filosoferar över huruvida svaret blir olika beroende på var i livet man befinner sig. För kan en människa verkligen se likadant på sitt liv alldeles i början och i slutskedet? Omläsning fodras! Och var vi måhända lite för unga för boken? (Det känns som om det är den ständiga frågan).

En smått melankolisk
ton går igen hela berättelsen, som om det hela bara var en dröm, en eftertanke, något inte helt realiserat. Det ger romanen en smak av spill(bitar) – brev, tankar och en berättelse som kanske inte alls var tänkt att bli till samlas på sidorna. Denna medvetna spretighet samt det episodiska upplägget och de snabba bytena mellan olika personers perspektiv speglar hur historian om Hedda är en efterkonstruktion som skiljer sig från Hedwigs version av vad som verkligen hände. Melankolin förstärks av den oskuldsfullhet inför framtiden som visas i romanen. För oss som läser romanen med vår kunskap om att andra världskriget var alldeles bakom hörnet, får alla anspelningar på Tyskland och Mussolini oss att haja till – de går en kåre av obehag inför hur naivt Hedda och hennes vänner ser på sin omvärld. Samtidigt är det starkt av författaren att inte moralisera eller lägga in värderingar i Heddas berättelse – det hade förminskat historien och romanens karaktärer.

En damroman
är underrubriken. I romanen reser Sigrids med tåg, när en bekant ifrågasätter hennes författarskap snäser hon av honom med att hon just nu håller på med en damroman. Varför just en damroman? Varför är det ordet så laddat? Varför får användandet av en kvinnlig könsmarkör romanen att verka mindre viktig? Är det därför det eggar upp oss så? Vi drar snabbt paralleller mellan hur Hedda och Heddas mamma förväntas vara den snälla, uppoffrande kvinnorna som offrar allt för familjen. Hur en kvinnas intellekt har en underordnad betydelse eftersom hennes huvudsakliga funktion är att göra mannens liv så behagligt som möjligt. Här kolliderar vår tids syn på jämställdhet och 30-telets med varandra. Vi kan inte annat tro än att Sigrid Combüchen provoceras av detta till lika stor grad som oss. Dessutom kunde vi inte motstå att diskutera varför Sigrid Combüchen skrev in sig själv i romanen. Även om hon i efterordet hävdar att ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Varför provocerar det oss när författaren förverkligar sig själv på detta vis? Är det ett legitimt stilistiskt drag eller storhetsvansinne?

Ni kanske undrar
varför jag byter rad mitt i en mening utan någon särskild anledning? Det är precis den frågan jag skulle vilja ställa till Sigrid Combüchen. Romanen var lättläst, trevlig och intressant MEN jag blev oerhört uppretad på att de på de mest olägliga
ställen kom denna typ av radbrytningar. Det gjorde att jag helt kastades ut ur historieflödet och hade svårt att motivera mig att läsa. Stilistik i alla ära men ibland kan det gå för långt.

Nästa bok
presenterades av Sara. Hon hade kolla upp vårt bibliotek och kommit fram till att vi läst alldeles för lite asiatiskt, östeuropeiskt och amerikanskt. Hon krävde att vi skulle lyfta blicken mot framtida Nobelpristagare och presenterade: Roberto Bolano (2000) Om natten i Chile, Don Delillo (1990) Mao II – den stora massans ensamhet och Mircea Cartarescu (1996) Orbitór. Flest röster fick Don Delillo, och den diskuterat vi hemma hos Jenny i Uppsala.

Trevlig läsning
A
N
N
A

En varm kväll i amerikanska södern

En kväll i höstas träffades vi hos Ida för att diskutera Dödssynden – To kill a mockingbird av Harper Lee. Det blev en fantastiskt trevlig middag med sydstatstema (bland annat rostad sötpotatis och pecannötspaj, mm!) och lagom tills det var dags att diskutera boken serverades det drinkar på Southern Comfort. Jag kan väl säga så mycket som att de verkligen gick hem, så mina minnen (och anteckningar) från resten av kvällen är inte helt glasklara. Jag minns dock att det blev väldigt mycket skratt och väldigt mycket värme, det senare till stor del genom Elins fina ”övning” där vi fick chansen att ge varandra en riktig ego boost och berätta vad vi tycker om hos varandra. Något alla borde prova i sina kompisgäng! Det jag kan säga med säkerhet om bokdiskussionen är att de få av oss som hade läst ut boken – en modern amerikansk klassiker som kom 1960 och fick Pulitzerpriset året därpå – verkligen tyckte om den. Det är bok som verkligen växer för varje sida man läser, ända till slutet. En historia om fördomar, rasism och småstadsmentalitet men kanske framför allt om kärlek mellan barn och föräldrar och om att stå upp för det man tycker är rätt. Allt genialiskt skildrat genom ett barns ögon. Läs den!

/Malin

Svinalängorna

En svinkall januarikväll träffas åtta av nio medlemmar inne på biografen i Uppsala. Under ordnade former hämtar vi ut biljetter, köper största biomenyerna med storpopcorn och storläsk och bänkar oss på den rad som reserverats åt oss, sånär som på ett par platser. Drygt halvannan timme senare stapplar vi ut ur biosalongen med gråten i ögonen. En efter en berättar vi var de första tårarna började trilla. Ingen var dock i närheten av vår dancing queen som började gråta nästan direkt efter att reklamfilmerna var slut.

Väl hemma hos Elin försöker vi bräcka varandra i gråt. En berättar att hon minsann grät till Arn, en annan till Sportkrönikan som nyligen visats på tv. Därefter lämnar vi tårarna och börjar diskutera filmen och boken. Många av oss tyckte att filmen var mycket bra. ”Strålande”, utbrister någon. Lägenheten där Leena vuxit upp ser precis ut som en medlem har föreställt sig. Vi är överens om att Pernilla August inte har gjort någonting för mycket i denna film, även om några tycker att det är bra mycket mer svärta i filmen jämfört med boken.

Någon tycker att filmen och boken inte riktigt stämmer överens, men vi gillar sättet August gör det på, att hon låter filmen börja där boken tar slut, för att sedan nysta sig tillbaka till barndomen och de minnen som Leena verkar ha förträngt. August besvarar några av de frågor som lämnats efter att bokens pärmar stängts igen. Detta gör att det finns ett visst glapp mellan boken och filmen. Då boken har sitt självklara fokus på den unga Leena och det som upptar hennes tankar – livet med allt var det innebär av vänskap, syskonskap, kattungar som dränks, simningen, familjetrassel, spyor och alkohol och om det som kanske händer sen – får mycket av detta inte plats i filmatiseringen. Leena har tagit sig vidare. Hon är nu vuxen och har själv barn. Någon tycker att Leena är starkare i boken. I filmen ser vi henne mer som ett offer. En som i vuxen ålder tar på sig mycket skuld och undrar vad hon hade kunnat göra annorlunda. Någon funderar på om det kanske är oundvikligt, filmen består ju av återblickar, av minnen från barndomen, skavanker och skav som Leena verkar ha gjort sig av med, men som nu smyger sig på när Leena måste ta hand om det då hon återvänder till platsen där allting började – lägenheten i Svinalängorna.

Vi jämför gestalter ur boken och filmen. Vi diskuterar kvinnornas utsatthet och deras kaffedrickande tillsammans. Vi undrar var den bokläsande mamman tog vägen i filmen, hon som var stamkund på biblioteket. Samtidigt gör det oss inte så mycket. Att skapa film innebär att koncentrera, att skära bort det ovidkommande. Istället får annat plats, som Leenas lexikon med uppslagsord från barndomen. I filmen blir det tydligt ett sätt för Leena att ta kontroll över saker som händer – skrivandet som ett sätt att sortera och organisera det kaotiska, vilket i filmen har sin parallell i Leenas pedanteri och fixering vid detaljer i vuxen ålder.

En medlem undrar om boken egentligen är så bra. Den har ju belönats med Augustpriset, men är den verkligen värd det? Vi jämför boken med några andra Augustvinnare, men kommer liksom ingen vart. Vi enas dock om att slutet i Svinalängorna är bra. Det där när de tre vännerna sitter tillsammans och inser att de alla har olika problem, men att det inte är mer synd om någon annan.

Vi faller in i diskussioner om alkoholism, om att inte ha tillräckligt med pengar, om att städa hemma hos andra, om de som bor i svinalängor och miljonprogramsområden idag. Vi vänder åter till boken och stället där allt började gå utför. En har gjort hundöra vid formuleringen ”Var skulle jag ta vägen för evigt?”, en annan på ”här hade de suttit sönder sittandet” och hur Leena kunde höra att en period började. Efter ett tag säger någon att det finns formuleringar i boken som gör att den är värd sitt Augustpris.

Vad mycket vi har lärt oss om Finland, utbrister någon. En annan flikar in att vi ju tidigare har läst hur bra det var i Finland jämfört med Estland, och så funderar vi på om gräset verkligen är grönare på andra sidan

Slutligen diskuterar vi slutet av filmen, om Leenas sammanbrott i lägenheten. Vi finner det skrämmande hur hon sliter av sina gamla kläderna från barnen, som om det Leena varit med om kunde smitta. Hon vill låta det förflutna vara, inte hålla på och rota i det. Någonstans här är flera av oss riktigt irriterade på Leenas man, som låter barnen röra de gamla sakerna och som öppnar en flaska vin, alldeles utan att fråga Leena om det är ok. Några av oss tyckte att det var lite konstigt att han var så företagsam redan i början av filmen, när han bestämde att de skulle åka och hälsa på Leenas mamma utan att egentligen veta så mycket om vem hon var. Men samtidigt är det kanske det Leena behöver. Någon som gör saker hon aldrig skulle få för sig på egen hand. Någon som utmanar hennes kontrollbehov. Någonstans här reflekterar flera medlemmar över hur det var att spela rollerna som Leena och hennes man, när man som Noomi och Ola var ett par på riktigt då filmen spelades in. Jag tycker mig se något om sex i mina anteckningar, men minns inte längre vad det gällde. Efter denna alkoholångande sjuttiotalsrealism och nutida uppgörelse med sin barndom känner vi oss redo för något annat. Då det är Anna som presenterar böcker kan vi nästan gissa oss till att hon kommer presentera tre böcker fulla av kärlek och passion, vilket hon självklart gör. Då förra romanceboken inte föll samtliga medlemmar på läppen vad det gäller halten av tantsnusk, har nu Anna höjt ribban avsevärt. Samtliga tre böcker utlovar en del explicita saker.

Anna väljer att presentera tre romaner av författaren Loretta Chase, som lär vara en populär romanceförfattarne bortöver haven. De böcker som presenteras är Last Night Scandal, Lord of Scondrels och Don't Temp Me. En av dem handlar om en ung kvinna som återvänder till 1800-talets London efter ett par år som haremsslav... Samtliga medlemmar förutom undertecknad röstade på denna sista bok, som skulle vara den med mest tantsnusk i. Undertecknad var nämligen fullt sysselsatt med att föra anteckningar och att konversera med de två frånvarande medlemmarna om bokvalet, så att hon råkade rösta på en annan bok, som hon trodde innehåll mest tantsnusk. Det återstår att se hur diskussionerna kring denna bok blir.

Vid pennan,

Sara

Minnen från en sommar (som aldrig säger nej)

I somras... packade bokcirkeln ihop sig i tre olika bilar och tillbringade ett par sommardagar och nätter i gröna Hälsingland. Det var Issas familj som stod för stuga, hemmagjord sjö, studsmatta och bastu. Resterande tjejer hade dock alla förberett en aktivitet som vi tog upp då och då under dagarnas gång. Tävlingstokiga som vi är hela bunten ingick i aktiviteterna bland annat; jeopardy, ett melodikryss, en tipsrunda, en musikfrågesport och så vidare...

Vi hade tidigare röstat fram två sommarböcker för de ljuvligt lediga sena sommartimmarna. Elin och Issa presenterade båda tre böcker vid det sista tillfället, och lotterna föll på Elins skräckgenreförslag Joe Hills novellsamling Vålnader och Issas lite mera milda Karin Boyeförslag; För lite.

Under den första dagen anlände boktokorna vid lite olika klockslag och medan man väntade fördrevs tiden med upplockning av matkassar, middagsförberedelser, paxning av sängar, utläsning av de sista novellerna, studsmattehoppande och allmänt fotplaskande i sjön.

I somras... under den första kvällen, medan solen långsamt la sig och sommarens minsta plåga gjorde sig påmind, hade bokcirkeln in libris veritas en magisk gemenskapsmiddag, som jag tror vi alla har speciella minnen ifrån. Några små minnesbilder är det rikligt fyllda middagsbordet, Evelyn som barfota skrider ut i trädgården med en korg med vin och glas, en flera timmar lång presentationsrunda om våra liv, glasen töms då och då, en flicka brister ut i dans på gräsmattan, myggorna kommer fler och fler ju längre ner solen sjunker och värdinnan som lär oss hur man dricker vin genom myggnätshattarna.


I somras... badade vi även i Ljusnans vatten och Jenny lärde sig att denna Hälsinglänska ort inte låg vid havet. Det fnissades även åt något skämt om måsar och sälar, som inte fanns i Hälsingetrakterna, men inläggets författarinna var aldrig involverad i detaljerna, men skrattade så klart med ändå. Vem kan låta bli att skratta åt ett hjärtligt skratt?

En tidigt eftermiddag samlades vi på verandan utanför stugans kök och valde att börja med att diskutera Boyes roman För lite. (Det kan även tilläggas att det var ett synnerligen smart drag av mina väninnor att tjata tills undertecknad hämtade papper och penna, eftersom författandet av blogginlägget lät dröja på sig.) Boken handlar om en tragisk man vid namn Harald som nästintill kvävs av sin frustration, i valet mellan familjelivet och sin passion för konsten. Han är författare. Vi är mycket eniga om att denne Harald är en osympatisk karaktär. En del tycker att detta är positivt och en snygg personframställning av Boye, medan andra tycker att det förstör läsningen. "Harald är en dryg människa, man tycker inte om honom". Sara tyckte dock mycket om boken: "Den kliar av obehag", säger hon, vilket uppenbarligen gillas. Ida tyckte varken om personligheterna eller historien. Hon är besviken på Boye, som hon läst tidigare med stor behållning. Harald har en fru, som heter Gertrud, som är minst lika osympatisk. Eller är det deras elaka jargong och tysthet gentemot varandra som gör allting så fel?

Vi diskuterar Boyes budskap med sin roman. Frågan är framförallt om hon tar ställning; vad som är viktigast i livet; familjen eller konsten? Är det en självbiografisk bok? Man kan inte förneka att temat och huvudpersonens yrke ligger nära Boyes egen livssituation. Det ligger dock något intressant i hennes val att framställa problematiken genom en manlig karaktärs ögon. Var det och Är det ett mansproblem? Eller är det kanske så att det egentligen är en kvinnoproblematik, åminstone numera, att man tvingas välja mellan ett lugnt, tryggt familjeliv och ett spännande konstnärsliv? Det råder det delade meningar om;vad vi själva tycker och vad vi tror att Karin Boye menar. Konst kontra familj är det genomgående temat. Ord som kan beskriva helheten; öde, mening och plikt.

Vi uppskattar dock hennes språk; skön sommarläsning. Den är full av kontraster, den är lagom lång, men kanske lite... för lite. Det finns något outtömt i själva texten. För lite personlighetsbeskrivningar tycker en, för lite "kött" säger en annan. För lite action, prat, mening, sex och stora omvälvande händelser. Helt plötsligt öser vi det fram en flod av ord. Men kanske är det just det som är meningen? Och Evelyns utbristande: "Fattar ni inte hur bra den är!" får avsluta sammanfattningen av Karin Boyes För lite.

I somras... en sen kväll samlas vi i den mindre jaktstugan på andra sidan fältet. Lamporna är släckta, stearinljus brinner, ost och kex är framdukat och vi ska prata om den andra sommarboken; skriven av Stephen Kings son under pseudonymen Joe Hill. Vålnader. På orginalspråk 21th century ghosts. Låt oss börja med att berätta att Elin, som presenterade ovan nämnda bok vad djupt besviken; "han avslutar inget", "han efterapar"... men framförallt tyckte hon inte att den var tillräckligt läskig. Vi är många som har uppfattat tydliga referenser till författarens förebilder; Kafka, Poe och Lovecraft med flera. En del av oss tycker att han tar avstamp i sina föregångares fotspår, men att han ändå skapar något nytt. Det är en ovanlig samling noveller och berättelser. Vi finner den både ojämn, intressant och fantasifull. Och en del noveller tycks ändå ha lockat fram ett krypande obehag, någonting som inte är direkt läskigt, men som inte lämnar läsaren då denne slagit igen pärmen.

Vi har läst novellsamlingar i bokcirkeln förut och de är verkligen en outtämlig källa till diskussion. Även denna gång blir vi tvungna att diskutera de enskilda novellerna lite var för sig. Några sticker naturligtvis ut. Några små pärlor, som Sara sa: Uppblåsbare Art, som vi tror handlar om utanförskap, presenterat i en kuslig Kafkastämning. Årets bästa skräckhistoria, som är den enda som är riktigt våldsamt läskig. I biosalongens mörker bjuder Hill på en snygg klassisk spökhistorieuppbyggnad. I Det sista andetaget lämnas frågetecken som lockar till många intressanta diskussioner och tolkningar och i den sista och längsta novellen Morris papplabyrint lyfter Hill sitt skräckberättande till nya höjder. Och som bokklubbsbok sett så måste vi nog ändå rekommendera den, även om det möjligtvis kommer resultera i ett för- och ett emotläger.

Vi kom även att diskutera hur vi läste boken. Är det okej att hoppa lite som man vill i novellsamlingar? Många är starkt emot detta, medan andra ser det som en rättighet. Skrivande och läsande står ju alltid i dialog till varandra, så uppstår magin i konstformen. Som Jessika Gedin en gång sa i P1: "Romanen är inte en monoteistisk religion, den är dualistisk. Och den andra guden, det är du." (Och där avslöjade sig undertecknad vilken sida hon står på.)

En diskussionstråd som vi haft även i andra boksammanhang är det återkommande pojkperspektivet, eller det så kallade "Salingerkomplexet" (ett ord som jag inte vet om någon faktiskt yppade eller jag själv kommit på denna julinatt. Nedtecknat var det i alla fall). I denna novellsamling är det också ett ganska ensidigt perspektiv som presenteras. Den missförstådda mannen och det tidiga utanförskapet får ta mycket plats. Vi saknar något annat! Kan Boye kan väl Hill. Eller?

Några slutkommenterar är detta: "Den är läskig, men också fin", "Mardrömslik" och "Det är ofrånkomligt att han lämnar mycket öppet till läsaren själv." Om man tycker detta är någonting positivt eller tvärt om, det är upp till var och en att bedöma.

I somras... drack vi mycket kokkaffe. Jenny tog på sig en träsko där en padda just hade flyttat in. Annika börjar i natten höra obefintlig musik. På utedasset kan man se ut på det blommande fältet och på väggen läsa om hur unga skulle uppföra sig förr i tiden. Vi sitter uppe till soluppgången. Den sista bilen startar inte på vägen hem. Tur är att det finns händiga och trevliga grannar, som råkar svänga förbi precis innan panikens inbrott och myggornas massattack. Ida kör hem det sista lasset med trötta sommarflickor ända till Uppsala, utan att stänga av motorn en enda gång. Vilken tur.

Vilken stuga. Vilka dagar och kvällar och tjejer. Vilka bravader. Vilket liv.
Sicket liv.


Undertecknad
Jenny