Tre kvinnor eller Spill (en damroman) av Sigrid Combüchen

”Lite spill har väl ingen dött av” sa jag och hällde vatten över köksbordet. Vi är tre kvinnor som äter vegetarisk fajitas och smuttar på ett glas rosé i en liten etta i Stockholm. Visst var uppslutningen inte den bästa vid denna LIV-sammankomst men trivselnivån var hög. Efter avklarad måltid och med den sedvanliga osten uppdukad gick vi in på dagens bok. Kanske satt romanens Hedda vid ett liknande bord med sin bror, Elsa och Luigi? Stockholm känns i alla fall som helt rätt plats för denna träff även om vi i romanen även besöker Lund och kontinenten. Stockholm är där den unga Hedda äntligen blir sin egen person, där hon går från att vara lydig familjeflicka till en ung kvinna som tar för sig av vad hon vill ha. Lund är istället platsen där den fiktiva (eller inte fullt så fiktiva) Sigrid Combüchen smyger omkring i skymningsljuset. Hedwig Langmark skriver sina brev från pensionärsstaden nere i Spanien men är nog i tanken snarare närmare Lund än Stockholm.

Vi möter tre kvinnor
i romanen: Hedda, Sigrid och Hedwig. Hedwig skriver brev till författaren Sigrid, hon känner igen sig i en av hennes böcker. De börjar brevväxla och sakta börjar Sigrids bild av Hedwig som ung (Hedda) ta form. Heddas historia är en efterkonstruktion, Sigrids idéer och fantasier om hur Hedwigs liv var och kunde ha varit. Sigrid och Hedwig är inte alltid ense om vad som egentligen hände och vad Hedda egentligen tänkte. Och det är vad som gör romanen så spännande – den väcker tankar både om vad som egentligen hände men också om vem som äger rätten att tolka och värdera en persons historia.

Titeln Spill
ger associationer till spillt vatten eller överblivet material av något slag. Hur talande är det då inte att Hedda från första sidan stävar på med hushållsbestyren och sömnadsarbetet – det blir så lite spill när Hedda arbetar får vi veta av Madame. Sigrid tycks mer fascineras av det förspillda med Heddas liv. Vad som kunnat hända och alla möjligheter som aldrig fick chansen att blomma ut. Men det tycker Hedwig bara är struntprat – vad vet Sigrid egentligen om hur hon kände och känner? Det är existentiella frågor maskerade i ett generationsdrama, där den utomstående Sigrid för den unga Heddas talan och Hedwig hamnar i försvarsställning. För hur vet man egentligen vad man vill med sitt liv? Hur vet man att man valt rätt? Och får man vara nöjd med hur det föll sig? Eller måste man alltid vilja att det skulle ha blivit mer? Dessa frågor lämnas åt läsaren att ta ställning till. Vi filosoferar över huruvida svaret blir olika beroende på var i livet man befinner sig. För kan en människa verkligen se likadant på sitt liv alldeles i början och i slutskedet? Omläsning fodras! Och var vi måhända lite för unga för boken? (Det känns som om det är den ständiga frågan).

En smått melankolisk
ton går igen hela berättelsen, som om det hela bara var en dröm, en eftertanke, något inte helt realiserat. Det ger romanen en smak av spill(bitar) – brev, tankar och en berättelse som kanske inte alls var tänkt att bli till samlas på sidorna. Denna medvetna spretighet samt det episodiska upplägget och de snabba bytena mellan olika personers perspektiv speglar hur historian om Hedda är en efterkonstruktion som skiljer sig från Hedwigs version av vad som verkligen hände. Melankolin förstärks av den oskuldsfullhet inför framtiden som visas i romanen. För oss som läser romanen med vår kunskap om att andra världskriget var alldeles bakom hörnet, får alla anspelningar på Tyskland och Mussolini oss att haja till – de går en kåre av obehag inför hur naivt Hedda och hennes vänner ser på sin omvärld. Samtidigt är det starkt av författaren att inte moralisera eller lägga in värderingar i Heddas berättelse – det hade förminskat historien och romanens karaktärer.

En damroman
är underrubriken. I romanen reser Sigrids med tåg, när en bekant ifrågasätter hennes författarskap snäser hon av honom med att hon just nu håller på med en damroman. Varför just en damroman? Varför är det ordet så laddat? Varför får användandet av en kvinnlig könsmarkör romanen att verka mindre viktig? Är det därför det eggar upp oss så? Vi drar snabbt paralleller mellan hur Hedda och Heddas mamma förväntas vara den snälla, uppoffrande kvinnorna som offrar allt för familjen. Hur en kvinnas intellekt har en underordnad betydelse eftersom hennes huvudsakliga funktion är att göra mannens liv så behagligt som möjligt. Här kolliderar vår tids syn på jämställdhet och 30-telets med varandra. Vi kan inte annat tro än att Sigrid Combüchen provoceras av detta till lika stor grad som oss. Dessutom kunde vi inte motstå att diskutera varför Sigrid Combüchen skrev in sig själv i romanen. Även om hon i efterordet hävdar att ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Varför provocerar det oss när författaren förverkligar sig själv på detta vis? Är det ett legitimt stilistiskt drag eller storhetsvansinne?

Ni kanske undrar
varför jag byter rad mitt i en mening utan någon särskild anledning? Det är precis den frågan jag skulle vilja ställa till Sigrid Combüchen. Romanen var lättläst, trevlig och intressant MEN jag blev oerhört uppretad på att de på de mest olägliga
ställen kom denna typ av radbrytningar. Det gjorde att jag helt kastades ut ur historieflödet och hade svårt att motivera mig att läsa. Stilistik i alla ära men ibland kan det gå för långt.

Nästa bok
presenterades av Sara. Hon hade kolla upp vårt bibliotek och kommit fram till att vi läst alldeles för lite asiatiskt, östeuropeiskt och amerikanskt. Hon krävde att vi skulle lyfta blicken mot framtida Nobelpristagare och presenterade: Roberto Bolano (2000) Om natten i Chile, Don Delillo (1990) Mao II – den stora massans ensamhet och Mircea Cartarescu (1996) Orbitór. Flest röster fick Don Delillo, och den diskuterat vi hemma hos Jenny i Uppsala.

Trevlig läsning
A
N
N
A