”Går det här att använda i undervisningen?”

Bokcirkeln har läst Cementträdgården av Ian McEwan. En författare vars namn man så väl känner igen, men som man har svårt att placera. ”Var det han som skrev…. nej vänta det var väl nån annan… eller?”. Så var han i alla fall för mig. Därför kändes det spännande att sätta tänderna i denna hans debutroman från 1978. Boken handlar om fyra syskon som till en början bor med sina föräldrar i ett hus någonstans i Storbritannien. Som läsare förstår man ganska snabbt att det inte står helt rätt till i relationer och känslor hos bokens karaktärer. Föräldrarnas död sätter igång en rad destruktiva händelser. De bryter sexuella tabun och utforskar gränser, de är rädda att förlora varandra och drivs såväl längre ifrån som närmare varandra. Cement spelar såklart en avgörande roll i boken, men låt oss säga såhär: De har inte blandat cementen så bra, och när en annan person kommer in i deras bubbla rubbas deras värld.

Några av oss är fascinerade av den här berättelsen. Det finns en nerv, en feber och någonting som lockar i de onormala syskonrelationerna. De fascineras av de myter kring ”manlig självbefläckelse” som finns i boken och drar paralleller till andra verk. De pratar om att syskonen är ihopbundna av sår, att de enas kring sjuka band. De pratar om föräldrarnas relation, sinsemellan och gentemot barnen. Och om det symboliska i att pappan cementerar in hela trädgården innan han dör – det blir ett hus och en trädgård där ingenting längre kan växa. ”Det är något som är intressant” med den här boken utbrister en av oss gång på gång.

Undertecknad har dock svårt att skriva under på alla dessa beskrivningar. Jag har svårt att se tjusningen med denna bok. Jag får ingen sympati för nånting i den här boken, varken handling, karaktärer eller språk. Okej, viss symbolik och visst intresse kan väl finnas för vad som kommer ske, men…. Nej. Varför har han skrivit den här boken, frågar jag mig själv och hittar inga riktigt bra svar.

Kanske kan det även vara så att min läsning plågats alltför mycket av att jag ”tjuvlånat” boken på mitt lärarlånekort på orten där jag arbetar. ”Och du SKA använda boken aktivt i din undervisning?” hör jag fortfarande bibliotekariens stränga stämma. ”Eeeehhh…. Ja....” svarar jag. Därmed har min läsning plågats av ett dåligt samvete och ett febrilt funderande om hur jag faktiskt skulle kunna använda den med mina elever. Jag har inte kommit på hur än. Om nån har något tips, får ni gärna höra av er. Men jag har inga höga förhoppningar. ”Cementträdgården” är nog en bok som ska hålla sig långt borta från alla klassrum.

Ida – som ber om ursäkt för att inlägget kanske blev en aning färgat av skribentens egna åsikter