”Det är egentligen en bok om ingenting”

Vi befinner oss i Hälsingland. Jag skriver på en melodikrysstalong gjord av melodikryssmästaren. Hemmagjort melodikryss på kassettband hör liksom till. Men i mina rutor står nu ord som ostkrok, björkved, ananasbål, liv och Bolaño. För det är ju det det här handlar om. Till denna sommarträff hade vi förutom Trasdockan, även läst De vilda detektiverna av Roberto Bolaño. Mina anteckningar är till en början någorlunda utförliga och rediga, men sen tog pappret slut och jag var tvungen att vända på melodikrysstalongen, varpå lösryckta citat ur diskussionen står huller om buller mellan melodikryssrutorna. Jag bör kanske tillägga att jag inte läst ut romanen och hade lite svårt att hänga med i diskussionen.


Vad handlar då romanen om? Allt och ingenting. Poesi. Sexualitet. Svåra, sorgliga män. Livet. Om mexikaner vilse i Mexiko, vilda detektiver och Sonoras öknar.

En av oss säger att det var en lättläst bok, men nog en svår bok att prata om (ändå pågick diskussionen rätt länge). En annan har läst romanen tidigare, och gillar stämningen och känslan hon får när hon läser boken. En tredje tycker att romanen är lite rörig men att det inte gör så mycket, men säger sedan att boken är en av de bästa böcker hon läst, kanske rent av den bästa.
Då jag inte riktigt kan bringa något sammanhang i mina anteckningar följer här citat:

”Man var verkligen inne i romanen. Som att man klev in i deras liv.”
”Det är en bok om poeter som ligger med varandra.”.
”Jag hade samma känsla som när jag läste Gösta Berlings saga”
”Vem är den där jävla kroppsbyggerskan?”
”Jag förstår inte allt, eller så finns det inget att förstå”,
”Är inte förmedlandet av ett budskap viktigare än själva formen?”
”Oj, har jag läst om den här personen tidigare?”
”De knarkar och pratar poesi”
”Men är han bara sjutton år?”
”Det finns inget fönster. Det finns inget att kämpa för här i livet”
”Men måste man vilja säga något?”
”Inälvsrealisterna är ju bara luft. De betyder ju inget.”
”Salva terre. Rädda jorden”
”Jag tänker på Twin Peaks”
”Det liv de sökte fanns inte där”
”Som fantasy fast förlagt till en riktig värld. Magisk realism”
”Man har ingen koll på vad som händer där. Även om allt är fiktion.”
”Är det slut nu?”

Ananas Surpris
spadet från en burk inlagd ananas
ganska mycket vitt vin
lite päronsoda
en halv kruka mynta

Gör först ananassalsa på burken med inlagd ananas. Recept får du leta någon annanstans. Häll sedan över ananasspadet i en stor bålskål. Fyll på med vitt vin. Torrt eller fruktigt spelar ingen roll. Ta det du har hemma. Fyll sedan på med päronsoda. Smaka av. Antagligen smakar det som att det är någonting som saknas, så ha därför i myntablad. Låt bålen stå en stund och servera sedan Ananas Surprisen väl kyld.

Trasdockan av Christine Falkenland

I en grässlänt, utanför en gård i Hälsingland, tar bokdiskussionen plats denna gång. En idyllisk plats, som för att väga upp det o-idylliska i den aktuella boken – Trasdockan av Christine Falkenland. Bokens handling är långt ifrån lycklig, långt ifrån bokklubbshelg med åtta förtjusande flickor i Hälsingeskogarna. Men kanske därför passande – att väga upp det goda med det onda, jobbiga och svåra. Och miljömässigt kanske ändå inte så långt ifrån – författaren växte själv upp i Dalsland, på en herrgård utanför Mellerud. Nåja, en något haltande liknelse möjligen. Nu till boken.

Boken handlar om Ylva, en 35-årig poet, som läsaren får följa utifrån hennes dagboksanteckningar den sista tiden innan hennes död. Ylva är en trasig och otrygg kvinna som försöker hantera verkligheten på det enda sätt hon kan – genom att möta och locka till sig män, att i sex få känna sig behövd och få känna åtrå en kort stund, allt medan hon successivt mår allt sämre. Allt blir en självdestruktiv härva, där hon utnyttjar och låter sig själv bli utnyttjad.

Boken börjar med att Ylva flyttar tillbaka hem, till rättarbostaden intill herrgården i den lilla byn där hon växte upp. Hon har skrivkramp (såklart!) och tänker att hembygden kan vara rätta miljön för att få igång skrivandet igen (såklart!). Skrivandet uteblir (såklart!) och istället sätts det igång en massa andra processer i Ylva – hon fortsätter sitt destruktiva liv och ligger med så gott som varenda man hon stöter på, godsägaren såväl som hans son – den 17-åriga Gustav, som dessutom blir vanvettigt förälskad i Ylva. Hon inleder även en relation med en ensamstående mor, även hon rätt så trasig. Handlingen kretsar kring dessa relationer, om hur Ylva resonerar kring sig själv, sitt förflutna och sin framtid. Kring barn som fötts på fel plats, för tidigt och dött. Om en uppväxt som inte varit vad den borde och om en längtan till någonting annat. Boken slutar med att Ylva planerar ett självmord, men blir mördad innan hon hunnit slutföra det. Hon dör gravid.

Vi enas om att boken är lättläst. Men medan några beskriver den som osammanhängande, klyschig och ytlig, beskriver andra den som intressant, febrig och med bra driv. En av oss har läst allt som Falkenland skrivit innan, och beskriver i relation till de andra böckerna Trasdockan som obehagligare och annorlunda, men inte dålig. Bokdiskussionens tjusning: att man inte behöver tycka lika.

De flesta är ense om att man inte riktigt får lära känna Ylva – bilden blir för platt, karaktären för otrovärdig. Hon visar inga känslor och det känns som att det fattas någonting för att läsaren ska förstå henne helt. Och någon stör sig på Ylva helt enkelt för att hon är störd. Men å andra sidan – hon saknar ju uppenbarligen någonting i sitt liv, och en bok i dagsboksform kanske inte ska ge läsaren varje pusselbit till en människas inre? I varje fall inte dagboken från en så uppenbart trasig person som Ylva. Någon gör här en liknelse mellan Ylva och Gustav – båda lika otrygga, lika infantila och lika rädda. Båda skriver poesi och längtar till någonting annat. Vi uppmärksammar även att Ylva ju betyder ulv, dvs ett rovdjur och blir lite förtjusta i den kopplingen.
Eller stör vi oss på Ylva för att vi är ovana med att en kvinna beskrivs som känslokall och utan relationer i en bok? Är vi för formade av den stereotypa bilden av kvinnan i böcker (den känslofulla, varma, moderliga), eller är det så att Falkenlands beskrivning i det här fallet faktiskt inte riktigt håller? Bokdiskussionens storhet: att väcka tankar hos varandra och kunna se boken på flera nya sätt.

Handlingen kretsar såklart mycket kring sex, och det är något som många av oss stör sig på. Inte att det handlar om sex i sig (Nota bene: vi är inte en särskilt pryd bokklubb i vanliga fall, och vi har läst en hel del böcker med sex i), men vi stör oss på hur sexet beskrivs, att alla män i boken bara tänker på sex, men också att hon hela tiden gör det. Det blir för mycket könsord, för mycket tvättande av underliv med honungsvatten, för många hårda ord. Samtidigt vidgas diskussionen återigen av de som försvarar boken - sexet är det enda Ylva har, det är genom sexet hon blir någon och där hon finner någon slags trygghet. Och mer intressant är kanske att diskutera varför Ylva hamnat i denna sits – vad är det som hänt under hennes uppväxt som gjort att hon blivit den hon är? Kan hon ha blivit utnyttjad av sin far som barn? Är det relationen med läraren i hennes ungdom som förändrar henne? Är det när hon lämnar ungdomskärleken Kim? Bokdiskussionens fördel: att man kan ställa tusen frågor, men inte behöver komma fram till ett rätt svar.

Slutet drar ner boken. Språket ändrar karaktär, det går fortare ju närmare självmordet Ylva kommer, men vi tycker det blir svårt att förstå och att det inte blir så bra. Vi hamnar i en lång diskussion om vem som mördade Ylva och vem som är far till barnet hon bär, vi blir förvirrade och trasslar in oss i egenhändiga teorier om vad som kan ha hänt. På så sätt är boken en bra bokklubbsbok – den lockar fram diskussioner och olika synsätt på handling och karaktärer. Och i det här fallet skapade den även en lååång avstickare om vita män i böcker (Nota bene: ett av den här bokklubbens favoritämnen är just att klaga på ”vita, missförstådda män”). Vad har egentligen vita män i medelklassen att klaga på? Varför ska vi läsa om deras klagan? Ändå hittar de alltid saker att klaga på, saker de vill att man ska tycka synd om dem för. Någon tycker synd om dem för att de inte får känna tillhörighet i en grupp som enas kring någonting de vill förbättra eller förändra. Vi blir uppeldade, vi blir feministiska (och detta i en bokdiskussion om en bok som egentligen inte handlar om vita, missförstådda män) och vi enas om att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Bokdiskussionens härlighet: att den börjar i handlingen i en bok, men oftast slutar någon helt annanstans.