Jams, våld och kolanötter

Vad är egentligen en kolanöt? En nöt med mycket tvivelaktigt innehåll? Något som får en att för en stund glömma världen? Och vad är kauri, mer än något som fungerar som betalningsmedel? Svaren på dessa frågor finns att läsa i Allt går sönder av Chinua Achebe.

Till kvällens sammankomst dricks det afrikanskt vin. Värdinnan hade planer på att tillaga jams, men hade lite svårt att få tag på denna delikatess och bjöd istället på de sedvanliga ostarna och kexen. Tur var väl det. En efterlängtad medlem har nyligen återvänt efter en vistelse i Norge och Västindien och kunde meddela att jams minsann inte är särskilt välsmakande. Delikatess eller inte, men i Allt går sönder verkar en människas värde mätas efter hur stort förråd av jams personen i fråga har.

En medlem utbrister att det enda boken handlar om är jams och våld. Men Allt går sönder är även en roman om hur lätt det är att slå sönder en civilisation. På hundra år slår kolonisatörerna itu en civilisation som tagit tusen år att bygga upp, som det står i förordet. På nästan 300 sidor skildrar Achebe några afrikanska byars och en enskild mans sönderfall. Stundtals är det riktigt bra, stundtals är det uttråkande, anser några medlemmar. Några av oss brottas med språket i romanen. Andra gillar det talspråkliga, puttriga intrycket och den känsla av muntlig berättartradition som genomsyrar romanen.

När kommer egentligen de där kolonisatörerna? undrar en medlem. Varför händer det ibland ingenting? Och varför händer det ibland väldigt mycket? Och slutet, varför ser det ut som det gör? Någon medlem menar att själva sönderfallet och frustrationen kan anas i romanens struktur. Vi är eniga om att Allt går sönder skildrar kollisionen mellan två olika sätt att se på världen. Kollisionen är oundviklig, och något av synsätten måste gå segrande ur striden. När huvudpersonen Okonkwo inser att han inget kan göra, gör han det enda som står i hans makt. Kanske det enda han själv kan bestämma över. Slutet är abrupt, men hur skulle det annars kunna vara? Några medlemmar stör sig på att de inte kommer denne Okonkwo särskilt nära. Han anses vara en alltför principfast och känslokall man, enbart för principernas skull. Andra anser att det är just Okonkwos avsaknad av visade känslor som gör honom trovärdig.

Under diskussionen slås vi av hur präglade vi är av den västerländska kulturen vi är en del av. När den stora svärmen gräshoppor sveper in över Okonkwos by läser vi in bibelallusioner och väntar oss något fruktansvärt. Istället dansar byfolket glädjedanser, fångar in gräshopporna och äter upp dem. Vi funderar också kring det där med de döda förfäderna och hur byfolket kunde gå med på att det var förfäderna som talade, trots att det bara var dåligt skådespel av byborna. Någon medlem gjorde en parallell till vår kultur och de överenskommelser vi har med varandra. Som på julafton till exempel, då ingen skulle få för sig att dra masken av jultomten och avslöja vem som döljer sig bakom masken, trots att man hör att det kanske är någon släkting. Nu fyller kanske inte jultomten samma funktion som de gamla förfäderna i Okonkwos by, men dessa sociala överenskommelser vill dock ingen bryta.

Efter att det sydafrikanska vinet börjar sina slingrar sig våra tankebanor till hur kvinnor och män framställs i romanen. Det är kvinnorna som står för de myter och berättelser som förklarar världen. Männen verkar inte ha något bättre för sig än att kriga och döda. Vi börjar undra över varför världen egentligen ser ut som den gör. Rent logiskt borde ju kvinnor härska i världen. Kvinnor bär ju de barn som sedan bär livet vidare. Myter och berättelser är dessutom bra mycket trevligare än våld och krig. Att bära livet vidare är att föra civilisationen vidare. Och så vidare. Ungefär här börjar diskussionen om Allt går sönder ta slut. Romanen var inte som vi väntat oss och vi kommer nog inte läsa om den. Men om det ska man inte orda alltför mycket. Vi är dock glada över att vi läst denna roman.

Efter utsvävningar till en annan nigeriansk författare börjar vi lämna den afrikanska kontinenten. Vi enas om att det snart är dags att ta oss till Stockholm för att gå på teater och dricka vin i hotellbarer. En medlem utses till teateransvarig och en annan ges i uppdrag att titta närmare på bioprogram. Slutligen var det dags för bokklubbens senast invalda medlem, Elin, att avslöja sina första bokval. Bok nummer ett presenterades som en blandning mellan romantisk klassiker och köttmassaker, och alltså något som torde falla Elin väl på läppen. Pride & Prejudice & Zombies av Jane Austen och Seth Graham-Smith var valet. Därefter presenterades Elins vilda kort, en bok hon fick syn på av en slump inne på English Bookshop, nämligen Good Omen av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Slutligen drog Elin upp en bok som hon börjat läsa men inte läst vidare i - The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde. Här hörs ett sus bland bokklubbens medlemmar. Romanen var nämligen en av dem som diskuterade under den allra första liv-sammankomsten, men ingen medlem har efter dess tagit upp någon av Wildes böcker vid sina bokpresentationer. Efter en jämn omgång går The Picture of Dorian Gray segrande ur striden.

av Sara

Bristande diskussioner

Den andra advent träffades vi hemma hos bokklubbens nyaste medlem Elin för att diskutera novellsamlingen Brist av Anna Schulze. Boken vann förra mötets omröstning genom att vara ett ”vilt kort”, som ingen hade hört talas om och därför inte hade några förföreställningar om. Det var därför extra spännande att höra vad vi efter läsningen fått för uppfattningar om boken.
Det visade sig att medlemmarnas upplevelser ibland stämde överens, och ibland gick brett isär. Medan vissa tyckte det var kul att läsa noveller, tyckte andra det var svårt och att novellerna bara blandades ihop. Isabella gick till och med så långt som att påstå att hon inte gillar novellsamlingar. Noveller ja, men inte i samlingar. Hela bokdiskussionen kom därför först att handla om frågan om hur man egentligen läser en novellsamling på bästa sätt - alla noveller på en gång eller en då och då? Detta ledde i sin tur in på hur man sedan diskuterar novellsamlingar – varje novell för sig eller upplevelsen av hela boken? Några entydiga svar på dessa frågor fann vi aldrig, men vi betade av Schulzes samling novell för novell.

Vi är alla överens om att det är noveller som berör. Även om man gillar eller inte gillar novellerna, så finns det någonting i Schulzes författarskap som gör att man reagerar, tar till sig, känner. Man kanske inte alltid förstår precis allt (”men vad är ett glissando?”) och många av novellerna har diffusa slut. Styrkan i hennes författarskap ligger istället i att hitta det enkla och fina. Likaså visar Schulze en fantastisk förmåga att byta perspektiv. Även fast hennes huvudkaraktärer och intriger varierar i så hög grad att man förstår att hon inte kan ha upplevt allting själv, finns i hennes berättelser hela tiden en känsla av närhet och äkthet som gör att man ändå tror det.
Sara försöker förtvivlat koppla ihop novellerna – kan huvudkaraktären i den ena, vara systern till huvudkaraktären i den andra? Är det samma person som är pappa i novellen Omlott och make i novellen Den? Kanske, eller kanske inte. Hursomhelst - vi vänder och vrider på intriger och personer, och märker hur novellerna växer när vi pratar om dem.
Vi enas om att novellen Fighter är den som sticker ut mest, och Sekund den som ingen av oss egentligen förstår. Stilen och formatet i novellen Högmässa uppskattas av många. Som favoriter utkristalliserar sig novellerna Den gungande madonnan, Omlott och Ljusgult. Den sistnämnda får tre av medlemmarna att brista ut i så lyriska lovord att det i alla fall övertygade undertecknad, som inte hunnit läsa just denna, att läsa den efter bokträffen. De lyriska orden byts dock mot bestörtning, äckel och upprördhet när det gäller novellen Voyeurer. Vi enas om att den novellen inte passar in med resten. Så sammanfattningsvis - läsvärda noveller som berör. Men hoppa över den sista.

Till nästa vecka presenterade Annika tre böcker, med motiveringen att det är sådana som står i bokhyllan och aldrig blir lästa på grund av tidsbrist (= en mycket bra motivering och anledning till att vara med i en bokklubb) Segrande ur striden gick Vägen till klockrike av Harry Martinsson, och besegrade fick Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och (för andra gången) Garcia Marquez Hundra år av ensamhet se sig.

/Ida (som för närvarande läser ännu en novellsamling – Det andra målet av Jonas Karlsson, med stor behållning)

Pausbok

I väntan på att den nyförälskade skribenten tar sig i kragen och lägger upp nästa inlägg kommer nu en pausost pausbok. Med denna bild vill jag härmed säga att det kanske är dags att LIV tar sig till en biograf inom kort, som vi gjorde förra året. Någon som har något förslag? Jag skulle gärna slå ett slag för Where the wild things are, om det det inte vore så att jag redan har biodejt för den boken nu i januari.