Vad passar till tidsresor?

Här kommer ett litet inlägg med ännu större reservation än föregående för att minnet kan svika, även om man har kvar sina anteckningar. Jag ska nämligen rapportera om en bokcirkelträff som ägde rum ännu tidigare än den i det förra inlägget, närmare bestämt den 29 mars. (Japp, jag är en av de mest långsamma bloggarna i den här klubben. Förlåt.) På tal om minnen så har jag i alla fall ett starkt minne från den här träffen, då vi samlats hemma hos Sara för att som vanligt bli serverade utsökta tilltugg och väl valt vin. Sara har nämligen för vana att gå till Systembolaget och be om ett vin som passar till den bok vi läser för tillfället, vilket brukar skapa intressanta reaktioner hos personalen där. Den här gången blev det visst lite väl svårt nära Sara ställde en fråga i stil med: Har ni något vin som passar till tidsresor? Personalen: Eh, va? Sara: Okej, till ädelost då?

Nåväl, boken som alltså kretsar kring resor i tiden heter Tidsresenärens hustru och är skriven av Audrey Niffenegger. Tyvärr var det bara tre av oss som hade läst boken och endast en av dem hade läst hela, vilket gjorde att det blev lite knepigt att diskutera den. Vi som inte läst boken hade ju av förklarliga skäl inte mycket att komma med och bokens upplägg gjorde det inte precis lättare att delta i diskussionen. När de som läst pratade om hoppen hit och dit i tiden var det minst sagt svårt för oss andra att hänga med.

Men vad tyckte då de som läst? Bland mina anteckningar hittar jag kommentarer som fin, tjatig, hoppig, inte så fin kärlekshistoria, för lång, lättläst och ytlig. Med andra ord mest negativa saker, vilket stämmer med hur jag minns det. Den här boken var helt enkelt ingen favorit hos någon. Jag tror att vi jämförde den med Ranelids Hjärtat som vapen – trevlig läsning men inte så bra när man tänker tillbaka på den. Någon undrade varför Niffenegger skrev den över huvud taget. Det händer inget, man får aldrig lära känna karaktärerna och man tycker inte om dem. Boken problematiserar för lite och glorifierar kvinnan som ständigt väntar på sin man och aldrig någonsin blir riktigt arg. Ja, ni hör ju, det är inte direkt så att jag ångrar att jag var en av dem som inte läst. Men, för att återknyta till Idas inlägg, det är ju det här som är charmen med en bokcirkel. Man vet aldrig vad vi ska få ut av nästa bok. Spännande, eller hur?

Malin

En annorlunda kväll

Problemet med att blogga alldeles för långt efter det man ska blogga om är att det kan hända att man tappar bort sina anteckningar. Då får man försöka gnugga minnesknölarna och istället försöka komma ihåg orden och tankarna. Jag minns att det ska handla om den gången vi pratade om Nick Hornbys Slam, jag minns att vi satt i mitt vardagsrum och att det regnade utanför fönstren. Jag minns att det var precis lika trevligt som vanligt.

Boken handlar om 15-åriga Sam som ofrivilligt blir pappa. Det handlar om tonårstankar och familjeliv, om skateboardåkning och Storbritannien. Det handlar om sånt som livet kan bjuda på som man inte riktigt väntat eller velat, och hur en tonåring då kan tänkas reagera. Som vanligt när det gäller Hornby är det en bok som gjord för att bli film – med Hugh Grant i rollen som... ja kanske Sams omogne pappa?
Hursomhelst – jag minns att vi gillade boken. Vi gillade Sam, och att boken är skriven ur hans perspektiv och inte tjejens som brukligt när det handlar om graviditeter. Jag minns att vi tyckte om språket – även om en del till viss del störde sig på Hornbys försök att låta ungdomlig och skriva om skateboardkultur. Jag minns att vi gillade ämnet – tonårsgraviditeter, och att den fungerar som såväl vuxen- som ungdomsbok. Och jag minns hur vi som vanligt gled över i diskussioner om livet utanför boken – om tonårsgraviditeter idag, och ofrånkomligt – om framtida eventuella graviditeter.

Men jag minns även, och det här hade jag inte kunnat glömma även om jag hade försökt – att Sara fullkomligen avskydde boken. Jag minns det eftersom det aldrig hänt hittills i bokklubbens historia, och för att Sara är en sån där människa som liksom gillar litteratur per se, och som alltid ser i alla fall någonting gott i alla böcker. När nu hennes lyriska utläggningar om språk, innehåll och motiv uteblev och förbyttes mot en sågning vid fotknölarna, och när vi andra samtidigt lovordade boken, blev det liksom lite… annorlunda. Men det är väl just för att få uppleva sådana situationer som man ska ha en bokklubb. Det är när alla inte alltid tycker likadant som de mest spännande mötena uppstår. Jag minns inte riktigt hur Sara beskrev boken, men jag tror det handlade om att den var patetisk, att Hornbys språk inte nådde fram, att personerna i boken inte engagerade, och jag minns att varken vi eller Sara lyckades övertyga den andra om bokens förtjänster eller brister.

Och som om inte detta vore nog, så minns jag att kvällen blev annorlunda mot de vanliga sammankomsterna även när det kom till den punkt då det som brukligt brukar presenteras nya böcker. Vi hade inga böcker att presentera till nästa gång, och ingen dramatisk röstning ägde därför rum. Men lugn nu, kära läsare, dra inga förhastade slutsatser om att bokklubben bestämt sig för att lägga ned eller något annat lika fruktansvärt (om du vill så kommer du förhoppningsvis kunna följa vår resa i många långa år framöver). Det var helt enkelt så att vi bestämt oss för att till nästa gång vidga våra kulturella ramar och läsa dikter, och dessa dikter behövde ingen presentation (hur det gick med denna diktläsning kommer ni förhoppningsvis snart kunna läsa om här på bloggen).

Så jag minns att det blev en lite annorlunda LIV-träff. Annorlunda, men minst lika trevlig.

/Ida
- med reservation för att minnet kanske svikit eller förändrat sig

I väntan på nästa inlägg...

En kväll i mars träffades vi hemma hos Isabella. Där åt vi ost, två sorters tapenad och hembakt valnötsbröd. Boken som avhandlades var Hjärtat som vapen. I väntan på inlägget demonstrerar Ida här hur rösträkningen gick till den kvällen vi talade om Ranelid. Det randiga underlägget representerar vinnaren, Tidsresenärens hustru, som även den snart kommer att dyka upp här på bloggen. Någon bild passande till Slam hade jag inte i mitt arkiv, men självklart ska även denna roman föräras ett kommande blogginlägg. På träffen efter Slam reciterade vi dikter och åt lasagne. Lasagnen syns här nedan. I väntan på alla läsvärda inlägg får ni njuta av dessa bilder.