LIV på Ottegrund

- eller Underbara kvinnor vid vatten eller Har du hört att Michael Jackson är död?

Så blev det då äntligen dags för In libris veritas att ge sig ut på utflykt tillsammans! Fyra av bokklubbens medlemmar satte sig en tropiskt varm söndag i en röd saab utan både AC och modern musikanläggning, för att fara från Uppsala till Söderhamns skärgård och den lilla ön Ottegrund. Där har en av bokklubbens medlemmars familj en ljuvlig liten stuga, som visade sig vara ett perfekt ställe för några dagar av sol, bad, vin och böcker.

Redan på vägen dit intog en medlem (passande nog den yngsta) sin roll som resans barn med klassiska fraser som ”När är vi framme?” och ”Jag är hungrig” (till skillnad mot en annan medlem som senare intog rollen som medelålders genom att be oss andra sänka musiken och ta av oss blöta badkläder så vi inte förkylde oss). Och efter ett behövligt glass-stopp vid det mystiska Dragon Gate och upphämtande av ytterligare en medlem i Söderhamn, anlände vi med hjälp av en högljudd mormor, en knallbrun morfar och två snabba båtar, ön vid halv nio tiden på kvällen. Vi installerade oss och tyckte sedan det var dags för ett kvällsbad. Två av medlemmarna var mycket skeptiska till detta påhitt, en erkände att hon minsann inte badat på flera år. Men när vi väl kom i vattnet visade sig dessa två vara de mest entusiastiska.

Kvällen (och natten) avslutades med ost, kex och vin, och sedan sällskapsspelet Cluedo och det klassiska kortspelet Neger och president (som på grund av sällskapet fick byta namn till det lika politiskt okorrekta Rektor och mobbad elev). Vid detta skede kom vistelsens starkaste känsloutbrott, då undertecknad blev fullkomligt rosenrasande över övriga medlemmars rent ut sagt idiotiska regler i detta kortspel. När jag efter ett tag lugnat mig något, och jag trots reglerna inte förlorat, märker vi plötsligt att vinet försvunnit i en förvånansvärd hastighet och att allting börjar snurra och bli snett, såväl medlemmar som saker. Hastigt och lustigt kontaktas nu den medlem som ska ansluta nästa dag, för att köpa mer vin (vilket hon mer än gärna gjorde, vinansvarig som hon ju är) och vi andra kan andas ut. När en medlem börjar säga saker som ”Who’s the nigger? I´m the nigger!” tycker vi andra att det nog är dags att runda av. Tre stycken modiga tar sig ett nattdopp och sedan somnar alla bums.

Nästa dag vaknar alla upp till en lika fin, men blåsigare, dag. Frukost fixas och intas vid strandkanten när de sista två medlemmarna pallrat sig upp framåt halv elva-tiden. Dagen spenderas sedan med sol, bad och böcker. En medlem släpar upp en solstol på en sten, två andra drabbas av akut förkylning på grund av blöta badkläder och en matchar sin strandklänning med sin bok. Till lunch avnjuts linssoppa med kokosmjölk och papadam. På eftermiddagen anländer så äntligen bokklubbens vinansvarige, tillsammans med mormodern som har med sig fem liter jordgubbar, och glädjen är total. Under eftermiddag och kväll fortsätter vi att njuta av solen, tills vi överraskas av hunger och tar itu med kvällens grillkalas. När vi är mätta och vinglasen påfyllda igen har det äntligen blivit dags att diskutera de böcker vi läst till den här träffen.

Vi börjar med Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang, författarens debutbok (utgiven 1949) och en klassisk pusseldeckare. Den har valts dels för att den utspelas i skärgårdsmiljö, dels för att bokklubben allt sedan starten velat läsa en deckare. Det allmänna omdömet om boken är att den är trevlig. Men ska deckare verkligen vara trevliga? frågar sig en medlem. Ja kanske, säger en annan, som växt upp med Lang-deckare och verkligen kan se tjusningen med den typen av berättelser. Det är lättsmält och tryggt menar hon, och slår ett slag för vad hon kallar ”mys-pys-deckaren”. En medlem förstår dock inte alls tjusningen med den här typen av böcker (även om hon gärna skulle vilja) och tycker att det visserligen varit trevlig läsning, men att det mest bara blir komiskt, banalt och framförallt inte ett dugg spännande.

Flera medlemmar reagerar även på att karaktärerna i boken är ”stencoola” och inte livrädda, som man kan förmoda att de skulle vara när två mord begåtts i deras närhet. Likaså kommenteras det katastrofala polisarbetet, där de inblandade får lämna ön för att handla och på kvällarna dricker whiskey tillsammans med poliserna.
Diskussionen går sen vidare till själva intrigen och om det gick att lista ut vem som var mördaren. Här medger medlemmarna att de under bokens gång trott att alla karaktärerna någon gång varit den skyldige. Vissa tycker att boken blir lite väl rörig. Vissa medlemmar irriterar sig på Puck, andra på den klämkäcka Pyttan. Någon tycker att det är för många tillbakablickar i boken, medan någon annan tycker att just dessa är nödvändiga för berättelsen. Medlemmen som har en pojkvän som pluggat litteraturvetenskap påpekar hur listan över bokens karaktärer i början av boken så tydligt består av stereotyper. Flera medlemmar tycker det är trevligt att det är Puck som berättar, och inte någon allvetande författare, eller deckarens korkade kompanjon som i Agatha Christies och Conan Doyles pusseldeckare. Det verkliga motivet till morden i boken – en kvinnas kärlek till en annan kvinna, tycker de flesta kändes som ett spännande inslag för en bok skriven 1949. Men att kvinnan själv reflekterar över sina känslor och påstår att hennes känslor är en onaturlig sjukdom tycker särskilt en medlem inte känns trovärdigt. Men kanske är vi här allt för färgade av den tid vi själva lever i och ser det hela genom 2009 års glasögon.

Någonstans här lämnar diskussionen den specifika boken och rör sig vidare till ett allmännare plan, där vi konstaterar att det i dagens Sverige inte ges ut pusseldeckare a la Lang länge eftersom det nu finns så mycket annan lättsmält underhållning. Sedan går vi vidare till att prata om varför deckare alltid måste innehålla mord - varför funkar det inte lika bra med andra brott?, liksom den ständiga frågan om varför man läser deckare - är det fascinationen för döden, eller viljan att uppleva lite spänning och skräck på behändigt och kontrollerbart avstånd? Här lämnar diskussionen även deckargenren och börjar istället handla om varför vissa istället för deckare fastnar för självupplevda böcker, sådana som handlar om tragiska barndomar, incest, övergrepp etc. Och om det är bättre eller sämre att läsa sådana böcker än deckare? Här tycker en medlem att vi blir allt för moraliserande, medan andra tycker att det är okej att vara moraliserande då de anser att de självupplevda böckerna ofta är dåliga och sliskiga berättelser. Här görs nu även en liknelse med videovålds-debatten – vi fasar över dessa böcker nu, men kanske inte om 20 år?

Plötsligt kommer vi på att vi kommit långt från ”mys-pys-deckaren”, och sammanfattningsvis kan därmed sägas att specifika deckare kanske inte leder till några livligare diskussioner, medan deckargenren som sådan och som samhällsfenomen däremot gör det. När en av medlemmarna kommer tillbaka från dass och medger att hon känt ett visst obehag och trott att hon skulle hitta ett lik under en gran, precis som Puck i ”Mördaren ljuger inte ensam”, beslutar vi oss för att låta diskussionen vara klar och hugger in på nästa bok.

Den andra boken som vi läst har egentligen bara en sak gemensam med föregående – skärgårdstemat. Det är Virginia Woolfs Mot fyren (1953) och kontrasten mot en pusseldeckare kan kanske inte vara större. Här fylls sidorna av karaktärernas inre monologer och språket förtrollar. Det händer egentligen inte särskilt mycket, utan det är relationer och känslor som är i fokus. Av de fem som läst ut boken tycker de flesta väldigt mycket om den, även om en medlem läst boken på bussen till och från jobbet vilket inte visade sig vara en passande miljö att ta till sig den. Och alla medger att den är rätt svår att komma in i. Några tycker dessutom inte om att det inte händer någonting i boken, ”Kan de inte bara åka till fyren!” utbrister en medlem, som även är besviken på att baksidetexten avslöjar för mycket. En annan medlem tycker dock inte att detta gör något och att en av bokens styrkor är att så lite händer, men att så mycket ändå sägs. En medlem tycker särskilt om de fina personskildringarna, medan en annan inte tycker om de starka känsloyttringarna.
Även om meningarna i viss mån alltså går isär om den här boken kan alla dock enas om att språket är fantastiskt och att vissa formuleringar kan läsas om och om igen, och att det är en skickligt skriven bok. Likaså uppskattar de flesta de byten av perspektiv som helt plötsligt sker i boken.

Vi väljer dessutom att tolka bokens innehåll lite olika. Vissa väljer att se det som en fin skildring av två kvinnogenerationer, genom Mrs Ramsay och Lily Briscoe. Andra ser det som en familjeskildring, där personskildringarna, och då särskilt Mrs Ramsay och hennes roll, blir den centrala. Det går också att se det som en berättelse om man och kvinna, särskilt tydlig genomrelationen mellan makarna Ramsay. En medlem poängterar här hur detta visas genom hur kvinnan blir nervös när mannen tappar kontrollen, och gör allt för att han ska återvinna den. Spelet mellan makarna, men även kärleken dem emellan, är något som genomsyrar hela boken. Ändå menar en medlem också att kvinna-man perspektivet är tydligast i början av boken, för att sedan sammanflätas med andra perspektiv, vilket gör att boken inte bara blir en berättelse om kvinnokamp.

Alla är eniga om att boken hyllar konsten, till exempel genom Mr Ramsay som så tydligt lever genom litteraturen och genom konstnärinnan Lily och det porträtt hon målar av Mrs Ramsay. Dock väljer vi att betona detta inslag olika mycket. En medlem är väldigt ivrig här, går Lily likzom in i tavlan på slutet och blir ett med konsten? Är budskapet att konsten är det enda odödliga? Helt eniga är vi dock om att när Lily i slutet är färdig med sin tavla är hon även färdig med sin egen inre process och kan försonas med sina egna känslor. En medlem kommer här med tanken att det samma sker för Mr Ramsay när han i slutet till slut reser till fyren, och att det då även går att se fyren, och inte bara konsten, som en symbol för det som ger vägledning i livet. Vi dröjer vid detta om fyren som en symbol för vägledning och ljus – att resan till fyren är så viktig för familjen, när den inte blir av uppstår förvirring och förfall, när de slutligen når dit nås försoning. Kanske kan fyren därmed ses som en symbol för familjen. Vi enas om att det här är en mångbottnad bok det är svårt att nå en klar tolkning om.

Det finaste partiet i boken tycker vi alla är kapitlet där familjens hus förfaller. Detta är alla överens om kan ses som en symbol för första världskriget. Naturbeskrivningarna i den här delen är boken går dessutom att direkt se som beskrivningar av kriget menar någon. Men så utbrister någon annan ”Men det är ju ändå någon som dammar i huset under tiden!” – förfallet är alltså inte totalt och vi blir lite osäkra på tolkningen igen. Någon menar vidare att husets förfall också går att se som familjens, eller människan i allmänhets, förfall.

Så kommer vi in på bokens karaktärer. En medlem har lite svårt för samtliga personer och tycker att de fördummar varandra, andra tycker att det är starka personskildringar och att styrkan hos Woolf just ligger i att hon framställer karaktärerna med både positiva och negativa egenskaper. De flesta tycker dock att de i vissa partier blir lite väl rörigt och vi försöker reda ut Mrs Ramsays relation till de andra och vad det står för. Vi är inte säkra på att vi reder ut allt. Vi är inte heller säkra på hur man ska tolka allt. Så ebbar diskussionen allt mer ut. Det här är nog den lugnaste diskussion vi haft hittills i bokklubben. Kanske beror det på den omkringliggande miljön – havet och tystnaden. Kanske beror det på boken – det är en bok där man vill ha sin egen tolkning kvar och en bok man gärna läser om, har med sig och läser på olika sätt vid olika tillfällen i livet. Eller kanske beror det på att även en bokklubb behöver lite semester från allt bokprat ibland.

Nöjda, mätta och fulla av vin börjar så kvällens sällskapsspelande, vilket den här kvällen är TP Deluxe i lag om två. Här blir mina anteckningar allt mer svåra att tyda och förstå. Att en annan medlem någonstans här bryskt snor anteckningsblocket och själv börjar anteckna gör inte saken lättare. Kl 00.31 har någon antecknat ”Ligga med en oskuld i höften?”, kl 01.50 ”Vilken hatt är världens största?”, och däremellan en massa tokigheter som egentligen inte går att rättvist återberätta. Jag vet bara att min mage vred sig i kramp av alla skrattanfall. Men den konstigaste frågan, som alltså inte är påhittad, måste nog ändå återberättas för omvärlden: ”Vilken färg har en frysande vandringsalbatross på näbben?” (Rätt svar: blå), liksom att det mest upprepade konstaterandet var att Mickael Jackson är död. Kl 01.00 har någon skrivit att det ena laget ”ballat ur”, kl 02.04 ”touch down” genom det ena lagets vinst. Min kompanjon (vi kom sist, men hade bäst lagkänsla) utbrister ”Det har ljusnat!”, jag svarar att det aldrig mörknat, och någon säger att vi måste segerbada. Vilket vi gör. Sedan tar mina anteckningar slut. Men sista dagen var lika bra som de andra dagarna, med sol och bad. Framåt eftermiddagen var det dags att återvända till civilisationen igen. Efter besök på Söderhamns Rådhuskonditori och Bibliotek (i jakt på nästa bokklubbsbok Det av Stephen King) vinkade vi adjö till den medlem som stannade i Söderhamn, och resan gick hem till Uppsala igen. Hemresan bjöd på TP-frågesport och Max-besök i Gävle och fem stycken nöjda och fortfarande solvarma och saltvattensdoftande bokklubbsmedlemmar.

Vid pennan: Ida (med reservation för att anteckningar blir svårtydda på en skärgårdsö full av sol och vin)