I hysterin, styrkan

En torsdagkväll i juni månads början träffas vi i det Larssonska hemmet. Vinet tronar på köksbänken och osten är framdukad på vardagsrumsbordet. I två av ostarna har tårtljus stuckits ner. Vi firar nämligen terminsavslutning för vår bokcirkel samt att vi gemensamt har tagit oss igenom tretton böcker sedan bokcirkeln såg dagens ljus i november förra året.

Tidigare under dagen har några av bokcirkelns medlemmar varit på Bror Hjorts hus och tittat på illustrationer ur Sven Nordqvists bilderböcker. Under kaffedrickandet efteråt hemma hos en ickecirkeldeltagare händer mystiska saker vid spisen. Efter den andra pressobryggarens stund på spisplattan slår det nämligen röda gnistor från plattan. Den tredje bryggningen kaffe sätts igång – men kaffet blir aldrig färdigt. Strax därefter börjar vi misstänka strömavbrott och kollar genast om kylen fungerar, vilket den självklart inte gör. Vi får meddelande från andra sidan stan om att det är strömavbrott där med. Vi kastar alla en blick på kaffekokerskan och misstänker att hon bär orsaken till strömlösheten i halva Uppsala. Innerst inne hoppas vi dock att strömavbrottet ska hålla i sig. Allt för att vi i stearinljusens sken ska kunna sitta och diskutera kvällens bok, Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Efter en knapp timme kommer dock strömmen tillbaka.

När vi ses hemma hos Annika simulerar vi strömavbrott genom att släcka ner lägenheten och tända levande ljus. Det stora temat för kvällen var Niklas Strömstedts cancersvulst. Somliga kunde inte sluta tänka på att boken var skriven av Niklas Strömstedts mor. Och att denna fött en son med en svulst på halsen. Detta faktum påpekas ett flertal gånger under kvällen. Vid den sedvanliga rundan som inleder varje cirkelträff framkom det att deltagarna hade en trevlig stund med Margareta Strömstedts minnen. Denna bok är nämligen sammanvävd av ett flertal historier med självbiografiska inslag. Det finns ingen självklar kronologi, utan Strömstedt väver samman barndomsminnen från Småland med minnen om snoriga barn i stockholmsförorten Hagsätra och tillbakablickar från barnbarnsberättelser. Somliga cirkelmedlemmar finner denna hoppighet störande, medan andra finner det ganska trivsamt. Sådant är ju nämligen minnet, hoppigt och fragmentariskt.

En medlem anser att boken blir trist på slutet för att författaren fokuserar så mycket på sin äktenskapsrelation. En annan anser att det är ett äkta hollywoodslut, och att det sänker intrycket av boken. Ska det behövas en bilkrasch för att människor ska förstå att de ska vara rädda om varandra? utbrister en medlem. En annan kontrar med att vissa behöver en smäll på käften för att förstå.

Att Margareta Strömstedt har skrivit barn- och ungdomsböcker märks enligt vissa medlemmar. Språket i denna bok är tämligen enkelt, vilket dock inte behöver vara fallet i många barn- och ungdomsböcker. Det märks dock att det är en skicklig berättare som står bakom minnesväven i Natten innan de hängde Ruth Ellis. Ett ord som ständigt återkommer i diskussionen om boken är ordet trevlig. Läsningen är trevlig, trots att berättelserna behandlar rätt obehagliga händelser. Vi kommer överens om att vi nog skulle ha haft större behållning av boken om vi vore födda åtminstone femtio år tidigare. Kanske är det svårt att skriva en bok om sina barndomsminnen och andra händelser ur livet när man är åttio år. Vi tror att minnet har en tendens att förlora sin skärpa med tiden. För att testa denna teori bestämmer vi att vi ska träffas om trettiofyrtio år och läsa om boken och fortsätta diskussionen då, med försök att minnas livet som det faktiskt är.

Hade författaren varit ung idag tror en medlem att Strömstedt hade skilt sig och varit ensamstående mamma. En medlem tycker att det är synd att boken fokuserar så lite på Strömstedts yrkes- och karriärsliv. Hennes biografi handlar mest om hur hon är som mor, och hur hon odlar och sköter sina relationer. En av oss öser lovord över Strömstedts prestation att sammanfatta sitt liv på knappt tvåhundra sidor. ”När annars ser man en biografi på 170 sidor? Det är så snyggt!” Vi andra instämmer.

En sak som denna bok får oss att göra är att diskutera oss själva och våra minnen. Vi diskuterar uppfostran och om att på tonårsmaner smälla i dörrar. Några av oss har en teori om att storasystrar är tämligen utåtagerande i puberteten, medan småsyskon inte är det – storasystrar har ju redan varit det. Undertecknad har blivit kallad hysterisk som tonåring och bär kanske skuld till att hennes flickrumsdörrs inre mest består av smulor. Andra har också smällt en del i dörrar och haft sig. Kanske är det något med storasystrar och energi ur livmodern. Någonstans här har vinet sinat i den första vinboxen och vi funderar på att lägga till en tredje rad till vår bokcirkels motto: I hysterin, styrkan. Undertecknad, som har blyga 7,5 högskolepoäng i latin, får i hemläxa att kolla upp korrekt grammatik för en latinsk översättning. Hemläxan har ännu inte lämnats in.

En röst höjs nu om att det kanske krävs en popcornansvarig. Kanske ligger det på arbetsplatsombudets lott? Kanske ska den som inte läst boken straffas med ansvaret att poppa popcorn? Efter att popcornen har poppats och inom en kortare tidsrymd dessutom tagit slut diskuteras bokens titel. Vi förstår inte riktigt varför Strömstedt har valt den titel hon valt. Vi håller med att det är en fångande titel, men vi saknar dock mer knutna kvinnonävar i boken. Med den titeln föranledde det oss att tro att det skulle vara mer om kvinnofrågan i denna biografi.

Mina anteckningar börjar nu alltmer likna kråkfötter. Jag tror jag skrivit något om frireligiositet och förfall. Vi drar paralleller till Det finns annan frukt än apelsiner och Kapten Nemos bibliotek och konstaterar att det nog finns något i den (fri)religiösa miljön som föder fram berättare. En cirkeldeltagare minns en religiös farmor och hur modern inte rökte hemma hos farmodern, och hur cirkeldeltagaren som sexåring råkade svära och fick ångest över svordomen som sluppit över hennes läppar. Vi diskuterar skuld och skam och någon medlem anser att frireligiositeten har ett något hysteriskt drag över sig. Så är vi återigen där. I hysterin.

Diskussionen löper vidare till biskopsvalet i Stockholm och på döda djur. En medlem minns kaniner som fick sin sista vila i en stor lada ute på landet (vilket var en faderlig lögn), en annan minns en kanin som svällde upp något ofantligt, en annan minns kaninen Mimmi som slutade sina dagar inne i en buske och en annan pratar om fåglar i frysen. Vi konstaterade tidigt att det här är en bok som får oss att diskutera oss själva, men jag minns inte längre kopplingen vi gjorde mellan Natten innan de hängde Ruth Ellis och döda sällskapsdjur.

En kvart i tio är allt vin slut och det är dags att presentera förslag till nästa bok. Spänningen är inte olidlig. Vi tror nämligen att vi vet en av de böcker Annika kommer att presentera, och många tror nog också att det är en bok vi kommer att välja. Annika gör det dock inte lätt för oss. Hon presenterar i sedvanlig ordning tre böcker, varav 2 böcker av manliga författare och 1 bok av en kvinnlig dito, 1 nobelpristagare, 1 amerikan, 1 colombian och 1 britt. Det rör sig om Det av Stephen King, Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques och Svindlande höjder av Emily Brontë.

Klockan 22.04 är röstningen avslutad, efter att Malin har avlagt en sms-röst. Anna håller upp böckerna på Jennys pedagogiska sätt, och får till slut hålla upp två böcker, då röstningen blivit oavgjord. Tre röster har fallit på Det, tre på Hundra år av ensamhet. För att inte bli hysterisk måste Annika gå undan ett tag och fundera på vilken bok som får den slutgiltiga rösten. Slutligen blir det Kings mastodontverk Det som blir den bok som ska läsas under sommarmånaderna.

I slutet av juni ska bokcirkeln bege sig till en ö i den hälsingska skärgården för att läsa böcker, dricka vin och ha allmänt trevligt. Rusiga av vinet och kanske av en släng hybris bestämmer vi att vi ska ta oss igenom två böcker till sammankomsten. Hastigt bestämmer vi att alla ska föreslå en bok på temat vatten, så får vi gemensamt bestämma vilka böcker vi ska läsa. Röster höjs bland annat för Hemingways Den gamle och havet, Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten samt en hel del andra böcker. Gemensamt bestämmer vi att det blir Virginia Woolfs Mot fyren samt Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam.


Vid tangenterna,
Sara, som ibland blir aningen hysterisk och inte kan få stopp på orden