Bristande diskussioner

Den andra advent träffades vi hemma hos bokklubbens nyaste medlem Elin för att diskutera novellsamlingen Brist av Anna Schulze. Boken vann förra mötets omröstning genom att vara ett ”vilt kort”, som ingen hade hört talas om och därför inte hade några förföreställningar om. Det var därför extra spännande att höra vad vi efter läsningen fått för uppfattningar om boken.
Det visade sig att medlemmarnas upplevelser ibland stämde överens, och ibland gick brett isär. Medan vissa tyckte det var kul att läsa noveller, tyckte andra det var svårt och att novellerna bara blandades ihop. Isabella gick till och med så långt som att påstå att hon inte gillar novellsamlingar. Noveller ja, men inte i samlingar. Hela bokdiskussionen kom därför först att handla om frågan om hur man egentligen läser en novellsamling på bästa sätt - alla noveller på en gång eller en då och då? Detta ledde i sin tur in på hur man sedan diskuterar novellsamlingar – varje novell för sig eller upplevelsen av hela boken? Några entydiga svar på dessa frågor fann vi aldrig, men vi betade av Schulzes samling novell för novell.

Vi är alla överens om att det är noveller som berör. Även om man gillar eller inte gillar novellerna, så finns det någonting i Schulzes författarskap som gör att man reagerar, tar till sig, känner. Man kanske inte alltid förstår precis allt (”men vad är ett glissando?”) och många av novellerna har diffusa slut. Styrkan i hennes författarskap ligger istället i att hitta det enkla och fina. Likaså visar Schulze en fantastisk förmåga att byta perspektiv. Även fast hennes huvudkaraktärer och intriger varierar i så hög grad att man förstår att hon inte kan ha upplevt allting själv, finns i hennes berättelser hela tiden en känsla av närhet och äkthet som gör att man ändå tror det.
Sara försöker förtvivlat koppla ihop novellerna – kan huvudkaraktären i den ena, vara systern till huvudkaraktären i den andra? Är det samma person som är pappa i novellen Omlott och make i novellen Den? Kanske, eller kanske inte. Hursomhelst - vi vänder och vrider på intriger och personer, och märker hur novellerna växer när vi pratar om dem.
Vi enas om att novellen Fighter är den som sticker ut mest, och Sekund den som ingen av oss egentligen förstår. Stilen och formatet i novellen Högmässa uppskattas av många. Som favoriter utkristalliserar sig novellerna Den gungande madonnan, Omlott och Ljusgult. Den sistnämnda får tre av medlemmarna att brista ut i så lyriska lovord att det i alla fall övertygade undertecknad, som inte hunnit läsa just denna, att läsa den efter bokträffen. De lyriska orden byts dock mot bestörtning, äckel och upprördhet när det gäller novellen Voyeurer. Vi enas om att den novellen inte passar in med resten. Så sammanfattningsvis - läsvärda noveller som berör. Men hoppa över den sista.

Till nästa vecka presenterade Annika tre böcker, med motiveringen att det är sådana som står i bokhyllan och aldrig blir lästa på grund av tidsbrist (= en mycket bra motivering och anledning till att vara med i en bokklubb) Segrande ur striden gick Vägen till klockrike av Harry Martinsson, och besegrade fick Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och (för andra gången) Garcia Marquez Hundra år av ensamhet se sig.

/Ida (som för närvarande läser ännu en novellsamling – Det andra målet av Jonas Karlsson, med stor behållning)