Kossor och andra djur

För att ta reda på vad det egentligen är som är så speciellt med Nyköping, så speciellt att hela 22 % av in libris veritas medlemmar väljer att bosätta sig där, åkte vi söderöver en lördag i slutet av augusti. Middag och samtal på lördagen och litterär vandring på söndagen var utlovat och vi jublade.

Efter indisk mat (av någon anledning valde vi inte det finsk-estniska köket) tog vi plats i soffan och plockade fram Stalins kossor av Sofi Oksanen som vi läst över sommaren. Jag tänker sticka ut genom att INTE säga att mina anteckningar är borta/oläsliga/vinfläckiga eller att mitt minne är svagt/rörigt/obefintligt. Men även jag har mina fläckar, så ha lagom stora förväntningar på min sammanfattning av den trettiotredje boken vi läst tillsammans.

I Oksanens debutroman får vi möta tre generationer kvinnor. Annas uppväxt i den ärkefinska småstaden och vuxna liv i Helsingfors blandas med hennes mammas strävan om en ljusare framtid i Finland och strävan om en varmare dåtid i Estland samt hennes mormors vardag under deporteringarna till Sibirien med den ständiga oron över skogsbröderna. Alla tre har hemligheter och döljer saker för sin omvärld, och i Annas fall leder den ständiga vaksamheten till en störd självuppfattning där bilden av den estniska horan alltid finns närvarande.

Vi uppskattar de historiska inslagen, och kände oss okunniga när det under läsningen slog oss hur lite vi egentligen vet om vad som hände i Estland före, under och efter Sovjettiden. Eller hur lite vi vet om Estland över huvud taget. Vi imponeras av hur Annas ätstörningar eskalerar samtidigt som hennes släktingar närmar sig Sibirien, över hur Oksanen väver samman historier från två olika decennier. Vi förundras över hur verklighetstrogna både beskrivningarna av bulimin och livet i Estland under sjuttiotalet känns.

Vi förfasar oss över männen i berättelsen, dessa män som ständigt både är frånvarande och närvarande. Vi diskuterar sidan 296 och att Stalins ko är en get. Vi funderar över relationerna mellan Sverige och Finland, Sverige och Ryssland och Sverige och Norge. Vi pratar om mat, kontrollbehov, ryska kvinnor och självuppoffring. Vi läser fina utdrag högt för varandra. Och vi kommer överrens om att romanen blir bättre och språket lyfter under den andra hälften. Just längden är vi något tveksamma till, den och alla dessa personer som vi inte får någon ordning på. Vi vill kanske ändå inte råda någon att läsa personförteckningen längst bak i boken eftersom den avslöjar händelser.

Sammanfattningsvis; vi var rätt enade. Vi gillade boken. Vi gillade innehållet, språket, berättarstilen, de historiska inslagen, detaljerna som kolan i föreläsningssalen. Vi gillar Sofi Oksanen. Och vi vill läsa Utrensning.

Vi vill också läsa om ultraortodoxa judar i New York och därför vinner Nina Solomins ok, amen omröstningen. Vår första reportageroman slår ut de andra böckerna Jenny presenterade; Eunuckens gåta av Jason Goodwin och Över näktergalens golv av Lian Hearn .

När diskussionen om Stalins kossor ebbat ut dyker andra djur upp i mina anteckningar. Häst och katt finns tillsammans med länderna i Mellanamerika nedtecknade. Och när Sara lärt sig ett nytt land och Jenny ett nytt hav går vi och lägger oss. Den utlovade litterära promenaden bjuder på historiska inslag (Nyköpingshus), dramatiska inslag (Nyköpings teater) och inte-så-kulinariska inslag (Hellmanska gården). Men det bästa var nog när vi insåg att vi vandrade i Noras, Agnes, Cecilias och Maria Gripes fotspår!

Isabella, som är avundsjuk på en annan medlem som ska lyssna på Sofi Oksanen i Göteborg