Maken eller När kärleken inte räcker till

Det är sensommar i Uppsala och Livs 45:e bok ska diskuteras. Sex medlemmar träffas, äter soppa och klämmer på en liten bäbis som plötsligt finns i Livs omgivning. Självklart överlämnas en litterär gåva från Liv, nämligen en muminpappa i plysch, nästan i samma storlek som det lilla livet. När den nyblivna mamman tagit sitt barn och mumintroll och begett sig hemåt börjar den litterära diskussionen. En medlem har läst ut hela romanen, medan de andra har läst mer eller mindre hela boken.

Vid den inledande rundan över romanen hörs kommentarer som ”Behöver jag säga något? Jag älskar den!”, ”Den knockade mig” och ”Vilken humor!” En medlem funderar på att hädanefter göra sidhänvisningar som statusuppdateringar på facebook, liksom Martina och Gustav skickar bibelhänvisningar till varandra för att beskriva sina känslor och tankar.

Vi konstaterar alla att mer eller mindre känner igen oss i romanen. Visst befinner vi oss femtio år fram i tiden, jämfört med när romanen utspelas, men en del saker verkar inte ha förändrat sig. Snarare har det kanske gått ett steg bakåt i utvecklingen. Maken känns aktuell, särskilt med tanke på den kärnfamiljsrevival som verkar finnas bland dagens unga. Man vill bygga bo tidigt, skaffa man och unge, koka sin egen sylt och baka sitt eget bröd. Man ska vara tant och hemmafru, fast ändå liksom modern och medveten. Och så ska man få plats med den där kärleken, där man också har utrymme att vara sig själv.

Självklart finns det tidsmarkörer som påminner oss att romanen utspelar sig i slutet av sextiotalets Stockholm, men det kunde lika gärna ha varit dagens Stockholm eller Uppsala. En medlem, som nyligen flyttat till Stockholm, gläds åt att känna igen platser som nämns i Maken. Samma medlem älskar tidsandan i boken, det att det bakom allting finns en spirande politisk medvetenhet, även om Martina inte med någon större hängivenhet ägnar sig åt det. Medlemmen i fråga vill be sin pappa läsa romanen för att se om han känner igen tidsandan.

Romanens tid sträcker sig över flera år. Ibland har vi svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt är det påsk igen och Martina och Gustav packar för att åka ut till ön. Flera medlemmar säger att det ju inte händer så mycket egentligen, att Martina ältar samma saker fram och tillbaka, och inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Men kanske är det så det kan vara. En medlem tycker att romanen är för lång. Den kunde ha varit betydligt kortare.

Martina känns trovärdig som person. Hon är smart och humoristisk, men ibland kanske lite väl ältande och velig, sådär att man stör sig på henne. Vi har dock lite svårt att få någon bild av Gustav. En medlem konstaterar att Martina ju bara beskriver honom när han är jobbig, men när de har det bra tillsammans så står det väldigt lite om det och om vad det är som är bra med Gustav.

Flera medlemmar har vikt hundöron och strukit under citat. Vi har skrattat flera gånger åt Martinas sätt att uttrycka sig och Sundströms sätt att skriva. En medlem säger att språket känns förvånansvärt fräscht för att vara skrivet för så länge sedan.

Diskussionen om Maken mynnar ut i anekdoter om våra respektive Aron och så småningom ett konstaterande att det hade varit en rikare diskussion om fler Liv-medlemmar hade varit närvarande. När det är dags att rösta redogjorde jag för hur mina bokval gick till (snabbt, med hjälp av maken). De böcker som presenteras var följande:

Kärlek och erotik – Ann Charlotte Leffler (lite som Maken fast hundra år tidigare)
Styr din plog över de dödas ben – Olga Tokarczuk (polsk roman med deckarinslag där djuren slår tillbaka)
Envar – Philip Roth (lite gubbsjuk bok om den manliga amerikanska själen)

Leffler och Tokarczuk fick lika många röster vardera. Min utslagsröst föll på Styr din plog över de dödas ben.

Skrivet av
Sara, som nu går in i sitt sjunde år av ”äktenskap”