Solomons sång av Toni Morrison

Mitt förnamn kommer från min pappas farmor (och för att mina föräldrar ville ha ett kort namn) och mitt efternamn efter någonn Svante rätt långt tillbaka i släkten. Skulle jag känna mig rotlös om jag inte visste var mina namn kom från? Kanske, det är svårt att veta. Men så rotlös som Milkman känner sig i Toni Morrisons Solomons sång det tror jag inte att jag skulle känna mig. För det här är en roman om rotlöshet. En berättelse om att söka sina rötter och hitta sitt riktiga namn. På en annan plats, i en annan tid och under andra omständigheter än nu och här.

Det är 60-talets USA, bland de svarta i södern (eller nej inte södern visar det sig när vi pratat ett tag, snarare Virginia och Michigan och vi skäms över våra usla geografikunskaper). Huvudperson är Milkman, vars riktiga namn dock är Macon Dead, precis som sin far och farfar. Hans familj har det relativt gott ställt jämfört med andra svarta, men istället är det familjens förflutna som jagar Milkman. Hans farfar som skjutits ihjäl av de vita, hans far och syster som tycks hata varandra och såklart förstår man som läsare ganska snart att det finns en mörk hemlighet i den här släktens historia och att Milkman är i stort behov av att få ta reda på vad. Det är bara det att det på vägen till de där rötterna händer en hel massa saker. In i historien vävs Milkmans mammas historia, och hans bästa kompis Guitar som börjar mörda vita som hämnd för mord på färgade. Hans faster Pilatus och hennes historia och Pilatus dotterdotter Hagar som förälskar sig i Milkman. Det blir lite rörigt, men det är trevlig läsning. Stundvis känns den som en saga och vi förstår att Morrison fick Nobelpriset. Språket i boken kan man inte klaga på och författaren är bra på att väva ihop berättelser - hon kan skriva och hon kan bitvis fånga sin läsare.

Men så är det ju det här med bibeln. Trots att vi ropar in en av LIV:s makar som kan det här med religion, får vi ändå ingen riktig reda i det. För så mycket har vi förstått att namnen är viktiga och symboliska i den här boken. Vi förstår varför Hagar och Pilatus heter som de gör, men nånstans där virrar vi bort oss. Solomon var kung efter David, men varför Solomons sång? Och varför Rebecka och Ruth? Vi ger upp att försöka tyda dessa ”allegoriska undertoner” och enas om att vi skulle ta till oss boken på ett djupare sätt om vi kunde vår bibel (och skäms över våra usla bibelkunskaper). Sen läser nån på baksidan något om ”tusen tolkningsmöjligheter” och vi ger upp.

Så vi pratar om annat som vi förstår oss på. Det är spännande att läsa om den rangordning som finns bland de mörkhyade och det här med rotlöshet ger upphov till en lång diskussion om den amerikanska rotlösheten. Vi drar paralleller till SVT:s dokusåpa ”Allt för Sverige” och vi ler lite åt de sentimentala amerikanarna som gråter när de får reda på var deras farmors far plöjt en åker. Men samtidigt är det kanske inte så konstigt, i ett land som är så stort, heterogent och ungt som USA. Kanske skulle även jag, under de omständigheterna, känna ett större behov av att söka mina egna rötter.

(nånstans här förlorade vi oss också i en diskussion om ”den stora amerikanska romanen” men den diskussionen är jag så trött på så den orkar jag inte skriva något om)

Nåja, för att sammanfatta. Solomons sång var trevlig läsning som ingen av oss avskydde men inte heller älskade. En trevlig, om än lite rörig historia, om rotlöshet och att söka sina rötter.

Nästa LIV-bok blev ingen mindre än Augustprisvinnaren Pojkarna av Jessica Schiefauer (dock presenterad dagen innan den vann!). Utslagna fick 13 skäl varför av Jay Asher och Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Ericsson Sandberg se sig. Och nöjda och glada med detta val surplade vi i oss det sista av våra Southern Comfort-drinkar och begav oss hem från Nyköping för den här gången.

/Ida