När själen blir ful

Äntligen har vår kära medlem som varit på äventyr i varmare länder återvänt till ett snöigt Uppsala och bjudit in oss till en kväll med näst intill överdukat bord. Vi bjuds på oliver, fyra sorters ost, konstig sylt (från varmare länder), vitlöksbröd, kex, päron och ett nytt favoritvin till Oscar Wildes Dorian Grays porträtt.

Vi är allt lite kluvna, dels är vi inte överens hela tiden och dels är några av oss kluvna i vad vi egentligen tycker om romanen. Det finns mycket i berättelsen om den sköna unga mannen som får sig själv avmålad och utbrister att han skulle stanna evigt ung och vacker och att porträttet skulle åldras i hans ställe som vi gillar. Vi blir inte besvikna över dekadensen och flärden i 1800-talets London med de oändliga middagarna och långa diskussionerna

En av oss är helt förtrollad, "det var ta mig tusan det bästa jag har läst" utbrister hon till övriga medlemmars förtjusning. Det var länge sen en bok väckte så starka känslor hos någon av oss. Hennes omdöme "en sexig bok" väcker också mycket uppståndelse.

Vi övriga känner oss nästan lite tråkiga när vi inte har lika många hyllningar att häva ur oss, men vi försöker så gott vi kan berätta om våra tankar om romanen. Väldigt höga förväntningar kan ha gjort att alla inte upplevde samma känslor under läsningen, samt att det skett något missförstånd om när vi egentligen skulle träffas, vilket lett till lite för mycket skumläsning. Trots de höga förväntningarna är vi väldigt positiva, det är egentligen endast mittenparten av romanen som får utstå lite suckar och stön om tristessen som uppstod när Dorians intressen avhandlades.

Anna får stå för bakgrundsfaktan och vi lyssnar tacksamt på historien om Oscar Wilde. I slutet av kvällen funderar vi över om han var lika vacker som han framställer Dorian Gray. Levde han ett liknande liv och finns det självbiografiska drag som vi med vår ringa kunskap missar?

Prins Paradox inflytande över Dorian Grays själ vrids och vänds på, vi pratar om vad Henry egentligen vill med Dorian och hur mycket inflytande han har, och hur mycket som kanske får tillfalla romanen han ger till Dorian vid ett av deras första möten. Henry beskrivs som the bad guy, vilket många av oss gillar, men våra intryck av konstnären Basil går isär, är han trist eller är han intressant?

Trots en medlems upprepade utrop om att vi inte kommer förstå det, läser vi Wildes förord om konsten och människan högt och funderar över vad han vill säga. Den allmänna uppfattningen om att konsten ju inte ska vara föränderlig förstörs genom Dorians porträtt som mer och mer ändrar form medan Dorian förblir vacker. Vi funderar över vad Wilde vill säga med romanen, eller om han helt enkelt inte vill förmedla något annat än att allt ligger i betraktarens ögon, precis som med all annan konst. Läsningen är ett möte mellan texten och läsaren och vi själva är med och skapar vad vi vill ha ut av både romanen och läsningen. Man kanske över huvud taget inte ska ta reda på vad Wilde ville med boken.

Förutom diskussionerna om konsten och själen kommer vi in på de spännande dragen i romanen. Vad har Dorian egentligen gjort sedan Henry satte igång sitt lilla experiment med honom och hans själ? Är det bara Dorians närvaro och skönhet som fördärvar människorna han möter eller är det han själv som medvetet leder dem in i spel- och opiummissbruk? Och visst är det spännande när Basil ställer honom mot väggen innan han själv får se tavlan och dör framför den!

Någon måtta får det vara på längden av dessa inlägg, trots att jag skulle kunna skriva på om våra tankar om kvinnosynen i romanen, om Henrys floskler, Dorian paranoia, de snabba replikskiftena och tron på det sköna.

Förutom att ha äran att vara värdinna är det även Evelyn som ska presentera förslagen till nästa bok. Det är ett svårt val som alltid, den här gången mycket för att författarna inte är helt kända för oss. Janet Frames Ansikten i vattnet och Hannah Greens Ingen dans på rosor handlar både om mentalsjukdomar och är lätt självbiografiska. Den tredje boken är en biografi, en form vi talat så mycket om att vi borde läsa, Piaf av Simone Berteaut. Segrande efter omröstningen står Ansikten i vattnet, kanske på grund av motiveringen att Janet Frame var den halvhemska svensklärarens (som läste böcker för språket, inte historien) favoritförfattare.

Isabella, som efter bloggandet gillar Dorian Grays porträtt ännu mer.