Mat, fest och samtal i lagoma dammet

Den här gången, 9:e januari, var inte som andra gånger, men vinet var ändå på sin plats. Det är ju alltid huvudsaken.

Nej den här gången var det inte enbart LIV-möte på gång med diskussion om senaste boken Vägen till Klockrike av Harry Martinson, utan även ett sjurackarns firande till själva LIVs ära. Mycket skulle sägas, hända och upplevas, där i Idas lägenhet, men det mest otippade var kanske den vardagliga diskussionen om grishuvuden.

Fast tillbaks nu där det hela började. Med underbar grön ärtsoppa och vitlöksbröd. För hur ivrigt och hur gärna alla ärade medlemmar ändå ville börja diskutera boken, så stod det ändå klart att den fysiska hungern var för stor. Men var där inte några fler till bords än vad LIV är van vid? Hela två utbölingar fick den helt fantastiska äran att inte bara sitta med vid ett LIV-möte, utan även medverka under hela festen!

När alla medlemmar plus utbölingar var välfyllda med soppa förflyttades hela sällskapet raskt över till vardagsrummet för bokdiskussion. Den här gången handlade det alltså om allas vår Harry Martinson och hans Vägen till Klockrike. Boken berättar om Bolle och hans liv som luffare i Sverige under industrialiseringens tid, hur han vandrar vägarna fram och tillbaka, hur han får uppleva både tadel och rädsla, men även glädje och viss kärlek. Trots allt håller han ändå drömmen om Klockrike vid liv.

ta´del, klander; (karaktärs)fel som ger anledning till klander (något ålderdomligt). (Källa: NE)

LIVs ärade medlemmar tyckte bra men olika om den här fina berättelsen. Bland annat så ansågs den ha ett väldigt bra språk, vara något spretig, vara en hemskt bra skildring av dåtidens Sverige, innehålla fina livsfilosofier samt vara trevlig och lättläst. Olika delar av boken framhävdes av olika medlemmar. Av dessa kan nämnas beskrivningen av olika luffartyper, episoden med halmdockan och myten om förfarandet för att kunna se de liktåg som skulle gå till kyrkan kommande år. En medlem tyckte att episoden med halmdockan gav så kallad ”deckarfeeling”. En annan medlem tyckte att myten om liktågen var ruskigt spännande och välskildrad. Inledningen med cigarrmakarna tycktes av vissa inte riktigt passa in med resten av boken. Nåväl.

Sen närmade sig stunden då ordet hysteri skulle nämnas säkert mer än två gånger. Ja, det var slutet på boken som manade fram det ordet. Pass på nu för i nästa stycke kommer slutet avslöjas.

Det tycktes en hel del om Bolles bortgång och återfödelse bland ett vandrarfolk på någon slags paradisplanet. Ett hysteriskt slut. Ett abrupt slut. Ett bra slut. Ett konstigt slut. ”Nangijala för vuxna”-planeten var en fantastisk beskrivning. En medlem tyckte det var himla fint att Bolle fick återfödas bland vandrare, samtidigt som Harry ansågs försöka vara lite ”exotisk” och ”icke-rasist” då Bolle hamnade i Brasilien. Fast på en paradisplanet. Medlemmarna undrade om det hela med återfödelse kanske var ett ställningstagande av Harry, eller om det bara var en slags nymodighet för tiden. Det hela är ovisst.
”Varje människa är en hertig av ovisshetens land. Skillnaden i vetande kan vara stort de olika mänskorna emellan. Men skillnaden i ovisshet och obesvarad gåta är inte särdeles stor. Den är i själva verket lika med noll. Och därför skall den enskilda människan respekteras såsom hertig av ovissheten och som kännare av den slutliga vissheten som är lika med noll”

Hur som helst så var Bolle allmänt omtyckt. Han beskrevs som den siste luffaren, och att han är sin egen som väljer att luffa. Och nog fylldes väl ändå hjärtat med en känsla av sorg när det konstaterades att drömmen aldrig gick i uppfyllelse, han nådde aldrig Klockrike.

”Vi är alla löss i världens höga skogar. Men sköna löss, på två ben. Och mycket kan vi, mycket drömmer vi och mycket förmår vi. Långt bortom solen ser vi, och långt bortom månen. Och vi vet att vi ska dö, men vi går upprätt ändå”

Allt detta skedde alltså under utbölingarnas uppsyn, och nog verkade dom lite tagna, ja nästan lite rörda, efter denna åtråvärda upplevelse. Mer vin sattes in, och för att vara på den säkra sidan även en hel del underhållning. Två ärade medlemmar hade satt ihop ett quizz med ett inte så litet litterärt tema. Men först krävdes mer förtäring i form av fantastisk vegansk moussaka och sallad.

När sen väl underhållningen satte igång var samtliga festdeltagare uppdelade i lag. En viss nördvarning utfärdas vad gäller lagnamnen, men å andra sidan är det här en bokcirkel! Lagen var: Den hemliga Dan Brown koden, Det döda liket, De kåta neandertalarna och Mordors mentalanstalt. Quizzet bestod av flera delar som genomfördes med jämna mellanrum under kvällen.

Men så småningom var det dock dags att återgå till allvaret. Nya böcker skulle presenteras. En slutlig vinnare skulle utses. Det var den ärade medlemmen Jennys tur att presentera. Jenny ville denna gång stå för en motreaktion mot alla de västerländska författare som lästs tidigare. Hon beskrev det lite som en plikt, och hade med sig tre böcker för ändamålet. Men i det sista bytte hon ändå en ”plikt”-bok mot en som hennes hjärta krävde. Så följande böcker stod inför den gastkramande omröstningen:

Allt går sönder av Chinua Achebe

Blindheten av José Saramago

Vägen av Cormac McCarthy

Gastkramande var ordet sa Bull. Eller var det Bill?
Vinnande ur striden gick till slut Allt går sönder.
Sen fanns det inget annat att göra än att raskt gå över till efterrätten, smältande chokladpaj. Inte en så liten heller. Och slutakten i underhållnings-quizzet, den mer interaktiva delen. Alla lagen skulle framföra varsitt sångnummer. Ja dra på trissor. Därefter genomfördes en hård men rättvis rättning av hela kalasquizzet och varje lag fick välja ett pris utifrån placering i tävlingen.

Och så sammanfattas en underbart härlig kväll med fantastiska LIV.
/Elin