När snögubbar inte är det man tror

Snön ligger vit och kall när vi traskar över Söder på väg till Isas nya lägenhet vid Hornstull. Som tur är ser vi inga Snögubbar, och vi kommer trygga och hela in i värmen där 23 varma kvadratmeter, glögg, valnötsbröd och en bokdiskussion om deckaren Snömannen av Jo Nesbø väntar oss.

Jag började passande nog läsa den här boken ungefär i samma veva som den första snön kom, och det förtog liksom lite av den där vinterstämningen som brukar infinna sig de första dagarna med snö. För den norske författaren Jo Nesbøs sjätte deckare om poliskommisarie Harry Hole vis Oslopolisen – Snömannen, handlar om en seriemördare som begår bestialiska mord samma dag som den första snön faller. Det är hela tiden kvinnor med barn som är offren och i samband med morden dyker alltid en snögubbe upp i en eller annan skepnad. Harry Hole har nu assistenten Katrine Bratt vid sin sida, och som läsare bjuds man nästan 500 sidor med mord, intriger och hemligheter, list och slughet, dårskap och sjukdomar. Och så en hel del sex. Över allt det andra är temat kanske faderskap, och Nesbø väver ihop flera parallella historier och nystar sakta men säkert ut dem i tydliga trådar som leder fram till målet – mördaren hittas. Men det visste man ju från början – det är ju grejen med deckare.

Och vi tycker att Nesbø lyckas. Vi är överens om att boken är läskig, på sina håll till och med riktigt läskig. Vi tycker även i stort sett om författarens språk, och att de parallella historierna han låter löpa genom boken är en av bokens styrkor. Nesbø hittar en fin balans mellan ledtrådar, handling och Harry Holes slutledningsförmåga och list, som gör att man som läsare hela tiden luras för att sedan tro sig förstå, för att sedan bli lurad igen. Ibland ligger man som läsare även steget före Hole. Och det är väl detta som är grejen med deckare. Om vi förstod vem mördaren var? Undertecknad gjorde det inte förrän i slutet, när Hole också gjorde det. Isa högg på ledtrådar om en viss kroppsdel och förstod redan tidigt vem som var mördaren. Hursomhelst så förtog inte det helhetsintrycket av att det är en välskriven deckare, där cirkeln sluts och alla bitar faller på plats i slutet. Att även ha just Snögubbar, som är en klar trygghetssymbol tillhörande barndomen, och göra till något läskigt ses även det som en styrka hos författaren. Och när vi med viss hjälp av bokklubbens apotekare och google luskar ut att Fahrs sjukdom och Skelrodemi faktiskt finns på riktigt ger det ännu lite mer cred åt Jo. Vi gillar det här.

Men det finns trots allt saker i boken vi stör oss på. Slutet blir för överdrivet. Vi blir irriterade över Harry Holes överdrivna slutledningsförmåga och fysiska styrka. Hur förstår han egentligen till slut vem det är som är mördaren? Och vi stör oss även en del på hela karaktären Harry. Känns det inte lite uttjatat att skriva om en man med alkoholproblem och en trasslig familj (en fru som inte vill ha honom längre för att han arbetar för mycket, men som ändå inte kan släppa honom helt, och en son eller dotter som hamnar i kläm)?
Och så stör vi oss på bilden av kvinnorna. Hur de alltid måste beskrivas utifrån sitt utseende. Och vi är trötta på berättelser om kvinnor som i början framstår som starka, men som inte håller hela vägen utan faller ihop, blir svaga, bryter ihop mot slutet. Den psykiskt sjuka kvinnan som samtidigt är den sexuellt lockande kvinnan. Ge oss något annat nästa gång, snälla.
Någon stör sig även på hur sexet är beskrivet och Jenny drar paralleller till Dan Brown och suckar. Men som sagt – det förtar inte helhetsintrycket av att Snömannen är en relativt välskriven, intressant och läskig deckare. Den är en perfekt julklapp till deckar-älskande familjemedlemmar eller vänner (undertecknad har redan gett den i present till sin mor) och den är perfekt läsning just när snön och mörkret lägger sig utanför fönstren.

Oj, jag höll på att glömma - ”Svampmannen”. Alltså han som letar och hittar mögel i Holes lägenhet. Vem är han? Alla är överens om att han känns skum. Det är kalendern som försvinner, åttan och blodet på väggen. Och att ingen känner till att han är där. Vad betyder egentligen det kryptiska sista stycket i boken? Vi blir förvirrade. Kanske betyder han ingenting, kanske kommer han tillbaka i nästa bok. Hursomhelst är det ett snyggt drag som uppehåller oss länge och engagerat vid diskussionen. Om nån som läser här har nån teori om ”Svampmanen” – lämna gärna en kommentar!

Som alltid kommer vi sen av spår. Vi kommer in på andra deckare och andra böcker, vi kommer in på livet i allmänhet - apotek, bibliotek, kärlek. Och kvällen avslutades inte denna gång med en omröstning, eftersom nästa bok redan är gemensamt vald – Svinalängorna av Susanna Alakoski, kombinerat med att se filmatiseringen som just kommit upp på biograferna. Så till nästa gång – akta er för Snögubbar, de kan vara mer förrädiska än man kan tro – och God Jul!

/Ida