Minnen från en sommar (som aldrig säger nej)

I somras... packade bokcirkeln ihop sig i tre olika bilar och tillbringade ett par sommardagar och nätter i gröna Hälsingland. Det var Issas familj som stod för stuga, hemmagjord sjö, studsmatta och bastu. Resterande tjejer hade dock alla förberett en aktivitet som vi tog upp då och då under dagarnas gång. Tävlingstokiga som vi är hela bunten ingick i aktiviteterna bland annat; jeopardy, ett melodikryss, en tipsrunda, en musikfrågesport och så vidare...

Vi hade tidigare röstat fram två sommarböcker för de ljuvligt lediga sena sommartimmarna. Elin och Issa presenterade båda tre böcker vid det sista tillfället, och lotterna föll på Elins skräckgenreförslag Joe Hills novellsamling Vålnader och Issas lite mera milda Karin Boyeförslag; För lite.

Under den första dagen anlände boktokorna vid lite olika klockslag och medan man väntade fördrevs tiden med upplockning av matkassar, middagsförberedelser, paxning av sängar, utläsning av de sista novellerna, studsmattehoppande och allmänt fotplaskande i sjön.

I somras... under den första kvällen, medan solen långsamt la sig och sommarens minsta plåga gjorde sig påmind, hade bokcirkeln in libris veritas en magisk gemenskapsmiddag, som jag tror vi alla har speciella minnen ifrån. Några små minnesbilder är det rikligt fyllda middagsbordet, Evelyn som barfota skrider ut i trädgården med en korg med vin och glas, en flera timmar lång presentationsrunda om våra liv, glasen töms då och då, en flicka brister ut i dans på gräsmattan, myggorna kommer fler och fler ju längre ner solen sjunker och värdinnan som lär oss hur man dricker vin genom myggnätshattarna.


I somras... badade vi även i Ljusnans vatten och Jenny lärde sig att denna Hälsinglänska ort inte låg vid havet. Det fnissades även åt något skämt om måsar och sälar, som inte fanns i Hälsingetrakterna, men inläggets författarinna var aldrig involverad i detaljerna, men skrattade så klart med ändå. Vem kan låta bli att skratta åt ett hjärtligt skratt?

En tidigt eftermiddag samlades vi på verandan utanför stugans kök och valde att börja med att diskutera Boyes roman För lite. (Det kan även tilläggas att det var ett synnerligen smart drag av mina väninnor att tjata tills undertecknad hämtade papper och penna, eftersom författandet av blogginlägget lät dröja på sig.) Boken handlar om en tragisk man vid namn Harald som nästintill kvävs av sin frustration, i valet mellan familjelivet och sin passion för konsten. Han är författare. Vi är mycket eniga om att denne Harald är en osympatisk karaktär. En del tycker att detta är positivt och en snygg personframställning av Boye, medan andra tycker att det förstör läsningen. "Harald är en dryg människa, man tycker inte om honom". Sara tyckte dock mycket om boken: "Den kliar av obehag", säger hon, vilket uppenbarligen gillas. Ida tyckte varken om personligheterna eller historien. Hon är besviken på Boye, som hon läst tidigare med stor behållning. Harald har en fru, som heter Gertrud, som är minst lika osympatisk. Eller är det deras elaka jargong och tysthet gentemot varandra som gör allting så fel?

Vi diskuterar Boyes budskap med sin roman. Frågan är framförallt om hon tar ställning; vad som är viktigast i livet; familjen eller konsten? Är det en självbiografisk bok? Man kan inte förneka att temat och huvudpersonens yrke ligger nära Boyes egen livssituation. Det ligger dock något intressant i hennes val att framställa problematiken genom en manlig karaktärs ögon. Var det och Är det ett mansproblem? Eller är det kanske så att det egentligen är en kvinnoproblematik, åminstone numera, att man tvingas välja mellan ett lugnt, tryggt familjeliv och ett spännande konstnärsliv? Det råder det delade meningar om;vad vi själva tycker och vad vi tror att Karin Boye menar. Konst kontra familj är det genomgående temat. Ord som kan beskriva helheten; öde, mening och plikt.

Vi uppskattar dock hennes språk; skön sommarläsning. Den är full av kontraster, den är lagom lång, men kanske lite... för lite. Det finns något outtömt i själva texten. För lite personlighetsbeskrivningar tycker en, för lite "kött" säger en annan. För lite action, prat, mening, sex och stora omvälvande händelser. Helt plötsligt öser vi det fram en flod av ord. Men kanske är det just det som är meningen? Och Evelyns utbristande: "Fattar ni inte hur bra den är!" får avsluta sammanfattningen av Karin Boyes För lite.

I somras... en sen kväll samlas vi i den mindre jaktstugan på andra sidan fältet. Lamporna är släckta, stearinljus brinner, ost och kex är framdukat och vi ska prata om den andra sommarboken; skriven av Stephen Kings son under pseudonymen Joe Hill. Vålnader. På orginalspråk 21th century ghosts. Låt oss börja med att berätta att Elin, som presenterade ovan nämnda bok vad djupt besviken; "han avslutar inget", "han efterapar"... men framförallt tyckte hon inte att den var tillräckligt läskig. Vi är många som har uppfattat tydliga referenser till författarens förebilder; Kafka, Poe och Lovecraft med flera. En del av oss tycker att han tar avstamp i sina föregångares fotspår, men att han ändå skapar något nytt. Det är en ovanlig samling noveller och berättelser. Vi finner den både ojämn, intressant och fantasifull. Och en del noveller tycks ändå ha lockat fram ett krypande obehag, någonting som inte är direkt läskigt, men som inte lämnar läsaren då denne slagit igen pärmen.

Vi har läst novellsamlingar i bokcirkeln förut och de är verkligen en outtämlig källa till diskussion. Även denna gång blir vi tvungna att diskutera de enskilda novellerna lite var för sig. Några sticker naturligtvis ut. Några små pärlor, som Sara sa: Uppblåsbare Art, som vi tror handlar om utanförskap, presenterat i en kuslig Kafkastämning. Årets bästa skräckhistoria, som är den enda som är riktigt våldsamt läskig. I biosalongens mörker bjuder Hill på en snygg klassisk spökhistorieuppbyggnad. I Det sista andetaget lämnas frågetecken som lockar till många intressanta diskussioner och tolkningar och i den sista och längsta novellen Morris papplabyrint lyfter Hill sitt skräckberättande till nya höjder. Och som bokklubbsbok sett så måste vi nog ändå rekommendera den, även om det möjligtvis kommer resultera i ett för- och ett emotläger.

Vi kom även att diskutera hur vi läste boken. Är det okej att hoppa lite som man vill i novellsamlingar? Många är starkt emot detta, medan andra ser det som en rättighet. Skrivande och läsande står ju alltid i dialog till varandra, så uppstår magin i konstformen. Som Jessika Gedin en gång sa i P1: "Romanen är inte en monoteistisk religion, den är dualistisk. Och den andra guden, det är du." (Och där avslöjade sig undertecknad vilken sida hon står på.)

En diskussionstråd som vi haft även i andra boksammanhang är det återkommande pojkperspektivet, eller det så kallade "Salingerkomplexet" (ett ord som jag inte vet om någon faktiskt yppade eller jag själv kommit på denna julinatt. Nedtecknat var det i alla fall). I denna novellsamling är det också ett ganska ensidigt perspektiv som presenteras. Den missförstådda mannen och det tidiga utanförskapet får ta mycket plats. Vi saknar något annat! Kan Boye kan väl Hill. Eller?

Några slutkommenterar är detta: "Den är läskig, men också fin", "Mardrömslik" och "Det är ofrånkomligt att han lämnar mycket öppet till läsaren själv." Om man tycker detta är någonting positivt eller tvärt om, det är upp till var och en att bedöma.

I somras... drack vi mycket kokkaffe. Jenny tog på sig en träsko där en padda just hade flyttat in. Annika börjar i natten höra obefintlig musik. På utedasset kan man se ut på det blommande fältet och på väggen läsa om hur unga skulle uppföra sig förr i tiden. Vi sitter uppe till soluppgången. Den sista bilen startar inte på vägen hem. Tur är att det finns händiga och trevliga grannar, som råkar svänga förbi precis innan panikens inbrott och myggornas massattack. Ida kör hem det sista lasset med trötta sommarflickor ända till Uppsala, utan att stänga av motorn en enda gång. Vilken tur.

Vilken stuga. Vilka dagar och kvällar och tjejer. Vilka bravader. Vilket liv.
Sicket liv.


Undertecknad
Jenny