”det känns som att det är någonting vi inte förstår”

Efter utomhustacos och efter att ha bevittnat en tragisk möhippa, gav sig LIV denna kväll ikast med Don Delillos bok Mao II – Den stora massans ensamhet. Delillo var, för de flesta av oss, innan detta en tämligen okänd författare, men som omskrivits som ”en av de centrala gestalterna i den litterära postmodernismen” och som enligt den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom kan ses som en av de fyra stora författarna av sin tid, tillsammans med Thomas Pynchon, Philip Roth och Cormac McCarthy. Många yngre författare som Bret Easton Ellis och David Foster Wallace anger DeLillo som influens. Detta tycker många av oss såklart låter spännande. Och så titeln dessutom – Mao II – Den stora massans ensamhet. En bok som handlar om Bill Gray, en mytomspunnen författare, som lever avskuren från världen och skriver på sitt stora verk. Om Scott och Karen som är hans hängivna assistenter, om en svensk fotograf som reser världen runt för att fotografera författare och om en annan författare som sitter fången i Beirut. Enligt baksidetexten behandlar boken ”de stora frågorna om den lilla människans livsvillkor”. Det kunde nog allt bli nåt.

Men det blev det inte. Eller, allting blir ju alltid nånting, men det här kanske inte blev som vi trott. Jag ska försöka förklara.

Själva temat i sig känns bra, och boken börjar lovande med ett avsnitt om ett massbröllop inom Moonsekten i USA, som tydligt belyser ensamheten i den stora massan genom såväl Karen, som väljer att gifta sig på detta sätt, och hennes far, som desperat försöker hitta henne med blicken och förstå varför hon gör det. Men sen spricker och spretar det iväg åt olika håll. Kanske vill Delillo för mycket, för vi är ganska eniga om att det här inte håller. Det är ensamhet, författarskap, massan, terrorism, religion, psykologi….

Det känns pretentiöst. Vi använder ord som svår att komma in i, spretig och en kamp att inte hoppa över delar av sidan. Malin menar att boken är full av citat som hon borde tycka om, men som hon inte orkar sätta sig in i. Och Anna menar att hon kommer in i språket, men bara för att hela tiden kastas ut igen. Framför allt är det dock kanske känslan av att det är någonting vi inte förstår som dominerar. Vad vill författaren säga med boken? Det är en bok vi ville tycka om, men där det hela tiden är någonting som stör och som Sara uttrycker det - Det känns som det är nåt jag inte fattar – har jag missat nåt?

Men så, mitt i allt det där vi blir förvirrade av, sticker några bitar ut. Den inledande scenen med massbröllopet hos Moon-sekten. Eller stycket om Kohemenis död. Temat om ensamheten i den stora massan - hur olika ensamma människor hittar varandra men ändå fortsätter vara ensamma. Två fina bilder målas upp i boken – av författaren som den mest ensamma som finns och av ensamma Karen som söker massan. Stycket där Karen vandrar runt i New York lyfts av någon fram som ett av bokens bästa. Någon annan tycker om den stämning som läsningen ger – att ständigt vara på avstånd och liksom se allt genom en dimma. Även beskrivningen av pojken och fången i Beirut lyfts fram som en stark sida. Och nånstans här kommer vi in på om boken kanske handlar om kampen mellan terrorismen och litteraturen, och vilken av dem som förändrar världen mest.

Personkulten har en stor plats i boken. Kring författaren Bill. Kring Mao. Känns det inte lite långsökt att alla i boken pratar om Mao? Kanske, men långsökt eller inte, och stilistiskt okej eller inte, så blir det i alla fall en tydlig symbol för bokens tema om viljan att tillhöra något. Om just den stora massan och dess ensamhet.

I diskussionen kommer vi såklart in på Paul Auster. Det är kanske inte så konstigt eftersom DN nyligen publicerade en intervju med Auster, som då nämner Delillo som sin närmsta vän. Artikeln handlade förövrigt om att inte nå fram till författaren – om den onåbare författaren och om kultstämningen som kan uppstå kring en författare. Hoppsan – ett tema som plötsligt kändes väldigt nära temat hos Delillo.

Hur sammanfattar man då detta? Det var en bok som blev annorlunda när man pratat om den. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda. Det är en bok som många av oss kanske inte skulle rekommendera, om man inte vill känna sig förvirrad eller har lust att övertolka varje mening i en bok och sen kanske känna sig smart. För här finns det nog meningar att tolka. Om man orkar. Men vi orkar nog inte hela vägen fram. Men den är såklart en läsupplevelse och ger någonting, som varje bok ju gör. Eller kanske har vi analyserat sönder den och sökt för mycket efter någonting som inte finns – kanske tror vi att det ska vara djupare än det är? Vi vet inte. Ni kanske kan berätta för oss när ni läst den.

Till nästa gång läser vi något mer lättsamt. Annica presenterade tre deckare och vi drar alla en lättnadens suck efter ovanstående läsupplevelse. Mordbyn av Andrea Maria Schenkel och De fyras tecken av Arthur Connan Doyle fick se sig besegrade av Det blödande hjärtat av Andrew Taylor.

Kvällen fortsatte i lättsamhetens tecken med Eurovision Song Contest och heliga löften om att i framtiden ordna världens roligaste möhippor åt varandra.

/Ida