LIV-helg i Roslagens famn

En fredag i början av juli träffas nästan samtliga av LIV:s medlemmar i en sjöbod ute i Roslagen. Vi befinner oss i skuggan av ett kärnkraftverk och ror ut på havet för att möjligtvis få en liten skymt av verket. Dimman ligger dock tjock över vattnet, så vi ser inte längre än bort till närmsta kobbe. Kärnkraftverket gör sig dock påmint i form av något som ser ut som en klockradio uppställd på en hylla i sjöboden. Apparaten ska varna om något obehagligt händer, vilket tack och liv inte inträffar. Fredagskvällen tar slut efter två litterära frågesporter och nattbad, varpå vi går till sängs.

På lördagsförmiddagen hittar vi pocketböcker, en tekanna, smörknivar och ett tvålfat på en bakluckeloppis. Tyvärr glömdes tvålfatet kvar på loppisbordet. Efter en rejäl smörgåslunch på ett femtiotalsfik i Östhammar återvänder vi till sjöboden och ytterligare en frågesport, dock inte av litterär art. Detta melodikryss vinns av en mycket förvånad Liv-medlem, som vann för att hon visste namnet på en mer Backstreet Boys-medlem än andrapristagaren. Efter en fästingoperation och en storslagen grillmiddag inleds sedan diskussionen av Fight Club klockan 20.41 på lördagskvällen.

En medlem hade inte hunnit läsa särskilt långt i romanen, men drogs in i den på en gång. En annan läste romanen på en strand i Grekland, och tyckte att den passade utmärkt som strandlektyr. En tredje tyckte att den var kul att läsa, men att den ballade ur lite i slutet. En fjärde medlem är glad att hon läst den och hon gillar konceptet. En femte medlem är väldigt kluven, men tycker att romanen är spännande och bra skriven. En sjätte medlem tyckte att romanen var lite svår att ta till sig, men att den var helt ok. En sjunde och sista medlem hade bara läst 40 sidor och kunde inte riktigt uttala sig om romanen.

Fight Club är som vi ser det en roman om våld, samhällskritik och mansideal. Lättsmält, populärkulturellt pretto, utbrister en medlem. Vältrande i våld, utbrister en annan. Är denna orgie av våld nödvändig? Måste det skrivas in i minsta detalj? Vi diskuterar översättningen och finner Big Bobs svenske version Bauta-Bob aningen mer sympatisk på grund av det töntiga namnet. Vi diskuterar rymdapor och den överraskande vändningen romanen tar mot romanens mitt.

Ständigt dessa unga män, säger en medlem. Vi diskuterar dessa unga, missförstådda män ett tag. De som inte verkar hitta sin plats i samhället. I denna roman tar de till våldet som ventil. Genom våldet får de utlopp för känslor, något som inte verkar rymmas i männens vardag. Vi tolkar detta mer som en kritik av samhället som det är idag – att det inte tillåter samma känsloyttringar och normer för personer som definieras som män till skillnad mot personer som definieras som kvinnor. Vad vi ser som en kritik av machoidealet vet vi dock inte om andra ser. En medlem anser att många, särskilt unga män, verkar referera till boken eller filmen Fight Club som en cool bok/film om våld. Därefter stannar diskussionen vid dessa unga män som läser Fight Club för att det är en kulttbok och för att det är en häftig bok om våld.

Ett par av oss är kluvna inför boken. Vi hade förväntat oss mer, men vi vet inte om det har med boken eller oss själva att göra. Kanske har vi för höga förväntningar på denna kultroman. Kanske missar vi det storslagna i den. Vi vet inte. Kvällen blir så sakteliga mörkare och vi går nästan om varandra i vår diskussion. Vi diskuterar själva texttolkningen ett tag, och finner oss fångade i den hermeneutiska cirkeln. Här har jag slutat anteckna. Diskussionen om Fight Club anses avslutad då ytterligare en medlem opererar bort en fästing.

Som vanligt är presenteras nya böcker. Böckerna har det gemensamt att de återfanns i Idas bokhylla och att de alla på något sätt handlar om ”kvinnan” – kvinnans historia, kvinnans kropp och kvinnans relation till mannen. Böckerna som det röstas mellan är Min mormors historia (antologi), Smuts – Katarina Wennstam och Maken – Gun-Britt Sundström. Den sistnämnda, som har blivit presenterad av samma liv-medlem tidigare, vinner. Lördagskvällen avslutas sedan med en litterär Jag-har-aldrig, där samtliga medlemmar förtär alkoholhaltig dryck till påståendet Jag har aldrig läst Röda Rummet.

Undertecknat
Sara