En slingrande väg till poesin

En kväll i mars träffas några av oss på en studentnation för att äta ärtsoppa. Därefter beger vi oss till Engelska parken för att höra poeten Bob Hansson tala om sin väg till poesin. I en bokvagn i Ihresalen ligger skrifter från Språkvårdssamfundet. De bär titlar som Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. Samfundets vårmöte ska nu avslutas med att Bob Hansson ska läsa poesi och berätta om sin väg till etablerad poet och författare.

Bob Hansson säger att han kanske borde ha vinglat in med en rödvinsflaska i handen för att bekräfta klichébilden av en sann poet. Istället kommer han in med en colaburk. Han är inte särskilt hågad att leva upp till föreställningen om konstnären som en lidande själ. Bob Hansson har inget till övers till konst enbart för konstens skull. Han började skriva poesi för att förändra världen. Nu, flera år efter att han började, konstaterar han att han har lyckats. Hans poesi har nämligen räddat liv. Han har fått flera brev av människor som har lagt undan rakbladet till förmån för livsviljan.

Kvällens sammankomst har titeln Från MBD till ABC – en slingrande väg till poesin. Precis som rubriken antyder blir det en slingrande väg, inte bara till poesin, utan även till kvällens slut. Under en och en halv timme roar och oroar Bob publiken. Han lutar sig mot podiets skrivbord. Tydligen har han gylfen öppen, för i slutet av kvällen drar han upp den med en ursäktande kommentar. Jag vet dock inte om han ljuger om den öppna gylfen eller inte. Precis som gränsen mellan manus och fritt tal knappast är tydlig är gränsen mellan poesi och verklighet oklar. Gränser suddas hela tiden ut.

Om jag med ett enda ord ska sammanfatta kvällen blir det hudlöst. Bobs ord kryper in under huden på publiken, letar sig fram till våra ansikten, drar upp våra mungipor – och får oss att sätta skrattet i halsen. Bob är vansinnigt utlämnande. Hudlös. Han talar om sitt – allas? – omättliga behov av att bli sedd och bekräftad. Han bjuder på freudianska felsägningar, som ibland känns aningen regisserade. Bob står dock där, bildligt talat naken och utlämnad.

Bob berättar om de bokstavskombinationer han har blivit diagnostiserad med. Han berättar om springet i benen som alltid har funnits. Han berättar om småskolläraren Tyra, som såg alla andra elever förutom honom. Han berättar om den fantastiska högstadieläraren som såg just honom. Via anekdoter om fanzineskapande, skolpoliser och missade tåg till lärare som brinner för sitt arbete och betalning för poesiuppläsningar lyckas Bob berätta om livet och poesin och om dess gränsområden.

Publiken är full av gråhåriga akademiker men även en och annan yngre människa har letat sig hit. Gränsen mellan publik och poet suddas ut. Bob talar till publiken och talar samtidigt till sig själv. Han ser publiken och säger något om en av oss som har ett charmerande leende. Jag känner mig genast träffad. Hans blick har letat sig till raden där vi sitter flera gånger. Tydligen känner vi alla bokcirkelsdeltagare att vi har charmerande leenden. Sådan är han. Bob uppmärksammar alla, samtidigt som vi ger honom enorm respons med alla leenden och skratt som slipper ur oss.

Bob säger att han började tänka någon gång mellan åttan och nian. Han hade då fått uppmärksamhet från sin nye lärare samt en ungdomsbok av sin frånvarande hippiefarsa. En dag satt Bob i sitt pojkrum och tog ut ungdomsboken av Sven Wernström ur bokhyllan. När den var utläst begav han sig till biblioteket och slukade samtliga Wernströmböcker, rädd att bli utkastad från biblioteket för att han inte passade in. När Wernströms böcker var slut tog han tag i en sociologisk avhandling som blivit refererad till i en av de böcker han just läst. Det tog Bob en timme att ta sig igenom en sida. Därefter tog han tag i Marx Kapitalet och blev en av Helsingborgs fem kommunister. Läslusten hade väckts och ledde så småningom till eget skrivande.

Något fysiskt manus har han inte under denna kväll. Jag måste erkänna att jag tvivlade på honom i början. Han kom ständigt av sig. Pauser uppstod – visserligen inte pinsamma, men sådär att jag undrade om han egentligen visste vad han skulle säga. Han kastade sig in i något ämne, men avbröt det drastiskt med repliker som att det inte hör hit och det får jag berätta senare.

Bob använder sig av Språkvårdssamfundets skrifter som rekvisita. Han tar upp en av dem och börjar prata om vad han tycker om språk. Bob har en instrumentell syn på språket. Språk ska användas. Bob har valt poesin som uttryckssätt för att det ger honom ett utrymme att göra fel på. Eller snarare ett fritt spelrum – poesin har inga spelregler och man kan därför inte göra fel.

Mot kvällens slut börjar Bob läsa poesi. Läsa är förresten fel ord – leva passar bättre. Bob är nämligen dikten. Han andas, han flåsar oss i nacken med sina verbala krumbukter, han säger tankar som vi själva har tänkt flera gånger. Och så plötsligt kliver han åt sidan. Han börjar kommentera dikten och sig själv. Börjar spinna på andra trådar. Utelämnar sådant som hör till dikten. Återigen beträder han gränsområden. Jag sitter och funderar på om det där han just sa hörde till dikten eller om det inte gör det. Egentligen spelar det ingen roll. Frågan om var poesin börjar och slutar är oväsentlig. Bob Hansson är en inkarnation av Svenska på scen, Gränslösa texter och Bästa språket. En person som brinner för språk, trots att han tar fel på subjekt och substantiv. Bob ritar sina egna gränser och använder ordet subjektiv istället för substantiv. Återigen vet jag inte om det är regisserat eller inte, men jag tycker att det är fint. Sådan är poesin, subjektiv.

Vid pennan, Sara

Bild från bobhansson.nu