Läskig sommarläsning, eller?

När vi samlades för att diskutera sommarens bok var det på en fredag i september. Det kändes som ett bra val av dag, utan att oroa oss över plugg eller jobb dagen efter kunde vi låta det ta den tiden och det vinet och den osten det behövdes för att hinna med bokprat och annat prat, vi hade ju inte setts sen i slutet av juni! Det saknades en medlem, som den här hösten övergett oss för de snabba cashen i grannlandet. Hon var naturligtvis saknad, men vi hoppas att hon är med oss i tanken och på bloggen.

När vi satt oss till rätta hos Ida blev det såklart en sedvanlig runda, men den handlade inte om sommarens bok, utan om vad vi gjort under sommaren. Äventyret på Ottegrund nämndes såklart, men eftersom medlemmar som tyvärr inte kunde delta redan hade läst det utmärkta sammanfattande här på bloggen visste de redan de mesta som hade hänt. Istället pratade vi om vad vi haft för oss under resten av sommaren och vad vi läst. Vi berättade om de böcker vi läst eller inte läst och var vi läst dem. En av oss sträckläste Det på ett tåg genom Ryssland, en annan läste massa berlinska böcker i Berlin, en läste hemma på kammaren och förberedde sig istället på att resa i höst, en tog med sitt boktema vart hon än befann sig medan en av oss jobbade så mycket med böcker att det knappt blev något läst alls.

Ungefär en och en halv timme senare kände vi oss mogna för att diskutera dagens och sommarens bok, Det av Stephen King. Att ge sig på ett försök att sammanfatta romanen om en grupp barns, senare vuxnas, kamp mot ondskan i en amerikansk småstad tänker denna bokcirkelsmedlem inte göra här, det blir rakt på diskussionerna. Vi började med en jämförelse av framsideillustrationer, baksidetexter och antal sidor. De olika upplagorna, på både svenska och engelska, pendlade mellan allt från tusen till nära fjortontusen sidor. De flesta av oss hade läst alla, men några hade hunnit med trehundra eller fyrahundra. Ett citat från baksidan på boken hade upprepats många gånger i en medlems hem. Gillade hon att läsa om ”den valpiga charmen hos den amerikanska landsbygden”? Och vad menas egentligen med valpig? Vi återkom till detta senare under kvällen och hur en av oss inte alls lyckats fånga den utan placerat sitt Derry på en mörk, europeisk landsbygd.

Tillslut delade vi i alla fall med oss av våra åsikter om boken. Överlag var vi väldigt positiva och många av oss var också positivt överraskade. Det som vi var mest negativa eller mest förundrade över var avsaknaden av läskigheter. Eller det faktum att det vi tyckte var läskigt inte var det vi trott skulle vara kusligaste. Konfrontationerna med Det och Dess olika skepnader skrämde oss inte, någon sa att det var ondskan eller clownen på håll som var det mest ruskiga. Andra framhävde Mike Hanlons mellanspel om Derrys historia eller kylan mellan Bill Denbroughs föräldrar efter broderns död som det hemskast och obehagligast. Det som är mest verkligt för oss är också det som vi blir mest rädda för. Vi var överrens om att beundra Kings skicklighet att skriva en bok för alla åldrar, där alla kan finna något hemskt och läskigt. Medan ett barn eller en tonåring skräms av Dets alla former och monsterskepnader, den irrationella rädslan, kan en vuxen bli skrämd av den bild av samhället som målas upp, där rasisms och kvinnomisshandel finns överallt och där vuxna vänder bort blicken när barn utsätts för våld av andra barn.

Vi tyckte om Stephen Kings lek med språket och tiden, hur han binder ihop de olika personernas perspektiv och hur man kastas mellan tidpunkter. Det som inträffade 1958 vävs ihop med det som inträffade 1985, och det blir allt snabbare kast ju närmare slutet man kommer. Filmiskt skriven var det någon som sa. Fast filmen Det är inte vidare bra enligt en, så den blev vi avskräckta från att se. Vi talade mycket om språket och om hur de som läst Det på svenska under läsningen förstått att översättningen inte gjorde originalet rättvisa. Vi samtyckte om att man gick miste om en del språkliga ting genom att läsa den svenska versionen, men det kunde även leda till att man förlorade en del om man som undertecknad inte är jättebevandrad i åttiotalets amerikanska språk. Som tur var fick jag ord översatta av mer språkkunniga bokcirkelsmedlemmar.

Om romanen var för lång var det delade meningar om. En av oss gillade att hon visste att det inte skulle ta slut, man kunde ju alltid tänka att det faktiskt var sexhundra, fyrahundra eller hundra sidor kvar. Hon tyckte också om det faktum att boken på så sätt blev oöverskådlig, precis som livet är. Men hon fick inte medhåll av alla, en blev frustrerade över längden, kom till saken liksom!

Slutet var något som diskuterades, men inte alls så ivrigt som tänkt. Eftersom boken inte lästs ut av alla, blev det hålla för öronen för vissa när upplösningen kom på tal. Här rådde det också delade meningar, en tyckte att slutet ballade ur medan en tyckte om det och någon annan var osäker på vad hon egentligen tyckte. Sexscenen upprörde tillsammans med hur Beverly Marsh/Rogan får stå för allt kvinnligt, både som barn och vuxen.

Över huvud taget rådde det delade meningar om Det, men vi kunde enas om att vi över lag var positiva. Sara sa entusiastisk att det är en roman hon vill se oss läsa om om trettio år och prata om igen, men hon blev avbruten av Ida som menade på att så säger hon om alla böcker. Diskussionen gled över till andra ämnen, till exempel det stundande ettårsjubileet. Den talades om att starta en festkommitté, men under träffen blev inget bestämt. Istället hade vi en sluten omröstning där vi korade den bästa boken med det bästa boksnacket. Vann gjorde P.O. Enquists Kapten Nemos bibliotek, en av de första böckerna vi läste och som uppenbarliga stannat kvar länge i våra medvetanden. Det var en nervkittlande omröstning, men den kom inte i närheten av spänningen bland oss när Ida skulle presentera hennes förslag till nästa bok. Motiveringen var att alla tre böcker fanns i hennes bokhylla, där de stått olästa alldeles för länge. Det är Klas Östergrens Gentlemen, som Ida faktisk föreslagit tidigare, Albert Camus Främlingen och Aldous Hurleys Du sköna nya värld. Trots att den blivit ratad en gång tidigare, eller kanske just därför, vann Gentlemen med tre röster och nästa träff bestämdes att förläggas hos Anna.

Isabella, som uppenbarligen är förtjust i formuleringar som ”en av oss…” ”en tyckte…”