In libris veritas och Nobelpristagaren

En söndag i våras träffades vi i bokcirkeln för att diskutera Herta Müllers Hjärtdjur, en bok som jag tyvärr inte hade läst men ändå fick till uppdrag att blogga om. Av olika orsaker (tänker inte gå in på några ursäkter eftersom jag inte har några) blev mitt blogginlägg aldrig skrivet och mina kära bokcirkelvänner har varit snälla nog att inte påpeka något om det. Men nu har ju Herta Müller gått och blivit Nobelpristagare i litteratur, alltså måste världen helt enkelt få veta vad In libris veritas tyckte om hennes bok!

Jag har fortfarande inte läst Hjärtdjur, eller någon annan av hennes böcker för den delen. När hon presenterades som mottagaren av årets Nobelpris i torsdags eftermiddag hade jag precis börjat ett pass i informationsdisken på Nyköpings stadsbibliotek, där jag gör min praktik (jag är inte lärarstuderande som de flesta i bokcirkeln utan läser biblioteks- och informationsvetenskap). De två bibliotekarierna jag jobbade med satt och lyssnade spänt på webbradion när jag kom, men deras reaktion när de hörde Herta Müllers namn var minst sagt sansad. Ingen av dem hade läst henne, så det kändes inte alltför pinsamt att erkänna att jag hade haft Hjärtdjur liggandes hemma oläst hela sommaren. Det var ju faktiskt lite kul att jag hade en av bibblans sex böcker av Nobelpristagaren liggandes hemma, bara sådär. (Jag behöver väl inte säga att de andra fem blev utlånade inom loppet av, kanske, en kvart?) Nu har jag dock, som den omtänksamma bibliotekarie jag är, lämnat tillbaka den så att andra kan njuta av den.

Om mina bokcirkelvänner njöt av den är inte helt enkelt att svara på. Det är ju ett tag sen den diskuterades, och mina anteckningar (inklämda längst bak på sidorna för adresser i min kalender) är ganska svårtydda. Men jag minns tydligt att Hjärtdjur var en av de böcker som diskuterades länge och väl. Enligt mina anteckningar beskrevs den som ”fin och hemsk”, ”svår att komma in i”, ”en trovärdig skildring av förtryck”, ”invecklad” och ”bra men svår”. En intressant beskrivning var att den skildrar förtrycket genom språket snarare än genom handlingen.

Om språket har jag skrivit att tjejerna tyckte det var ”vackert”, ”poetiskt”, ”för mycket”, ” ibland ren poesi”, ”återhållsamt – inget sägs rakt ut” och ”mycket metaforer och symboler”. Det sistnämnda diskuterades livligt – någon utbrast vid ett tillfälle ”Men är sömmerskan också nån jävla symbol?!” och den vanliga funderingen ”Måste allt ha en betydelse?” togs upp.

Bokcirkeln var överens om att det inte var en lätt bok att ta sig igenom, och några verkade tycka att den var mer jobbig än bra. Någon sa att böcker ju inte alltid behöver vara njutbara, motstånd är också bra. Precis som när vi läste PO Enquists Kapten Nemos bibliotek tyckte alla att boken verkligen behövde diskuteras och att det gjorde den bättre. Hjärtdjur skulle komma att leva kvar hos In libris veritas, även om Herta Müller inte hade fått Nobelpriset.

Malin