Gentlemen och Gentlekvinnor

Tid: den 4 oktober (kanelbullens dag)
Plats: ett vardagsrum i Flogsta
Förtäring: il Conte och de sedvanliga ostarna
Roman: Gentlemen författad av Klas Östergren



Kvällens möte var något av en milstolpe då vi skulle diskutera Klas Östergrens roman Gentlemen, en roman som varit med på vår att läsa-lista ända sedan bokcirkelns begynnelse. Trots detta var vår styrka runt vinglasen något decimerad, och det hela blev inte bättre av att två av deltagarna knappt börjat tumma på romanens 100 första sidor. Men så som de gentlekvinnor och krigarinnor vi är lät vi oss inte nedslås av detta mankvinnofall utan skred genast till verket med att diskutera romanens karaktärer, miljö, handling och i somligas mening uppstyltade språk.

Gentlemen är en roman som man gott kan ta sig tid att läsa långsamt. Den vindlande handlingen som tycks förirra sig ner längst lika många sidogator och villospår som Henry Morgans historier i jakten på sanningen, tillsammans med romanens balansnummer mellan att å ena sidan vara en sann historia och å andra sidan vara en skröna gör att den njuts bäst med eftertanke. Som vanligt ledde författarens användning av språket till en livlig diskussion. Vissa ansåg att språket till en början stått i vägen för dem när de skulle ta sig in i Klas Östergens värld medan andra ansåg att författaren på ett genialiskt vis förändrade språket utifrån situation och person och på det viset hjälpte läsaren längre in i romanens handling och dess karaktärer.

De spännande bröderna Morgan diskuterades utförligt, vad tyckte vi egentligen om Henry, var han underhållande eller tragisk och vad kände vi för honom i slutet – medlidande eller irritation? Bristen på tydliga, starka och sympatiska kvinnor diskuterades. Förtog det något från romanen att de lyste med sin frånvaro (Maud räknades inte riktigt)? Eller var det helt enkelt så att romanens fokus på Klas, Henry och Leo som vänskaps- och broderskapsroman gjorde kvinnliga karaktärer onödiga? Samliga närvarande var överens om att karaktären Klas Östergren var något av en gåta och såg med spänning fram emot att få följa hans och bröderna Morgans berättelse i uppföljaren Gangsters.

Hogartaffären och Sterner var en annan aspekt av romanen som diskuterades flitigt. Vad hände egentligen? Kommer vi att få klarhet i det om vi läser Gangsters? Och hur var det egentligen med non videre sed esse - att vara men inte synas. Sterner beskrevs just så av Franzén på golfbanan och sedan beskrev Klas hur han uppfattade att Henry ville vara på samma sätt: ”Han ville vara, men inte synas.” Finns det en röd tråd här som vi inte hittade under vår läsning? Frågorna hopade sig ju längre kvällen led och när vi närmade oss kvällens slut hade vi fler frågor än svar, något som inte är helt ovanligt i dessa sammanhang.

Vi kom i alla fall överens om att Gentlemen bjudit på mycket underhållande läsning, att den stundtals var förlamande rolig tills man på nästkommande sida bjöds på något mycket svart. Som en av oss uttryckte sig (det var mot slutet av kvällen och jag har därför glömt att anteckna vem av oss som yttrade dessa bevingade ord): Boken är som en boxare, den delar ut lite slag här och där – allt står inte här, man måste tänka efter lite själv också.

Från att strikt ha fokuserat diskussionerna på romanen (så strikt som det är möjligt när man möts såhär i goda vänners lag) vandrade diskussionen vidare till de rykten om en tv-serie SVT skall göra om romanen. Detta ledde till att vi diskuterade tänkbara castingval och vilka skådespelare som kunde tänkas göra Henry, Leo och Klas rättvisa på skärmen. Vitt skilda åsikter kastades fram och åter över bordet och det hela utmynnade i en diskussion om huruvida bröderna Morgans version av gentlemen skulle kunna jämföras med Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby. Vid det här laget ansåg vi nog alla att diskussionen gått oss lite ur händerna och gjorde en sista heroisk insats för att återföra diskussionen till romanen Gentlemen eller i alla fall något lite mer bokcirkelrelaterat.

Nästkommande träffs bokval presenterades av Sara som gav oss en nervkittlande inledning. Det handlade om tre kvinnor, ett självmord, en ledamot i Svenska Akademin och en som hon knappt visste något om. Med pirr i magen och pennspetsarna i givakt mot pappret lyssnade vi spänt på de nominerade. Glaskupan av Sylvia Plath (hon med självmordet), Dykungens dotter av Birgitta Trotzig (hon i Svenska Akademin) och Insekt, en novellsamling av Claire Castillon (en okänd fransyska hon läst om på i DN och på www.bokhora.se). Efter den sedvaliga omröstningen, anspänningen och väntan på att sms-rösterna skulle inkomma avslöjades att nästa roman är Glaskupan av Sylvia Plath.

Kvällen avrundades med att Isabella ställde en mycket intressant fråga: Vem är det sena 1900-talets svenska författare? En mängd namn lades fram som förslag men vi kunde inte sätta något speciellt namn på toppen. Det krävdes kanske eftertanke och måhända lite efterforskningar? Vi gav oss själva i hemläxa att fundera ut vem just vi skulle rekommendera om en sisådär 30-40 år.

Fortsättning följer…

Vid tangenterna Anna