När bilden möter ordet

– Nina Hemmingsson på Uppsala universitets Språkvårdssamfunds höstmöte

I publiken väntar allt från akademiker i pensionsåldern som tålmodigt är på plats i god tid, till nyblivna studenter som släntrar in lite för sent. Vi är förvånansvärt många som samlats för att lyssna på serietecknaren Nina Hemmingsson. Kanske beror det på att hennes serier finns i varje nummer av studenttidningen Ergo, kanske för att hon en gång bodde i Uppsala eller kanske är det helt enkelt för att hennes serier berör de allra flesta – hennes ångestfulla komik har fångat mig och många därtill, och nu vill vi höra henne berätta om skapandet av dessa ord och bilder.
Det är meningen att hon ska berätta om hur bilden möter ordet. Det är kanske lättare sagt än gjort, visar det sig, eftersom hon flera gånger under den dryga timmen hon pratar, har svårt att hitta just orden som beskriver vad det är hon gör, och hur hon gör det. Hon återkommer hela tiden till att hon ”inte tänker utan bara gör”, och att hon inte är fullt medveten eller har kontroll över vad som händer i det block hon ständigt bär med sig för att inte tappa bort någon tanke. Allting bara kommer, vilket gör att hon ibland liksom stannar upp och frågar sig ”Vem är du och vad gör du i mitt ritblock?”.
Hon säger att hon inte har fler tankar än någon annan, men att hon kanske utnyttjar sina tankar på ett medvetet sätt. Hon säger att hon inte tjuvlyssnar, och att hennes teckningar inte heller är särskilt självbiografiska, men att de uppkommer i möten i vardagen. Hur? Hon vet inte riktigt.
Men med bestämdhet berättar hon i alla fall att hon alltid börjar med språket. Om det mot förmodan någon gång skulle komma en bild först, följer det nästan aldrig någon text. Och så kommer hon in på kärnan, det intressanta, det som man förstår är det som driver henne – att försöka förklara varför hon valt att sätta ihop ord och bild.
Hon tycker om serieformen eftersom den är så direkt. Den är bättre än en berättad historia eftersom ”man får allt” och inte behöver fundera. Hon tänker ibland att hennes serier skulle kunna vara noveller, men det hela slutar ändå med en vilja att teckna – bilderna finns ju i huvudet lika mycket som orden, och hon vill på något sätt ha kontroll över hur läsaren föreställer sig det hela. Det är något som skaver i hjärnan de där funderingarna på vilka det är som ska säga det hon skrivit, och var och hur de ska säga det. När hon sen väl tecknat bilderna, går hon ofta tillbaka till språket och justerar och ändrar så att det passar hur bilden tillslut blev. Det är dynamiken mellan ord och bild som är det viktiga - bilden ska hänga ihop med texten, men inte säga samma sak som den. För henne kan dessutom själva orden vara bilder – orden säger en sak genom själva bokstavskombinationen, men också en sak i hur de är tecknade, och de kan se fel ut rent bildmässigt. Hon är noga med att använda ett korrekt språk i sina serier, även om hon ibland stoppar in medvetna fel för att synliggöra innebörden i ordet. Känn själva på skillnaden i pojkvän och pojk-vän. När hon pratar om hur ord sägs och ser ut, och hur de kan fastna och dimpa ner i en på ett nytt sätt, märker man vilken viktig del såväl ord som bild är i hennes serier.

Samtidigt som hon försöker beskriva sitt arbete för oss flimrar vissa av hennes serier förbi på skärmen bakom henne. De får publiken att skratta, men de förstärker även det hon försöker få oss att förstå. Eller förstå och förstå, kanske kan man aldrig fullt förstå en annan människas skapande. Men ändå blir den kraft som ryms i hennes skapande tydlig, den process det innebär, liksom svårigheten i att kunna sätta ord på vad det är hon faktiskt gör.
Men i hennes serier finns orden, och tillsammans med bilden slår de ofta rakt i magen på ett sätt som få andra gör. Ibland behövs det inga förklaringar. Nina Hemmingssons serier talar tydligt sitt eget språk.