Never let me go

Datum: Måndagen den 9:e november
Plats: Saras och Emils mysiga vardagsrum på Kantorsgatan
Bok: Never let me go av Kazuo Ishiguro
Förtäring: allas våra favoriter – kex, ost, röror, oliver och päron
Dryck: Sara fortsatte med den genialiska idén att gå till systemet och be om vin som passade till boken, dock stötte hon på lite problem där den här gången. Eftersom britter tydligen inte kan göra vin blev det sherry (en liten succé som kanske blir tradition?) följt av det tyska, vita vinet Tre apor som skulle matcha Saras känsla för boken, att hon väntade sig en sak men fick en helt annan.

Kvällen inleddes , efter det sedvanliga småpratandet, med att vi alla presenterade oss lite kort för vår nya bokcirkelmedlem, apotekarstudenten Elin, och hon för oss. Sedan gick vi raskt över till att diskutera kvällens bok Never let me go av Kazuo Ishiguro. Man kan säga att det är en sorts dystopi, lite sci fi fast inte alls på ett sci fi-sätt. Läsaren får följa några barns uppväxt på en idyllisk och skyddad skola på engelska landsbygden. Man vet lika lite som barnen om varför de egentligen växer upp där, varför de är så speciella och måste skyddas. Det enda man får veta är att de ska bli donatorer men inte av vad eller varför. Men långsamt, långsamt nystas sanningen fram.

De flesta av oss var väldigt positiva till boken, ord som ”fin läsupplevelse” och ”kuslig men fin” användes för att beskriva den. Vi som läst den på engelska var förvånade över hur lätt det var att hänga med i språket. En i gruppen hade dock gett upp efter första sidan och bytt till svenska… Berättarstilen diskuterades en hel del – några av oss hade väldigt svårt för hoppandet i tiden. Det är ganska omständigt när berättaren hela tiden säger saker i stil med ”för att berätta om det här måste jag först berätta om…” men det kan också, enligt vissa av oss, vara bra att det går så långsamt framåt. Att det dröjer så länge innan man får veta vad som är fel gör bara att man vill läsa vidare för att få veta. Man får en ”kliande känsla”, som någon uttryckte det (”obehaglig” sa någon annan), som driver en att fortsätta. Vi tyckte också att sättet som boken skiljer sig från andra framtidskildringar var bra. Att man får veta så lite om hur allt fungerar i den värld som Ishiguro beskriver ger utrymme för väldigt mycket eftertanke och dessutom gör det att man får uppleva historien precis som barnen gör det, ovetandes. Vi pratade ganska mycket om personerna i boken och om vi tyckte om dem eller inte. Meningarna var delade, men vi var överens om att man inte kommer karaktärerna nära. Däremot är det en fin skildring av relationerna mellan några människor som bara har varandra att ty sig till och hur små saker kan vara så viktiga i relationer. Bokens etiska problem blev det också en lång diskussion om. Hur långt är vi människor beredda att gå för att bota sjukdomar? Är det rätt att barnen i boken skyddas, för deras eget bästa, eller har de rätt att få veta sanningen?

Till sist var det min tur att presentera tre förslag på böcker att läsa till nästa träff. Valet stod mellan en deckare, Roslund och Hellströms Odjuret, originell road trip-skildring, Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer och en ungdomsbok, Nick och Norah's oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Efter en otroligt jämn röstning gick den sistnämnda boken segrande ur striden.

Malin